B2007:04 ÃtgÃ¤rder mot lukt - Avfall Sverige

Åtgärder mot lukt 

Erfarenheter från svenska anläggningar för 

behandling av bioavfall 

RAPPORT B2007:04 

ISSN 1103-4092

Förord 

Vid biologisk behandling av avfall uppstår ofta problem med besvärande lukt. Det finns många förebyggande 

åtgärder för att minimera uppkomst av lukt vid kompostering och rötning, och ett stort utbud 

av olika luktbehandlingstekniker för att reducera luktspridning till omgivningen. 

Erfarenheter beträffande luktproblem och luktåtgärder från totalt 36 svenska komposterings- och 

rötningsanläggningar har samlats in genom en enkätundersökning och intervjuer under sommaren 

2007. Resultaten har tillsammans med en litteraturstudie utvärderats och sammanställts i denna rapport. 

Ett stort tack riktas till alla de kontaktpersoner vid anläggningarna som medverkat och bidragit med 

information till denna studie. 

Projektet har samfinansierats av Avfall Sverige och SWECO VIAK och genomförts av Eric Rönnols och 

Katarina Jonerholm från SWECO VIAK i Stockholm. 

Malmö november 2007 

Avfall Sverige 

Weine Wiqvist 

VD Avfall Sverige 

Dag Lewis-Jonsson 

Ordf. i arbetsgruppen Biologisk behandling 

1

Sammanfattning 

Biologisk behandling av avfall genom kompostering och rötning ökar i Sverige. Behovet av ökad kapacitet 

för behandling av matavfall från hushåll och industri är en stor utmaning för både kommunerna 

och livsmedelsindustrin. 

Ett problem vid biologisk behandling är de olägenheter som kan uppstå för omgivningen i form av 

besvärande lukt. Kraven på luktfrihet ökar från både allmänhet, myndigheter och internt. Hantering 

av bioavfall kan aldrig bli helt luktfri. Idag finns det dock många förebyggande åtgärder och luktbehandlingstekniker 

att tillgå för att minska uppkomst av lukt. 

I ett projekt, samfinansierat av Avfall Sverige och SWECO VIAK har erfarenheter från svenska komposterings- 

och rötningsanläggningar beträffande reducerande luktåtgärder och luktbehandlingstekniker 

sammanställts och utvärderats. Totalt har 36 anläggningar medverkat i denna studie. 

15 av 21 komposteringsanläggningar och samtliga 15 rötningsanläggningar som tillfrågats vidtar aktivt 

luktreducerande åtgärder. Tolv anläggningar upplever att det är svårt att leva upp till myndighetskraven 

beträffande lukt. Anledningar till detta är att behandlingen av avfall fungerar dåligt, att samarbetet 

med närboende fungerar dåligt, att ventilationen till anläggningen är undermåligt konstruerad eller att 

vidtagna åtgärder tar tid innan de ger resultat. 

Majoriteten av komposteringsanläggningarna och samtliga rötningsanläggningar använder sig av en 

eller flera luktbehandlingstekniker för att reducera luktemissioner till omgivningen. De vanligaste 

teknikerna är biologiska metoder som biofilter eller besprutning av luft, ytor eller kompost med aerosoler 

innehållande mikroorganismer och/eller tensider. Samtliga anläggningar som utvärderat sina 

behandlingsmetoder är nöjda och tycker de fungerar bra eller acceptabelt. I några få fall har luktbehandlingsteknik 

nyligen introducerats och anläggningarna uppger att det idag är för tidigt att utvärdera 

effekten av dessa. 

Några få anläggningar har fått någon typ av garantier från leverantörers sida beträffande grad av luktreduktion. 

Sex av totalt 14 kontaktade leverantörer säger sig emellertid ge garantier på luktreduktion 

om kunden kräver det. Det kan röra sig om upp till 95-99% luktreducering. 

Arbete mot luktstörningar handlar till stor del om minimering och förebyggande av att lukt uppstår 

genom optimal hantering av avfall och åtgärder för att förhindra spridning. Detta gäller åtgärder som 

mer sluten hantering och inbyggnad av processer där lukt är särskilt påtaglig, processtyrning med 

hänsyn till lukt, vändning av kompost ofta och regelbunden rengöring av ytor och maskiner. Illaluktande 

luft som uppstår kan med fördel behandlas med en kombination av flera tekniker i serie, t.ex. i 

en vattenskrubber med efterföljande biofilter. Många anläggningar använder sig idag av flera behandlingsmetoder, 

men oftast inte i kombination utan i olika delar av verksamheten. 

Vid valet av passande luktbehandlingsteknik är det viktigt att först utvärdera varje luktkälla individuellt. 

Alla tekniker har för- och nackdelar och valet beror på luftens kemiska innehåll och fysikaliska 

tillstånd. Luft med lågt pH, t.ex. från den inledande acidogena nedbrytningen av organiskt material, 

3

kan vara olämplig för biologisk behandling. Lättlösliga luktande ämnen kan reduceras effektivt med 

t.ex. en vattenskrubber. Svårnedbrytbara organiska ämnen behandlas fördelaktigt med kemisk oxidation 

(t.ex. ozon eller kemisk skrubber) eller genom en fysikalisk metod (t.ex. förbränning eller kolfilter). 

Låga temperaturer innebär ett stort uppvärmningsbehov om luften vintertid ska behandlas biologiskt. 

Kall luft är även torrare än varm och kan skapa problem som uttorkning av t.ex. ett biofilter. 

Centralt för valet av passande behandlingsmetod är även tillgängligt utrymme samt investerings- och 

driftkostnaderna. 

En viktig och svårlöst fråga kring luktemissioner från avfalls- anläggningar är hur kraven skall formuleras 

och kontrolleras. Vad kan sägas vara en acceptabel luktnivå för omgivningen? Generella riktlinjer 

för ”acceptabel luktnivå” saknas i Sverige, medan bl.a. Tyskland (TA-luft) och Nederländerna (NeR) 

har specificerat kraven på anläggningarna tydligare. Vidare diskussioner mellan anläggningsägare och 

myndigheter kring denna frågeställning krävs för att öka kunskapen och skapa en mer enhetlig lukthanteringspolicy 

för branschen. 

4

INNEHÅLL 

1. Inledning 7 

1.1 Bakgrund 7 

1.2 Syfte och mål med studien 7 

1.3 Arbetsmetod 8 

2 Litteraturstudie 8 

2.1 Definition av lukt 8 

2.2 Var uppkommer lukt? 10 

2.3 Mätmetoder för lukt 13 

2.3.1 Olfaktometri 13 

2.3.2 Spridningsberäkningar 15 

2.3.3 Gasanalyser 17 

2.3.4 Elektroniska näsor 17 

2.3.5 Direkta frågeundersökningar 18 

2.3.6 Fältmätningar av kvalificerade luktobservatörer 18 

3 Miljö- och hälsoeffekter 18 

3.1 Kan man definiera en nivå för luktfrihet? 19 

4 Förebyggande åtgärder mot uppkomst av lukt 20 

4.1 Lokalisering av anläggningen 20 

4.2 Processen 20 

4.3 Skötsel 22 

5 Biologiska behandlingsanläggningar i Sverige 23 

5.1 Kompostering 23 

5.1.1 Förebyggande åtgärder för att undvika uppkomst av lukt 28 

5.1.2 Forsknings- och utvecklingsprojekt 29 

5.2 Rötning 29 

5.2.1 Förebyggande åtgärder för att undvika uppkomst av lukt 29 

5.2.2 Forsknings- och utvecklingsprojekt 30 

6 Luktbehandlingsmetoder 30 

6.1 Biologiska metoder 31 

6.1.1 Biofilter 31 

6.1.2 Bioskrubber 36 

6.1.3 Besprutning med mikroorganismer 36 

6.2 Kemiska metoder 38 

6.2.1 Kemisk skrubber 38 

6.2.2 Ozonbehandling 40 

6.2.3 Ozonskrubber 42 

6.2.4 Dosering med kemikalier 43 

6.2.5 Jonisering 44 

6.2.6 Parfymering 45 

5

6.3 Fysikaliska metoder 45 

6.3.1 Spädning via skorsten 45 

6.3.2 Kolfilter 46 

6.3.3 Vattenskrubber 47 

6.3.4 Luftning 48 

6.3.5 Termisk behandling 48 

6.4 Kombinationer av behandlingstekniker 50 

6.5 Sammanställning av utnyttjade luktbehandlingsmetoder 52 

6.5.1 Val av luktbehandlingsmetod 53 

7 Leverantörer av behandlingstekniker till svenska komposterings- och 

rötningsanläggningar 54 

7.1 Garantier från leverantörer 55 

8 Myndighetskrav beträffande lukt 56 

8.1 Internationellt 56 

8.2 Sverige 57 

9 Diskussion och slutsats 58 

10 Referenser 60 

BILAGOR 

1 Komposteringsanläggningar 

2 Rötningsanläggningar 

3 Enkät 

6

1 Inledning 

Biologisk behandling är en snabbt växande (och prioriterad?) del av svensk avfallshantering. År 2006 

behandlades 470 000 ton bioavfall genom kompostering eller rötning i Sverige, vilket motsvarar ca 

10% av den totala mängden hushållsavfall. Av denna mängd utgjordes ca 135 000 ton av källsorterat 

matavfall (Avfall Sverige, 2007). Den källsorterade mängden 2006 motsvarar ca 18% av den totala 

mängden matavfall. 

Ett uttalat mål för svensk avfallspolitik är att 35% av matavfallet från hushåll, storkök, restauranger 

och butiker redan år 2010 ska källsorteras och återvinnas genom biologisk behandling. Samma år ska 

(allt) matavfall och därmed jämförligt avfall från livsmedelsindustrin återvinnas genom biologisk behandling 

(Naturvårdsverket, 2005). 

Behovet av ökad kapacitet för behandling av matavfall från hushåll och industri är en stor utmaning 

för både kommunerna och livsmedelsindustrin. Samtidigt ska utbyggnaden ske utan att olägenheter i 

form av bl.a. lukt skapas. 

1.1 Bakgrund 

Motiven till att Avfall Sverige tagit initiativ till en studie beträffande luktfrågor kring existerande 

svenska anläggningar för biologisk behandling är flera: 

• Många anläggningar för kompostering och rötning upplever att lukt periodvis är ett problem. 

• Kraven på luktfrihet ökar från både allmänhet, myndigheter och internt. 

• Många olika tekniker för reduktion av lukt finns på marknaden och används i olika form vid 

biologisk behandling av avfall. 

• Branschen är i ett expansivt skede och erfarenheter från befinliga anläggningar har stort värde 

vid planering av nya. 

• Vissa anläggningar har mer erfarenhet av att arbeta med luktfrågor och dessa bör lyftas fram. 

1.2 Syfte och mål med studien 

Projektet har som syfte: 

• Att sammanställa svenska erfarenheter av luktproblem vid kompostering och rötning av 

bioavfall 

• Att identifiera, beskriva och utvärdera de metoder som utnyttjas i Sverige idag för att 

förhindra och/eller reducera lukt vid biologisk behandling av bioavfall. 

• Att stimulera en prioritering av luktfrågorna på anläggningarna. 

• Att ge personal och anläggningsägare tillgång till ett bättre beslutsunderlag vid val av 

passande behandlingstekniker. 

Målet är att projektet ska bidra till att luktproblemen vid befintliga anläggningar reduceras och att 

tillkommande anläggningar ska kunna utnyttja både positiva och negativa erfarenheter från dagens 

anläggningar. 

7

1.3 Arbetsmetod 

Projektet har i huvudsak inriktats mot insamling av erfarenheter av arbete med luktfrågor hos befintliga, 

svenska anläggningar för behandling av organiskt hushållsavfall. 

Sammanlagt 21 komposterings- och 15 rötningsanläggningar har ingått i studien. Verksamhetsutövarna 

har fått svara på ett antal luktrelaterade frågor via en enkät, se Bilaga 3. Uppföljningsintervjuer har 

skett med ett urval av de ansvariga för verksamheten och några av anläggningarna har besökts. 

Dessutom har leverantörer av luktreducerande utrustning till svenska anläggningar kontaktats för mer 

specifik information. Kontakter har även tagits med tillsynsmyndigheter i några län, för att få deras 

syn på om lukt från biologisk behandling kan betraktas som ett problem. 

Inledningsvis har en litteraturstudie genomförts beträffande lukt, mätmetoder för lukt och miljö- och 

hälsoeffekter av luktande emissioner. Utnyttjade källor har samlats i en referenslista, se kapitel 10 i 

rapporten. 

2 Litteraturstudie 

2.1 Definition av lukt 

Lukt kan beskrivas dels som en egenskap hos en substans eller blandning av substanser, dels som en 

sinnesförnimmelse hos oss när vi kommer i kontakt med substanser som avger lukt. 

Luktämnen aktiverar luktreceptorer på särskilda luktceller i näsan som skickar signaler till hjärnan 

där lukten registreras. Människan har ungefär 20 miljoner luktceller och kan skilja på upp till 5 000 

olika lukter vid mycket låga koncentrationer. Lukter är komplexa och svåra att mäta och definiera eftersom 

luktsinnet är individuellt. Luktkänsligheten mellan individer kan variera mycket och uppfattningen 

av olika lukter kan bero på personliga och kulturella influenser. Även förväntningar och minnen 

från tidigare luktstimuli av vilka lukter en viss typ av källa avger påverkar uppfattningen av lukt. 

Utsätts luktcellerna en längre stund för samma luktstimuli anpassar de sig och bedövas för att kunna 

registrera andra lukter. Detta kan observeras som att lukten försvunnit även om gasen fortfarande 

finns kvar och kan vara riskabelt om substansen är hälsoskadlig, t.ex. svavelväte. Luktkänsligheten 

försämras även med åldern (ECN/ORBIT, 2003). 

Fyra dimensioner för att definiera lukt är 

• förnimbarhet 

• styrka 

• karaktär 

• besvärsframkallande effekt 

8

Luktens förnimbarhet uttrycks vanligen med ett tröskelvärde som är den lägsta koncentration där 

en människa kan uppfatta lukten (”lukttröskeln”). Ett lågt tröskelvärde innebär att mycket effektiva 

luktbehandlingsmetoder krävs för att undvika störningar. 

Ett antal vanliga luktkomponenter i bioavfall samt deras lukttröskelvärden är listade i Tabell 1. 

Tabell 1. Vanligt förekommande luktkomponenter i bioavfall, slam och avloppsvatten, kemisk formel, 

lukttröskelvärde samt beskrivning av lukten (SINTEF, 1999). 

Luktämne Formel Tröskelvärde (ppm) Beskrivning av lukt 

Acetaldehyd CH 3 CHO 0,067 Skarp, fruktaktig 

Allylmerkaptan CH 2 :CHCH 2 SH 0,0001 Illaluktande, vitlöksaktig 

Ammoniak NH 3 17 Skarp, irriterande 

Amylmerkaptan CH 3 (CH2) 4 SH 0,0003 Obehaglig, rutten 

Benzylmerkaptan C 6 H 5 CH 2 SH 0,0002 Obehaglig, stark 

n-butylamin CH 3 (CH 2 )NH 2 0,080 Surt, ammoniak 

Dibutylamin (CH 3 (CH 2 ) 3 ) 2 NH 0,016 Fisklukt 

Diisopropylamin (CH 3 (CH 2 ) 2 ) 2 NH 0,13 Fiskaktig 

Dimetylamin (CH 3 ) 2 NH 0,34 Rutten, fiskaktig 

Dimetylsulfid (CH 3 ) 2 S 0,001 Rutten kål 

Difenylsulfid (C 6 H 5 ) 2 S 0,0001 Obehaglig 

Etylamin C 2 H 5 NH 2 0,27 Ammoniakaktig 

Etylmerkaptan C 2 H 5 SH 0,0003 Rutten kål 

Indol C 6 H 4 (CH) 2 NH 0,0001 Avföring, kväljande 

Klor Cl 2 0,080 Skarp, kväljande 

Metylamin CH 3 NH 2 4,7 Rutten fisk 

Metylmerkaptan CH 3 SH 0,0005 Rutten kål 

Ozon O 3 0,5 Skarpt, irriterande 

Fenylmerkaptan C 6 H 5 SH 0,0003 Rutten, vitlök 

Propylmerkaptan CH 3 (CH 2 ) 2 SH 0,0005 Obehaglig 

Pyridin C 5 H 5 N 0,66 Skarpt, irriterande 

Skatol C 9 H 9 N 0,001 Avföring, kväljande 

Svaveldioxid SO 2 2,7 Skarp, irriterande 

Svavelväte H 2 S 0,0005 Ruttet ägg 

Tiocresol CH 3 (C 6 H 4 )SH 0,0001 Stinkande, irriterande 

Trimetylamin (CH 3 ) 3 N 0,0004 Rutten fisk 

Ju högre koncentrationen av ämnet är desto större blir den upplevda styrkan av lukten. Koncentration 

och luktstyrka är däremot inte direkt proportionella mot varandra, då den upplevda luktstyrkan 

vid högre koncentrationer stiger i allt lägre takt. En tiofaldig ökning av koncentrationen motsvarar 

cirka en fördubbling av luktstyrkan vilket innebär att människans luktsinne uppfattar lukt på en logaritmisk 

skala i förhållande till den luktande substansens koncentration (ECN/ORBIT, 2003). En effektiv 

reduktion av luktförnimmelsen sker således först när koncentrationen av den luktande substansen 

närmar sig lukttröskeln. Omvänt betyder detta att åtgärder som kraftigt sänker koncentrationen av det 

9

luktande ämnet ändå kan uppfattas som ”ineffektiva”, om utgångshalterna ligger långt över lukttröskeln, 

se nedanstående figur. 

Luktens karaktär kan vara intressant att klassificera 

för tydliggörande och för att kartlägga 

lukter, men det finns inget officiellt klassningssystem. 

Lukter karaktäriseras ofta individuellt 

och får ofta namn som associerar till någon annan 

lukt, t.ex. kan avloppsvatten karaktäriseras 

som att lukta ruttna ägg eller gödsel. 

Den besvärsframkallande effekt lukter 

frambringar handlar om dess miljöpåverkan och 

hälsoeffekt. Även här är uppfattningen om lukten 

individuell då den kan associeras med tidigare 

exponeringar och erfarenheter. 

2.2 Var uppkommer lukt? 

Det är inte alla substanser som avger lukt. De måste uppfylla vissa krav för att kunna stimulera luktcellerna 

i näsan. De måste vara 

• flyktiga - för att vara luftburna och tillgängliga i luften som vi andas in, 

• vattenlösliga - för att lösas i slemhinnan där luktcellerna är inbäddade. 

Dessutom måste luktämnena kunna aktivera receptorerna som finns på luktcellerna för att kunna skapa 

en reaktion. 

Generellt uppstår dålig lukt vid avfallsanläggningar vid öppen, anaerob nedbrytning av organiskt material. 

Odörer som bildas vid komposterings- och rötningsanläggningar kommer framför allt från innehållet i 

avfallet och de mikrobiologiska nedbrytningsprocesserna. De luktande ämnena kan delas in i: 

• baser 

• syror 

• neutrala föreningar 

Baser utgörs bland annat av ammoniak, metylaminer, cadaverin och pyridin och bildas vid nedbrytning 

av aminosyror. 

Syror innefattar bland annat fettsyror, svavelväte, cyanider och merkaptaner och bildas framför allt vid 

anaeroba nedbrytningsprocesser. 

Neutrala föreningar kan härstamma från industriella material som styren, toluen, diesel, bensin, eller 

från mikrobiella processer som genererar till exempel acetaldehyd och aceton. 

10

Inledande lukter från avfallet kommer av att anaeroba förhållanden snabbt inställer sig då avfallet ofta 

redan lagrats en tid innan det tas emot på anläggningen. Nedbrytningsprocesserna sker i flera steg 

(hydrolys, syrafas och metanfas) och genererar bl.a. aminosyror, fettsyror, alkoholer och svavelföreningar. 

I syrafasen sjunker pH och avfallet luktar ”surt” och obehagligt av bl.a. flyktiga fettsyror. Anaerob 

nedbrytning av proteiner ger luktande svavel- och kväveföreningar (aminer, merkaptaner, sulfider). 

Mellanlagring av matavfallet bör därför undvikas för att minimera luktriskerna från den anaeroba 

nedbrytningen i det första stadiet. 

När avfallet förbehandlas genom t ex homogenisering, bortsortering av plast och metall och siktning 

finns också en risk för luktspridning eftersom avfallet rörs om och förflyttas. 

Alla ytor som avfallet kommer i kontakt med har benägenhet att lukta. Vid förflyttning och sortering 

blir ofta en del avfallsrester kvar på marken/golvet samt i och runt maskiner. 

Intensivfasen av kompostering och rötning avger inledningsvis kraftig lukt, som avtar efter hand som 

nedbrytningsprocesserna fortgår och halterna av flyktiga föreningar minskar. 

Efterkompostering som sker både vid komposterings- och rötningsanläggningar kan också ge upphov 

till mycket lukt. Särskilt om det behandlade avfallet läggs upp i stora högar och tillåts ligga länge utan 

åtgärder. 

Luktkällorna vi biologisk behandling kan delas upp i rörliga källor, ytkällor och punktkällor. Teoretisk 

kan man konstatera att ytkällor ofta är svårast att åtgärda, p.g.a. problemet med att samla in de 

luktande gaserna, medan punktkällor ger ett koncentrerat utsläpp som också är möjligt att samla upp 

och leda till behandling. ”Rörliga källor”, d v s transporter av avfall i olika skeden av behandlingen, kan 

orsaka lukt om avfallet är ofullständigt nedbrutet och transporterna sker öppet, t.ex. med hjullastare. 

11

Nedan kommenteras ett antal typiska luktkällor vid biologisk behandling. 

Anläggningsdel 

Rörliga källor 

Intransport av bioavfall 

Flyttning av kompostmaterial 

Ytkällor 

Strängkomposter 

Öppna behandlingsytor 

Spill på mark och kring lagringstankar 

Öppna lager i avvaktan på behandling 

Lager i avvaktan på uttransport 

Efterkompostering i högar 

Lakvattenbrunnar- och bassänger 

Punktkällor 

Mottagningstankar 

Förbehandling, sortering 

Blandning 

Behandlingshallar 

Kompostboxar 

Biofilter 

Ventilationsutsläpp 

Reaktortankar 

Nödventiler 

Hygieniseringstankar 

Gasrening/uppgradering 

Processvatten från gasrening 

Kommentar 

Ingen transport bör ske i öppna containers. Renspolning av bilar som lastat av 

bioavfall bör ej ske på öppen spolplatta. Tömning av pumpbart, bioavfall bör alltid 

ske via helt täta kopplingar till sluten tank med undertrycksventilation. 

Flyttning av kompost med hjullastare mellan boxar innebär alltid en risk och bör 

ske koncentrerat. 

Uppläggning och vändning av strängar exponerar omogen kompost mot omgivningen. 

Snabb hantering och tät, regelbunden, maskinell strängvändning (1-2 

ggr/v) minskar riskerna. 

Behandling (sortering, siktning etc.) öppet utomhus innebär ofta stor exponerad 

yta per ton behandlat avfall. Luktrisken är oftast mer proportionell mot ianspråktagen 

yta än mot behandlad mängd. 

Spill av mottaget avfall, kompost etc. bidrar till både luktande ytor och lakning av 

föroreningar till vattenfas. Städning och maskinsopning bör därför ske löpande. 

Ytor kan luktbekämpas med lösningar innehållande ”effektiva mikroorganismer”. 

All öppen lagring av inkommande matavfall bör undvikas. Logistiken måste medge 

omedelbart omhändertagande. Flytt av tillfälligt lagrat matavfall är en ”oslagbar” 

luktkälla. 

Även färdig kompost kan lukta. Vid lång lagring på hårdgjord yta med dålig avrinning 

kan anaerobi uppstå i bottenlagren. Undvik stora lager – satsa på marknadsföring! 

Nödlösning, med problem enligt ovan. 

Vatten från kompostytor har hög andel lättnedbrytbart material. Stillastående 

vatten i brunnar och bassänger ger risk för lukt. Undvik långa uppehållstider för 

vattnet och lufta. 

Mottagningstankar ska vara helt slutna och kopplade till undertrycksventilation 

och luftbehandling 

All förbehandling/sortering ska ske inomhus i hall med undertrycksventilation och 

luftbehandling. Punktavsug bör övervägas i anslutning till större riskkällor. 

Se ovan. 

Se ovan. 

