Pilotstudie om mätning av små barns psykiska hälsa, 328 kB

Implementering av SDQ-Swe i 

Barnhälsovården 

– en pilotstudie gällande mätning av små barns 

psykiska hälsa 

Charlotta Holmström 

Sven Bremberg 

Per-Olof Östergren 

Marie Köhler 

www.fhi.se 

Rapport nr A 2006:3

© STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT A 2006:3 

ISSN: 1653-0802 

ISBN: 91-7257-460-7

Innehåll 

IMPLEMENTERING AV SDQ-SWE I BARNHÄLSOVÅRDEN 3 

FÖRORD ......................................................................................................... 5 

SAMMANFATTNING ............................................................................................ 6 

INLEDNING ...................................................................................................... 7 

SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR........................................................................... 8 

METOD OCH INFALLSVINKEL ................................................................................ 9 

Urval............................................................................................................10 

Disposition ....................................................................................................10 

BARNHÄLSOVÅRDEN OCH SDQ - KONTEXTUALISERING OCH METODPRESENTATION 11 

Uppnådda verksamhetsmål och nya ................................................................... 11 

Frågeformuläret SDQ-Swe .................................................................................13 

RESULTAT......................................................................................................14 

Implementering ..............................................................................................14 

Frågor kring genomförandet av studien .............................................................. 14 

”För mycket arbete och för många formulär”....................................................... 15 

Anpassad riktning......................................................................................... 15 

Möte med BVC-personal....................................................................................16 

Formulärets plats i besöket – den praktiska hanteringen ......................................... 16 

Språkliga hinder – hur hantera formuläret vid besök av föräldrar som inte talar svenska? . 16 

Möjlighet till uppföljning och kontaktförmedling .................................................. 16 

På fältet - motstridiga reaktioner och ambitioner ..................................................17 

Implementeringsprocessen ................................................................................19 

BHV-sjuksköterskornas erfarenheter och tankar.....................................................20 

Tankar om SDQ............................................................................................ 20 

Föräldrars reaktioner.................................................................................... 20 

Praktiska detaljer ........................................................................................ 21 

Någonting att arbeta med i framtiden? .............................................................. 22 

Att arbeta med frågor gällande barns psykiska hälsa – erfarenheter, tankar.................. 23 

Upplevelser av kompetens i psykosocialt arbete.................................................... 25 

Öppen inom snäva ramar................................................................................ 26 

DISKUSSION ....................................................................................................28 

Barnhälsovården - en arena att hanteras varsamt ..................................................28 

Avvikelseperspektiv och hälsoperspektiv ..............................................................29 

STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT

4 IMPLEMENTERING AV SDQ-SWE I BARNHÄLSOVÅRDEN 

BILAGA 1A: FÖLJEBREV TILL FÖRÄLDRAR I STADSDELEN A..........................................32 

BILAGA 1B: FÖLJEBREV TILL FÖRÄLDRAR I STADSDELEN B..........................................33 

BILAGA 2: SDQ-FORMULÄRET ..............................................................................34 

BILAGA 3 .......................................................................................................35 

Presentation av material och bortfall – gällande resultatet av studien ........................35 

STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT 

Stadsdelen A .............................................................................................. 35 

Stadsdelen B............................................................................................... 36 

Kommun C ................................................................................................. 36 

Bortfallet .................................................................................................. 36 

Tolkning av resultatet ................................................................................... 37 

Uppmärksamhet/koncentration/hyperaktivitetsproblem ......................................... 39 

Beteendeproblem ........................................................................................ 40 

Emotionella symptom.................................................................................... 40 

Kamratrelationer......................................................................................... 41 

Empatisk förmåga ........................................................................................ 42 

Jämförelse med andra studier ......................................................................... 42 

Kommentarer till resultaten ........................................................................... 43 

REFERENSER...................................................................................................44

Förord 


Psykisk ohälsa är det största folkhälsoproblemet i åldrarna 1-44 år. Det finns ett flertal 

effektiva förebyggande insatser nu börjar sättas in. Det är nödvändigt att kunna följa 

utvecklingen. Ett nationellt system där den psykiska hälsan registreras i skolåldern 

kommer förhoppningsvis att börja användas 2007/08. Detta system behöver 

kompletteras med metoder som omfattar barn i förskoleåldern. I dessa åldrar är naturligt 

att inhämta uppgifter inom barnhälsovården. Föreliggande rapport beskriver ett försök 

med att införa ett sådant system i Malmö. Avsikten är att dessa erfarenheter ska ligga till 

grund för fortsatt försöksverksamhet inom BVC. 

Huvudförfattare till rapporten har varit fil dr Charlotta Holmström, Samhällsmedicin 

Malmö. Övriga medverkan i författade av rapporten har varit Sven Bremberg, Statens 

folkhälsoinstitut, Per-Olof Östergren Samhällsmedicin Malmö samt Marie Köhler, 

Samhällsmedicin Malmö. Försöket har genomförts av fem BVC sjuksköterskor 

verksamma dels i Malmö och dels i en kranskommun till Malmö. 

G UNNAR Å GREN S VEN B REMBERG 

G ENERALDIREKTÖR ANSVARIG FÖR HÄLSOFRÅGOR SOM RÖR BARN OCH UNGA 



Sammanfattning 

I denna pilotstudie ställs frågor kring huruvida frågeformuläret SDQ-Swe kan användas 

inom barnhälsovården. Bakgrunden till pilotstudien är en nationell avsaknad av data 

gällande små barns psykiska hälsa. Studien syftar till att undersöka SDQ-formulärets 

möjligheter att implementeras i barnhälsovårdens fyra- eller femårsbesök för att på sikt 

bli en fast rutin med vars hjälp uppgifter om små barns psykiska hälsa samlas in. Fyra 

BVC i två stadsdelar i Malmö och ett BVC i en kranskommun medverkar i pilotstudien. 

Studien visar att BHV-sjuksköterskorna är intresserade av att arbeta med SDQformuläret. 

Flera uttrycker explicit att de är i behov av metoder gällande psykosocialt 

arbete. Samtidigt uttrycker en del av sjuksköterskorna att de upplever brist på tid i 

arbetet. De vill därför inte att arbetet ska upptas av allt för många formulär som ska 

fyllas i. Några säger sig också vara osäkra på om det finns tid över för en eventuell 

uppföljning av SDQ-formuläret. Av den anledningen diskuteras andra möjligheter till 

uppföljning vid behov – BHV-psykolog och föräldrastöd. Det praktiska arbetet med 

SDQ-formuläret beskrivs som okomplicerat och BHV-sjuksköterskorna upplever inte att 

föräldern har reagerat negativt på formuläret. Ingen förälder har uttryckt direkt behov av 

uppföljning. En del BVC har haft svårt att få in formulären. I dessa fall är det osäkert 

om föräldrar har glömt eller inte har velat fylla i formuläret. Barnsjuksköterskorna 

uttrycker en nyfikenhet inför de frågor formuläret tar upp. Denna nyfikenhet skulle i 

framtiden kunna leda till att SDQ:n integreras i verksamheten som ett verktyg för BHVsjuksköterskorna. 

Av stor vikt är emellertid att ambitionerna med SDQ inom 

barnhälsovården diskuteras med alla involverade och att man som ansvarig för 

implementeringsprocessen klargör att SDQ-instrumentet bör hanteras med varsam hand. 


Inledning 


På senare år har faktorer som hotar barns och ungdomars mentala hälsa och socialisation 

uppmärksammats allt mer – inlärningssvårigheter, beteendeproblem och psykosociala 

svårigheter (SOU 1997:8). Den samlade bilden av förekomsten av psykiska problem hos 

barn har emellertid visat sig vara svårtolkad. Det råder även oklarheter ifråga om 

utvecklingen över tid i Sverige. Den främsta orsaken till detta uppges vara att det saknas 

breda nationella och i tiden återkommande undersökningar av barns och ungdomars 

psykiska hälsa (Socialstyrelsen, EpC 1997). Ett fåtal studier har genomförts på ett sådant 

sätt att det finns underlag för att bedöma förändringar över tid. Ett exempel är den så 

kallade WHO-studien (Marklund 1997; Danielsson & Marklund 2000) som riktas till 

barn i skolåldern (skolår 5, 7 och 9). Med anledningen av denna nationella avsaknad av 

data har Epidemiologiskt Centrum, Socialstyrelsen, på uppdrag av regeringen, ansvarat 

för pilotstudier och utredningsarbete som syftat till att utveckla en modell för mätning 

av barns och ungdomars psykiska hälsa och formulerar i sin slutrapport förslag till 

nationella och återkommande mätningar av psykisk hälsa bland skolbarn 

(Socialstyrelsen 2005). Några studier gällande barn i förskoleåldern har emellertid 

hittills inte genomförts på ett sådant sätt att resultaten givit möjligheter till att se 

utveckling över tid. Att skapa en överblick över barns och ungdomars psykiska hälsa 

uppges vara allt mera angeläget och behovet av epidemiologiska data framhävs i ett 

flertal utredningar (SOU 1997:8, Socialstyrelsen, EpC 1997, 2005). Här diskuteras även 

möjligheterna att möta detta behov. 

Mot denna bakgrund initierar Statens Folkhälsoinstitut år 2002 en pilotstudie med syfte 

att undersöka förutsättningar och hinder för att utveckla metoder för att rutinmässigt 

samla in uppgifter om små barns psykiska hälsa. Uppdragsgivaren föreslår att 

insamlingen av data skall ske genom barnhälsovården och att frågeformuläret SDQ – 

”Strengths and Difficulties Questionnaire” - skall användas. Avdelningen för 

Socialmedicin, Samhällsmediciniska Institutionen, Lunds Universitet tilldelas uppdraget 

och under hösten 2003 påbörjas studien som förläggs till barnhälsovården i Malmö. 

Sedan 1996 driver Socialmedicinska enheten/Samhällsmedicinska institutionen, Lunds 

Universitet tillsammans med barnhälsovården i Malmö kommun en verksamhet som 

syftar till att samla in uppgifter om sociala, ekonomiska, psykosociala och medicinska 

faktorer av betydelse för barns hälsa. Uppgifterna samlas in via en intervju/ 

självadministrerad enkät – den så kallade ”basdataenkäten” som erbjuds föräldrar i 

samband med besök vid BVC vid 8 månaders - och fyraårsbesök. Uppgifterna kan dels 

användas för att skapa riskprofiler för varje enskild BVC, dels ligga till grund för en 

generell beskrivning och analys av viktiga hälsorelaterade förhållanden bland små barn. 

Denna verksamhet har hittills inte innefattat något försök att undersöka den generella 

bilden av barns psykiska hälsa. Den av Statens Folkhälsoinstitut initierade pilotstudien 

gällande förskolebarns psykiska hälsa kan därmed komma att betraktas som ett försök 

att täcka även detta område. 



Syfte och frågeställningar 

Uppdraget från Statens Folkhälsoinstitut handlar i första hand om implementering. 

Pilotstudiens huvudsakliga syfte är därmed att undersöka förutsättningar och hinder för 

att införa en ny rutin inom barnhälsovården. Föreliggande rapport syftar i första hand till 

att redogöra för implementeringsprocessen och ge svar på följande frågor gällande 

denna 1 : 


− Är SDQ-formuläret lämpat för att användas rutinmässigt inom barnhälsovården? 

− Vad är BHV-sjuksköterskornas erfarenheter av att arbeta med SDQ? Hur är 

förutsättningarna för att införa en sådan rutin? Vilka hinder kan uppkomma? 

− Är detta någonting barnhälsovårdens personal är intresserad av att arbeta med i 

framtiden? 

1 465 formulär har samlats in. En redogörelse för resultatet av den kvantitativa studien görs i bilaga 3. En kontinuerlig 

datainsamling gällande barns psykiska hälsa kan också på längre sikt ge svar på frågor som: Hur ser små barns psykiska 

hälsotillstånd ut generellt? Kan man se någon förändring över tid?

Metod och infallsvinkel 


Studien har en kvalitativ och induktiv ansats. Materialet består av deltagande 

observationer av, och anteckningar från möten, samtal och intervjuer med personer, i 

första hand sjuksköterskor, verksamma inom barnhälsovården. Forskningsmaterialet har 

vidare kompletterats med en genomgång av vetenskaplig litteratur inom forskningsområdet. 

Den person som har ansvarat för pilotstudien är FD i sociologi och anställd vid 

Sektionen för Socialmedicin och Global hälsa, Institutionen för Hälsa, vård och 

samhälle, Lunds Universitet. Hennes roll i projektet har varit att etablera kontakt med 

intresserade BHV-sjuksköterskor och förankra planerna för studien hos dem. Vidare har 

det i hennes uppdrag ingått att ansvara för att genomföra studien och utvärdera 

resultatet. 

Att det i uppdraget ingår en utvärdering av resultatet innebär att den projektansvariga 

förhåller sig neutral till såväl planerna på att genomföra studien som till valet av metod. 

I alla former av implementeringsstudier ingår att samla in de tankar, erfarenheter och 

värderingar som uttryckts av de verksamma på fältet. I föreliggande utvärdering 

fokuserar den projektansvariga på just detta – de verksamma BHV-sjuksköterskornas 

tankar, erfarenheter och reaktioner gällande studien. 

