Pilotstudie om mätning av små barns psykiska hälsa, 328 kB

IMPLEMENTERING AV SDQ-SWE I BARNHÄLSOVÅRDEN 17
Studien är inte klinisk. SDQ-formuläret ska inte fungera som screeninginstrument för
eventuell riskidentifiering eller diagnos. Formuläret kan emellertid ligga till grund för ett
reflekterande samtal mellan barnsjuksköterska och förälder om de frågor som tas upp i
formuläret. Det är dock inte meningen att BHV-sjuksköterskorna ska göra bedömningar
av enskilda barn utifrån hur formuläret har fyllts i. Frågan blir då huruvida BHVsjuksköterskorna
upplever att deras tid och kompetens är tillräcklig för att föra ett sådant
samtal. Är detta någonting som de vill syssla med och eventuellt integrera i rutinerna?
Finns det några hinder? Hur ser i sådana fall dessa hinder ut? Behövs eventuell
handledning från något håll (är barnpsykolog en lämplig handledare?)? Vid mötet med
BHV-sjuksköterskorna framkommer inte tydligt om de upplever sin tid och kompetens
som tillräcklig för uppföljande samtal med föräldrar. Alla är emellertid eniga om att
frågan om barns och familjers psykosociala hälsa är viktig. Diskussionen är i detta skede
allmän och både för- och nackdelar med denna studie lyfts fram av barnsjuksköterskor,
psykolog och verksamhetschef.
På fältet - motstridiga reaktioner och ambitioner
Vid senare möten med BVC-personalen i stadsdelen A visar det sig att reaktionerna på
planerna för studien är motstridiga.
Vid ett besök på ett av de tre utvalda BVC meddelar BHV-sjuksköterskorna att de inte
är intresserade av att medverka. De beskriver att de blivit överrumplade vid mötet på
Socialmedicinska enheten och att de upplever sin arbetsbelastning som för stor redan.
Verksamhetschefen säger sig vara positiv till studien men hänvisar sedan till BHVsjuksköterskorna
och säger att studien kommer vid en olycklig tidpunkt. Primärvården
har för första gången drabbats av besparingar. Barnhälsovården har visserligen inte
drabbats direkt, menar verksamhetschefen, men får ta hand om en del av de fall av
barnsjukdomar som vårdcentralen inte kan ta hand om. Detta har blivit ytterligare en
belastning på BHV-sjuksköterskorna. Stadsdelen beskrivs dessutom som en stadsdel
med ovanligt många sociala problem. BHV-sjuksköterskorna menar att de helt enkelt
inte har förmåga att ta hand om de frågor och känslor som ett sådant formulär väcker.
De upplever att de blivit tilldelade en extrauppgift utan att någon egentligen frågat dem
om de är intresserade av att medverka. De är inte intresserade.
Vid besöken på de två andra BVC i stadsdelen A visar sig personalen intresserad: ”vi
provar och ser hur det går”. De ser det som intressant att medverka i projektet.
En av BHV-sjuksköterskorna vill emellertid ändra på de föreslagna rutinerna. För att
underlätta arbetet önskar hon skicka formuläret hem till föräldrarna i samband med
kallelsen. Enligt hennes erfarenhet fungerar detta förfaringssätt bra. Då det gäller
uppföljning säger denna barnsjuksköterska att hon redan har erfarenhet av uppföljande
samtal och att det fungerar bra. Hon får handledning av BVC-psykolog och säger att hon
är beredd på att vid behov förmedla kontakt med psykolog – men att det hittills aldrig
har behövts. Hon har klarat av mycket av arbetet själv genom att lyssna.
Verksamhetschefen ställer en del frågor om hur man ska hantera resultatet. Hur och vad
ska man göra med det? Frågorna om riskidentifiering/generella uppgifter om barns
psykiska hälsa är ständigt återkommande. Det är uppenbart att det finns olika ambitioner
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT