Inledning - Blågula Frågor

ens, vilket tvingat tiotals miljoner arbetare inom vissa yrkesområden
att ha två-tre jobb för att kunna försörja sig eftersom reallönerna har
minskat för dessa. Harvardekonomen George J Borjas (1991, 1999)
liksom sociologen Ottar Brox i Norge (red 2003) har uppmärksammat
invandringen ur dessa aspekter. I USA har opinionsmätningar visat
att en majoritet, uppemot 70 procent, av dem som motsätter sig
ökad invandring, återfinns bland den svarta befolkningen (Jonathan
Friedman i Salt, nr 5/00).
Nämnas kan också att västländers uppsugning av välutbildad arbetskraft
från fattiga utvecklingsländer har beskrivits som en ”brain
drain”, en utarmning av nationell kompetens. Denna utarmning, som
bidrar till att hålla tillbaka utvecklingen i utvandringsländerna, har
oroat många afrikanska ledare. Dessa har uppmanat sina utvandrade
landsmän att återvända för att hjälpa till med uppbyggnaden av sina
länder (Björkman m fl 1996:27ff).
Sverige har varit västeuropas i särklass mest generösa land med
att bevilja permanenta uppehållstillstånd, PUT, till invandrare av alla
de slag, ibland tiofaldigt fler än andra länder (Björkman m fl, 1994,
1996, 2005; se även statistik UNHCR). Ett ur flera aspekter mera adekvat
sätt än PUT ligger dock i den så kallade genomströmningsprincipen,
som förespråkas av FN. Principen innebär att ett land bereder plats
för en grupp flyktingar och erbjuder dem vila, sjukvård och eventuellt
utbildning till dess att förhållandena i deras hemländer har stabiliserats.
Därefter återvänder de med förnyade krafter för att ta itu med
återuppbyggnaden av sitt land. På så sätt bereds plats för en ny flyktinggrupp
som ges samma möjlighet. ”Enligt all internationell flyktingpolitik
är repatriering den mest ideala lösningen på ett flyktingproblem.
Det är också UNHCRs grundläggande uppgift att verka för att
detta kan ske” (SOU-bilaga 1996:55 s 30).
Den invandring som präglat Sverige sedan mitten av 1970-talet
har alltså gått hand i hand med nedskärningarna av den offentliga sektorn,
omfattande arbetslöshet och utbetalande av offentliga bidrag.
Särskilt sedan 1990-talets början har välfärden skurits ner markant
varje år. Varje månad rapporteras t ex om hur pensionärer fråntas villkor
som bidragit till att höja deras livskvalitet. Det kan gälla sådant
som att inte längre få promenera, inte få duscha mer än en gång i
21