Barnhälsovårdsöverläkare och samordnande sjuksköterska har i ett tidigt skede blivit 

införstådda med planerna för studien då de båda ingår i en barnhälsoarbetsgrupp på 

Socialmedicinska Enheten/Sektionen för Socialmedicin och Global hälsa med anledning 

av samarbetet kring den så kallade basdataenkäten. SDQ-studien har diskuterats 

kontinuerligt i denna arbetsgrupp och projektansvarigas kontakter med intresserade 

sjuksköterskor har gått genom den samordnande sjuksköterskan och även i viss mån 

genom barnhälsovårdsöverläkaren. Att kontakterna gått genom samordnande sjuksköterska 

har troligtvis haft betydelse för BHV-sjuksköterskornas relation till den 

projektansvariga och till studien. Genom att samordnande sjuksköterska har en nära 

arbetsrelation med de berörda sjuksköterskorna har den projektansvariga fått legitimitet 

och tillträde till fältet genom henne. Samtidigt har den samordnande sjuksköterskan en 

överordnad position i relation till BHV-sjuksköterskorna vilket även kan ha placerat in 

den projektansvariga i denna position. Att tillskrivas denna position som projektansvarig 

är i sig inte något som bör vålla problem. Att däremot tillskrivas denna roll/position som 

utvärderare kan komplicera relationen till BHV-sjuksköterskorna och till arbetet i sin 

helhet. BHV-sjuksköterskorna kan helt enkelt ha upplevt att de blivit ålagda uppgifter 

”uppifrån” och att de egentligen inte har haft något annat val än att säga ”ja”. I en sådan 

situation kan det vara svårt att få fram information om hur BHV-sjuksköterskorna 

verkligen har uppfattat uppgiften. Genom regelbundna möten med berörda sjuksköterskorna, 

även utan samordnande sjuksköterska, har den projektansvariga emellertid 

strävat efter att skapa en relation till dem, oberoende position och på så vis samlat 

information om upplevelser av pilotstudien och av arbetssituationen i sin helhet. 



Urval 

Ursprungligen planerades att samtliga barnavårdscentraler i Malmö (18 stycken) skulle 

tillfrågas att delta i pilotstudien. Under processens gång begränsades emellertid antalet 

deltagande barnavårdscentraler till fem BVC, förlagda i två stadsdelar i Malmö och i en 

kranskommun. I föreliggande rapport presenteras material insamlat från fem barnavårdscentraler 

som provat att använda SDQ-formuläret under ett år. 

Disposition 

Föreliggande rapport syftar till att beskriva och analysera ett pilotprojekt initierat av 

Statens Folkhälsoinstitut och genomfört av Sektionen för Socialmedicin och Global 

hälsa, Institutionen för Hälsa, vård och samhälle, Lunds Universitet i samarbete med 

barnhälsovården i Malmö. Rapportens disposition ser ut som följer: Kapitel 1 innehåller 

en kortfattad beskrivning av situationen på den arena som valts ut för pilotstudien – 

barnhälsovården. Här ges även en kort presentation av frågeformuläret SDQ. Denna 

översiktliga genomgång avser att presentera den kontext till vilken studien är förlagd 

samt att redogöra för den särskilda metod som utprovas här. I kapitel 2 står 

implementeringsprocessen i fokus. Material från interna möten och från diskussioner 

med BHV-sjuksköterskor presenteras. I kapitel 3 presenteras material som redogör för 

sjuksköterskornas erfarenheter av att arbeta med SDQ-formuläret och även för deras 

tankar om psykosocialt arbete. I kapitel 4 ges en kortare sammanfattning av processen 

före under och efter genomförandet. Här görs också ett försök till analys av processen 

och även förslag på hur man eventuellt kan arbeta vidare med SDQ och även med 

psykosociala frågor inom barnhälsovården. I bilaga 3 presenteras resultatet av det 

insamlade materialet. 


Barnhälsovården och SDQ 

- kontextualisering och metodpresentation 

Uppnådda verksamhetsmål och nya 


Att SDQ-formuläret valts ut att provas just inom barnhälsovården är ett medvetet val 

vilket tecknar sig mot bakgrund av ett, på senare år, påtalat behov av arbete med 

psykosociala frågor inom verksamheten. Barnhälsovården har sedan starten varit 

föremål för genomgripande organisatoriska förändringar. Parallellt med dessa 

förändringar har hälsoproblemen förändrats i grunden (Magnusson 1999). Tidigare 

problem som hygien- och nutritionsproblem och allvarliga infektioner är i allt mindre 

utsträckning förekommande, dödligheten i barnolycksfall har sedan 1950-talet 

reducerats med tre fjärdedelar (ed. Bremberg 1998) och barns tandhälsa har förbättrats 

väsentligt (Hagelin, Magnusson, Sundelin 1999). Allvarliga handikapp och sjukdomar 

upptäcks oftast tidigt och identifikation av viktiga riskfaktorer och ett enkelt preventivt 

program har på senare tid lett till en halvering av dödligheten i plötslig spädbarnsdöd 

(Hagelin, Magnusson och Sundelin 1999). I och med att hälsoproblemen har förändrats 

ställs nu nya krav på barnhälsovården att anpassa sina insatser med hänsyn till denna 

förändring. 

Barnhälsovårdens huvudsakliga uppgifter består fortfarande i att följa barns utveckling 

och att identifiera avvikelser (MFR 1999). De mål som fastställdes av Socialstyrelsen 

1981 gäller fortfarande: 

− medverka till att minska dödlighet, sjuklighet och handikapp bland barn 

− minska skadlig påfrestning för föräldrar och barn 

− stödja och aktivera föräldrar i deras föräldraskap och härigenom skapa 

gynnsamma betingelser för en allsidig utveckling för barn 

Dessa mål omsätts i följande verksamhetsmål: 

− att genomföra differentierad hälsoövervakning av alla barn 

− att minska väsentliga hälsoproblem för barnfamiljerna 

− att uppmärksamma och förebygga förhållanden i närmiljö och samhälle som kan 

hota barns hälsa 



Sedan slutet av 70-talet har krav ställts på att barnhälsovården borde satsa mer på frågor 

av psykosocial karaktär. Trots att dessa krav formulerades för över tjugo år sedan har 

det varit svårt att få en avgörande nyorientering till stånd (Magnusson 1999). På senare 

år har emellertid det tidiga samspelet mellan förälder och barn uppmärksammats med 

betoning på samspelets stora betydelse för barnets fortsatta utveckling. Inom 

barnhälsovården framhålls nu att problem i samspelet under spädbarnstiden är 

tillräckligt utbrett för att utgöra en potentiellt viktig del av barnhälsovårdens arbete. I 

samband med detta efterlyser man också metoder för att identifiera samspelsproblem 

(MFR 1999). 

I barnsjuksköterskans uppgifter idag ingår också att ge stöd till föräldern att hantera sin 

föräldrauppgift - i detta stöd ingår inte enbart att ge råd kring den praktiska 

omvårdnaden utan i lika stor utsträckning att hjälpa föräldern att stödja barnet i dess 

kognitiva och socioemotionella utveckling. I detta sammanhang uttrycks ett stort behov 

av metodutveckling, bland annat gällande att tala öppet med föräldrar om sköterskans 

eventuella oro över ett barn och att motivera föräldrar för adekvata insatser (MFR 

1999). 

Vid en State-of-the-art konferens i Stockholm (MFR 1999) föreslås att barnhälsovården 

ändrar fokus från upptäckt av avvikelser hos barn till ett hälsoperspektiv innefattande 

mobilisering av föräldrars resurser, tilltro till deras förmåga och kompetens samt riktade 

insatser i syfte att stödja barn och barnfamiljer med särskilda behov. Man föreslår här att 

omdisponera vissa resurser, men inte att minska stödet till barnfamiljerna. I samma 

dokument betonas att barnhälsovården spelar en viktig roll i folkhälsoarbetet i sin 

egenskap av generell resurs och att den är en medicinsk verksamhet med starka 

psykosociala inslag (MFR 1999). 

I slutet av 90-talet uttrycker samtidigt Barnpsykiatrikommittén (1997) och därefter EpC, 

Socialstyrelsen (1997) nationella behov av att få till stånd rutiner för systematisk 

insamling av information om förskolebarns psykiska hälsa. Dessa behov förefaller 

stämma överens med den nyorientering inom barnhälsovården som under en längre tid 

har efterlysts. Mot denna bakgrund formulerar Statens Folkhälsoinstitut idén om pilotstudien 

om barns psykiska hälsa och barnhälsovården som en lämplig arena för detta. 


Frågeformuläret SDQ-Swe 


Metoden som valts ut att användas i pilotstudien är formuläret SDQ - Strengths and 

Difficulties Questionnaire (se http://www.sdqinfo.com/), utvecklat av den brittiske 

barnpsykiatern Robert Goodman (1997). Syftet med formuläret är att göra en 

bedömning av barns beteende och utifrån denna bedömning få en uppfattning om barns 

psykiska hälsa. Formuläret är avsett för barn mellan 3 och 16 år och finns i tre versioner, 

ett för informanter (lärare/förälder) till barn mellan 3 och 4 år, ett för informanter 

(lärare/förälder) till barn mellan 4 och 16 år och ett för barn mellan 11 och 16 år, som 

själva fyller i formuläret. Formuläret består av 25 frågor om barnet gällande fem olika 

områden: Hyperaktivitet/koncentrationsproblem, beteendeproblem, kamratrelationsproblem, 

emotionella symptom samt några frågor om barnets sociala styrkor. Samtliga 

frågor i formuläret grundar sig på begrepp formulerade i ”Diagnostic and Statistical 

Manual Mental Disorders” (4th ed. DSM-IV; American Psychiatric Association, 1994) 

och ICD-10:s klassifikation av barndoms psykopatologi (World Health Organization 

1993) 2 . 

SDQ är resultatet av en ombearbetning av det tidigare väl använda Rutterformuläret 

(Goodman 1997). De båda formulären skiljer sig dock åt på en rad punkter. SDQ 

fokuserar barns styrkor och svårigheter, medan Rutterformuläret i första hand 

koncentreras kring svårigheter. SDQ-formläret syftar också till att göra en bedömning av 

barns empatiförmåga och sociala kompetens – sociala styrkor – som är aspekter på barns 

utveckling som fokuseras inom dagens barnpsykiatri. 

SDQ har, genom sin utformning, bedömts som speciellt anpassat till en generell 

befolkning där majoriteten av barnen är friska (Smedje, Broman, von Knorring 1999). 

Formuläret är tillgängligt på över 40 språk och har ofta använts i såväl epidemiologisk 

och klinisk forskning som inom rutiner i klinisk och utbildningspraxis. SDQ-formuläret 

är kortfattat och inte enbart inriktat på barns psykopatologi utan även på barns psykiska 

styrkor. Av den anledningen menar Goodman och Scott (1999) att formuläret är väl 

lämpat för föräldrar till så kallade ”lågriskbarn”. Goodman och Scott beskriver också 

SDQ-formuläret som speciellt väl utformat för att undersöka större populationer, då 

svarsfrekvensen i sådana studier riskerar att sjunka om formuläret är allt för långt eller 

negativt laddat. 

Mot denna bakgrund väljs SDQ ut som instrument att använda i pilotstudien. Ambitionen 

med studien är dock inte att utifrån formuläret diagnostisera enskilda barn. 

Istället är ambitionen att finna ett möjligt sätt att samla in generella uppgifter om 

populationen. Föräldern till barnet fyller därmed i formuläret anonymt. 

2 Exempelvis syftar de fem påståendena gällande “Inattention-Hyperactivity” till att täcka in ”inattention” (två 

påståenden) hyperaktivitet (två påståenden) och impulsivitet (ett påstående) då dessa är de huvudsakliga 

symptomområdena gällande DSM-IV:s diagnos på ”attention-deficit/hyperactivity disorder ”(ADHD; APA 1994) eller för en 

ICD-10 diagnos på ”hyperkinesis” (World Health Organization 1993) (Goodman 1999). 



Resultat 

Implementering 

Efter att uppdraget klarlagts tas planerna för pilotstudien upp på en rad barnhälsomöten 

med representanter från Socialmedicinska enheten, Region Skåne, Sektionen för 

Socialmedicin och Global hälsa, Lunds Universitet och från Barnhälsovården. Under 

dessa möten diskuteras om och hur studien ska genomföras. Denna ”om-och-hurprocess” 

sammanfattas här i en rad teman. 

Frågor kring genomförandet av studien 

Vid inledande diskussioner om studiens genomförande kommer en rad frågor upp. 

Frågorna kring studien ställs i första hand av representanter från barnhälsovården 

(barnhälsovårdsöverläkare och samordnande sjuksköterska). De handlar i stor utsträckning 

om BVC:s relation till föräldrarna: 


− Kan formuläret väcka oro hos den besökande föräldern? 

− Vad gör man i sådana fall med denna oro? 

Frågorna berör även val av lämplig ålder för studien: 

− Är formuläret lämpligt för fyraåringar? En del av formulärets frågor uppfattas 

som riktade till äldre barn. 

− Fyraårsbesöket vid BVC i Malmö är redan ”upptaget” av basdataenkäten. Av 

den anledningen föreslås att pilotstudien istället inriktas på barn på minst fem 

år. 

Slutligen råder även tveksamheter om arenan för pilotstudien: 

− Är barnhälsovården rätt arena för denna typ av studie eller kan den förslagsvis 

förläggas till barnomsorgen istället? 

Under arbetets gång formuleras svar på en del av de inledande frågorna beträffande 

genomförandet. 

− Oron för hur föräldrarna kommer att reagera på SDQ-formuläret är påtaglig vid 

de inledande diskussionerna. Av den anledningen får några föräldrar till 3-4åringar 

fylla i formuläret på prov för att därefter bli intervjuade. Formuläret 

väcker inte negativa reaktioner hos dessa föräldrar. Däremot uttrycker de att de 

eventuellt skulle ha behov av uppföljning i samband med att de fyller i 

formuläret. Några föräldrar efterfrågar mer diskussion om den psykosociala 

hälsan på BVC.


− Då det gäller eventuella förändringar i formuläret löser sig delar av problemen 

av sig själva. En svensk översättning av den version av SDQ som vänder sig till 

3-4-åringar färdigställs. De frågor som inte passar små barn tas bort och SDQ– 

formuläret uppfattas nu som användbart även för yngre barn. 

− Att SDQ-formuläret ska provas vid fyraårsbesöket kvarstår. Det är snarare 

önskvärt att försöka gå nedåt i åldrarna - vid fem år närmar sig barnet redan 

skolhälsovården. Barnhälsovården betraktas fortfarande som en lämplig arena 

för insamling av uppgifter om små barns psykiska hälsa. 