Luktrisken med kompostboxar uppstår vid öppning för in- och utlastning. Boxar 

med fast tak bör ha undertrycksventilation dimensionerad för situationer med 

öppning av portarna. Vid boxar med öppningsbart tak bör in- och utlastning ske 

koncentrerat och med hänsyn till väderleksförhållanden. 

Biofilter ska reducera lukt, men utgör samtidigt ett koncentrerat utsläpp i sig med 

viss lukt. Fukthalt, tryckfall över filtret och aktivitet i filtret måste kontrolleras 

regelbundet (egenkontroll) och utbyte/åtgärder vidtas innan funktionen försämras. 

Alla ventilationspunkter bör bedömas från luktrisksynpunkt. 

Lukt i koncentrerad form ”produceras” i rötningen och avleds tillsammans med 

biogasen till förbränning eller uppgradering. Svavelvätebildning kan minimeras 

genom tillsats av t.ex. järnklorid. 

Trycksatta processer (t ex rötning) kräver nödventiler för avlastning i händelse av 

processfel. Ventilen utgör en potentiell kraftig luktrisk. Vid överjäsning bör substrat 

i första hand ledas bort i vattenfas genom avtappningsledning på hög nivå i 

rötkammaren, via vattenlås. 

Hygienisering är en helt sluten process (värmeväxling) som inte bör orsaka luktutsläpp, 

se dock nödventiler ovan. 

Luktande ämnen avskiljs via t.ex. skrubber, se nedan. Odörisering av renad gas 

sker för att kunna spåra eventuella läckage av den renade (och luktfria) metangasen. 

Hantering av vatten från skrubbrar etc. bör alltid bedömas från fall till fall. 

12

2.3 Mätmetoder för lukt 

Mätning av luktstyrka hos en process eller ett material är komplext eftersom både uppfattningen om 

olika lukter är subjektiva och olika människor är olika luktkänsliga. Luktstyrka är därför svår att mäta 

med instrument. 

Det finns ett antal olika metoder för att kvantifiera/analysera lukter: 

• Olfaktometri 

• Spridningsberäkningar 

• Gasanalyser 

• Elektroniska näsor 

Mätmetoderna ska helst efterlikna sinnesintrycket för hela luktupplevelsen, luktsinnets analyskänslighet, 

samt ha näsans provtagningsförmåga, dvs. provtagning ska kunna ske under korta ögonblick. 

Förutom särskilda mätmetoder kan även lukts intensitet och karaktär registreras genom 

• direkta frågeundersökningar 

• fältmätningar av kvalificerade luktobservatörer 

2.3.1 Olfaktometri 

Olfaktometri är en standardmetod SS-EN 13725 för att bestämma luktstyrka och karaktär hos en gasblandning. 

Olfaktometri innebär att en panel av försökspersoner används och får lukta på prov i ett 

antal spädningar med stigande koncentration. Panelen bör bestå av minst åtta personer och ska helst 

vara tränad och van vid att bistå i luktpanel. När 50% av luktpanelen kan känna lukt i något av proven 

anses att lukttröskeln passeras. Luktstyrkan hos den testade gasen anges i luktenheter (le eller ou E) per 

kubikmeter och representerar antalet spädningar av ursprungsgasen som krävdes för att ”luktfrihet” 

skulle erhållas. 

Enheten för lukt, en europeisk luktenhet (ou E/m 3 ) anknyter till mätning med olfaktometri enligt Europastandard 

EN 13725. Enheten definieras tekniskt på nedanstående sätt (översatt från eng.): 

Europeisk luktenhet (ou E /m 3 ) 

Den mängd luktämne fullständigt utblandat i en kubikmeter neutral gas vid normala förhållanden, 

som frambringar en fysiologisk respons (lukttröskeln) hos en panel motsvarande den fysiologiska 

respons som frambringas av den europeiska luktenhetreferensen fullständigt utblandat i en kubikmeter 

neutral gas vid normala förhållanden. 

13

Den europeiska luktenhetreferensen, European Reference Odour Mass (EROM), definieras vidare: 

Europeiska luktenhetreferensen (EROM) 

Det vedertagna referensvärdet för den europeiska luktenheten, motsvarar en bestämd massa av ett 

certifierat referensmaterial. En EROM motsvarar 123 μg n-butanol fullständigt utblandat i en kubikmeter 

neutral gas. Detta ger en koncentration på 0,040 μmol/mol (40 ppb). 

Personer i luktpanelen måste uppfylla flera kriterier för att vara med i en olfaktrometrimätning. Framför 

allt måste deras luktsinne vara konstant inom ett visst område. Variationen mellan panelmedlemarna 

måste vara små, mycket mindre än variationen i populationen, och varje person ska ha ett medelvärde 

från tidigare mätningar mellan 0,5 och 2 gånger det vedertagna referensvärdet. För n-butanol 

innebär detta att deras lukttröskelvärde ska ligga mellan 62 g/m 3 till 246 g/m 3 , eller 20 till 80 ppb 

(CEN, 2003). 

Relativt stora avvikelser kan förekomma vid olika mätningar med olfaktometri beroende på försökspersonerna 

som ingår och andra omständigheter. Förutom problemet med att olika resultat är svåra 

att jämföra är även olfaktometri ganska omständligt och tidskrävande. Metoden lämpar sig inte för 

mätning av stora, öppna punktkällor eftersom 

provtagningen är momentan och det blir svårt att 

efterlikna situationen på plats (ECN/ORBIT, 

2003). Den stora fördelen med olfaktometri jämfört 

med andra mätmetoder är dock att mycket 

låga nivåer av lukt kan registreras i komplexa 

gasblandningar och att resultatet representerar 

den verkliga uppfattningen om luktens karaktär 

(Andersson Chan, 2006). 

Figur 1. Exempel på en olfaktometer. Luftproven späds i den nedre delen av apparaten. Panelen med försökspersoner 

går igenom och luktar i alla sex kopparna och noterar i vilket av rören hon/han uppfattar lukt. 

2.3.1.1 Provtagning 

För analys av lukt vid olfaktometri och gasanalyser måste provtagning göras av luften. Flera faktorer 

måste tas hänsyn till vid provtagning för att få ett så representativt prov som möjligt: 

• provtagning bör göras vid normala driftförhållanden på anläggningen 

• driftförhållandena skall dokumenteras vid provtagningstillfället 

• mätpunkterna bör väljas där utsläppspunkter finns 

• provtagningen kan vara stickprov (där koncentrationen i luften representerar provtagningstillfället) 

eller samlingsprov (där koncentrationen i luften ger ett medelvärde under 

längre tid) 

14

För analys av lukt i luft används normalt statisk provtagning. Det innebär att luftprov förs in i en luktfri 

behållare, t ex genom pumpning in i en vakuumförpackning, ofta en påse av tedlar. Minst 10 liter 

behövs för en olfaktometrisk luktbestämning. Vid provtagning är det viktigt att tänka på att kondensation, 

större partiklar och kemiska reaktioner mellan föreningar som kan ske i solljus och värme i provet 

ska undvikas. Om olika luktkomponenter reagerar med varandra eller bryts ned innan analys sker 

kommer provet inte att återspegla den verkliga lukten på området och resultatet blir missvisande. Analys 

bör göras inom 30 timmar från provtagningstillfället. 

Provtagning vid öppna, vida ytor kan göras genom att en tillfällig skorsten monteras ovanför en del av 

ytan, för att undvika vindpåverkan. 

Figur 2. Provtagning på biofilter efter komposteringsbox, Filborna återvinningsanläggning, NSR. 

Vid provtagning ovan en vattenyta tas ofta ett flertal prov, vilka sedan blandas, t.ex. i en huv 

(30x30cm). Det finns även fluxkammare som flyter på vattenytan och samlar upp luft. 

Teoretiskt sett kan även provtagningen göras dynamiskt, där en del eller hela luftströmmen från en 

källa leds direkt till olfaktometern eller analysapparaten. Detta är emellertid praktiskt omöjligt att 

genomföra inne i en processhall eller utanför en anläggning. 

2.3.2 Spridningsberäkningar 

Med hjälp av spridningsmodeller kan uppskattningar göras om förväntad styrka hos lukter i olika riktningar 

och på olika avstånd från anläggningen. Oftast utgår dessa beräkningar från utsläpp vid en 

punktkälla, t.ex. en skorsten, och används för att bestämma förväntade luktkoncentrationer i närheten 

av anläggningen. Modellerna bygger in meteorologiska och topografiska data för platsen, bl.a. vindstyrka, 

vindriktning, nivåer på utsläppspunkt och avstånd till bebyggelse i området. Även andra faktorer 

som kan påverka luftflödet och luktspridningen kan beaktas. 

Med spridningsmodeller kan även beräknas effekten av en minskad luktemission, t ex genom introduktion 

av luktbehandling. Tre aspekter tas med för att beskriva miljöbelastningen vid källan: 

15

• Förhållandena vid utsläpp – viktiga parametrar är mängder, hastigheter och temperaturen vid 

utsläppet. 

• Spridningen av utsläppet – viktiga parametrar är vindförhållanden och stabiliteten i 

luftlagren. 

• Verkningen av utsläppet – viktiga parametrar är hur lukten tolereras hos omgivningen och 

vilka gränsvärden som är uppsatta. 

Resultatet av en spridningsberäkning redovisas normalt i kartform, med isolinjer för förväntad luktstyrka 

på olika avstånd från anläggningen. Luktstyrkan anges ofta i form av percentilvärden för timeller 

minutmedelvärden för luktstyrkan över ett år. Med ”98-percentilen” avses att luktstyrkan under 

98% av tiden understiger det redovisade värdet. Av stor vikt för luktupplevelsen är om värdet avser 

minut- eller timvärden. Genom att ange timvärden kan ett antal lukttoppar under en timme döljas i ett 

medelvärde. Användning av minutvärden ger således en ”sannare” bild av hur störande lukten upplevs. 

Figur 3. Exempel på spridningsberäkning. 

Ytterligare data som kan behövas för utförliga spridningsberäkningar är luftryck, luftfuktighet och 

nederbörd. 

16

2.3.3 Gasanalyser 

Analys av lukt i luft kan utföras med hjälp av kemiska gasanalyser. Gasanalyser som identifierar ämnen 

i ett prov har fördelen att de är objektiva och att resultat vid olika mätningar direkt kan jämföras. 

Den vanligaste metoden som används vid kontroll av luftföroreningar är en kombination av gaskromatografi 

och masspektrometri (GC-MS). Gaskromatografi separerar ämnen beroende på deras individuella 

löslighet och ångtryck. Masspektrometri separerar ämnen utifrån deras massa och laddning. 

Analyserna är relativt känsliga och kan registrera ämnen i koncentrationer ner till 0,2 ppb. Detektionsgränsen 

är dock högre än lukttröskelvärdet för en del luktämnen, t.ex. vissa merkaptaner, se Tabell 

1 Dessa analyser har dessutom svårt att efterlikna luktsinnets funktion för att registrera lukter. 

Inga skillnader kan göras mellan icke-luktande och luktande komponenter, och därför krävs det i förtid 

kunskap om vilka specifika ämnen i analysen som avger lukt. En komplex blandning av många 

luktkomponenter kan även ha annan karaktär än de enskilda ämnena och även ett annat lukttröskelvärde, 

som inte går att bestämma med en gasanalys (Andersson Chan, 2006). 

Analys av prov från luft måste ske snabbt efter provtagningen. Om analysen tar för lång tid kan föreningar 

som bidrar till lukt reagera med varandra eller molekyler i luften och resultaten ger inte en 

sann bild av luktsammansättningen. 

För vissa speciellt utstickande lukter som ammoniak och svavelväte finns mätare som kan placeras på 

plats och mäta koncentrationer i luften momentant eller kontinuerligt. De är lätta att använda och kan 

ge en bild av var och när koncentrationerna är som störst i anläggningen. Paralleller mellan uppmätta 

koncentrationer och luktupplevelser finns däremot inte. 

För provtagning av luft, se avsnitt 2.3.1.1. 

2.3.4 Elektroniska näsor 

Elektroniska näsor är uppbyggda av kemiska sensorer, datasamlingsenhet och en dator som processar 

informationen. En elektronisk näsa skall efterlikna människans eget luktsinne. Tanken är att sensorerna 

ska detektera lukter baserat på känslighet istället för selektivt, som blir fallet med t.ex. kromatografi. 

