Kommunernas organisation för folkhälsofrågor år 2003 - Statens ...

Sammanfattande diskussion
kartläggning av kommunernas organisation för folkhälsofrågor 25
Några av de mest centrala aspekterna av kommunernas organisation för folkhälsoarbete har valts ut
till denna undersökning. Resultaten bidrar till att öka kunskapen om lokal organisation på området,
men mäter inte vilket arbete som faktiskt bedrivs. Exempelvis syftar frågan om öronmärkta pengar
inom kommunen till att belysa viljan att satsa på folkhälsoarbete. Samtidigt förekommer naturligtvis
även folkhälsoarbete som finansieras inom budget för andra ordinarie verksamheter i kommunen.
Enkäten skulle med fördel kunna utvecklas till att nästa gång ställa direkta frågor kring inom vilka
målområden det finns åtgärdsplaner och verksamhet bedrivs.
Det pågår en uppbyggnad av organisatoriska förutsättningar för folkhälsoarbete i kommunerna.
Med de nya nationella målområdena för folkhälsa breddas dock begreppen och allt fler aktörer
involveras i folkhälsoarbetet. Detta är en utveckling som tidigare skett inom andra områden, exempelvis
miljö- och arbetsmiljöarbetet. Där har utvecklingen gått mot att integrera arbetet inom övrig
organisation för att undvika ”sidovagnssyndromet”. När motsvarande utveckling framöver sker inom
folkhälsoområdet blir det svårare att göra adekvata mätningar genom enkla frågor om organisation.
Då kommer en framgångsfaktor snarare utgöras av ökad integration av folkhälsofrågan i alla
verksamhetsområden och kanske avveckling av till exempel särskilda folkhälsoråd. Därmed är det av
avgörande betydelse att utvecklingen följs och kunskapen om kommunernas organisation för
folkhälsoarbete kontinuerligt uppdateras.
Generellt kan konstateras att fler kommuner har en mer omfattande organisation för folkhälsoarbete
i dag jämfört med 1995. Främst är det andelen kommuner med övergripande handlingsplaner
som har ökat. Frågorna skiljer sig något mellan undersökningarna, genom att 2003 års undersökning
preciserar att man avser skriftlig plan. Detta bör dock snarare minska skillnaderna mellan siffrorna.
Ökningen av folkhälsoråd är också verklig, medan ökningen av andelen kommuner med folkhälsosamordnare
inte är säkerställd. Siffrorna i tabell 7 har värderats utifrån ett ”worst case”-scenario. Det
betyder att även om hela bortfallet år 1995 bestod av kommuner med handlingsplan, folkhälsoråd och
samordnare och år 2003 helt utan, så har andelen kommuner med plan och råd ändå ökat.
Tabell 7. Andel av kommunerna (i procent) som har övergripande handlingsplan, folkhälsoråd respektive
folkhälsosamordnare år 1995 respektive år 2003
1995 2003
Övergripande handlingsplan (n = 241, 273) 26 53 (skriftlig)
Folkhälsoråd (n = 246, 275) 60 76
Folkhälsosamordnare (n = 241, 273) 68 71
Flera tecken finns på att organisationen för folkhälsoarbete på lokal nivå stärks. Folkhälsorådens nära
koppling, organisatoriskt och personalmässigt, till kommunstyrelsen är positiv och borgar för handlingskraft.
Även ökningen av folkhälsoråd med egen budget är betydelsefull för ett starkt folkhälsoarbete.
1995 hade 20 procent (48) av kommunerna både hälsoråd, övergripande handlingsplan och hälsosamordnare,
medan motsvarande siffra för 2003 är 41 procent (114). 1995 konstaterades att hälsoråd
förefaller utgöra en viktig förutsättning för att en handlingsplan ska komma till stånd. Till år 2003
ökade dock andelen kommuner med övergripande handlingsplan mer än andelen kommuner med
folkhälsoråd.
23 procent (63) av alla kommuner har både folkhälsoråd, folkhälsosamordnare, en övergripande,
skriftlig handlingsplan med koppling till åtgärdsprogram, öronmärkta verksamhetspengar för
folkhälsoarbete och bedriver även systematisk uppföljning av folkhälsoarbetet. Vanligast är detta
bland de medelstora städerna (12 av 39, dvs. 31 %) och övriga mindre kommuner (11 av 38, dvs.
29 %). Minst vanligt är det bland glesbygdskommunerna, varav bara en kommun uppfyller alla
ovanstående kriterier (Strömsund). Malmö uppfyller som enda storstad alla dessa kriterier.
Indelningen i typkommuner visar att större städer samt medelstora städer och industrikommuner
har mest etablerad organisation för folkhälsa. Glesbygdskommunerna har genomgående lägst vär