”För mycket arbete och för många formulär” 

Vidare stöter ambitionerna med pilotstudien på motstånd av annan art. Representanter 

från barnhälsovården beslutar vid ett möte att inte medverka i studien. De beskriver 

organisationen som ekonomiskt pressad med hög arbetsbelastning på BHVsjuksköterskorna. 

Detta gör att barnsjuksköterskans möjlighet till att ge föräldern 

feedback och uppföljning av formuläret är begränsad. De hänvisar till föräldrars 

förtroende för BVC – någonting som de inte vill äventyra med en pilotstudie som väcker 

känsliga frågor som BHV-sjuksköterskorna inte har tid eller möjlighet att följa upp. 

Trots att man generellt sett inte ställer sig negativ till att studien görs, beskrivs 

situationen i staden som svår och att studien av den anledningen inte är lämplig att 

genomföra. Återigen föreslås att studien förläggs till barnomsorgen alternativt att man 

provar en annan kommun. 

Anpassad riktning 

Eftersom ambitionen med studien i första hand är att undersöka förutsättningar och 

hinder och inte att få in ett omfattande datamaterial föreslås en pilotstudie vid ett mindre 

antal BVC, där BHV-sjuksköterskorna inte upplever sig vara så överbelastade och även 

visar sig intresserade av att prova någonting nytt. Argumenten för att studien förläggs 

till barnhälsovården är flera, men rör sig i huvudsak om legitimitet och stabilitet. Det är 

önskvärt att finna en organisation där en rutinmässig insamling av data kan inlemmas på 

ett sätt som gör att rutinen blir stabil. Barnhälsovården förefaller vara den rätta arenan 

för detta. 

Samtidigt diskuteras ett möjligt sätt att avlasta BHV-sjuksköterskorna från de känslor 

och tankar SDQ-formuläret eventuellt väcker hos föräldern. En eventuell sammankoppling 

av studien vid BVC med den föräldrastödsverksamhet (COPE-grupper) som 

pågår i en del stadsdelar i Malmö föreslås. De föräldrar som visar sig ha behov av mera 

stöd kan erbjudas detta genom att BVC-personal förmedlar kontakt till 

föräldrastödsverksamheten. Personer som arbetar med föräldrastöd i stadsdelarna 

kontaktas. Dessa personer ställer sig positiva till förslaget om ett eventuellt samarbete 

med BVC. 

Barnhälsovårdens representanter är nu intresserade av att medverka i pilotstudien. 

Behovet av ett samarbete med föräldrastödsverksamheten är dock inte helt klarlagt. Att 

dels ge utrymme för BVC-sköterskan att ge feedback och uppföljning av formuläret och 



dels erbjuda eventuellt stöd genom BVC-psykolog diskuteras som ett annat och bättre 

sätt att ta hand om de känslor och tankar som ett SDQ-formulär eventuellt kan väcka hos 

föräldrar. 

Stadsdelen A väljs ut för en pilotstudie. I stadsdelen A pågår föräldrastödsverksamhet 

(COPE) som eventuellt kan fungera som uppföljning till SDQ-formuläret. Den person 

som ansvarar för COPE-verksamheten i stadsdelen är intresserad av ett samarbete. 

Möte med BVC-personal 

Efter att den nya riktningen fastlagts bjuds personal från BVC i stadsdelen A in till ett 

informationsmöte. Den projektansvariga presenterar planerna för studien och SDQformuläret. 

Samtliga BHV-sjuksköterskor får se formuläret. BHV-sjuksköterskorna 

uttrycker vid detta möte en viss osäkerhet för planerna för studien och hur formuläret 

ska användas. Diskussionen vid detta första möte med BHV-sjuksköterskorna kan 

emellertid sammanfattas i följande punkter: 

Formulärets plats i besöket – den praktiska hanteringen 

När och hur ska formuläret överlämnas? Ett förslag är att formuläret överlämnas vid 

slutet av BVC-besöket. Då någon minut återstår kan BHV-sjuksköterskan be föräldern 

att sätta sig i väntrummet och fylla i SDQ-formuläret. Hon bör lämpligen finnas till 

hands både under och efter det att föräldern har fyllt i formuläret. Att finnas till hands 

efter att föräldern fyllt i formuläret uppfattas dock inte som helt enkelt, då 

barnsjuksköterskan ofta tar in nästa besökare direkt efter att den förra har lämnat 

rummet. 

Språkliga hinder – hur hantera formuläret vid besök av föräldrar som 

inte talar svenska? 

Formuläret är översatt till över 40 språk. Osäkert är dock om de språk som krävs finns 

bland dessa 40. Formuläret finns bland annat översatt till serbiska och kroatiska och 

även till arabiska, vilket innebär att det går att nå föräldrar med denna språkliga 

bakgrund. Formuläret kan tolkas på en rad olika sätt, beroende av kulturell bakgrund. En 

del invandrarföräldrar avstår från att fylla i formulär av rädsla för att bli registrerade. Av 

den anledningen är det viktigt att det tydligt framgår att deltagandet är frivilligt och 

anonymt. 

Möjlighet till uppföljning och kontaktförmedling 

Uppföljningsmöjligheter diskuteras - att hänvisa till barnpsykolog eller till 

föräldrastödsverksamhet. Hur ser möjligheterna ut? Kan barnpsykolog finnas till hands? 

När är det lämpligt att informera om den föräldrastödsverksamhet som pågår i 

stadsdelen? Helt enkelt – vilken roll kan/ska barnpsykolog/föräldrastödsverksamheten 

spela i detta sammanhang? 



Studien är inte klinisk. SDQ-formuläret ska inte fungera som screeninginstrument för 

eventuell riskidentifiering eller diagnos. Formuläret kan emellertid ligga till grund för ett 

reflekterande samtal mellan barnsjuksköterska och förälder om de frågor som tas upp i 

formuläret. Det är dock inte meningen att BHV-sjuksköterskorna ska göra bedömningar 

av enskilda barn utifrån hur formuläret har fyllts i. Frågan blir då huruvida BHVsjuksköterskorna 

upplever att deras tid och kompetens är tillräcklig för att föra ett sådant 

samtal. Är detta någonting som de vill syssla med och eventuellt integrera i rutinerna? 

Finns det några hinder? Hur ser i sådana fall dessa hinder ut? Behövs eventuell 

handledning från något håll (är barnpsykolog en lämplig handledare?)? Vid mötet med 

BHV-sjuksköterskorna framkommer inte tydligt om de upplever sin tid och kompetens 

som tillräcklig för uppföljande samtal med föräldrar. Alla är emellertid eniga om att 

frågan om barns och familjers psykosociala hälsa är viktig. Diskussionen är i detta skede 

allmän och både för- och nackdelar med denna studie lyfts fram av barnsjuksköterskor, 

psykolog och verksamhetschef. 

På fältet - motstridiga reaktioner och ambitioner 

Vid senare möten med BVC-personalen i stadsdelen A visar det sig att reaktionerna på 

planerna för studien är motstridiga. 

Vid ett besök på ett av de tre utvalda BVC meddelar BHV-sjuksköterskorna att de inte 

är intresserade av att medverka. De beskriver att de blivit överrumplade vid mötet på 

Socialmedicinska enheten och att de upplever sin arbetsbelastning som för stor redan. 

Verksamhetschefen säger sig vara positiv till studien men hänvisar sedan till BHVsjuksköterskorna 

och säger att studien kommer vid en olycklig tidpunkt. Primärvården 

har för första gången drabbats av besparingar. Barnhälsovården har visserligen inte 

drabbats direkt, menar verksamhetschefen, men får ta hand om en del av de fall av 

barnsjukdomar som vårdcentralen inte kan ta hand om. Detta har blivit ytterligare en 

belastning på BHV-sjuksköterskorna. Stadsdelen beskrivs dessutom som en stadsdel 

med ovanligt många sociala problem. BHV-sjuksköterskorna menar att de helt enkelt 

inte har förmåga att ta hand om de frågor och känslor som ett sådant formulär väcker. 

De upplever att de blivit tilldelade en extrauppgift utan att någon egentligen frågat dem 

om de är intresserade av att medverka. De är inte intresserade. 

Vid besöken på de två andra BVC i stadsdelen A visar sig personalen intresserad: ”vi 

provar och ser hur det går”. De ser det som intressant att medverka i projektet. 

En av BHV-sjuksköterskorna vill emellertid ändra på de föreslagna rutinerna. För att 

underlätta arbetet önskar hon skicka formuläret hem till föräldrarna i samband med 

kallelsen. Enligt hennes erfarenhet fungerar detta förfaringssätt bra. Då det gäller 

uppföljning säger denna barnsjuksköterska att hon redan har erfarenhet av uppföljande 

samtal och att det fungerar bra. Hon får handledning av BVC-psykolog och säger att hon 

är beredd på att vid behov förmedla kontakt med psykolog – men att det hittills aldrig 

har behövts. Hon har klarat av mycket av arbetet själv genom att lyssna. 

Verksamhetschefen ställer en del frågor om hur man ska hantera resultatet. Hur och vad 

ska man göra med det? Frågorna om riskidentifiering/generella uppgifter om barns 

psykiska hälsa är ständigt återkommande. Det är uppenbart att det finns olika ambitioner 



och möjligheter med projektet; identifiera och fånga upp ”riskbarn”, samla in generella 

data gällande barns psykiska hälsa, erbjuda föräldrastöd inom verksamheten eller 

förmedla kontakt med stadsdelens COPE-verksamhet? 

På grund av att ett BVC i stadsdelen A inte vill medverka i studien utökas studien på 

annat håll. I slutet av januari är BHV-sjuksköterskor från två BVC i stadsdelen B 

inbjudna till ett barnhälsomöte på Socialmedicinska Enheten. Vid mötet informeras 

BHV-sjuksköterskorna även om SDQ-studien. BHV-sjuksköterskor och verksamhetschef 

visar sig intresserade. Sjuksköterskorna får se formuläret och någon utbrister: ”ett 

sådant här hade vi behövt vid femårskontrollen”. Fyraårsbesöket är fullt med andra 

uppgifter och verksamhetschefen och sjuksköterskorna föreslår att de provar formuläret 

på femåringar istället. Flera sjuksköterskor och även verksamhetschefen är intresserade 

av att prova formuläret som underlag för ett samtal med föräldrarna om barnets psykiska 

hälsa. I följebrevet vill de lyfta fram BVC:s egna möjligheter att använda SDQformuläret 

i verksamheten. I stadsdelen B finns två BVC med sammanlagt åtta BHVsjuksköterskor. 

Under tiden som barnavårdscentraler i stadsdelen A och B i Malmö involveras i 

pilotstudien tillfrågas ytterligare en barnavårdscentral, nu i en kranskommun C. BHVsjuksköterskorna 

vid denna barnavårdscentral visar sig vara intresserade av att 

medverka, förutsatt att de får prova formuläret vid femårsbesöket och att de i samband 

med insamlingen av formulären även får prova att använda det som ett underlag för 

samtal kring de frågor som berörs. Vid denna barnavårdscentral arbetar tre BHVsjuksköterskor. 

De första reaktionerna på att dela ut SDQ-formuläret kan sammanfattas i en 

fyrfältstabell med variablerna ”subjektiv tid” och ”intresse”. ”Tid” används ofta i 

argumentationen för och emot att medverka i SDQ-studien. Upplevelsen av att ha 

”tillräckligt med tid” varierar starkt mellan olika BVC och även mellan BHVsjuksköterskor. 

Uttalat intresse för att arbeta med SDQ varierar likaså: 

Intresse/Subjektiv tid Tillräckligt med tid Otillräckligt med tid 

Intresse Entusiastiska Välvilliga 

Avsaknad av intresse Tveksamma Ointresserade 


− De BHV-sjuksköterskor som faller under kategorin ”entusiastiska” upplever att 

deras tid är tillräcklig samtidigt som de visar intresse för att prova SDQformuläret 

i verksamheten. De prioriterar arbetet med SDQ och hänvisar till ett 

uttalat behov av instrument gällande psykosociala frågor. 

− De BHV-sjuksköterskor som faller under kategorin ”välvilliga” är de BHVsjuksköterskor 

som upplever att deras tid är begränsad samtidigt som det 

allmänna intresset för att prova SDQ-formuläret i verksamheten är tillräckligt 

stort för att de ska tacka ja till att medverka. Bland dessa efterfrågas inget 

explicit behov av instrument gällande psykosociala frågor.


− BHV-sjuksköterskor som upplever att tiden är tillräcklig men inte intresset, de 

så kallade ”tveksamma” har inte påträffats i studien. 

− BHV-sjuksköterskor som visar svalt intresse för att arbeta med SDQ samtidigt 

som de beskriver arbetstiden som otillräcklig faller under kategorin 

”ointresserade”. Dessa väljer att inte medverka i studien. 

Implementeringsprocessen 

Planerna för studien har väckt en hel del frågor. De frågor som representanter från 

barnhälsovården ställer handlar om föräldrarnas förtroende för BVC med frågor som – 

Är SDQ-formuläret lämpligt att använda inom barnhälsovården? Hur reagerar föräldrar 

på detta? De månar också om sin personal och oroar sig för BHV-sjuksköterskornas 

reaktioner på att bli ålagda ytterligare en uppgift som inte ingår i deras ordinarie 

arbetsuppgifter. SDQ-formuläret kolliderar med basdataenkäten, vilket de betonar som 

olämpligt, eftersom BHV-sjuksköterskorna åläggs mer arbete just vid fyraårsbesöket. 

Slutligen handlar frågorna också om huruvida BVC har möjlighet att följa upp 

eventuella reaktioner från föräldrarna – om inte BHV-sjuksköterskorna har tid och 

möjlighet, vem kan då göra det? Frågorna som BHV-sjuksköterskorna ställer handlar i 

stor utsträckning om samma saker – om föräldrars reaktioner på SDQ, huruvida de har 

tid, möjlighet och kompetens att följa upp eventuella reaktioner och dessutom en viss 

oro för att studien ska ta mycket av deras tid. 

Efter förslag på hur man kan hantera behovet av uppföljning är representanter från 

barnhälsovården och två av tre BVC i stadsdelen A dock intresserade av att medverka i 

en pilotstudie. Vidare involveras ytterligare två BVC i stadsdelen B, och ett BVC i 

kranskommun C under förutsättning att de får prova formuläret vid fem år istället för vid 

fyra. 



