Pilotstudie om mätning av små barns psykiska hälsa, 328 kB

24 IMPLEMENTERING AV SDQ-SWE I BARNHÄLSOVÅRDEN
självklar del i arbetet. En del sjuksköterskor upplever att familjer som mår dåligt och
som egentligen har behov av mera stöd inte alltid får det på grund av att tiden inte
upplevs som tillräcklig. BHV-sjuksköterskorna beskriver sin uppgift gällande den
psykiska hälsan som att lyssna, inte komma med svar, utan berömma och få föräldrarna
att förstå att de kan mycket. En sådan uppgift tar tid. Samtidigt handlar det psykosociala
arbetet om kontakter med andra stödjande instanser, exempelvis med
Socialförvaltningen. Flera BHV-sjuksköterskor i stadsdelen A uttrycker sitt missnöje
med samarbetet med Socialförvaltningen. De beskriver förhållandet med socialtjänsten
som ensidigt och opersonligt. Enligt BHV-sjuksköterskorna hänvisar Socialförvaltningens
personal ofta till sin sekretess. Även om BHV-sjuksköterskorna är medvetna om
de strama juridiska ramarna socialtjänsten arbetar inom önskar sig flera BHVsjuksköterskor
i stadsdelen A teamarbete, med eller utan familjerna, med
Socialförvaltningen. En BHV-sjuksköterska önskar att arbetet med de familjer som
behöver extra stöd skulle kunna fungera på ett sådant sätt att familjerna känner sig
”omhuldade”. Hon menar att organisationen av de olika verksamheterna gör kontakten
mellan de professionella som möter familjerna anonym. Mycket hade varit vunnet om
man utvecklat ett samarbete mellan de personer som i olika verksamheter arbetar med
samma familjer, tror hon 3 . Samtidigt lyfter man här fram betydelsen av ett tvärfackligt
teamarbete och ger exempel på när detta fungerar. En sjuksköterska vid BVC A:1
beskriver exempelvis hur samarbete, stöd och konsultationshjälp har betytt mycket för
henne i hennes arbete med missbrukande mödrar. Hon beskriver även hur väl hennes
samarbete med vårdcentralens kurator och BHV-psykologen fungerar.
Vid BVC i kommun C upplever sjuksköterskorna att samarbetet med BHV-psykologen
fungerar bra. Sjuksköterskorna här har även goda kontakter med barnomsorgen och även
med kyrkan. De arbetar aktivt med sitt nätverk. Exempelvis är BHV-psykologen ute i
verksamheterna och ”syns”. Vid tillfällen då föräldrar sedan får behov av att samtala,
vet de vem det kan vända sig till. Vid detta BVC tror sjuksköterskorna att de i framtiden
kommer att arbeta allt mer med psykosociala frågor och allt mindre med screening. Från
att ha varit en instans som övervakar den somatiska utvecklingen går nu barnhälsovården
mer åt att även se till den psykosociala utvecklingen och att genom
utvecklingsbedömning uppmärksamma föräldrars individuella behov. En av sjuksköterskorna
vid detta BVC menar att de nu strävar efter ett mer individualiserat förhållningssätt
till varje specifik familj.
Att BHV-sjuksköterskornas upplevelser av att ha ”tillräckligt med tid” för psykosociala
frågor skiljer sig åt i denna studie kan bero på att sjuksköterskorna som är involverade i
studien arbetar inom olika organisatoriska ramar. Några arbetar på en familjecentral,
vilket innebär att handledning, stöd och hjälp finns i samma lokal. Känslan av
otillräcklighet och osäkerhet på vad som kan göras för den aktuella familjen infinner sig
inte hos dessa sjuksköterskor, då hjälpen och råden finns hos kuratorn i rummet bredvid.
Vid ett annat BVC har man socialtjänsten i huset, vilket gör att inte heller här infinner
sig osäkerhet kring hur man ska gå vidare, följa upp, hjälpa aktuella familjer som är i
3 Detta resonemang går även att finna i D. Lagerbergs studie om BHV-sjuksköterskors arbete med barn som far illa där 28 %
av de BHV-sjuksköterskor som deltagit i studien uttryckt synpunkter på relationen till socialtjänsten. Bland dessa fanns
starka önskemål om att förbättra samverkan med socialtjänsten, i synnerhet mer återkoppling och information från
socialtjänsten, liksom lättnader i sekretessen. I samma studie framkommer att BHV-sjusköterskorna upplever ett behov
av att kunna rådföra sig informellt med socialsekreterare utan att detta måste tas som en anmälan. (Lagerberg 1998)
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT