Kommunernas organisation för folkhälsofrågor år 2003 - Statens ...

26 kartläggning av kommunernas organisation för folkhälsofrågor
den. Samtidigt konstateras i en rapport från Statens folkhälsoinstitut att glesbygdskommunerna även
har sämst värden då det gäller olika mått på hälsa och faktorer som kan tänkas påverka hälsan
(Melinder, 2003). Det är därmed av central betydelse med fördjupad förståelse för orsaker till skillnader
mellan typkommuner och vilka möjliga utvecklingsvägar som kan finnas.
Tabell 8. Förekomst (i procent) av övergripande handlingsplan, öronmärkta pengar för folkhälsoarbete, folkhälsoråd,
folkhälsosamordnare respektive systematisk uppföljning av folkhälsoarbete uppdelat på typkommun år 2003. Observera att
storstäderna bara är tre i antalet och värdena därmed är mer instabila över tid
Övergripande Öronmärkta Folkhälso- Folkhälso- Systematisk
skriftlig hand- pengar för råd samordnare uppföljning av
lingsplan folkhälsoarbete folkhälsoarb.
Storstäder 66 33 66 66 66
Förortskommuner 53 56 62 74 64
Större städer 62 60 88 81 81
Medelstora städer 63 66 74 74 74
Industrikommuner 58 55 83 73 60
Landsbygdskommuner 44 52 71 79 61
Glesbygdskommuner 33 35 63 48 46
Övriga större kommuner 48 52 81 71 53
Övriga mindre kommuner 51 67 78 70 64
Landet i genomsnitt 53 56 76 71 59
Genomgående har Stockholms stad lägre grad av organisation för folkhälsoarbete än de båda övriga
storstäderna. Där finns varken handlingsplan, folkhälsoråd, folkhälsosamordnare, öronmärkta pengar
för folkhälsoarbete och inte heller sker uppföljning av folkhälsoarbete på central nivå. Man hänvisar
till att folkhälsoarbetet ingår i uppdraget till stadens förvaltningar. Samtidigt visar enkäten till stadsdelarna
att organisation för folkhälsoarbete saknas nästan genomgående just bland Stockholms stadsdelar.
Kommunernas samverkan med landstingen/regionerna förefaller i vissa avseenden ha minskat
sedan 1995. En lägre andel av kommunerna med övergripande handlingsplan för folkhälsoarbete har
planen gemensam med landstinget (även om så fortfarande är fallet i drygt hälften av kommunerna).
Allt fler folkhälsoråd lyder under kommunen i stället för under landstinget. Dock ökar politiska representanter
från landstinget i råden och landstingen är med och finansierar folkhälsosamordnartjänsten.
Samordning och samverkan är av central betydelse för ett lyckat folkhälsoarbete och därför är det
viktigt att närmare studera olika samverkansformer samt förutsättningar och hinder för samverkan.
Landstingens och länsstyrelsernas folkhälsoarbete skulle därför vara intressant att kartlägga.
Sammantaget kan konstateras att både kommuner och stadsdelar har en relativt bra organisation
för folkhälsoarbete och att kommunernas organisation har stärkts sedan 1995. De utmaningar som de
nationella folkhälsomålen utgör torde därför ha goda förutsättningar att lyckas. Detta kräver dock
samverkan från nationell, regional och lokal nivå mellan allt fler aktörer.