Sensorerna kan uppfatta och översätta olika lukter och luktstyrkor till sensorsignaler som skickas 

till datorn. Tekniken för elektroniska näsor utvecklas kontinuerligt. 

17

Figur 4. Exempel på elektronisk näsa vid ett 

reningsverk i Montreal, Kanada. På panelen 

syns en matris av sensorer som tar 

prover på luften kontinuerligt och skickar 

resultaten till en central enhet som registrerar 

provets innehåll. Mjukvaran kan 

även kopplas till meteorologiska data för 

att göra en spridningsberäkning för lukten. 

(Odotech, 2007). 

2.3.5 Direkta frågeundersökningar 

Ett annat sätt att bestämma utbredning av lukt är genom direkta frågeundersökningar där intervjuer 

eller frågeformulär ges till boende/arbetande i anläggningens omgivning. Detta kan emellertid också 

vara komplicerat eftersom andra faktorer förutom själva exponeringen av lukt ofta spelar in. Det kan 

vara attityder och socioekonomiska förhållanden hos de boende som kan ge risk för överskattning av 

luktens styrka och varaktighet (ECN/ORBIT, 2003). 

2.3.6 Fältmätningar av kvalificerade luktobservatörer 

Användning av luktobservatörer, som kan vara anställda vid anläggningen eller andra personer som 

har bra kännedom om verksamheten, innebär en möjlighet att få en mer systematisk registrering av 

luktförhållandena. Samtidigt kan väder- och vindförhållanden samt verksamheten vid anläggningen 

dokumenteras. Observationer vid olika väderleksförhållanden och tidpunkter kan ge en bredare information 

om vilka parametrar som har betydelse för luktupplevelsen. Ju längre mätningarna pågår 

desto mer pålitliga blir slutsatserna. En rimlig mätningsperiod kan vara 6 månader. 

3 Miljö- och hälsoeffekter 

Lukt är en av de vanligaste orsakerna till klagomål på luftkvalitet. Förnimmelse av lukt och luktstyrka 

varierar mellan individer. En person med låg lukttröskel kan besväras betydligt mer av obehaglig lukt 

och reagera mer än en person med högt tröskelvärde. 

Lokaliseringen och avståndet till närboende är avgörande för hur människor i omgivningen uppfattar 

verksamheten. 

Om den utspädning av lukten som sker med ökat avstånd resulterar i att luktnivån inte överskrider 

lukttröskeln kan normalt verksamheten bedrivas med mindre stränga krav. En anläggning med nära 

18

grannar riskerar däremot att få mycket klagomål från omgivningen och strängare miljökrav, eftersom 

en individuell prövning sker av varje anläggning enligt reglerna i miljöbalken. 

Trots de störningar som besvärande lukt kan medföra är det viktigt att poängtera att lukt oftast inte 

innebär någon hälsofara. Lukt är sällan i sig direkt hälsoskadlig. Däremot kan lukt orsaka otrevliga 

reaktioner som illamående och kräkningar. Hos vissa människor kan lukter även frambringa huvudvärk 

och stressreaktioner med muskelsmärtor, samt göra inandningen besvärlig. 

Intensiteten av lukten behöver inte vara avgörande för att den ska påverka vår hälsa. Lukt som en gång 

vid höga koncentrationer har förknippats med obehag, huvudvärk eller andningsbesvär kan ofta frambringa 

samma reaktioner även vid exponering vid mycket låga halter. Besvärsfrämjande lukt kan även 

verka nedsättande på den psykiska hälsan (Folkehelseinstituttet, 2007-06-29). 

Svavelväte är en av de giftigare gaser som uppkommer vid kompostering och rötning. Svavelväte har 

en karaktäristisk lukt och lågt lukttröskelvärde (0,0005 ppm), vilket betyder att den upptäcks tidigt 

vid redan extremt låga halter. Det är svårt att bestämma en specifik koncentration när svavelväte upplevs 

som obehaglig, men generellt gäller att vid koncentrationer omkring 10-50 ppm orsakar svavelväte 

ögonirritation och ger obehag i form av stark doft. Vid högre koncentrationer (50-100 ppm) efter 

någon timmes exponering får en person ögon- och andningsbesvär och vid höga halter (>100 ppm) 

orsakar svavelväte yrsel och i värsta fall medvetslöshet och död. Svavelväte hämmar syretillförseln till 

kroppen genom förlamning av hjärnans andningscentrum vilket orsakar syrebrist. Vid höga svavelvätehalter 

förlorar en exponerad person snabbt förmågan att känna lukt, vilket kan vara farligt eftersom 

det ger en falsk tro om att gasen är borta. Snabb evakuering till frisk luft och läkarkontakt är nödvändigt. 

WHO air quality guidelines for Europe indikerar en maximal exponering av svavelväte om 150 

g/m 3 (0,100 ppm) i genomsnitt under ett dygn. 

En annan vanlig gas som uppkommer vid biologisk nedbrytning är ammoniak. Ammoniak kan orsaka 

besvär vid längre exponering och ge irriterande ögon och luftvägar. Vid höga halter kan ammoniak 

orsaka kramp i struphuvudet, chock, medvetslöshet och lungödem. 

Metan, som bildas vid anaerob nedbrytning av organiska ämnen. är helt luktfri och därmed svår att 

detektera, men kan vid höga koncentrationer skapa syrebrist i inandningsluften. Vid rötning och uppgradering 

av biogas till fordonsgas hanteras mycket stora mängder metan. Därför kan gasen odöriseras, 

dvs. blandas med ett luktande medel för att medvetet göra metanläckage lätta att upptäcka. 

Många av de ämnen som luktar är flyktiga organiska föreningar, som i höga koncentrationer kan vara 

skadliga för miljön. Metylmerkaptan är klassat som mycket giftigt för vattenlevande organismer och 

kan orsaka skadliga långtidseffekter i vattenmiljön. Emissioner av dessa ämnen till luft från biologisk 

behandling sker dock inte i sådan mängd att några andra, direkta miljöstörningar än lukt uppstår. 

3.1 Kan man definiera en nivå för luktfrihet? 

Mätning av luktstyrka ger ett värde på när människor kan förväntas känna lukt från en verksamhet. 

Den så kallade ”lukttröskeln” definierar den nivå vid vilken hälften av en population normalt känner 

19

lukt från källan. Lukttröskeln (luktstyrkan 1 luktenhet) innebär alltså omvänt att hälften av en population 

kan antas känna lukten? Är det acceptabelt? Praktiska erfarenheter från mätning av lukt, utförda 

spridningsberäkningar och korrelering av resultaten mot upplevelsen hos närboende indikerar att 

”luktfrihet” snarare kan relateras till en beräknad luktstyrka omkring 0,1-0,5 luktenheter, räknat som 

98-percentil av minutvärden (se kapitel 2.3.2). 

4 Förebyggande åtgärder mot uppkomst av lukt 

4.1 Lokalisering av anläggningen 

När en ny anläggning ska byggas är det viktigt att luktfrågorna finns med i planeringen på ett tidigt 

stadium. Lokaliseringen av anläggningen är i många fall avgörande för vilka åtgärder som kommer att 

krävas med hänsyn till luktriskerna. Utformningen av anläggningen, t ex behovet av inbyggnader och 

övertäckningar kan då tas med redan i planeringsskedet och i kostnadsberäkningarna. Därigenom kan 

riskerna för exponering och klagomål från boende kring anläggningen minskas eller undvikas helt. 

En lämplig ”buffertzon” kan identifieras genom utsläpps- och spridningsberäkningar. Buffertzonen är 

det fria område kring anläggningen som krävs för att undvika luktstörningar, vid en verksamhet med 

de planerade skyddsåtgärderna. Utrymme bör även finnas för en eventuell utbyggnad av anläggningen 

utan att behov uppstår av nya åtgärder för luktbehandling. 

Naturvårdsverkets allmänna råd om lokalisering av komposterings- och rötningsanläggningar 

(2003:4) säger att lokalisering, utformning och drift bör bestämmas utifrån lokala förutsättningar. Ett 

skyddsavstånd bör bestämmas efter en samlad bedömning av förutsättningarna i det enskilda fallet. 

Enligt Boverkets allmänna råd (1995:5) bör skyddsavståndet till bebyggelse från en avfallsanläggning 

vara 500 meter, med lokala anpassningar. 

Förhärskade vindriktning, topografiska förhållanden (kuperad eller plan terräng), öppet eller beskogat 

närområde är exempel på lokala förutsättningar som kommer att påverka och styra spridningen av 

lukt till omgivningen. 

Vid sluten hantering av avfall och användning av effektiva luktbehandlingsmetoder kan kortare avstånd 

vara acceptabelt. Även driften på anläggningen som mellanlagringstider, bearbetningen av avfall 

och typ av avfall som behandlas kan begränsa lukteffekterna och därmed motivera ett kortare skyddsavstånd 

till bebyggelse. 

4.2 Processen 

Lukt vid befintliga komposterings- och rötningsanläggningar uppkommer vid mer eller mindre alla 

delar av processen och hantering av avfallet. Framför allt frigörs lukt genom aktiviteter med avfallet 

vid ankomst och utlastning, vid förvaring och förbehandling, samt vid intensivfasen av kompostering 

och rötning. Genom att optimera processen vid behandling av avfallet med hänsyn till lukt kan riskerna 

för störningar minskas betydligt. 

20

Val av avfall 

Avfall som hos flera komposterings- och rötningsanläggningar upplevs orsaka stora luktproblem är 

slakteriavfall och fettavskiljarslam. En del anläggningar upplever även att särskilt dålig lukt i jämförelse 

med annat avfall genereras från matavfall från hushåll och restaurangavfall. 

Om en viss typ av avfall upplevs orsaka större luktproblem bör anläggningen överväga att inte ta emot 

detta avfall och på så sätt minska uppkomst av besvärande lukt. Alternativt kan anläggningen välja att 

behandla detta avfall med större försiktighet när det gäller lagring och hantering för att minimera 

luktavgivningen. 

Mottagning av avfall 

Ett kritiskt moment där mycket lukt uppkommer och riskerar att spridas till omgivningen är vid mottagning 

och avlastning av avfall. Genom en mer sluten hantering av avfall och mottagning i hall inomhus 

med lätt undertryck kan lukten bättre kontrolleras och ventilationsluften samlas upp och behandlas. 

Figur 5. Mottagning av källsorterat matavfall inomhus, Atleverket, Örebro. 

Vid inbyggnad av processdelar är ventilationen viktig, både för personalen av arbetsmiljöskäl och för 

att bl.a. svavelväte ska luftas ut och inte orsaka korrosion på maskindelar. 

Förbehandling 

Vid förbehandling och interntransport undviks luktspridning genom att avfall förvaras i containrar, 

kvarnar och blandmaskiner. Dessa kan dessutom hållas i svagt undertryck med punktutsug, där luft 

sugs till filter eller annan luktbehandling. 

Avfall som ligger på hög efter förbehandling eller färdigbehandling kan täckas över för att förebygga 

lukt. Övertäckning/inbyggnad kan ske i form av tält eller hallar av t ex armerad plast- eller gummiduk 

eller GAP (glasfiberarmerad plast). GAP kan formas till kupoler och på så sätt täcka relativt stora ytor. 

21

Mellanlagring och vändning 

Avfall bör mellanlagras så kort tid som möjligt för att undvika anaeroba förhållanden och luktbildning. 

Mellanlagring är emellertid även en kostnadsfråga, då det kan vara ineffektivt att köra en behandling 

på endast små mängder avfall. En avvägning får göras i fall till fall. 

Vid kompostering ska anaerob nedbrytning undvikas under hela processen och därför måste avfallet 

vändas och inte lagras i för stora högar. En schemalagd vändning med lagom täta intervall (1-2 

ggr/vecka) kan reducera luktbildning effektivt. Däremot bör alltför intensiv vändning undvikas då 

detta kan bidra till att onödigt stora mängder lukt frigörs. 

Figur 6. Grenslande strängvändare, Gryta, Vafab och Filborna, NSR. 

Vid färdigbehandling 

Efterkompostering som sker både vid komposterings- och rötningsanläggningar kan också ge upphov 

till lukt, särskilt om det behandlade avfallet läggs i stora högar och tillåts ligga länge utan att tas om 

hand. Detta är ofta direkt kopplat till hur marknaden för den slutgiltiga produkten från anläggningen 

ser ut. En låg avsättning för det färdigbehandlade biologiska materialet leder till att stora mängder 

lagras utomhus under lång tid. Låg avsättning kan även innebära att den färdiga komposten tar upp 

stora ytor på området och förhindrar en effektiv hantering av nytt, inkommande avfall från luktsynpunkt. 