BHV-sjuksköterskornas erfarenheter och tankar 

Att implementera nya rutiner inom en verksamhet kan i teorin förefalla enkelt. En 

verksamhet består emellertid inte av instrumentella delar som handlar utifrån enkla 

rationella direktiv. En verksamhet - en organisation - består av människor med skilda 

värderingsgrund, ambitioner, erfarenheter och arbets-/livssituationer, vilka gör att 

grunden för deras handlingar är olika. En sådan olikhet har stor betydelse för vilka 

förutsättningar och hinder som utkristalliseras i implementeringen av nya rutiner. 

Tankar om SDQ 

Trots att formuläret i ett inledningsskede väckte starka reaktioner bland de verksamma 

inom barnhälsovården tycker de BHV-sjuksköterskor som provat att använda det att 

frågorna är bra och att de påminner om de frågor som de normalt brukar ta upp vid 

besöken – både vid 2 ½, 4- och 5-årsbesöken. Man poängterar också betydelsen av 

denna typ av frågor och att man kanske med dess hjälp kan uppmärksamma barn som 

har bekymmer. På tre av de BVC som involveras har man uttryckligen sökt efter nya 

metoder att arbeta med psykosociala frågor. På dessa tre BVC uppfattar man att frågorna 

i SDQ-formuläret fångar in viktiga områden, som inte alltid är så lätta att ställa frågor 

kring. Man vill därför gärna prova att använda det i verksamheten och även arbeta fram 

ett sätt att följa upp formuläret. En uppföljningsmetod skulle kunna vara att vid nästa 

besök återknyta till de frågor som tas upp i formuläret. 

Sammanfattningsvis uppfattar de BHV-sjuksköterskor som involverats i studien SDQ - 

formuläret som bra. Frågorna beskrivs som bra och relevanta. Man uppfattar att det 

finns behov av att hantera de frågor som tas upp och ser SDQ som en möjlig metod. 

Samtliga sjuksköterskor visar sig intresserade att fortsätta arbeta med formuläret, 

förutsatt att de får användning för det i sitt dagliga arbete, exempelvis som stöd för ett 

samtal om psykosociala frågor. 

Föräldrars reaktioner 

Inte någon av de föräldrar som fyllt i SDQ-formuläret i stadsdelen A har uttryckt 

missnöje eller att frågorna varit av känslig karaktär. BHV-sjuksköterskorna tror att 

föräldrarna i upptagningsområdet generellt sett har gott förtroende för BHVsjuksköterskorna. 

De frågor som ställs i formuläret betraktas inte som känsliga. Delar av 

området är belastat med sociala problem och frågor av psykosocial karaktär är därför 

ingenting ovanligt. Vid ett av de två BVC i stadsdelen A har en BHV-sjuksköterska 

emellertid haft någon enstaka förälder som sagt att de inte velat fylla i formuläret. 

Denna BHV-sjuksköterska betonar vikten av att respektera förälderns beslut. Hon har 

därför inte närmare undersökt orsaken bakom ett sådant beslut och vet inte om det 

handlar om glömska eller om ett aktivt beslut att avstå. 

Inte heller på de två BVC i stadsdelen B har BHV-sjuksköterskorna stött på några 

negativa reaktioner från föräldrarna. De fyller i och lämnar in. En del föräldrar har 



emellertid tagit upp frågor som formuläret väckt vid besöket hos BHV-sjuksköterskan. 

Några sjuksköterskor i stadsdelen B funderar över hur mycket föräldern egentligen 

förstår av frågorna, trots att formuläret i möjligaste mån är översatt till modersmålet. 

Förstår man inte frågornas innebörd är det svårt att reagera. 

Vid barnavårdscentralen i kranskommunen C har man inte heller stött på några negativa 

reaktioner från föräldrarna. De som har fyllt i formuläret har emellertid heller inte 

uttryckt behov av att prata om de frågor som tas upp i formuläret. Detta säger sig BHVsjuksköterskorna 

vara lite förvånade över, då de förväntade sig att några föräldrar skulle 

ha behov av att prata om de frågor som berörs i formuläret. En av sjuksköterskorna vid 

BVC C tror att formuläret trots allt väcker en del tankar, men att man som förälder 

väljer att ta upp dessa i andra sammanhang, såsom hemma eller i andra nätverk. 

De besökande föräldrarna har enligt BHV-sjuksköterskorna inte reagerat på SDQformuläret 

på något speciellt sätt. En sjuksköterska berättar att någon enstaka förälder 

tackat nej till att medverka. Några BHV-sjuksköterskor tror att frågorna som tas upp inte 

uppfattas som känsliga och att man som förälder därför inte har behov av att tala om 

dem. Andra menar att föräldrarna helt enkelt inte vill ta upp någonting till diskussion 

därför att de kanske inte riktigt förstått frågornas innebörd (trots översättning till 

modersmålet). Ytterligare några BHV-sjuksköterskor tror att en del föräldrar väljer att 

ventilera eventuella frågor som väckts genom formuläret i andra sammanhang. Ett fåtal 

föräldrar har emellertid lämnat kommentarer på formuläret. Dessa kommentarer är 

viktiga att ta sig an – hur många är det som tänker i liknande banor, utan att skriva eller 

uttrycka detta? Vilka frågor kan formuläret väcka? 

Praktiska detaljer 

BHV-sjuksköterskorna säger sig inte ha fått mycket extra arbete med SDQ-formuläret. 

Oavsett om man delar ut det vid besöket eller skickar det med kallelsen upplever man 

inte att formuläret stör de övriga arbetet. De BHV-sjuksköterskor som skickar 

formuläret med kallelsen menar att föräldern får mer lugn och ro till att fylla i hemma, 

medan de BHV-sjuksköterskor som ber föräldern fylla i på plats menar att de lättare får 

tillbaka formuläret. På ett BVC i stadsdelen B har en undersköterska delat ut och samlat 

in formulären i väntrummet. Detta tillvägagångssätt har fungerat mycket bra. Vid 

enstaka tillfällen har förälder tackat nej till att medverka. Vid två av de tre BVC där man 

skickar ut formuläret med kallelsen har man haft en del problem med att få tillbaka dem. 

Vid BVC C har barnsjuksköterskorna emellertid arbetat in en rutin att samla in alla 

formulär genom att skicka dem med kallelsen. Detta tillvägagångssätt fungerar väl hos 

dem. 

Det praktiska arbetet med SDQ har enligt BHV-sjuksköterskorna fungerat utan problem. 

Ansvaret för att SDQ delas ut och samlas in är sjuksköterskans. Huvudproblemen när 

det gäller utdelning och insamling består i att komma ihåg att dela ut formuläret och att 

sedan våga påminna utan att uppleva att man ”tvingar” en förälder att svara. Det råder 

olika uppfattningar om att ”tvinga” – en del av BHV-sjuksköterskorna vill knappt 

påminna föräldern, då de inte vill påverka i någon riktning – ”är det frivilligt så är det” 

medan andra inte har något emot att påminna både en och två gånger utan att känna att 

de tvingar någon. En del föräldrar glömmer att ta med formuläret vid besöket. Är man 

som förälder van vid att ibland få formulär bifogade till kallelsen till BVC förefaller 



föräldern vara mer benägen att fylla i och ta med SDQ-formuläret, än om man vanligtvis 

inte brukar få någonting bifogat kallelsen. 

Någonting att arbeta med i framtiden? 

BHV-sjuksköterskorna i stadsdelen A kan tänka sig att använda formuläret i sitt arbete 

även i framtiden genom att ha det som utgångspunkt för ett samtal med föräldern kring 

de frågor som tas upp i formuläret. Förutsättningen för ett sådant samtal är dock att de 

får ta del av hur föräldern tänker om barnet. En sjuksköterska i stadsdelen A menar att 

formuläret kan fungera bra som stöd för minnet – ”har jag nu frågat vad jag ska 

fråga?”. En BHV-sjuksköterska tror också att man kanske med SDQ - formulärets hjälp 

kan fånga upp ”gränsfall” – de barn och föräldrar med eventuella problem – de som 

befinner sig i gråzonen. I familjer med allvarliga problem kommer dessa frågor upp 

ändå – men då det gäller familjer med lindriga problem kanske SDQ kan hjälpa till att 

uppmärksamma dessa. Å andra sidan säger två av BHV-sjuksköterskorna att om 

föräldrarna behövt hjälp för att fylla i formuläret hade BHV-sjuksköterskorna inte varit 

lika villiga att arbeta med formuläret - extra tid till sådant finns inte. 

BHV-sjuksköterskorna vid ett BVC i stadsdelen B framhåller att formuläret kanske trots 

allt hade passat bättre vid fyraårsbesöket. En sjuksköterska motiverar detta med att man 

då känt att man hade kunnat följa upp det som kom upp vid besöket. Det är enklare att 

”plocka tillbaka” förälder och barn för ett besök till. ”Är det problem ska det vara fixat 

vid femårsbesöket”, uttrycker en sjuksköterska. Femårsbesöket är för många barn det 

sista besöket vid BVC. BHV-sjuksköterskorna framhåller att det därför är viktigt att 

avsluta kontakten med familjerna på ett bra sätt. Ansvaret för barnen har emellertid 

barnhälsovården fram till och med barnet fyller sex, vilket innebär att det går att kalla 

till uppföljningssamtal/besök fram till sex års ålder. Ett förslag på hur detta skulle kunna 

göras är att BHV-sjuksköterskan delar ut och samlar in ett SDQ-formulär vid 

fyraårsbesöket. Genom att sjuksköterskan vid detta tillfälle erbjuder föräldern möjlighet 

att samtala kring de frågor som tas upp i formuläret kan hon få en viss uppfattning om 

hur föräldern tänker och upplever sitt barn när det gäller beteende och psykisk hälsa. 

Genom anteckningar från detta samtal kan sjuksköterskan sedan vid femårsbesöket 

återknyta till det som tagits upp vid fyraårsbesöket. 

Utöver problemen med att dela ut formuläret vid femårsbesöket menar flera BHVsjuksköterskor 

att för många formulär riskerar att störa den direkta kontakten med 

förälder och barn. Tvingas de välja mellan ett informellt samtal med familjen och ett 

formulär som måste fyllas i väljer de den individuella familjen. Man vill inte fråga saker 

som föräldrarna inte själva tar upp – det viktiga är att lyssna på vad föräldrarna själva 

uttrycker. 

BHV-sjuksköterskorna vid ett BVC i stadsdelen B tror att formuläret skulle kunna delas 

ut vid fyraårsbesöket för att sedan följas upp vid femårsbesöket. Sjuksköterskorna vid 

det andra BVC i stadsdelen B tror fortfarande att SDQ-formuläret passar bäst vid 

femårsbesöket – i första hand på grund av att det annars krockar med basdataenkäten, 

vilket de ser som olämpligt. Till skillnad från BHV-sjuksköterskorna vid stadsdelen B:s 

andra BVC tror de att formuläret har en funktion att fylla vid fem genom ett samtal med 

föräldern innan det är dags för skolstart. 



Vid BVC C tycker man att formuläret fungerar bra vid femårsbesöket. De beskriver 

besöket som ett ”samtalsbesök” där exempelvis frågor kring känslor och relationer 

såsom aggressivitet och syskonsvartsjuka ofta kommer upp. Här brukar också föräldrar 

ta upp funderingar kring skolstarten. Vid fyraårsbesöket menar man att det är så mycket 

som ska ”göras” och undersökas gällande exempelvis motorik och språkutveckling. 

SDQ-formuläret hade inte fått plats. En av BHV-sjuksköterskorna tror att SDQformulärets 

fokus på vissa frågor, kan leda till att föräldern börjar ställa egna frågor. 

Hon tror också att man genom att erbjuda samtal om dessa frågor på BVC kan hjälpa en 

del föräldrar att inta ett ”helikoptersseende”, som på sikt få föräldern att eventuellt 

förändra sitt beteende. Här funderar sjuksköterskorna även över varför formuläret inte 

väckt mer diskussion och undrar om inte ett annat förfaringssätt hade fått föräldrarna att 

öppna sig. En BHV-sjuksköterska tror att man skulle kunna be föräldern att ta med 

formuläret ifyllt för att sedan diskutera svaren öppet. En sådan diskussion hade varit 

betydelsefull och meningsfull i arbetet med barns psykosociala hälsa. Vid detta BVC 

uttrycker man med andra ord önskemål om att få använda sig av SDQ-formuläret mera 

öppet. 

Samtliga BHV-sjuksköterskor menar att SDQ skulle kunna användas i arbetet i 

framtiden och de uttrycker en rad olika idéer om hur de skulle kunna använda. De har 

hittills provat att fråga föräldern i samband med att hon fyllt i formuläret om det funnits 

något han/hon vill ta upp med sjuksköterskan. Ibland har det kommit upp frågor eller 

tankar som väckts genom formuläret. På en del ställen har det inte kommit upp några 

frågor alls. Här funderar man över hur man skulle kunna göra för att få föräldern att 

öppna sig. Betydelsen av att samtala om dessa frågor är alla överens om. 

Att arbeta med frågor gällande barns psykiska hälsa – erfarenheter, 

tankar 

I arbetet med pilotstudien och i samtalen med BHV-sjuksköterskorna återkommer 

diskussionen ofta till den psykosociala dimensionen av arbetet. Frågorna i SDQformuläret 

väcker nya frågor kring sjuksköterskans arbete med psykosociala frågor. Hur 

ser man på arbetet med psykosociala frågor? Ingår det i sjuksköterskans arbetsuppgifter 

eller är det någonting man gör utöver det vanliga? 

