Om makt och maktens mekanismer

situationer.” (Broady, 1990, 231) Detta är vad Bourdieu brukar kalla för ”habitus”. Lisas habitus
påverkar hennes möjligheter att få tillgång till vissa resurser. Efter gymnasiet började Lisa läsa
etnologi på universitetet. Hon hoppade av efter en termin eftersom den sociala situationen blev för
jobbig. Hon smälte inte in, hon var en främling i universitetsvärlden. Hennes språk, musiksmak, ja till
och med hennes kroppshållning, avvek från lärarnas och de andra studenternas. Det var inte bara så att
hennes habitus värderades lägre än de etablerades habitus på universitetet, kommunikationerna mellan
henne och de andra fungerade inte. De förstod inte varandra. Hon fick svar på andra frågor än de hon
ställde och kunde därför inte tillägna sig undervisningen. Det fanns inga formella hinder för Lisa att
läsa vidare men däremot informella, kulturella. Lisa var likaberättigad men inte likagynnad. Den
kunskap som hon ändå lyckades tillgodogöra sig kunde hon inte utnyttja lika effektivt som de andra
studenterna. Till skillnad från Lisa hade många av de andra ett nätverk av kontakter som de kunde
utnyttja för att få information och hjälp, inte minst när det gällde att få in en fot i arbetslivet.
I dispositionsavsnittet nämnde jag att social position ger tillgång till resurser samtidigt som
positionen konstitueras av resurser. Detta framkommer väl i Bourdieus klassbegrepp. En klass
konstitueras av dess totalkapitalvolym, d. v. s. dess sammanlagda ekonomiska, sociala och
kulturella kapital (Bourdieu, 1994, 272). Fördelen med Bourdieus klassbegrepp i jämförelse
med Marx’ är att klasserna fördelar sig, inte bara vertikalt, utan även horisontellt i det sociala
rummet. Inom en klass finns olika fraktioner med olika kapitalstruktur. I en fraktion med
symmetrisk kapitalstruktur är alla kapitaltyper lika viktiga. Detta gäller de fria professionerna
(läkare, advokater etc.) som har både hög utbildning (kulturellt kapital) och höga inkomster
(ekonomiskt kapital). Exempel på asymmetriska fraktioner är företagsledare och
högskolelärare där ekonomiskt respektive kulturellt kapital dominerar (Bourdieu, 1994, 273,
290 – 291). Det finns alltså en ”maktens arbetsdelning” mellan olika fraktioner på samma
hierarkiska nivå. I en viss kontext, där en form av kapital värderas högre än en annan, har den
fraktion vars tillgångar på kapital är störst, en dominerande ställning i förhållande till de andra
fraktionerna. Vid ett annat tillfälle kan rollerna vara ombytta.
Hur går man tillväga för att visa att en grupp individer har vissa gemensamma drag vilka
skiljer dem åt från andra grupper som gör att man kan säga att de tillhör en viss fraktion?
Bourdieu delade in individerna i olika yrkesgrupper. Respondenterna fick svara på en enkät
om inkomst, ägande av lyxvaror och andra fasta tillgångar. Detta gav ett mått på varje
yrkesgrupps ekonomiska kapital. I en andra enkät fick de svara på frågor om konsumtion av
(”fin”)kultur, t. ex. antal teaterbesök under en viss period, konsumtion av klassisk musik,
läsning av välrenommerade dagstidningar, läsning av böcker utan anknytning till