För effektiv och fungerande drift och minimering av lukt behövs planerat tillvaratagande och försäljning 

av det färdigbehandlade materialet. 

4.3 Skötsel 

Rengöring 

Ett bra sätt att förebygga uppkomst av lukt är att se till att fack och ytor för inkommande avfall töms 

frekvent och att förbehandlat avfall inte lämnas på lossningsytan utan att täckas över. Vid sortering 

och siktning av avfall fastnar lätt rester på maskindelar och mellan boxar, vilket på sikt skapar luktproblem. 

Alla ytor och maskiner för mottagning, behandling och lastning av avfall bör hållas rena, 

exempelvis sopas/rengöras varje fredag för att minimera lukt. 

22

Effektiv ventilation 

Ventilationen måste vara anpassad till att skapa ett visst undertryck i lokaler med luktande verksamhet. 

Punktutsug kan vara bra vid specifika källor för att minska de totala luftmängderna som behöver 

omsättas. En viss lukt är ofrånkomlig, särskilt vid mottagning och blandning av avfall, men utformningen 

och installation av slutna processdelar innebär att hela luftflödet minskar och därmed lukten. 

Dosering med luktreducerande ämnen 

För att minska luktbildning kan tillsättande av luktreducerande ämnen direkt ned i avfallet hjälpa. 

Dessa kan vara kemikalier i form av nitriter, nitrater eller järnoxider vilket reducerar att lukt uppstår. 

Även biologiska medel med bakterier och svampar, som ska hjälpa till att förhindra uppkomst av besvärande 

lukt och förbättra nedbrytningen av avfallet, finns på marknaden. Mer om dosering av mikroorganismer 

och kemikalier finns att läsa i kapitel 6. 

5 Biologiska behandlingsanläggningar i Sverige 

Biologisk behandling av avfall har många fördelar och har ökat stadigt under flera decennier i Sverige. 

Behandlingen genererar bra kompostjord och biogödsel för återbruk samt biogas för energiutvinning 

(t ex fordonsbränsle) istället för att matavfallet deponeras eller direktförbränns tillsammans med 

blandat hushållsavfall. Biologisk behandling kommer att öka då fler och fler kommuner investerar i 

biologiska avfallsanläggningar och intresset för biogas är stort. 

Enligt det femte delmålet i riksdagens miljökvalitetsmål om god bebyggd miljö och Sveriges Avfallsplan 

ska senast 2010 minst 35% av matavfallet från hushåll, restauranger, storkök och butiker återvinnas 

genom biologisk behandling. Målet inkluderar även hemkompostering. 

5.1 Kompostering 

Totalt ingår 21 komposteringsanläggningar i denna studie, och finns redovisade i alfabetisk ordning i 

Bilaga 1. I bilagan anges även biologiskt behandlade avfallsmängder år 2006, samt vilken typ av luktbehandlingsteknik 

som anläggningen använder sig av. 

Det finns flera typer av teknik för kompostering. De varianter som används vid svenska anläggningar 

är 

• Sluten kompostering i boxar, 

• Bagkompostering, 

• Membrankompostering 

• Öppen kompostering 

Sluten kompostering innebär att avfallet ligger i någon form av box eller annan behållare med styrd 

luftventilation. 

23

Vid så kallad bagkompostering matas avfallet maskinellt in i stora plastsäckar (”korvstoppning”) som 

läggs upp på marken. Luft blåses in i säckarna som förses med ventilationshål, genom vilka utgående 

luft kan anslutas till behandling i t.ex. biofilter. 

Figur 7. Bagkompostering på Marieholm, Renova Göteborg. I förgrunden syns ventilationssystemet som blåser in luft i 

säckarna och syresätter den biologiska nedbrytningen (Renova, 2007). 

En annan behandlingsmetod är så kallad membrankompostering. Där sker komposteringen med forcerad 

luftning under tak av en semipermeabel duk (typ Gore-tex). Duken låter luften passera igenom, 

medan kondens bildar en vattenfilm på dukens insida, varigenom vatten och illaluktande ämnen 

droppar tillbaka i komposten och återfuktar avfallet. 

24

Figur 8. Membrankompostering i Biodegmaboxar. Syresättning sker statiskt genom perforerade stålrör i boxens botten, 

som är täckt av träflis för att underlätta luftningen. Taket är gjort av semipermeabel duk, Atleverket, Örebro. 

Den vanligaste metoden för kompostering vid anläggningar som tar emot matavfall av olika slag är 

fortfarande öppen strängkompostering utomhus. Vändning av strängarna görs med maskinell strängvändare 

eller hjullastare. Med strängvändare kan vändning ske rationellt och anpassas efter behovet 

(minst en gång per vecka). Öppen kompostering i strängar utnyttjas normalt även för eftermognad av 

kompost som först behandlats slutet, t.ex. i boxar. 

25

Figur 9. Efterkompostering i strängar, Filborna, NSR. 

Viktigt att tänka på vid öppen utomhuskompostering är att lägga avfallet i strängar eller högar med 

viss mäktighet. Då kan nedbrytningsprocessen producera tillräckligt mycket egen värme under vinterperioden 

för att kompostera effektivt. Maximal nedbrytning bedöms ske vid temperaturer kring 45- 

55˚C. 

Antalet anläggningar i denna studie som använder sig av de olika typerna av komposteringsteknik 

visas i Figur 10. 

26

14 

Antal 

Typ av komposteringsmetod på komposteringsanläggningar 2007 

12 

10 

8 

6 

4 

2 

0 

Sluten kompostering 

(slutna boxar med styrd 

ventilation) 

Öppen 

strängkompostering 

Bagkompostering (AGbag) 

Membrankompostering 

(Biodegma) 

Figur 10. Antal anläggningar i studien som använder sluten kompostering, öppen strängkompostering, bagkompostering 

och/eller membrankompostering. Observera att vissa anläggningar tillämpar flera metoder. 

En utvärdering av storskaliga system för kompostering och rötning utförd av SWECO VIAK på uppdrag 

av RVF och Naturvårdsverket under 2005, rapporterade att strängkompostering med vändning 

ger mest luktproblem från processen. Luktavgivning vid själva processen uppgavs i flera fall till stor 

del ha orsakats av att komposteringen inte varit optimal med för dålig tillförsel av luft (RVF, 2005:06). 

De flesta anläggningarna som medverkat i denna studie upplever att det inte går att särskilja mellan 

lukt från olika avfall. Uppkomst av lukt observeras främst vid vändning av strängar och vid flyttning av 

avfallet. En del anläggningar har även särskilda problem med lukt vid siktning eller mognad av 

kompost. En anläggning uppger att det sker en stor produktion av lakvatten från den statiska processen 

med styrd syresättning där lukt är särskilt besvärande. 

Mer än hälften av anläggningarna upplever att lukt främst uppkommer vid vissa tidpunkter på dygnet, 

oftast på morgonen eller på kvällen. Detta kan bero på temperaturen och topografin där anläggningen 

befinner sig, men också vara en följd av dagens arbete på området. 

16 av 21 komposteringsanläggningar utför inga mätningar av lukt. Av de fem anläggningar som utför 

luktmätningar använder sig fyra stycken av olfaktometri och en endast av spridningsberäkningar (se 

avsnitt 2.3). Tre av dessa upplever att det är svårt att leva upp till myndighetskraven beträffande lukt. 

16 av 21 anläggningar registrerar dessutom antal tillfällen av störande lukt främst genom registrering i 

samband med klagomål. Det är även fyra anläggningar som samarbetar med närboende. De fungerar 

som en luktpanel och för dagbok där antal tillfällen med besvärande lukt registreras. 

27

Sex av 21 komposteringsanläggningar uppger att de inte arbetar med luktreducerande åtgärder. Anledningar 

är att 

• Inga luktproblem finns på anläggningen 

• Lukten ger inte upphov till klagomål från personal eller närboende 

• Inga krav beträffande lukt ställs från myndigheter 

Två av dessa anläggningar är på gång att vidta åtgärder för att behandla lukt. 

5.1.1 Förebyggande åtgärder för att undvika uppkomst av lukt 

En sammanställning av de förebyggande åtgärder som vidtagits på komposteringsanläggningar för att 

undvika uppkomst av lukt redovisas i Figur 11. 

Elva av 21 anläggningar anger styrd processoptimering som en åtgärd för att reducera uppkomst av 

lukt. 15 av 21 anläggningar uppger att vändningar av strängar görs regelbundet och ofta för att minska 

lukt. 

Antal 

16 

Förebyggande åtgärder för att minska uppkomst av lukt på 

komposteringsanläggningar 2007 

14 

12 

10 

8 

6 

4 

2 

0 

Styrd processoptimering 

med 

hänsyn till lukt 

Tar ej emot visst 

avfall på grund av 

luktrisk 

Mottagning/ blanding 

sker inomhus, med 

behandling av 

ventilationsluft 

Mottagning/blandning 

sker inomhus, utan 

behandling av 


Vänder strängar 

regelbundet och ofta 

Tömning av fack och 

rengöring görs 

regelbundet 

Dosering av 

luktreducerande 

ämnen 

Figur 11. Antal komposteringsanläggningar som vidtar olika åtgärder för att undvika uppkomst av lukt. 

Elva av 21 komposteringsanläggningar använder ”effektiva mikroorganismer” (se avsnitt 6.1.3) för att 

för att förebygga uppkomst av lukt. Fyra av dessa anläggningar använder sig enbart av denna 

aerosolbesprutning för att behandla och minska uppkomst av lukt. 

Nästan alla anläggningar tycker att luktproblemen minskat med hjälp av de förebyggande åtgärder 

som vidtagits. I vissa fall kan dock detta vara svårt att utvärdera om anläggningen redan från starten 

tillämpat dessa metoder för att undvika lukt. 

28

5.1.2 Forsknings- och utvecklingsprojekt 

Tio av 21 komposteringsanläggningar som medverkat i undersökningen har pågående eller planerade 

forsknings- och utvecklingsprojekt tillsammans med någon institution eller något företag, med syfte 

att minska luktproblemen. 

Uppsala, Vafab och NSR deltar i forskningsprojekt kring lukt med SLU. Göteborg har projekt tillsammans 

med Waste Refinery, Nårab (Klippan) med Envisys AB och Tveta Återvinning (Södertälje) med 

Institutionen för miljöstrategi Campus Helsingborg. 

5.2 Rötning 

Rötning innebär behandling av avfall utan närvaro av syre. Under själva processen behandlas därför 

avfallet i slutna system och orsakar i det skedet inga luktproblem. Särskilt lämpat avfall för rötning är 

fett- och proteinrikt vått avfall (Lagerkvist et al., 2005). 

Totalt ingår 15 rötningsanläggningar i denna studie, och finns redovisade i alfabetisk ordning i Bilaga 

2. I bilagan anges även biologiskt behandlade avfallsmängder år 2006, samt vilken typ av luktbehandlingsteknik 


De flesta rötningsanläggningar upplever att det inte går att särskilja mellan lukt från olika avfall. Fyra 

av 15 rötningsanläggningar tycker dock att särskilt slakteriavfall orsakar stora luktproblem. 

Uppkomst av lukt observeras ofta vid lossning eftersom avfallet då är öppet exponerat för omgivningen. 

Sju av 15 anläggningar har även besvär med lukt i samband med behandling av ventilationsluften. 

Av dessa har fem anläggningar biofilter för behandling av ventilationsluften, en anläggning använder 

ozon och jonisering och en använder kolfilter. 

När på dygnet och vid vilken årstid lukt främst uppkommer är högst varierande mellan de olika rötningsanläggningarna. 

Fem av 15 anläggningar utför mätningar av lukt och samtliga använder sig av olfaktometri. I tre fall 

kompletteras mätningarna med spridningsberäkningar och i två fall dessutom med gasanalyser. Fyra 

av dessa 5 anläggningar som mäter lukt har som särskilda krav från myndigheter att lukt från anläggningen 

inte får orsaka störningar för närboende. Det är även fyra anläggningar som samarbetar med 

närboende. De fungerar som en luktpanel och för dagbok där antal tillfällen med besvärande lukt registreras. 