BHV-sjuksköterskorna i de båda stadsdelarna betonar att många av de barn de träffar 

mår dåligt. Det psykosociala arbetet finns därför med som en viktig del av 

verksamheten. Då det gäller de riktigt små barnen varierar emellertid uppfattningarna 

om hur man som barnsjuksköterska kan hantera detta. En del av BHV-sjuksköterskorna 

menar att deras huvudsakliga uppgift under barnets första år består i att övervaka och 

bedöma barnets kroppsliga utveckling. Andra betonar att det är viktigt att se till helheten 

redan från början; att beakta även den psykiska utvecklingen redan från början. Man 

upplever generellt att uppgifterna går in i varandra – och egentligen är svåra att urskilja. 

Att se till barnets utveckling innebär att se till mycket. Ett av områdena har en ökad 

social problematik och BHV-sjuksköterskorna i detta område möter allt oftare frågor 

kring arbetslöshet, ekonomiska bekymmer och boende. De upplever sig emellanåt som 

otillräckliga, trots att de försöker ge extra stöd åt dem som uttrycker särskilda behov. Att 

ta sig an psykosociala problem förefaller för en del BHV-sjuksköterskor att handla om 

en fråga om att ha tid– att skriva remiss, ta kontakt med andra instanser och göra 

hembesök. För andra BHV-sjuksköterskor ingår psykosociala frågor som en naturlig och 



självklar del i arbetet. En del sjuksköterskor upplever att familjer som mår dåligt och 

som egentligen har behov av mera stöd inte alltid får det på grund av att tiden inte 

upplevs som tillräcklig. BHV-sjuksköterskorna beskriver sin uppgift gällande den 

psykiska hälsan som att lyssna, inte komma med svar, utan berömma och få föräldrarna 

att förstå att de kan mycket. En sådan uppgift tar tid. Samtidigt handlar det psykosociala 

arbetet om kontakter med andra stödjande instanser, exempelvis med 

Socialförvaltningen. Flera BHV-sjuksköterskor i stadsdelen A uttrycker sitt missnöje 

med samarbetet med Socialförvaltningen. De beskriver förhållandet med socialtjänsten 

som ensidigt och opersonligt. Enligt BHV-sjuksköterskorna hänvisar Socialförvaltningens 

personal ofta till sin sekretess. Även om BHV-sjuksköterskorna är medvetna om 

de strama juridiska ramarna socialtjänsten arbetar inom önskar sig flera BHVsjuksköterskor 

i stadsdelen A teamarbete, med eller utan familjerna, med 

Socialförvaltningen. En BHV-sjuksköterska önskar att arbetet med de familjer som 

behöver extra stöd skulle kunna fungera på ett sådant sätt att familjerna känner sig 

”omhuldade”. Hon menar att organisationen av de olika verksamheterna gör kontakten 

mellan de professionella som möter familjerna anonym. Mycket hade varit vunnet om 

man utvecklat ett samarbete mellan de personer som i olika verksamheter arbetar med 

samma familjer, tror hon 3 . Samtidigt lyfter man här fram betydelsen av ett tvärfackligt 

teamarbete och ger exempel på när detta fungerar. En sjuksköterska vid BVC A:1 

beskriver exempelvis hur samarbete, stöd och konsultationshjälp har betytt mycket för 

henne i hennes arbete med missbrukande mödrar. Hon beskriver även hur väl hennes 

samarbete med vårdcentralens kurator och BHV-psykologen fungerar. 

Vid BVC i kommun C upplever sjuksköterskorna att samarbetet med BHV-psykologen 

fungerar bra. Sjuksköterskorna här har även goda kontakter med barnomsorgen och även 

med kyrkan. De arbetar aktivt med sitt nätverk. Exempelvis är BHV-psykologen ute i 

verksamheterna och ”syns”. Vid tillfällen då föräldrar sedan får behov av att samtala, 

vet de vem det kan vända sig till. Vid detta BVC tror sjuksköterskorna att de i framtiden 

kommer att arbeta allt mer med psykosociala frågor och allt mindre med screening. Från 

att ha varit en instans som övervakar den somatiska utvecklingen går nu barnhälsovården 

mer åt att även se till den psykosociala utvecklingen och att genom 

utvecklingsbedömning uppmärksamma föräldrars individuella behov. En av sjuksköterskorna 

vid detta BVC menar att de nu strävar efter ett mer individualiserat förhållningssätt 

till varje specifik familj. 

Att BHV-sjuksköterskornas upplevelser av att ha ”tillräckligt med tid” för psykosociala 

frågor skiljer sig åt i denna studie kan bero på att sjuksköterskorna som är involverade i 

studien arbetar inom olika organisatoriska ramar. Några arbetar på en familjecentral, 

vilket innebär att handledning, stöd och hjälp finns i samma lokal. Känslan av 

otillräcklighet och osäkerhet på vad som kan göras för den aktuella familjen infinner sig 

inte hos dessa sjuksköterskor, då hjälpen och råden finns hos kuratorn i rummet bredvid. 

Vid ett annat BVC har man socialtjänsten i huset, vilket gör att inte heller här infinner 

sig osäkerhet kring hur man ska gå vidare, följa upp, hjälpa aktuella familjer som är i 

3 Detta resonemang går även att finna i D. Lagerbergs studie om BHV-sjuksköterskors arbete med barn som far illa där 28 % 

av de BHV-sjuksköterskor som deltagit i studien uttryckt synpunkter på relationen till socialtjänsten. Bland dessa fanns 

starka önskemål om att förbättra samverkan med socialtjänsten, i synnerhet mer återkoppling och information från 

socialtjänsten, liksom lättnader i sekretessen. I samma studie framkommer att BHV-sjusköterskorna upplever ett behov 

av att kunna rådföra sig informellt med socialsekreterare utan att detta måste tas som en anmälan. (Lagerberg 1998) 



behov av extra stöd. Vid BVC C har man god kontakt med BVC-psykologen, men har 

också arbetat fram ett bra samarbete med barnomsorgen och kyrkan. 

Gällande ovannämnda tre BVC är samverkan mellan olika stödjande instanser god. 

Samtidigt uttrycker BHV-sjuksköterskor vid två andra BVC en viss otillräcklighet i 

arbetet med psykosociala frågor. Detta skulle kunna kopplas till att dessa två BVC inte 

på samma vis som ovannämnda två exempel aktivt arbetar tillsammans med exempelvis 

socialtjänsten. Dessa sjuksköterskor uttrycker en viss osäkerhet gällande hur de kan 

arbeta vidare med familjer som är i behov av extra stöd. Det är inte alltid de vet vart de 

ska vända sig med sina frågor eller vilken hjälp familjerna kan erbjudas 4 . En av 

sjuksköterskorna har emellertid byggt upp ett eget nätverk som fungerar mycket väl. 

Psykosociala frågor beskrivs som en viktig del av barnsjuksköterskans arbete. Hur de tar 

sig an dessa frågor varierar emellertid. En del ser som sin huvudsakliga uppgift att 

övervaka barnets tidiga somatiska utveckling och att sedan successivt komma in på 

psykosociala frågor vid senare åldrar. Andra vill se till hur hela familjen mår redan vid 

barnets födsel och lägger stor vikt vid det tidiga samspelet mellan förälder–barn. 

Däremellan uttrycker BHV-sjuksköterskor att de befinner sig mittemellan dessa 

positioner – den somatiska utvecklingen är viktig att övervaka samtidigt som det är 

viktigt att vara lyhörd och ta hand om de frågor som inte kan fångas in genom de 

vanliga hälsokontrollerna. Lyhördheten får dock emellanåt stå tillbaka då BHVsjuksköterskorna 

upplever att tiden för detta är knapp och kontakten med en del andra 

stödjande verksamheter bristfällig. 

Upplevelser av kompetens i psykosocialt arbete 

BHV-sjuksköterskornas upplevelser av kompetens gällande psykosociala frågor varierar 

– några är nöjda medan andra efterlyser mer. En sjuksköterska säger att hon gärna vill 

ha ”mer kött på benen”. En annan sjuksköterska säger sig ibland ha behov av mera 

handledning, när det gäller enklare fall - ”mera allmänmänskliga frågor”. Som exempel 

ger hon föräldrar som själva haft en vilsen uppväxt och som inte vet ”hur man gör när 

vi äter”, ”när vi är tillsammans”, ”hur man lever sitt liv”. Även frågor kring 

gränssättning och regler skulle vara bra att få handledning i- att helt enkelt få goda råd 

som de kan förmedla. Ytterligare en sjuksköterska upplever sin kompetens som god. 

Som BVC-sköterska tror hon sig kunna ta hand om ”lättare saker”, samtidigt som hon 

skickar vidare vid tyngre fall (om föräldern exempelvis kanske behöver medicin). En 

BHV-sjuksköterska menar att det varit bra att under utbildningen få kunskap om det 

mångkulturella samhället, om kulturskillnader och hur det är att arbeta inom vården i ett 

mångkulturellt samhälle. En BHV-sjuksköterska beskriver hur hon förändrat sitt 

förhållningssätt till frågor av psykosocial karaktär. Tidigare skrev hon ganska snabbt 

remiss och bad föräldrarna gå till BHV-psykologen. Nu arbetar hon med föräldrarna och 

tar en del samtal själv. Hon bygger upp förtroendet och föreslår vid lämpligt tillfälle 

”kanske skulle du kunna tala vidare om detta med Anna (BHV-psykologen)?” . Denna 

sjuksköterska tror att mycket handlar om hur man bygger upp ett förtroende och hur 

man förmedlar kontakt. Denna sjuksköterska har vidgat sina gränser gällande vilka 

4 Dessa sjuksköterskors uttryckta frustration kan kopplas till resultaten i Lagerbergs studie där en del barnsjuksköterskor 

antyder att en förutsättning för ett gott samarbete är själva närheten, att man har kontaktpersoner inom socialtjänsten 

eller en socialsekreterare som kommer till BVC (Lagerberg 1998:235) 



arbetsuppgifter hon tar sig an. Exempel på situationer som hon lämnar över till BHVpsyklologen 

kan vara separationsproblem eller då hon tydigt ser att hennes hjälp inte 

räcker, att det är för komplexa problem, ”för många aspekter på problemen”. Hon 

menar samtidigt att detta är en bedömningsfråga. Att lämna över för tidigt kan innebära 

att föräldern känner sig sviken. 

Även här uttrycks två tydliga positioner – den som är nyfiken på nytt och villig att 

utvidga sin kompetens och den som betonar vikten av att varje profession har sin 

kompetens och att var och en ska göra det han/hon är bra på. I gränslandet mellan att 

vilja lära nytt och vara nöjd med det man kan befinner sig de BHV-sjuksköterskor som 

säger att de gärna bättrar på sin kompetens men samtidigt är nöjda med sin 

arbetssituation och trygga med de nätverk som omger dem. 

Öppen inom snäva ramar 

I intervjuerna med BHV-sjuksköterskorna framträder ett intresse för pilotstudien. 

Arbetet med SDQ:n beskrivs som enkelt. Formuläret går fort att fylla i. Föräldrarna har 

inte reagerat negativt på frågorna. Däremot har formuläret väckt en del frågor hos BHVsjuksköterskorna 

– hur svarar föräldern egentligen? hur tänker han/hon om dessa frågor? 

Skulle man kunna göra någonting mer av detta? I samtalen med BHV-sjuksköterskorna i 

stadsdelen A har funderingarna stannat där. De har i första hand varit glada över att 

formuläret kunnat hanteras smidigt utan att det stört deras övriga arbete. Samtidigt säger 

de att en studie om barns psykiska hälsa är angelägen och att de i stor utsträckning 

arbetar med just psykosociala frågor. Hur de skulle kunna sammankoppla deras arbete 

med psykosociala frågor med SDQ-formuläret är dock inte en fråga som någon av dem 

direkt utvecklar. 

Vid de inledande samtalen med ett BVC i stadsdelen B framkommer att BHVsjuksköterskorna 

vill göra SDQ till ett eget verktyg, som ett underlag för samtal med 

föräldern kring de frågor som de upplever att många föräldrar har problem med. De 

menar att de har behov av ett verktyg och vill gärna prova SDQ. Efter att ha provat att 

dela ut formuläret under ett års tid upplever dessa BHV-sjuksköterskor att formuläret 

har väckt en del nya frågor, hos en del föräldrar. Dessa frågor har sjuksköterskorna tagit 

hand om i samband med besöket. I framtiden vill de gå vidare och prova att dela ut 

formuläret vid fyraårsbesöket. Vid femårsbesöket vill de sedan göra en liten uppföljning 

genom att muntligen ställa frågor kopplade till formuläret som delades ut vid fyra. På så 

vis kan diskussionen om barnets beteende och hur föräldern upplever sitt barn hållas vid 

liv, samtidigt som man som BHV-sjuksköterska ser till att man följer upp de teman som 

diskuteras på ett genomtänkt sätt. 

Även vid det andra BVC i stadsdelen B visar man sig intresserad av att arbeta med SDQ 

– kanske som underlag för ett samtal. De tror att de skulle kunna ha användning för det 

eftersom de upplever att frågorna i SDQ:n är bättre än frågorna i det gamla 

”femårspappret”. 

Vid BVC C önskar man en mer öppen hållning till SDQ-formuläret. Ett förslag är att 

sjuksköterskan ber föräldern att ta med formuläret ifyllt för att sedan diskutera svaren. 



Genom detta förfaringssätt tror BHV-sjuksköterskorna vid BVC C att en diskussion 

kring frågorna skulle kunna komma till stånd. 

BHV-sjuksköterskornas erfarenheter av arbetet med SDQ kan därmed sammanfattas i en 

rad punkter: 

− BHV-sjuksköterskorna upplever inte att föräldern reagerat negativt på 

formuläret. 

− BHV-sjuksköterskorna uttrycker en nyfikenhet inför de frågor formuläret tar 

upp. Denna nyfikenhet kan leda till att SDQ:n integreras i verksamheten som ett 

verktyg för BHV-sjuksköterskorna – SDQ – som underlag för samtal mellan 

BHV-sjuksköterska och förälder. 

− BHV-sjuksköterskorna betonar att de inte vill att deras arbete ska upptas av 

formulär som måste fyllas i. 

− De behöver tid om formuläret ska följas upp, på ett för dem, meningsfullt sätt. 

