Inledning - Blågula Frågor

alla har utsatts för personrån av utländska ungdomar, får här illustrera
med en artikel hon skrivit i den norska tidningen Dagbladet (040211).
Mamman beskriver hur hon chockades då hennes 14-årige son och
hans vän blev rånade av knivbeväpnade ungdomar med pakistanskt
påbrå. Lika chockad blev hon över det lugn som hennes son uppvisade
inför illdådet. För honom var det en ”vanlig händelse”, något
man ”måste räkna med”. Dessutom berättade alla hennes barn att det
inte var lönt att ta upp detta eftersom de upplevde att modern skulle
”säkert bara bagatellisera eller avvisa problemställningen med [hennes]
lätt slagordspräglade standardsvar om att det inte är skillnad mellan
människor och att alla måste behandlas lika…” Mamman insåg nu att
det tydligen var mycket som hon i toleransens namn hade blundat för.
Hon knöt sitt uppvaknande till det övergripande politiska planet:
Jag är rädd för att det inte bara är jag som har förhållit mig naivt och otillräckligt
till dessa problem, frågan är om inte detta också är en attityd som alltför
länge har karakteriserat norsk integrationspolitik i vid mening.
Ända in i döden anmodas svenskarna vara toleranta, vilket den mångkulturella
praktiken inom åldringsvården ger exempel på. Dagens Nyheter
hade den åttonde och nionde oktober 2001 artiklar om äldreboende
och dagverksamheter anpassade för olika etniska grupper, s k
etniskt anpassad äldreomsorg. Huvudsyftet är att erbjuda vård på
modersmålet då många äldre invandrare inte har lärt sig svenska ordentligt.
”Förutom språket handlar det om att få leva i den kultur man
är van vid, tillsammans med personer som har samma referensramar,
så att man inte behöver förklara så mycket. Det skapar trygghet…”
En spansktalande boende sade: ”Det känns som jag är i himlen.”
Det är naturligt att man som gammal vill ha den trygghet som
etniskt äldreboende kan ge. Det besynnerliga är dock att äldre, svenska
vårdtagare inte har rätt att ställa motsvarande krav som invandrare.
Fackförbundstidningen Kommunalarbetaren (nr 16/01) har berättat
om svenska vårdtagare som ”i vissa fall” inte önskat ”ha en assistent
av utländsk härkomst”. Istället önskade de svensk personal med samma
motivering som invandrarna ovan gav när de efterfrågade personal av
samma etniska härkomst som de själva. Svenskars önskan hamnade
28