5.2.1 Förebyggande åtgärder för att undvika uppkomst av lukt 

De förebyggande åtgärder som vidtagits på rötningsanläggningarna för att undvika uppkomst av lukt 

visas i Figur 12. 

Vid tretton av 15 rötningsanläggningar sker mottagning av avfall inomhus, med behandling av den 

utgående ventilationsluften för att undvika besvärande lukt. I ett fall är konstruktionen på själva rötningsanläggningen 

undermålig och därför har inte uppkomsten av lukt minskat genom mottagning av 

29

avfallet inomhus. Problemet har särskilt varit att ventilationen varit felbyggd. Åtgärder och ombyggnationer 

vidtas. 

Antal 

14 

Förebyggande åtgärder för att miska uppkomst av lukt på 


12 

10 

8 

6 

4 

2 

0 

Vid 

lokaliseringsutredningen 

togs hänsyn till 

luktriskerna 

Styrd processoptimering 

med hänsyn 

till lukt 

Tar ej emot visst avfall 

på grund av luktrisk 

Mottagning/ blanding 

sker inomhus, med 

behandling av 


Mottagning/blandning 

sker inomhus, utan 

behandling av 


Avfallet förbehandlas 

genom pressning till en 

pumpbar och en torr fas 

Tömning av fack och 

rengöring görs 

regelbundet 

Dosering av 

luktreducerande ämnen 

Figur 12. Antal rötningsanläggningar som vidtar åtgärder för att undvika uppkomst av lukt. 

Samtliga rötningsanläggningar anser att vidtagna åtgärder för att minska uppkomsten av lukt fungerar 

bra eller acceptabelt. 

5.2.2 Forsknings- och utvecklingsprojekt 

Två av de 15 rötningsanläggningar som medverkat i undersökningen har pågående eller planerade 

forsknings- och utvecklingsprojekt tillsammans med någon institution eller något företag, med syfte 

att minska luktproblemen. 

6 Luktbehandlingsmetoder 

Det finns ett stort utbud av luktbehandlingsmetoder på marknaden. Vissa tekniker är väl etablerade 

inom området och kontinuerligt utvecklas nya metoder. I detta avsnitt presenteras de vanligaste luktbehandlingsmetoderna, 

inklusive de tekniker som används på svenska komposterings- och rötningsanläggningar 

idag. 

30

En uppdelning av luktbehandlingsmetoderna kan göras i tre olika huvudkategorier: 

Biologiska metoder 

• Biofilter (öppna och stängda) 

• Bioskrubber 

• Besprutning med mikroorganismer 

Kemiska metoder 

• Kemisk skrubber 

• Ozonbehandling 

• Ozonskrubber 

• Dosering med kemikalier 

• Jonisering 

• Parfymering 

Fysikaliska metoder 

• Spädning med skorsten 

• Adsorption till kolfilter 

• Vattenskrubber 

• Luftning 

• Termisk behandling 

6.1 Biologiska metoder 

De vanligaste sätten att behandla besvärande lukt på svenska komposterings- och rötningsanläggningar 

är biologiska metoder. Dessa kan vara biofilter, bioskrubber eller genom besprutning med aerosol 

innehållande mikroorganismer. Gemensamt för samtliga metoder är att nedbrytning endast är möjlig 

då luktämnen löses i vatten eller kommer i kontakt med fuktiga ytor. 

6.1.1 Biofilter 

Luktämnen kan reduceras genom att illaluktande luft förs genom ett biofilter. Biofilter är uppbyggt av 

ett eller flera organiska material som t.ex. jord, kompost, bark eller torv. Det kan även innehålla ickeorganiska 

komponenter som sand och lecakulor, eller utgöras helt av material som lavasten, fiberbäddar 

eller keramiskt material. Filtermaterialet fungerar som bäraryta för mikroorganismer vars uppgift 

är att bryta ned de organiska luktämnena i luften och på så sätt minska spridningen av lukt. 

Mikroorganismerna utgörs av bakterier och svampar som använder de organiska luktämnena som 

energi- eller kolkälla och omvandlar föreningarna till egen energi, koldioxid och vatten. 

31

Biofilter består ofta av 

• Inblåsning med hjälp av fläkt 

• Ventilationssystem 

• Dräneringssystem 

• Media 

• Fuktningssystem 

Filtermaterialet måste uppfylla flera krav för att vara passande för mikroorganismerna. Ytan måste 

vara stor och jämn för att ge så stor kontaktyta mellan luften och filtret som möjligt. För att mikrofloran 

i biofiltret ska kunna leva och trivas kräver de hög fuktighet, rätt pH, rätt temperatur och tillgång 

på näringsämnen. Det är därför viktigt att filtermaterialet har en buffertkapacitet för att kunna ta upp 

och avge syror och baser. Då klarar mikroorganismerna tillfälliga pH-skillnader i luften som orsakas av 

framför allt ammoniak och sulfider. Ett bra pH är vanligtvis neutralt pH 6-8. Om pH-sänkning i filtermaterialet 

är ett problem kan i vissa fall kalkstensmjöl tillsättas. Detta används främst till biofilter 

av kompost eller bark. Doseringen bör vara ca 10-25 kg per m 3 filtermaterial. 

Mikroorganismer i biofilter brukar trivas vid 25-35˚C. De kan vara känsliga för temperaturskillnader 

och få försämrad effekt vid låga temperaturer under 10˚C. Även vid höga temperaturer över 40˚C 

hämmas många biologiska processer och nedbrytningen blir beroende av termofila mikroorganismer 

(lever vid högre temperaturer). 

Biofilter som är anpassade för öppna system är ofta relativt motståndskraftiga mot årstidsvariationer. 

Tillgång på näringsämnen (K, Ca, Mg, P, etc.) får mikrofloran via filtermaterialet om det består av 

organiskt material. Filter gjort av syntetiskt material kan kräva att näring tillsätts kontinuerligt under 

hela driften, vilket kan vara en nackdel. Fördelen med syntetiska biofiltermaterial är att de ofta är har 

längre hållbarhet eftersom de inte bryts ned av organismerna på samma sätt som biologiska filter. 

Mikroorganismerna behöver tillgång på syre som fungerar som oxidationsmedel för att bryta ned luktämnena 

och biofiltret ska därför inte utsättas för längre perioder av anaerobi. 

En annan kritisk faktor som försämrar eller förstör filtret är om det torkar ut. Luften kan då fritt passera 

genom materialet utan att renas. Olika material kräver olika fuktighet. Sand och jordfilter som är 

tunga och kompakta kräver ofta mindre vatten än kompostfilter som är porösa och lätta. En tumregel 

är att fuktigheten i filtermaterialet bör ligga mellan 40-60%. Rekommenderad inkommande luftfuktighet 

hos den luft som ska behandlas är minst 95% (Otten et al., 2004). Det finns flera sätt att hålla 

biofilter fuktiga. Luften som ska behandlas i filtret kan först passera en luftfuktare eller en vattenskrubber. 

Alternativt kan filtret vattnas kontinuerligt med vattensprinklers. Om luften passeras ovanifrån 

genom filtret hålls också filtret lättare fuktigt. 

32

Det finns två system för installation av biofilter. 

Öppet biofilter – där luften förs in i botten på biofiltret och den renade luften släpps ut diffust över en 

stor yta vid marknivå. Biofiltret bör ha en mäktighet på ca 1 meter och uppehållstiden för luften i filtret 

bör som tumregel vara minst 30 sekunder. 

Figur 13. Öppna biofilter i betonggjutning, Filborna, NSR och Gryta, Vafab. 

Slutet biofilter – luften förs in i botten eller toppen på biofiltret och den renade luften samlas för att 

föras vidare till ytterligare reningssteg, återcirkuleras in i rötkammaren eller för att släppas ut kontrollerat 

genom t.ex. en skorsten. Slutna biofilter innebär enklare kontroll av temperatur och fuktighet. 

Det vanligaste systemet vid svenska komposterings- och rötningsanläggningar är öppna biofilter. Slutna 

biofiltersystem bevarar fukten bättre och är ur denna synpunkt att föredra, men kan försvåra möjligheten 

att kontrollera filtret för driftservice. Biofiltret får emellertid inte bli för blött eftersom anaeroba 

förhållanden kan bildas, vilket är ogynnsamt för mikroorganismerna. En dränering och effektiv 

lakvattenuppsamling kan installeras i botten av filtret. 

Det är viktigt att luftflödet sprids jämnt över hela filterytan för att upprätthålla en jämn rening av luften. 

Risken finns annars att vissa delar av filtermaterialet utsätts för mer föroreningar och bryts ned 

fortare än andra delar. Det försämrar filtrets totala effekt och materialet kan behöva bytas ut oftare 

(ECN/ORBIT, 2003). Hög luftgenomströmning i vissa delar av materialet kan orsaka kanalbildning 

33

och att luft passerar filtret utan att renas. Slambildning på filtret kan också försämra kvalitén på reningen 

och filtret kan därför behöva rengöras då och då. 

När filtermaterialet successivt bryts ned av mikroorganismer eller uppsamlar vatten kan det bli tryckfall 

i filtret vilket kan medföra driftsproblem. Nedbrytningen kan dessutom göra filtermaterialet för 

kompakt vilket gör det svårt för den behandlade luften att passera filtret. 

Det finns avancerade biofilter som är kopplade till mätinstrument för driftuppföljning, vilket kan vara 

passande på anläggningar där kraven på luktreducering är särskilt viktiga. Mätningar kan göras av 

temperatur, fukthalt och tryck. 

Kapacitet 

Olika leverantörer av biofilter anger varierande belastningsvärden. För kompostfilter används 50-80 

m 3 /m 2 ,h. 

Biofilter uppges kunna reducera lukten 85-99%. 

Drifterfarenheter 

Tidigare erfarenheter hos olika anläggningar och reningsverk är att biofilter är enkla att använda, kräver 

lite underhåll och kemikalieanvändning och är billiga i driftskostnad. 

Idag är biofilter den vanligaste luktbehandlingstekniken på svenska avfallsanläggningar för biologisk 

behandling. Betyget för biofiltrets funktion är genomgående bra eller godkänt. 

Två rötningsanläggningar använder slutna biofilter bestående av lecakulor tillsammans med träflis, 

där den utgående luften samlas upp innan den släpps ut. 

Fem anläggningar tillverkar sina egna biofilter som består av antingen enbart träflis/bark eller kombineras 

med reningsverksslam/ kompost. De biofilter som kommer från olika leverantörer består vanligtvis 

också av träflis/bark eller träflis/bark kombinerat med kompost. Ett biofilter har särskilt recept 

bestående av krossad furarot behandlat med järnsulfat. 

Biofilter på anläggningarna är kopplade till hela processverksamheten alternativt till mottagningstankar, 

mottagningshall, maskinhall, hygieniseringstankar, anläggningsdelar där lossning och lastning av 

avfall sker samt till behandling av luft vid efterkompostering. 

Nackdelar med biofilter är främst att de är skrymmande och tar mycket plats. För kompostfilter anger 

leverantörer t.ex. en mäktighet på minst 1 meter. 

Filtermaterialet i sig bryts ned av mikrofloran och har därför en begränsad livslängd. Det kan också 

med tiden ackumulera toxiska ämnen eller få försämrad buffertkapacitet vilket ändrar pH för mycket. 

Detta dödar mikroorganismerna och ger filtret nedsatt effekt. Enligt leverantörer av organiska biofilter 

är det svavelväte som ofta begränsar livslängden hos biofiltret. 

34

Hur ofta ett biofilter måste bytas ut beror på belastningen, driftsförhållanden och filtermaterial. Vissa 

biofilter kan behöva bytas ut flera gånger årligen, medan det finns andra uppgifter från reningsverk 

där biofilter varit i drift i mer än 10 år utan filterbyte (NORVAR, 2007). 

Olika leverantörer har skilda åsikter beträffande biofilters kapacitet att klara varierande belastningar. 

Vissa källor menar att för låga koncentrationer under längre tid kan innebära att mikroorganismerna 

inte får tillräckligt med energi och minskar i biomassa och därmed försämrar filtrets kapacitet. 

Ammoniak kan vid höga koncentrationer vara toxiskt för mikroorganismer och bör vid anläggningar 

där mycket höga ammoniakhalter bildas renas bort från luften, t ex via en skrubber, innan den tillåts 

passera genom biofilter (SINTEF, 1999). 

En del svenska komposterings- och rötningsanläggningar som använder biofilter idag observerar vissa 

driftproblem. Biofiltret innehåller många komponenter som kräver underhåll, t ex fläktar och pumpar. 