− Ska BHV-sjuksköterskorna fortsätta att arbeta med SDQ-formulären krävs det 

återkoppling och vidareutveckling av hur sjuksköterskorna själva kan använda 

det i sitt dagliga arbete 

Upplevd tid – subjektiv tid – är ett återkommande tema i barnsjuksköterskornas 

förhållningssätt till SDQ-formuläret och även i samtalen om psykosocialt arbete. 

En del av BHV-sjuksköterskorna upplever att deras tid är för knapp för formulär som 

ska fyllas i. De framhåller även att deras tid är begränsad och att de känner sig 

otillräckliga i förhållande till en del av det psykosociala arbetet. Denna otillräcklighet 

förklarar de själva i viss utsträckning genom brist på tid. Upplevelsen av att tiden är 

otillräcklig innebär inte att tiden objektivt sett är otillräcklig. Istället grundar sig denna 

upplevelse av tiden – den subjektiva tiden - på en tolkning av vilka arbetsuppgifter som 

bör prioriteras. Att arbeta med formulär gällande barns psykiska hälsa är inte i alla lägen 

det som prioriteras högst. En del sjuksköterskor upplever att det finns begränsat med tid 

”över” för detta. Andra BHV-sjuksköterskor som är involverade i studien ser arbetet 

med psykosociala frågor som en naturlig del av arbetet och uttrycker inte på samma vis 

”brist på tid” för psykosocialt arbete. Istället menar de att ett sådant arbete ingår i deras 

arbetsuppgifter och att det helt enkelt inte går att skilja från övriga arbetsuppgifter. En 

BHV-sjuksköterska är något tveksam till att använda SDQ-formuläret då hon upplever 

det som klumpigt och för omfattande. Många av frågorna ser hon som bra, men tror 

samtidigt att formuläret kan kortas för att göras mer användbart för barnhälsovården. 

BHV-sjuksköterskorna ställer sig emellertid överlag positiva till att arbeta med SDQformuläret 

och ett större antal vill i framtiden finna ett sätt att använda sig av SDQformuläret 

för att fördjupa det psykosociala arbetet ytterligare. 



Diskussion 

Barnhälsovården - en arena att hanteras varsamt 

Denna studie har syftat till att undersöka huruvida barnhälsovården kan fungera som en 

arena för att samla in information om barns psykiska hälsa. I första hand har BHVsjuksköterskornas 

tankar och erfarenheter gällande detta presenterats. Att införa nya 

rutiner och arbetsuppgifter i verksamheten väcker en rad frågor som innehåller både 

förhoppningar och farhågor. Ambitionen att förändra bör därför hanteras med varsamhet 

och lyhördhet. I processen ingår i huvudsak tre uppgifter för den som driver förändringsarbetet. 

En övergripande och viktig uppgift är: 


− att klargöra ambitionerna med att införa SDQ:n i barnhälsovården för samtliga 

involverade 

Vidare bör fokus läggas på förhoppningar och farhågor gällande en fortsättning av 

användningen av SDQ-formuläret inom barnhälsovården: 

− SDQ-formuläret väcker förhoppningar hos BVC-sjuksköterskorna - 

användningen av SDQ-formuläret i barnhälsovården kan uppmärksamma barns 

psykosociala hälsa på ett, för BVC-sjuksköterskorna, nytt sätt. Genom att prova 

SDQ-formuläret under en tid kan man eventuellt finna en bra metod att i 

framtiden arbeta med barns psykosociala hälsa. SDQ-formuläret ringar in ett 

område som många uppger att de vill arbeta med. De efterlyser metoder för att 

arbeta med psykosociala frågor. 

− I arbetet med implementering av SDQ-formuläret bör man samtidigt vara 

uppmärksam på de risker det kan medföra. Farhågorna SDQ-formuläret är 

behäftad med handlar om BVC-sjuksköterskornas arbete och föräldrars 

förtroende och eventuella reaktioner. För många formulär i verksamheten 

riskerar att störa relationen mellan förälder och BHV-sjuksköterska och utmana 

den personliga relation som byggts upp. Av stor vikt är därför att hantera 

föräldrars förtroende för barnhälsovården på ett respektfullt sätt genom att 

samtala om de nya frågorna på ett varsamt sätt. Mycket viktigt är att BHVsjuksköterskan 

ges möjlighet att erbjuda uppföljande samtal. Några enstaka 

föräldrakommentarer har givits på formuläret. En förälder undrar om hon 

kommer att få veta vad som händer med formuläret. En sådan fråga är viktig att 

fundera vidare på. Hur många föräldrar tänker samma sak- utan att skriva det? 

Hur kan man som ansvarig ge tillfredsställande information tillbaka till 

föräldern? Hur kan man undvika att så onödiga orosfrön i föräldrarna?


Samtliga personer som involverats i studien efterlyser metoder gällande arbetet med 

psykosociala frågor. Att dessa personer - forskare, BHV-sjuksköterskor, vårdutvecklare, 

BHV-psykolog och verksamhetschefer – samtidigt har olika uppfattningar om nya 

metoder kan förklaras av att de återfinns i skilda sociala världar med skilda sätt att se på 

och värdera barnhälsovården som verksamhet. BHV-sjuksköterskorna visar sig öppna 

och intresserade av att arbeta med psykosociala frågor. De koncentrerar sig emellertid i 

första hand på en individuell, konkret nivå - i mötet med föräldern och barnet. De vill 

inte att det nya, i detta fall formuläret, ska ta tid från besöket och från BHVsjuksköterskans 

arbete med föräldern/barnet. Intar man istället ett forskningsperspektiv 

återfinns ambitionen med studien på en generell kunskapssökande nivå där man 

efterlyser generella data om hur barn mår psykiskt. Samtidigt efterlyser representanter 

från barnhälsovården metoder att använda i det psykosociala arbetet. 

För att skapa en gemensam förståelsegrund för hur och varför SDQ-formuläret införs i 

barnhälsovårdens verksamhet bör därmed den som ansvarar för implementerings - och 

genomförandearbetet koncentrera sig på att bygga broar mellan de skilda sociala världar 

som samexisterar i barnhälsovården och förtydliga arbetet på en rad punkter: 

− Varför ska SDQ-formuläret införas i barnhälsovården? 

− Hur kan SDQ-formuläret införas i barnhälsovården på ett sätt som utvecklar 

BHV-sjuksköterskans psykosociala arbete? 

− Hur kan SDQ-formuläret införas i barnhälsovården utan att generera onödig oro 

hos föräldrar? 

Avvikelseperspektiv och hälsoperspektiv 

Under studiens gång sammanvävs ambitioner med primär och sekundär prevention och 

två perspektiv på pilotstudien och på barnhälsovården i stort framträder; 

”avvikelseperspektivet” och ”hälsoperspektivet”. Tydligt är att det råder en spänning 

mellan dessa båda perspektiv – en spänning som tydliggör skilda ambitioner inom 

verksamheten som samtidigt på längre sikt torde vara förenliga. 

Om man intar det så kallade avvikelseperspektivet kan man genom SDQ:n finna nya sätt 

att upptäcka barn med avvikande beteendemönster och erbjuda extra stöd till de 

föräldrar och barn som förefaller behöva det. Det enskilda resultatet på SDQ:n och 

formuläret kan då i första hand användas för att upptäcka avvikelser och rikta insatser 

mot dessa ”upptäckter” – den ambition man även benämner ”screening”. 

Utifrån hälsoperspektivet kan SDQ:n däremot bereda väg för samtal med alla besökande 

föräldrar om frågor som generellt sett kan anses vara känsliga. Här kan BHVsjuksköterskorna 

med hjälp av SDQ-formuläret ta upp frågor som rör barns psykiska 

hälsa utan att söka efter avvikelser hos enskilda barn. BHV-sjuksköterskorna intresserar 

sig då inte för hur den enskilda föräldern har fyllt i formuläret utan lyssnar istället på om 

frågorna väckt några tankar hos föräldern. Det eventuella samtal som kommer till stånd 

är då på förälderns initiativ. Även utifrån detta perspektiv är det emellertid möjligt att i 



en förlängning rikta insatser och ge extra stöd till barn och barnfamiljer med särskilda 

behov. Skillnaden mellan avvikelse - och hälsoperspektivet är att det i hälsoperspektivet 

finns ett led mellan ”normal” och ”avvikelse” som inte finns i avvikelseperspektivet. 

Detta led bygger på föreställningen att alla föräldrar kan ha behov av att samtala om 

psykosociala frågor och att sådana samtal kan verka förebyggande. 

Det tudelade förhållningssätt som framträder i pilotstudien förstärks av att SDQ:n kan 

användas både kliniskt och epidemiologiskt. Viktigt är därför att klarlägga vad 

barnhälsovården vill göra med SDQ:n; 


1) använda det till att samla in data för en nationell databas och samtidigt använda 

det som ett screeninginstrument? 

2) använda det till att samla in data för en nationell databas och ha det som underlag 

för ett reflekterande samtal med alla utan att söka efter avvikelser hos enskilda? 

Oavsett ambition med användningen av SDQ inom barnhälsovården är det av stor vikt 

att BHV-sjuksköterskorna ges möjlighet att implementera formuläret i verksamheten, på 

ett sätt som de upplever är meningsfullt för dem. 

− Genom att integrera formuläret i det dagliga arbetet med psykosociala frågor 

ökar BHV-sjuksköterskornas motivation att använda det i verksamheten. Ett 

förslag är att den som är ansvarig för insamlingen av uppgifterna kontinuerligt 

erbjuder BHV-sjuksköterskorna återkoppling. En sådan återkoppling kan göras 

genom kontinuerliga sammanställningar av det material som samlas in och 

regelbundna, enskilda träffar med varje BVC. Vid sådana träffar skapas 

förutsättningar för att utvärdera och utveckla BVC-profiler då det insamlade 

materialet kan väcka frågor som: ”Hur ser det ut i vårt upptagningsområde?”, 

”Hur arbetar vi med dessa frågor här?” och ”Hur kan vi utveckla arbetet kring 

dessa frågor?”. Genom denna form av återkoppling engageras BHVsjuksköterskorna 

i arbetet på ett aktivt sätt. 

− Av stor vikt är att hantera de besökande föräldrarnas förtroende för 

barnhälsovården varsamt. Även här är det viktigt att lyssna på BHVsjuksköterskorna. 

Formuläret bör inte störa kontakten mellan förälder och 

sjuksköterska utan istället komma in som ett naturligt inslag i arbetet med 

psykosociala frågor. Även om pilotstudien inte påvisar några speciella 

reaktioner från föräldrar är det viktigt att vid arbetet med SDQ vara förberedd 

på eventuella reaktioner. Formuläret kan hos föräldrar väcka frågor som ”vad 

säger detta om mitt barn”? Viktigt är då att sjuksköterskan är förberedd på en 

sådan fråga och att hon kan ge svar som inte sår onödiga ”orosfrön”. Ett förslag 

är att BHV-sjuksköterskorna använder sig av frågorna i formuläret som ett 

underlag för samtal med föräldern. Samtalet bör då inte innehålla några 

utlåtanden om det enskilda barnet, baserade på hur formuläret fyllts i, utan 

istället utgå från förälderns behov. Föräldern bör få tala om det som av henne 

eller honom upplevs som viktigt att tala om. Eventuella samtal om barnets 

beteende och psykiska hälsa i samband med SDQ-formuläret kan även följas 

upp av BHV-sjuksköterskan vid nästa besök.


− Om SDQ-formuläret ska kunna få en varaktighet inom barnhälsovården är det 

av stor vikt att BHV-sjuksköterskorna får utbildning och/eller handledning och 

utökat stöd i arbetet med psykosociala frågor. 

− Slutligen är det av stor betydelse för fortsättningen med SDQ-arbetet att 

ambitionerna med SDQ:n klarläggs på alla nivåer och att samtliga involverade 

är överens om hur och varför denna rutin införs i verksamheten. 



Bilaga 1a: Följebrev till föräldrar i 

stadsdelen A 

Hej, 

Vi vill med detta brev informera om en studie vi hoppas Du vill medverka i. 

Under den senaste tiden har man från flera håll efterlyst uppgifter om små 

barns psykiska hälsa. Av den anledningen har Statens Folkhälsoinstitut givit 

Samhällsmedicinska institutionen vid Lunds Universitet i uppdrag att prova 

ut en metod för att samla in uppgifter om små barns psykiska hälsa. 

Stadsdelen A i Malmö har valts ut för en pilotstudie och samtliga föräldrar 

till fyraåringar i stadsdelen A kommer att tillfrågas. 

Metoden som ska utprovas är det formulär Du nu håller i Din hand. Som Du 

ser består formuläret av 25 påståenden gällande barns beteende. Vi vill nu 

be Dig att kryssa för om dessa påståenden stämmer, stämmer delvis eller 

inte stämmer på Ditt barn. Då Du har fyllt i formuläret ber vi Dig att lägga 

det i det bifogade kuvertet, klistra igen det och överlämna det till Din BVCsköterska. 

Hon kommer sedan att lägga kuvertet i en låda, vilket gör att 

ingen därefter har möjlighet att identifiera vad Du fyllt i. Din medverkan 

sker alltså helt anonymt. 

Vi vill gärna veta vad Du som förälder tycker om att fylla i formuläret. Har 

du frågor, funderingar eller ytterligare kommentarer är Du välkommen att 

skriva på baksidan av formuläret eller kontakta Charlotta Holmström, 

Samhällsmedicinska Institutionen, Lunds Universitet 040/ 33 67 56. 

Det är av stor vikt att utveckla metoder för att överblicka barns psykiska 

hälsa och vår förhoppning är att Du vill vara med och bidra till en sådan 

utveckling. 


Tack för Din hjälp! 

Med vänliga hälsningar 

Charlotta Holmström, projektsamordnare, tel 040/33 67 56 

Avdelningen för Socialmedicin, Samhällsmedicinska Institutionen, Lunds Universitet


Bilaga 1b: Följebrev till föräldrar i 

stadsdelen B 

Hej, 

Under våren och hösten 2004 provar vi tillsammans med Samhällsmedicinska 

Institutionen vid Lunds Universitet en ny metod vid femårsbesöket. 

