Inledning - Blågula Frågor

och egenskaper hos folk” (tidskiften Salt nr 5/00). Som kommer att
framgå i denna bok har mångkulturalismen närmast blivit en överideologi.
En bra bild av hur Sverige under 1960- och 1970-talen kom att
anta den mångkulturella riktningen ges i en avhandling av historikern
Lars-Erik Hansen (2001). Hansen visar hur såväl politiker som opinionsbildare
försköt synen från att se positivt på det stabila och relativt
etniskt och kulturellt homogena Sverige – som förvisso tillät omfattande
arbetskraftsinvandring och förespråkade assimilation för dessa
invandrare – till att istället förespråka mångkulturalism. Han går igenom
två debatterande läger, men kommer fram till att dessa egentligen
var eniga om att det mångkulturella samhället är något att sträva
efter, och att man endast tvistade om metoderna för att uppnå det. Det
var ”en veritabel tävling om vem som var störst och bäst i invandrarfrågan”
(s 217). Bilden av ”invandring var övervägande positiv” (s
208). Det hela ”måste betraktas som en långtgående och genomgripande
värdeförskjutning” (s 209). Dvs i enlighet med en av den här
bokens premisser var båda lägren redan för 30-40 år sedan eniga om
att invandring och mångkultur ska ses som berikande.
Nationaldagen 2005 tog alltså sitt avstamp i mångkulturalismen.
Kommunpolitikerna hälsade Sveriges ”nya medborgare” välkomna. I
många kommuner arrangerades en ”mångkulturell nationaldag”. Företrädare
för olika etniska grupper uppträdde. De bar sina kulturella
folkdräkter och berättade om hur stolta de är över dem. Även svenska
folkdräkter visades upp. Mest framträdande var en glad, mörkhyad
man som bar en svensk folkdräkt. Aktuellt visade upp mannen i alla
sina sändningar denna dag.
Mångkulturalismen i ett vidare perspektiv
I talen poängterades hur mycket positivt svenskarna har att lära av
andra kulturer, underförstått att Sverige tidigare varit tråkigt, instängt
och isolerat. Statliga Aktuellts demonstration av den glade invandrarmannen
bör ses i ljuset härav. Mannen användes, utan att han själv var
medveten om det, i en form av statlig propaganda vars tema kan sammanfattas
i begreppet oikofobi, myntat av den engelske filosofen Ro-
12