Det kan även vara svårt att bedöma filtrets kapacitet och luktreduceringsgrad. 

Andra problem med biofilter innefattar risk för 

• kanalbildning i filtret och därmed minskad kontaktyta för luften och sämre rening, 

• uttorkning, 

• nedbrytning av filtret vilket gör det kompakt och svårgenomträngligt för den behandlade 

luften, 

• stopp i vattensprinkler som fuktar biofiltermaterialet, 

• störningar på frekvensstyrningen, 

• att biofiltermaterialet packas för kompakt 

Ekonomi 

De flesta leverantörer har svårt att ge en uppskattad prisbild för sina biofilter. Biofilter dimensioneras 

ofta efter storleken och utformning på anläggningen och påverkar den totala kostnaden. 

Ett danskt företag som tillverkar slutna biofilter ger en tumregel om ca 130-190 kr/m 3 luft som skall 

behandlas. Tidigare dokumenterad kostnad för ett slutet biofilter från denna leverantör vid en komposteringsanläggning 

i Hogstad, Norge är ca 4,2 miljoner kr för konstruktionen och sprinklersystem, 

samt ytterligare 4 miljoner kr för filtermaterialet. Utöver detta tillkommer kostnad för ventilationskanal 

och eventuell skorsten som monteras efter det slutna biofiltret (RVF, 2001). 

Byte av filtermassa är förknippat med investeringar kring 30 000 kr, beroende på storleken och typ av 

material. En komposteringsanläggning uppger att kapitalkostnaden för biofilter av kompost och träflis/bark 

uppgår till 8 kr/ton behandlat avfall. Två rötningsanläggningar som dessutom använder kolfilter 

respektive ozonskrubber uppger en lägre kostnad kring 5 respektive 1 kr/ton behandlat avfall. 

35

6.1.2 Bioskrubber 

Bioskrubber är en reaktor fylld med ett bärarmaterial av t.ex. plastbitar, där biofilm av mikroorganismer 

växer. Luft passerar med tryck genom reaktorn underifrån och vatten tillförs ovanifrån som droppar 

ner i reaktorn. Luktämnen kan då lösas i vattenfasen och bryts ned av mikroorganismerna. 

Bioskrubber kan dimensioneras efter behovet på anläggningen, men kan ofta passa bättre vid anläggningar 

med mindre luftflöden då uppehållstiden för luften i reaktorn bör vara minst 10 sekunder 

(SINTEF, 1999). 

Mikroorganismerna kräver passande temperatur, pH och tillgång på näringsämnen 


Ett problem med bioskrubber är att slam kan avlagras på bärarmaterialet som kloggar igen och hämmar 

tillväxten av organismer och därmed deras nedbrytningskapacitet. Förebyggande åtgärder kan 

vara att använda stora bärare med stora porer och att rengöra årligen. 

Figur 14. Bärarmaterial till skrubber. Den högra bilden visar en förstoring av den biofilm som växer på bäraren (Miljø- 

Teknologi AS, 2007; AnoxKaldnes, 2007). 

Gonäs avloppsreningsverk i Ludvika kommun som har erfarenhet av bioskrubber redovisar att dosering 

med lut (pH 11) i bioskrubbern ca två gånger årligen avlägsnar slammet. 

6.1.3 Besprutning med mikroorganismer 

En metod för att reducera lukt är att behandla luften eller avfallet direkt genom besprutning med mikroorganismer. 

Medlen som används består ofta av en blandning av olika bakterier, svampar och jäst. 

Dessa lever i ett kulturmedia i vätskefas och kräver rätt temperatur, pH och ljus för att leva och trivas. 

Mediet är koncentrerat och späds med vatten innan det appliceras direkt på avfallet eller sprayas i 

luften. Meningen är att mikroorganismerna ska hjälpa till att bryta ned avfallet på ett sätt som reducerar 

uppkomst av lukt, samt att luktämnen i luften direkt bryts ned. 

36

Figur 15. Besprutning med mikroorganismer i en vätskefas direkt på kompostmaterialet samt på öppna ytor runtom, 

Atleverket, Örebro. 

En förutsättning för att behandling av luften skall fundera är att sprayen träffar molekylerna så att de 

löses i vatten och nås effektivt av mikroberna. Detta kan vara problematiskt, särskilt om lukten uppkommer 

från en diffus källa och skall behandlas över en stor yta. Utomhus kan sprayning bli ineffektiv 

om det blåser eller vid dålig väderlek. 

Mikroorganismer som används är naturligt förekommande och uppges enligt leverantörer inte ha några 

negativa hälsoeffekter. Tvärtom menar leverantörer och producenter att dessa även är bra för hälsan 

och kan med fördel ätas för att hjälpa immunförsvar, kolesterolvärden, blodtryck, m m. 

Det finns även aerosoler för luktbekämpning som inte innehåller levande flora, se vidare avsnitt 6.2.4 

om dosering med kemikalier. 


Aerosoler för luktbehandling behöver lite driftsunderhåll utöver den hantering som krävs för att mikroorganismerna 

ska trivas. En anläggning som testar med att bespruta alla ytor på området med mikroorganismer 

har upplever att det blir mindre mögelbildning. Det finns två komposteringsanläggningar 

som enbart behandlar besvärande lukt med hjälp av sprayning med mikroorganismer, men har inte 

uppgett några synpunkter på hur de anser att behandlingen fungerar. 

Fördelar med besprutning är att behandling av lukt kan göras vid bestämda tidpunkter, t.ex. vid viss 

vindriktning där lukten sprids mot närboende eller vid inversion när lukten är mer påtaglig. Det gör 

att kostnaderna kan hållas nere jämfört med en kontinuerlig luktbehandling. 

Nackdelen med spray innehållande mikroorganismer är dock att deras livslängd är begränsad till några 

veckor. Mikroorganismerna är dessutom känsliga för lågt pH och dör snabbt vid direktbesprutning 

på surt avfall. Vid användning av sprayer utomhus påverkas effekten till stor del av vädret och temperaturen. 

Hård vind kan göra att den besvärande lukten inte träffas av aerosolen, och vid temperaturer 

mellan 0 och 5 grader fungerar de dåligt på grund av luftens låga kapacitet att hålla fukt. Detta försvårar 

luktbehandling under vintertid. Vid minusgrader fungerar inte sprayning p.g.a. frysning. 

37

Ekonomi 

Sprayer med mikroorganismer ligger i prisklassen ca 800-2 200 kr/ 10 liter, men kan bli förmånligare 

vid löpande kontrakt med kund. Medlen kommer i koncentrerad form, vilket måste tas hänsyn till vid 

uppskattning om hur mycket priset blir för den totala volymen när utspädning med vatten gjorts. En 

spädning kan vara runt 1:1000. Kostnaden kommer även att bero på vilken dosering som är nödvändig 

och hur effektiv behandlingen är. En leverantör förklarar att stora kunder beställer regelbundet ungefär 

en gång i månaden. 

En komposteringsanläggning anger en prisbild på 2,5 kr/ton behandlat avfall för medlen. 

6.2 Kemiska metoder 

6.2.1 Kemisk skrubber 

En kemisk skrubber består av en cylinder packat med ett inert material av keramik, plast eller metall. 

Luft passerar genom skrubbern från botten och vätska sprids i skrubbern ovanifrån och recirkuleras. 

Ett alternativ är att skrubbern placeras i liggande ställning, luften passerar materialet i en horisontal 

riktning och vätskan sprinklas över materialet ovanifrån. 

Vätskan innehåller oxidationsmedel som reagerar med luktämnena i luften och neutraliserar dem. De 

vanligaste oxidationsmedlen är klor och natriumhypoklorit. Andra alternativ som finns att tillgå är 

väteperoxid eller kaliumpermanganat. Kemiska skrubbrar kan vara basiska för att reducera vätesulfat 

(bildas från svavelväte) eller sura för att reducera ammoniak. 

Kemisk skrubber som använder natriumhypoklorit (NaOCl) som oxidationsmedel kan generera detta 

direkt genom tillsättning av salt och vatten i en separat tank. Natriumhypoklorit oxiderar luktämnen i 

luften och återbildas till natriumklorid, alltså vanligt salt, och kan återanvändas i processen. Enligt 

tillverkare kan en kemisk skrubber ta hand om praktiskt taget alla luktemissioner och har kapacitet att 

rena luftvolymer upp till 70 000 m 3 /h. Skrubbrar kan även dimensioneras efter anläggningens storlek, 

och luftflödet är således inte en begränsande faktor. 

För att skrubbern ska fungera effektivt krävs att redox- potentialen och pH i vätskan hålls konstant. 

Detta kan justeras manuellt med dosering av kemikalier alternativt automatiskt om skrubbern har ett 

inbyggt system för att dosera korrekta mängder. 

Uppehållstiden för luft i skrubbern är endast några sekunder och klarar därför att behandla stora luftflöden 

(SINTEF, 1999). 

38

Figur 16. Kemisk skrubber kopplad till luften vid uppgraderingsanläggningen som back-up vid höga svavelvätehalter, 

Vafab, Västerås. 


Kemiska skrubbrar kräver inte stor plats och kan behandla stora luftflöden. På Käppalaverket i Stockholm 

används en hypoklorit skrubber i en trestegs kombination med syra- och lutskrubber för behandling 

av ca 60 000 m 3 /h. Erfarenheterna av kemisk skrubber på reningsverket är att tekniken fungerar 

bra och kräver lite underhåll. (NORVAR, 2007). 

Erfarenhetsmässigt kan kemiska skrubbrar vara arbetskrävande att underhålla. En annan nackdel är 

kemikaliehanteringen med oxidationsmedel som är hälsoskadliga och dessutom kan fräta på betong 

och stål. 

Slam och utfällningar på skrubbermaterialet är ett vanligt problem som uppstår vid användning och 

måste rensas bort. Eftersom vätskan recirkuleras i systemet kan även slangar och rör klogga igen. Vid 

användning av kaliumpermanganat bildas mangandioxid som kan renas bort med natriumbisulfat. 

Gardermoen reningsverk i Ullensaker kommun i Norge hade tidigare två kemiska skrubbrar i drift. 

Den ena blev emellertid ersatt med ett biofilter då den inte upplevdes kunna reducera tillräckligt med 

besvärande lukt från slambehandlingen (NORVAR, 2007). 

39

Ekonomi 

Kontaktade leverantörer kan inte uppge någon prisbild då en anläggnings storlek, utformning och 

luftflöde bestämmer dimensioneringen och därmed den totala kostnaden. 

Käppalaverket i Stockholm anser att deras kemiska skrubbrar har normala driftkostnader. 

6.2.2 Ozonbehandling 

Ozon (O 3) är ett mycket starkt och effektivt oxidationsmedel. Ozon reagerar mycket bra med svavelväte 

och har till exempel dokumenterats vid ett flertal studier kunna oxidera illaluktande metaboliter 

som uppstår i svingödsel. Det finns också studier som visar att ozon kan reducera mängden koliforma 

bakterier i gödsel (Algerbo et al., 2002). Ozon kan däremot vara mindre effektiv på att reducera andra 

typer av luktämnen och kan med fördel kombineras med UV-ljus, dvs. högfrekventa ljusvågor som 

också oxiderar föreningar i luften. Ozon oxiderar även cellväggar och biomembran hos mikroorganismer 

och kan på så sätt även reducera biologisk aktivitet som kan ge upphov till luktämnen (Algerbo et 

al., 2003). 

Figur 17. Ozonaggregat i stora boxar kopplade till ventilationssystemet, Atleverket, Örebro. 

Ju längre uppehållstid ozonet har med luften desto effektivare blir reningen. Dessutom reduceras 

eventuell förekomst av svavelväte som annars kan verka korroderande på metall och maskineri. Det 

40

krävs minst 3-6 sekunders uppehållstid/kontakttid för effektiv oxidation. Ozon kan tillsättas med hjälp 

av fläktsystem. 

Figur 18. Den ozonbehandlade ventilationsluften släpps ut efter några sekunders behandling i ett rör vid utsidan av 

huset, genom hål på undersidan, Atleverket, Örebro. 