Stadsdelarna A och B i Malmö är utvalda för detta och föräldrar till fyra- 

och femåringar i dessa stadsdelar kommer att tillfrågas. Din medverkan är 

frivillig och Du kan, om Du vill, helt avstå från att medverka. Ingen kommer 

heller att få veta vad Du har svarat. 

Vi vill prova det formulär Du håller i Din hand för att se om vi kan använda 

det som underlag för ett samtal om hur Ditt barn mår. Vi vill även 

undersöka om man med hjälp av formuläret kan samla in uppgifter om hur 

små barn mår. Då Du fyllt i formuläret kan Du lägga det i det bifogade 

kuvertet och sedan ge det till Din BVC-sköterska. Hon lägger sedan 

kuvertet i en låda. Ingen kommer därefter att veta vad Du fyllt i. Vid 

besöket hos Din BVC-sköterska har Du sedan möjlighet att prata om hur 

Ditt barn mår och även ta upp de eventuella frågor som formuläret väckt. 

Det är viktigt att utveckla metoder för att förbättra vårt arbete och även 

för att få en generell bild av hur små barn mår. Din medverkan är ett 

värdefullt bidrag till detta. 

Tack för Din hjälp! 

Med vänliga hälsningar 

Marie Köhler, barnhälsovårdsöverläkare Charlotta Holmström 

Claesgatan 7, 2tr Samhällsmedicinska Inst. 

214 26 Malmö Universitetssjukhuset MAS 

tel 040-32 44 23 205 02 Malmö 

tel 040-33 67 56 



Bilaga 2: SDQ-formuläret 

Var vänlig kryssa för det alternativ (Stämmer inte, Stämmer delvis eller Stämmer helt) 

som du tycker passar bäst. Det är värdefullt om du besvarar alla frågor, även om du inte 

är helt säker eller tycker att frågan verkar konstig. Frågorna gäller barnets beteende de 

senaste 6 månaderna. 

Pojke/Flicka 

Omtänksam, tar hänsyn till andra människors känslor 

Rastlös, överaktiv, kan inte vara stilla länge 

Klagar ofta över huvudvärk, ont i magen eller illamående 

Delar gärna med sig till andra barn (t ex godis, leksaker, pennor) 

Har ofta raseriutbrott eller häftigt humör 

Ganska ensam, leker eller håller sig ofta för sig själv 

Som regel lydig, följer vanligtvis vuxnas uppmaningar 

Oroar sig över mycket, verkar ofta bekymrad 

Hjälpsam om någon är ledsen, upprörd eller känner sig dålig 

Svårt att sitta stilla, rör och vrider jämt på sig 

Har minst en god vän (kamrat) 

Slåss/bråkar ofta med andra barn eller mobbar dem 

Ofta ledsen, nedstämd eller tårögd 

Vanligtvis omtyckt av andra barn 

Lättstörd, tappar lätt koncentrationen 

Nervös eller klängig i nya situationer, blir lätt otrygg 

Snäll mot yngre barn 

Säger ofta emot vuxna 

Blir retad eller mobbad av andra barn 

Ställer ofta upp och hjälper andra (föräldrar, lärare, andra barn) 

Kan stanna upp och tänka sig för innan han/hon gör olika saker 

Kan vara elak mot andra 

Kommer bättre överens med vuxna än med andra barn 

Rädd för mycket, är lättskrämd 

Fullföljer uppgifter, bra koncentrationsförmåga 


Tack så mycket för hjälpen! 

Stämmer 

inte 

Stämmer 

delvis 

Stämmer 

helt

Bilaga 3 


Presentation av material och bortfall – gällande resultatet av 

studien 

I detta avsnitt presenteras det material som BHV-sjuksköterskorna samlat in under 

perioden 040301-051231 och en diskussion kring bortfallet. 

Stadsdelen A 

I stadsdelen A har formulären delats ut till föräldrar till fyraåringar under perioden 

040301 och 050228. Två BHV-sjuksköterskor på BVC A:1:s barnavårdscentral och en 

sköterska på BVC A:2:s barnavårdscentral har skickat formulären och följebrevet med 

kallelsen till fyraårsbesöket. Föräldern har på så vis fått möjlighet att fylla i formuläret 

hemma och sedan ta med det till besöket. En sköterska på BVC A:2:s barnavårdscentral 

har däremot delat ut formulären i samband med fyraårsbesöket och bett dem att fylla i 

på plats. 

Tabell 1: Antal utdelade och inkomna formulär och svarsfrekvens mellan perioden 040301‐050228 

Utdelade formulär Inkomna formulär Svarsfrekvens (%) 

BVC A:2 127 83 65 

BVC A:1 108 66 51 

Som tabellen ovan visar är svarsfrekvensen 65 % på BVC A:2:s barnavårdscentral och 

på BVC A:1:s barnavårdscentral 51%. De stora bortfallet förklaras av BHVsjuksköterskorna 

själva med att föräldern lätt glömmer att ta med formuläret vid 

besöket. På BVC A:2 är svarsfrekvensen högre än på BVC A:1 och kan troligtvis 

förklaras med att en sjuksköterska på BVC A:2 delar ut formuläret i samband med 

besöket. Hon säger att föräldern oftast fyller i och lämnar in formuläret efter besöket. 

Vid några enstaka tillfällen har föräldern bett om att ta hem formuläret och skicka 

tillbaka det ifyllt. Under de sista två månaderna delar även den andra sjuksköterskan på 

BVC A:2 ut och samlar in formulären på plats vilket har effekt på antalet inkomna 

formulär. Hon säger själv att hon märkt en avsevärd ökning i antalet formulär hon får 

tillbaka. Under de sista två månaderna berättar hon också om bakgrunden till studien i 

samband med överlämnandet av formuläret. Även detta tror hon har effekt på föräldrars 

motivation till att fylla i formuläret. På BVC A:1:s barnavårdscentral skickas formuläret 

med kallelsen. En av BHV-sjuksköterskorna vid BVC A:1 säger att hon inte vill fråga 

om formuläret allt för mycket eftersom hon inte vill att föräldern ska uppleva att 

hon/han blir tvingad. Om föräldern har glömt att ta med formuläret vid besöket föreslår 

sjuksköterskan att han/hon skickar tillbaka det till barnavårdscentralen. Bortfallet kan 

troligtvis i stor utsträckning förklaras av att föräldern inte skickar in formuläret i 

efterhand. Viktigt i sammanhanget är också att BHV-sjuksköterskorna berättar att 

föräldern ibland uteblir från besöket trots kallelse. Speciellt vid BVC A:2:s 

barnavårdscentral förekommer detta. 



Stadsdelen B 

Formulären har delats ut till föräldrar till femåringar under perioden 040601-050531 på 

BVC B:1 och BVC B:2. På BVC B:1 har en undersköterska delat ut och samlat in 

formulären i väntrummet i samband med att förälder och barn väntar på att komma in på 

femårsbesök. På BVC B:2 har formuläret skickats med kallelsen till femårsbesöket. 



BVC B:2 191 77 40 

BVC B:1 142 110 77 

På BVC B:1 är svarsfrekvensen högst av samtliga involverade BVC. Detta beror med 

största sannolikhet på att man på detta BVC har en sjuksköterska i väntrummet som har 

möjlighet att dela ut och samla in SDQ-formulären. På BVC B:2 skickar man ut 

formuläret med kallelsen och ber föräldern ta med formuläret vid besöket. Många 

föräldrar har emellertid inte med formuläret vid besöket och avstår sedan från, eller 

tillika glömmer bort, att skicka in det i efterhand. Även här förekommer att föräldern 

uteblir från besöket trots kallelse, vilket i sin tur påverkar svarsfrekvensen negativt. 

Kommun C 

Formulären har delats ut till föräldrar till femåringar under perioden 050101-051231 vid 

BVC C:1 i kommun C. På detta BVC har de tre barnsjuksköterskorna skickat formuläret 

med kallelsen till femårsbesöket och samlat in dem vid besöket. 



BVC C:1 163 124 77 

Även på detta BVC är svarsfrekvensen hög. Detta beror enligt sjusköterskorna själva på 

att de har fått rutin på att samla in formulär. Majoriteten av föräldrarna kommer med 

formuläret ifyllt vid besöket. 

Bortfallet 

Det stora bortfallet kan troligtvis härledas till att föräldern i de fall formuläret skickas ut 

med kallelsen inte har med det vid besöket och sedan glömmer att skicka in det i 

efterhand. För att höja svarsfrekvensen är det därför av största vikt att motivera BHVsjuksköterskorna 

att be föräldern att fylla i på plats. Att be föräldern fylla i på plats tar 

emellertid mer tid från sköterskans övriga arbetsuppgifter. Dessutom har några av de 

BHV-sjuksköterskor som skickar formuläret med kallelsen poängterat att det är av stor 



betydelse att låta förälder fylla i formuläret i lugn och ro hemma, med tanke på 

frågornas karaktär. På BVC C har emellertid tillvägagångssättet att skicka formuläret 

med kallelsen och be föräldrar fylla i hemma inte inneburit låg svarsfrekvens. Här lyfter 

istället exemplet BVC C fram betydelsen av att motivera föräldrarna att fylla i formulär 

som skickas eller delas ut. 

Bortfallet är med andra ord både en praktisk och en etisk fråga. Hur hanterar man 

formuläret på bästa sätt utan att BHV-sjuksköterskorna upplever att det stör deras övriga 

arbete? Hur finner man ett hänsynsfullt sätt att be föräldern att fylla i ett formulär om 

hans eller hennes barns beteende utan att föräldern upplever tvång eller obehag? Svaret 

på frågorna handlar kanske i första hand om att de frågeställningar SDQ-formuläret 

belyser bör integreras i BHV-sjuksköterskornas övriga arbete. Frågan blir då huruvida 

BHV-sjuksköterskorna själva kan använda sig av formuläret i sitt arbete. Om BHVsjuksköterskorna 

utöver utdelning och insamling av formulären också kan betrakta 

SDQ-formulären som verktyg för det egna arbetet kan troligtvis svarsfrekvensen höjas 

avsevärt. 

Tolkning av resultatet 

Trots ett stort bortfall presenteras här delar av materialet som en illustration på vad 

resultaten av SDQ-formuläret kan visa. Formuläret täcker fem områden; fyra 

svårighetsområden och ett styrkeområde. Svårigheterna delas in i fyra områden; 

uppmärksamhet/koncentration, beteende, psykosomatiska symptom och 

kamratrelationer. Styrkeområdet benämns ”prosocial behaviour” – översatt till ”social 

kompetens”. I detta avsnitt ges en översiktlig presentation av resultaten gällande 

föräldrarnas upplevelser av barnens svårigheter. Eftersom urvalet av de BVC som 

deltagit i pilotstudien inte skett slumpmässigt och materialet är litet är de beskrivningar 

av förekomst som redovisas här inte representativa för Malmö som helhet. 

Maximala poäng är 40. I följande tabell presenteras hur antalet poäng bedöms och 

kategoriseras utifrån den tolkningsmall som utarbetats av formulärets upphovsmän. 

Poängantalet de ursprungliga benämningarna på kategorierna är ”normal”, ”borderline” 

och ”abnormal” (se www.sdqinfo.com). I denna rapport benämns emellertid 

kategorierna: ”ej behov av särskild uppföljning”, ”gränsvärden” eller ”behov av särskild 

uppföljning”. Fördelningen per grupp, totalt och per svårighets/styrkeområde ser ut som 

följer: 

Tabell 4: Tolkningsschema för svårighets/symptompoäng – SDQ‐formuläret utifrån antal poäng 

(http://www.sdqinfo.com/ScoreSheets/e1.pdf). 

Ej behov av 

uppföljning 

Gränsvärden Behov av särskild 

uppföljning 

Totala svårighetspoäng 0‐13 14‐16 17‐40 

Emotionella symptom 0‐3 4 5‐10 

Beteendeproblem 0‐2 3 4‐10 

Hyperaktivitetsproblem 0‐5 6 7‐10 

Kamratrelationsproblem 0‐2 3 4‐10 

Social kompetens/ 

empatisk förmåga 

6‐10 5 0‐4 



Befolkningsstudier baserade på SDQ har visat att ungefär 10 % ur ett generellt 

befolkningsurval kan, enligt SDQ-formulärets tolkningsmall, placeras in under kategorin 

“behov av särskild uppföljning” och ungefär 10 % under kategorin ”gränsvärden”. Den 

exakta fördelningen av poäng varierar naturligtvis beroende på land, ålder och kön 

(ibid). 

I detta avsnitt ges en översiktlig presentation av resultaten från pilotstudien gällande 

föräldrarnas upplevelser av barnens svårigheter. Svaren är tolkade utifrån den mall som 

presenterats ovan och bör därmed betraktas som en tolkning av resultatet och inte som 

ett definitivt utfall. Eftersom urvalet av de BVC som deltagit i pilotstudien inte skett 

slumpmässigt och materialet är litet är de beskrivningar av förekomst som redovisas här 

inte representativa för Malmö som helhet. Av betydelse är också åldern på barnen till de 

föräldrar som har deltagit. I stadsdelen A är de berörda barnen fyra år och i stadsdelen B 

och kommun C är de fem år. Detta faktum försvårar en jämförelse mellan de olika 

områdena. Nedan kommer emellertid resultaten att presenteras enligt den tolkningsmall 

som följer med SDQ-formuläret; dels sammanslagna dels separata. 

Tabell 5: Resultat av 465 föräldrars svar gällande svårigheter och styrkor hos 4‐åringar i 

stadsdelen A och 5‐åringar i stadsdelen B och kommun C, totalt, uppdelat på svårigheter och 

styrkor, tolkade enligt SDQ‐formulärets tolkningsmall (www.sdqinfo.com) angivit i % 


Ej behov av särskild 

uppföljning 


uppföljning 

Hyperaktivitet 85.7 7.2 7.2 

Beteende 56.0 15.9 28.1 

Emotionella symptom 81.1 7.0 12.0 

Kamratrelationer 68.3 11.5 20.2 

Empati 93.7 3.9 2.4 

Total 77.1 9.8 13.1 

Tabell 6: Resultat av 465 föräldrars svar gällande svårigheter och styrkor hos 4‐åringar i 

stadsdelen A och 5‐åringar i stadsdelen B och kommun C, totalt, uppdelat på BVC, tolkade enligt 

SDQ‐formulärets tolkningsmall (www.sdqinfo.com), angivit i % 

Ej behov av särskild 

uppföljning 


uppföljning 

BVC A:1 81.8 10.6 7.6 

BVC A: 2 85.4 4.9 9.8 

BVC B:1 59.3 16.7 24.1 

BVC B:2 66.7 9.3 24.0 

BVC C 90.4 7.2 2.4

Uppmärksamhet/koncentration/hyperaktivitetsproblem 


På frågor gällande hyperaktivitet, uppmärksamhet och koncentration visar sig relativt 

stora skillnader inom stadsdelarna och även mellan de båda stadsdelarna och 

kranskommunen. Enligt tolkningsmallen ger föräldrasvarens sammanlagda poäng 

följande resultat: 

Tabell 7:1: Resultat av 149 föräldrars svar på frågor som berör hyperaktivitetsproblem, tolkade 

enligt SDQ‐formulärets tolkningsmall (www.sdqinfo.com), fyraåringar i stadsdelen A, angivit i %: 

Ej behov av Gränsvärden Behov av 

BVC särskild uppföljning särskild uppföljning 

BVC A:1 89.4 3.0 7.6 

BVC A:2 87.8 4.9 7.3 

Tabell 7:2: Resultat av 187 föräldrars svar på frågor som berör hyperaktivitetsproblem, 

femåringar i stadsdelen B, tolkade enligt SDQ‐formulärets tolkningsmall (www.sdqinfo.com), 

angivit i %: 



BVC B:1 76.1 12.8 11.0 

BVC B:2 81.3 10.7 8.0 

Tabell 7:3 Resultat av 163 föräldrars svar på frågor som berör hyperaktivitetsproblem, femåringar 

i kommun C, tolkade enligt SDQ‐formulärets tolkningsmall (www.sdqinfo.com), angivit i %: 



BVC C:1 92.8 4 3.2 



Beteendeproblem 

Även på frågor om hur föräldrarna uppfattar barnens beteende framträder en skillnad i 

föräldrarnas svar - inom stadsdelarna och även mellan de båda stadsdelarna och 

kranskommunen: 

Tabell 8:1: Resultat av 149 föräldrars svar på frågor som berör beteendeproblem, fyraåringar i 

stadsdelen A, tolkade enligt SDQ‐formulärets tolkningsmall (www.sdqinfo.com), angivit i %: 



BVC A:1 60.6 15.2 24.2 

BVC A:2 53.7 20.7 25.6 

Tabell 8:2: Resultat av 187 föräldrars svar på frågor som berör beteendeproblem, femåringar i 

stadsdelen B, tolkade enligt SDQ‐formulärets tolkningsmall (www.sdqinfo.com), angivit i %: 



BVC B:1 36.1 16.7 47.2 

BVC B:2 49.3 14.7 36.0 

Tabell 8:3: Resultat av 163 föräldrars svar på frågor som berör beteendeproblem, femåringar i 

kommun C, tolkade enligt SDQ‐formulärets tolkningsmall (www.sdqinfo.com), angivit i %: 



BVC C:1 76 12.8 11.2 

Emotionella symptom 

Även vid frågor som rör psykosomatiska besvär och inåtvända problem återfinns en 

skillnad, mellan de olika områdena: 

Tabell 9:1: Resultat av 149 föräldrars svar på frågor som berör emotionella symptom, fyraåringar i 

stadsdelen A, tolkade enligt SDQ‐formulärets tolkningsmall (www.sdqinfo.com), angivit i %: 



BVC A:1 90.9 4.5 4.5 

BVC A:2 86.6 8.5 4.9 



Tabell 9:2: Resultat av 187 föräldrars svar på frågor som berör emotionella symptom, femåringar i 




BVC B:1 67.9 11.9 20.2 

BVC B:2 66.7 8.0 25.3 

Tabell 9:3: Resultat av 163 föräldrars svar på frågor som berör emotionella symptom, femåringar i 




BVC C:1 92 2.4 5.6 

Kamratrelationer 

SDQ-formuläret innehåller även frågor gällande hur föräldrar upplever sina barns 

kamratrelationer. Resultaten presenteras nedan: 

Tabell 10:1: Resultat av 149 föräldrars svar på frågor som berör kamratrelationsproblem, 

fyraåringar i stadsdelen A, tolkade enligt SDQ‐formulärets tolkningsmall (www.sdqinfo.com), 

angivit i %: 



BVC A:1 71.2 13.6 15.2 

BVC A:2 82.9 8.5 8.5 


femåringar i stadsdelen B, tolkade enligt SDQ‐formulärets tolkningsmall (www.sdqinfo.com), 

angivit i %: 



BVC B:1 47.3 20 32.7 

BVC B:2 52 12 36 


femåringar i kommun C, tolkade enligt SDQ‐formulärets tolkningsmall (www.sdqinfo.com), 

angivit i %: 



BVC C.1 87.2 4.8 8 



Empatisk förmåga 

Slutligen täcker SDQ-formuläret även ett styrkeområde kallat ”prosocial behavior”- här 

översatt till ”social kompetens/empatisk förmåga”. Resultaten presenteras i 

nedanstående tabeller: 

Tabell 11:1 Resultat av 149 föräldrars svar på frågor som berör empatisk förmåga/social 

kompetens, fyraåringar i stadsdelen A, tolkade enligt SDQ‐formulärets tolkningsmall 

(www.sdqinfo.com), angivit i %: 



BVC A:1 95.4 1.5 3.1 

BVC A:2 95.1 2.5 2.5 

Tabell 11:2: Resultat av 187 föräldrars svar på frågor som berör empatisk förmåga, femåringar i 




BVC B:1 93 4 3 

BVC B:2 92 4 4 

Tabell 11:3: Resultat av 163 föräldrars svar på frågor som berör empatisk förmåga, femåringar i 




BVC C:1 93.6 5.6 0.8 

Jämförelse med andra studier 

I syfte att få en uppfattning om vad materialet från pilotstudiens fem BVC säger på en 

generell nivå redovisas här en del resultat från The National Health Survey, USA 

(National Center for Healths Statistics 2001): 

Tabell 12:1 Resultat av föräldrars svar gällande svårigheter och styrkor hos 5‐7‐åringar i USA, 

tolkade enligt SDQ‐formulärets tolkningsmall (sdqinfo.com), angivit i % (NCHS 2001): 


särskild uppföljning särskild uppföljning 

Hyperaktivitet 82.9 7 10 

Beteende 79 10 10.9 

Emotionella symptom 89 5.6 5.4 

Kamratrelationer 82.5 8.5 9 

Empati 91.8 3.9 4.3 

Total 87.7 6 6.4 



I jämförelse med resultaten från pilotstudien visar sig en del likheter men framförallt 

stora skillnader. När det gäller hyperaktivitet är gruppen ”behov av uppföljning” något 

större i det amerikanska materialet än i resultatet från pilotstudien. På beteendeskalan 

visar resultatet att grupperna ”gränsvärden” eller ”behov av särskild uppföljning” är 

betydligt större i materialet från pilotstudien än vad de är i det amerikanska materialet. 

Även när det gäller emotionella symptom och kamratrelationer är grupperna ”behov av 

uppföljning” betydligt större i resultaten från pilotstudien än vad de är i det amerikanska 

materialet. De stora skillnader som framkommer i jämförelsen mellan dessa två material 

kan troligtvis förklaras med att 1) materialet från pilotstudien gäller 4-5-åringar och 

materialet från USA gäller 5-7-åringar 2) materialet från Malmöområdet är inte 

representativt utan har delvis samlats in i bostadsområden som i viss utsträckning är 

belastade med sociala problem medan materialet från USA är representativt för hela 

landet. 

Kommentarer till resultaten 

Trots svårigheten med att jämföra resultaten från de olika områdena i och utanför 

Malmö med annat material framträder en tydlig bild av skillnader i hur föräldrarna 

uppfattar sina barn i fråga om eventuella svårigheter. Skillnaderna återfinns både i 

jämförelse mellan de olika geografiska områdena men även mellan de fem BVC som 

medverkat i studien. Enligt pilotstudien upplever föräldrar till fyra och femåringar att 

deras barn har svårigheter totalt sett, i hög utsträckning i stadsdelen B, något mindre 

utsträckning i stadsdelen A och i liten utsträckning i kommun C. Enligt uppgifterna 

föräldrarna har givit i stadsdel A och B är deras barn i behov av särskild uppföljning i 

större utsträckning än barnen i kommun C. Inom vissa områden visar sig upplevelsen av 

svårigheter tydligare än i andra. Främst handlar svårigheterna om beteende- och 

kamratrelationer. En stor andel av de föräldrar som har fyllt i formuläret i stadsdelen B 

uppger att deras barn har svårigheter inom dessa områden. När det gäller svårigheter 

med barnens beteende anger även en relativt stor andel föräldrar i stadsdelen A att de 

upplever sådana. Även i kommun C är andelen som upplever problem med barnens 

beteende relativt stor, i jämförelse med andra svårighetsområden. När det gäller 

emotionella och inåtvända symtom uppger föräldrar i stadsdel B att deras barn har 

sådana i betydligt större utsträckning än i de andra områdena. Gällande hyperaktivitet är 

skillnaderna mellan de olika områden relativt små. Även här uppger emellertid föräldrar 

i stadsdel A och B att deras barn har svårigheter med detta i större utsträckning än 

föräldrarna i kommun C. När det gäller empatisk förmåga syns inga tydliga skillnader 

mellan de olika områdena. Föräldrarna i samtliga områden uppger i stor utsträckning att 

deras barns empatiska förmåga är god. 

I presentationen av materialet träder betydelsen av denna typ av undersökning tydligt 

fram. Att bilda sig en uppfattning om hur föräldrar upplever sina barn i relation till 

bostadsområde, stadsdel, årsinkomst och utbildningsnivå skapar möjligheter att på ett 

tydligt sätt lokalisera behov av extra insatser gällande exempelvis barn- och 

skolhälsovård, barnomsorg och skola. Att över tid se hur skillnaderna ökar, minskar 

eller förändras kan dels fungera som ett instrument för utvärdering av nämnda 

verksamheter och dels skapa en bild av generella tidstrender gällande barns psykiska 

hälsa. 



Referenser 

American Psychiatric Association (1994): Diagnostic and statistical manual of mental disorders 

(4:uppl), Washington DC 

Bremberg, S (2003): Förslag till Projektgrupp Barn och Unga 8/9, Statens Folkhälsoinstitut. 

Bremberg S, ed (1998): Barnrapporten. Kunskapsbaserat folkhälsoarbete för barn och ungdom i 

Stockholms län, Centrum för Barn- och Ungdomshälsa, Samhällmedicin, Stockholms län 

Danielson & Marklund (2000): Svenska barns hälsovanor 1997/1998 tabellrapport= Health 

behaviour in school-aged children: a WHO collaborative study, Folkhälsoinstitutet, Stockholm 

Goodman R & Scott, (1999): Comparing the Strengths and Difficulties Questionnaire and the 

Child Behavior Checklist: Is Small Beautiful ?, Journal of Abnormal Child Psychology, 27(1): 

17-24 

Goodman R (1997) The Strengths and Difficulties Questionnaire: A Research Note. Journal of 

Child Psychology and Psychiatry, 38, 581-586: 

Hagelin E, Magnusson M, Sundelin C (2000): Barnhälsovård, Liber, Stockholm 

Köhler L, Sundelin C (1985): Hälsoundersökningar i förskoleåldern – praktisk verksamhet och 

vetenskaplig grund. Läkartidningen 82 (10):874-879 

Lagerberg D (1998): Barn som far illa – ett dilemma för barnhälsovården? Barnhälsovården, 

Akademiska Barnsjukhuset, Uppsala 

Magnusson M (1999): Barnhälsovård, Studier av effektivitet och föräldratillfredsställelse, 

Uppsala Universitet, Acta Universitatis Upsaliensis 

MFR; State of the art dokument (1999): Barnhälsovårdens betydelse för barns hälsa – en analys 

av möjligheter och begränsningar i ett framtidsperspektiv, Medicinskt Forskningsråd, Stockholm 

Marklund (1997): Skolbarns hälsovanor under ett decennium: tabellrapport= Health behaviour 

in schoolaged children: a WHO collaborative study, Folkhälsoinstitutet, Stockholm 

Nelson Zetterqvist K (2001): Att mäta barns psykiska hälsa med självskattningsenkät, 

Folkhälsovetenskapligt Centrum, Linköping 

Smedje H, Broman J-E, Hetta J, von Knorring A-L (1999): Psychometric properties of a Swedish 

version of the "Strengths and Difficulties Questionnaire". European Child and Adolescent 

Psychiatry, 8,63-70. 

Sos-rapport 1994:19: Kvalitetssäkring av barnhälsovården, Att skydda skyddsnätet, 

Socialstyrelsen, Stockholm 



SOU 1997:8, Delbetänkande av Barnpsykiatrikommittén, Röster om barns och ungdomars 

psykiska hälsa 

SOU 1998:31 Insatser mot psykiska problem hos barn och ungdomar (Slutbetänkande av 

Barnpsykiatrikommittén) 

Socialstyrelsen, EpC (1997): Förslag till modell för återkommande mätningar av barns och 

ungdomars psykiska hälsa 

Socialstyrelsen, EpC (2005): Mätning av barns och ungdomars psykiska hälsa och förslag till 

nationella och återkommande undersökningar 

World Health Organization (1992): The ICD-10 classification of mental and behavioural 

disorders: clinical descriptions and diagnostic guidelines. Geneva: World Health Organization 

Internetlänkar: 

http://www.sdqinfo.com/

Pilotstudie om mätning av små barns psykiska hälsa, 328 kB

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?