Ozon är en giftig gas som måste hanteras med försiktighet. Vid höga doser kan ozon vara dödligt och 

redan vid låga halter kan ozon orsaka lungödem och astma. Typiska akuttoxiska symtom är hosta, 

smärta vid inandning, tryck över bröstet, torr strupe och andnöd. Hygieniskt nivågränsvärde enligt 

Arbetarskyddsstyrelsen (AFS 2005:17) för ozon är 0,2 mg/m 3 (exponering under 8 timmar) och takgränsvärdet 

(exponering under 15 minuter) är 0,6 mg/m 3 . Ozon har en karaktäristisk lukt och hög 

luktstyrka då gasen kan uppfattas redan vid 0,02 ppm. Exponering för ozon utgör emellertid endast en 

hälsorisk i nära anslutning till produktionen, eftersom ozon är en stark oxidant som snabbt reagerar 

med andra ämnen i omgivningen eller ombandlas tillbaka till vanligt syre. 


Ozon kan vara mycket effektiv luktbehandlingsmedel om rätt doser och passande luktämnen finns i 

luften. Ozon tillverkas enkelt genom el- eller UV-ljustillförsel, reduceras snabbt tillbaka till syrgas och 

medför därför inget överskott eller rester av kemikalier. 

Det kan vara problematiskt att dosera ozon i rätt mängder. Om behandling av lukt sker med onödigt 

höga ozonhalter finns risk att personal exponeras om de är i nära anslutning till ozonproduktionen. 

Det är viktigt att personal vid en anläggning som använder ozon har kunskaper om driften samt att 

hanterings- och skyddsinstruktioner finns. Vissa leverantörer menar att ozonbehandling endast bör 

ske i de delar av anläggningen där folk inte vistas. Aggregaten kan dessutom vara kopplade till säkerhetsbrytare 

så ozontillförseln automatiskt stängs av om någon t.ex. öppnar en dörr. Ofta är ozonaggregat 

kopplade till slutna ventilationssystem och utgör ingen hälsorisk. 

Ozonaggregat eller lysrör med UV-ljus som producerar ozon får efter hand försämrad kapacitet och 

måste bytas ut. Leverantörer rekommenderar ofta ett byte årligen. Detta beror emellertid mycket på 

41

elastningen hos systemet. Det finns fall där en ozongenerator med keramiska aggregat gått i sju år 

utan byte. 

Av de tre anläggningar som ingått i denna studie som uppger att de använder ozon anser en anläggning 

att tekniken fungerar bra. En anläggning har däremot haft stora driftproblem med sitt ozonsystem. 

Om någonting i systemet inte fungerar normalt stängs hela driften av ozonaggregaten automatiskt 

av. Då produceras ingen ozon alls och den besvärande lukten släpps obehandlad ut genom ventilationen. 

Ozonbehandlingen har kompletterats med efterföljande kolfilter. 

Ekonomi 

Investeringen kan vara betydlig och driftskostnaden relativt hög. Ozonaggregat kan specialdesignas för 

den enskilda anläggningens utformning och storlek. Ofta säljs de som färdiga generatorer som varierar 

i storlek beroende på hur de installeras och vilken kapacitet de ska ha. Priser varierar från 5 000 kr 

(till soprum) upp till 500 000 kr för stora avfallsanläggningar. 

Driftkostnaden blir främst bytet av ozonaggregat eller lysrör. Ett UV-rör kostar omkring 1 000 kr 

styck. Stora ozonaggregat ligger i prisklass runt 25 000 kr styck, och ofta behövs ett flertal aggregat för 

större luftflöden. 

En rötningsanläggning som använder ozon för luktbehandling uppger en årlig driftkostnad på ca 100 

000 kr. För en komposteringsanläggning ingående i studien kostar driften ca 40 000 kr per år. 

6.2.3 Ozonskrubber 

En ozonskrubber fungerar på samma sätt som en kemisk 

skrubber med skillnaden att ozon och inte kemikalier används 

som oxidationsmedel. 

Ozon injiceras i vattnet innan det sprids över det fasta materialet 

i skrubbern och möter den motgående luftströmmen. 

Vid låga pH


En rötningsanläggning uppger att de använder ozonskrubber för behandling av luft från alla processanläggningsdelar 

förutom mottagningstanken. Erfarenheten är att skrubbern fungerar bra. 

Käppalaverket i Stockholm har ozon skrubber som behandlar luft via punktutsug från avvattningsmaskiner. 

Deras erfarenheter har varit att skrubbern fungerar bra, kräver litet underhåll och har låga 

driftkostnader (NORVAR, 2007) 

Saulekilen reningsverk i Arendal kommun i Norge var även de nöjda med sin ozonskrubber, men ville 

uppnå högre reduceringsgrad och kompletterade därför med ett kolfilter (NORVAR, 2007). 

Ekonomi 

Ozonskrubbrar till stora avfallsanläggningar kan innebära höga investeringskostnader. Skrubbrarna 

anpassas till respektive kund, varför generella priser är svåra att ange. 

6.2.4 Dosering med kemikalier 

På liknande sätt som en kemisk skrubber kan lukt behandlas med hjälp av kemikalier. Dessa kan doseras 

direkt på avfallet eller ytorna där lukt förekommer. Det finns nitrit- eller nitratbaserade och järnbaserade 

kemikalier som förhindrar att lukt uppstår. En vanlig kemikalie för denna typ av behandling 

är kalciumnitrat. Andra kemikalier som kan tillämpas är natriumhypoklorit, kaliumpermanganat, 

väteperoxid och järnnitratsulfat. Järnprodukter kan binda in fosfor och på så sätt begränsa näringstillgången 

för mikroorganismer som inte klarar av att överleva och generera illaluktande ämnen. 

Hur stor dosering som krävs för effektiv luktbehandling varierar med typ av produkt. Generellt sett 

behövs relativt stora mängder kemikalier. 

På marknaden finns även aerosoler som sprayas 

direkt i luften med ett särskilt fläktaggregat för 

att reducera luktämnen, liknande sprayer med 

mikroorganismer, se avsnitt 6.1.3. Aerosolen 

innehåller ett ytspänningssänkande och komplexbindande 

medel baserad på fettsyror som 

blandas med vatten. Medlet fungerar som en 

”tvål” och ska fånga upp partiklar och gaser i 

luften. Medlet kan även kombineras med en kultur 

av mikroorganismer. 

Figur 20. Container och fläktaggregat för aerosol besprutning, Gryta, Vafab. 


Samtliga tre rötningsanläggningar som doserar kemikalier direkt på avfallet använder järnbaserade 

substanser, järnoxid och järnklorid. Syftet är att minska halten svavelväte innan den avgående luften 

behandlas vidare. Erfarenhetsmässigt fungerar tekniken tillfredsställande. 

43

Fördelar med sprayning är, enligt personal på anläggningar där metoden tillämpas, att behandling av 

lukten kan göras vid bestämda tidpunkter, t.ex. vid viss vindriktning där lukten sprids mot närboende 

eller vid inversion när lukten är mer påtaglig. Det gör att kostnaderna kan hållas nere jämfört med en 

kontinuerlig luktbehandling. Vid öppen strängkompostering eller efterkompostering på stora ytor 

utomhus finns ont om alternativa luktbehandlingstekniker eftersom det inte går att kontrollera de 

avgivna gaserna. 

Besprutning med aerosoler fungerar inte vid temperaturer under 0-5 grader. Väder och vind påverkar 

luktens spridning och således aerosolens förmåga att träffa luften som ska behandlas. 

Ekonomi 

Rätt dosering av kemikalier är relevant både kostnadsmässigt och för optimal luktbehandling. Kemikalier 

är ofta dyra och måste införskaffas kontinuerligt. För höga doser kan göra att kemikalierna bildar 

slam eller svårlöslig kaka (NORVAR, 2007). 

För besprutning med aerosoler uppges en kostnad på ca 40 kr/ton hos en anläggning. En årlig kostnad 

på ca 700 000 kr uppges hos en annan användare. Förutom kontinuerligt inköp av medlen behövs en 

större initial investering av behållare/container för aerosolen samt särskilda fläktaggregat. 

6.2.5 Jonisering 

Metoden för luktbehandling med hjälp av jonisering innebär att luften passerar elektronrör som avger 

positiva och negativa joner. Jonerna reagerar med laddade partiklar i luften som sammanförs och 

luktämnena neutraliseras. Joner kan även reagera med cellstrukturer och därmed döda mikroorganismer 

som annars kan orsaka lukt. 

Figur 21. Till vänster: Joniseringsutrustning kopplat till frånluften i mottagningshallen monterade ovanför portarna, 

Renova, Göteborg (Renova, 2007). Till höger: Joniseringsaggregat för installation i ventilationskanaler. Jonisering– 

srören alstrar upp till 3 000 V när de är inkopplade (Matseco AB, 2007). 


Erfarenheter av luktbehandling med jonisering är att den framförallt kan hantera mindre luftflöden 

runt 2 000 m 3 /h. Vid högre svavelvätekoncentrationer (ca 30 ppm) klarar inte joniseringen att reducera 

all lukt, och en kombination eller annan behandlingsmetod är då en bättre lösning. En anläggning 

44

använder jonisering för behandling av all frånluft och vid vissa punktutsug, och uppger att behandlingen 

fungerar bra och kräver mycket litet underhåll. Jonisering är i regel enkel i drift då aggregaten i 

sig sköter jobbet. 

Nackdelar vid jonisering är att elektronrören även bildar en del ozon. Eftersom det endast bildas i små 

halter och ozon snabbt reagerar och oxideras till vanligt syre, uppger leverantörer att jonisering inte 

medför någon hälsorisk för användaren. Mätinstrument kan kopplas till joniseringsutrustningen som 

mäter ozonhalten. 

Ekonomi 

Leverantörer har svårt att ange ett ungefärligt pris för sina joniseringsaggregat då dessa designas utefter 

anläggningen. För små, fasta apparater som används i mindre lokaler och soprum ligger priset på 

6 500 -7 000 kr, med ytterligare ca 1 000 kr per år för service. Tidigare dokumenterad kostnad för 

joniseringsaggregat med kapacitet på 500 m 3 /h är ca 85 000 kr (RVF, 2001). 

En anläggning som använder jonisering för behandling av luft i mottagningshallen uppger en kapitalkostnad 

på 5 kr/ton behandlat avfall, samt en driftkostnad på 10 kr/ton behandlat avfall. 

6.2.6 Parfymering 

Parfymering innebär att luktämnena maskeras av andra dofter men försvinner eller reduceras inte i sig 

själv. Kemikalier som används påminner ofta om citron, vanilj eller blomdoft. 

Parfymering får absolut inte användas för hälsoskadliga gaser som t.ex. svavelväte. 

Inga svenska komposterings- eller rötningsanläggningar som ingått i denna studie använder parfymering 

för att ”behandla” lukt. 

6.3 Fysikaliska metoder 

6.3.1 Spädning via skorsten 

Om lukt inte är ett stort problem på anläggningen och ingen direkt behandling av luften är nödvändig 

kan lukten spädas med ren luft. På så sätt minimeras luktstyrkan och förnimbarheten. Det vanligaste 

sättet att späda den utgående luften är genom att ha en bra höjd på utsläppet via en skorsten. Ju högre 

skorsten desto effektivare blir spridningen och spädningen av lukten. 

Mycket generellt kan sägas att det vid identiska särskilda väderleksförhållanden blir maximalkoncentrationen 

i marknivå fyra gånger högre från en 50 meter hög skorsten, än från en ca 100 meter hög 

skorsten (SINTEF, 1999). Vindhastighet och turbulens påverkar luftmassornas stabilitet i horisontell 

och vertikal riktning och därmed utspädningen av lukten. I enskilda fall har även vindriktningen betydelse 

för spridningen från en skorsten. 

Även vid stora problem med lukt kan utsläpp via skorsten vara effektivt om luften dessförinnan behandlats 

med en eller flera luktbehandlingsmetoder. 

45

Att späda ut ventilationsluften på mark- eller taknivå kan vara ineffektivt om lukten innehåller ämnen 

som är tyngre än luft. Den lokala väderleken kan också bidra till att lukten stannar kvar på området. 

Ett effektivt utblås med fläkt kan öka spädningen och plantering av träd och buskar runt luftuttaget 

kan förbättra spridningen. 

Ekonomi 

Investeringskostnaden utgörs av själva skorstenen. Spädning med ren luft är drifttekniskt enkelt och 

anläggningen kräver inget särskilt underhåll. 

6.3.2 Kolfilter 

Kolfilter består av aktivt kol som renar lukt genom adsorption av framförallt organiska luktämnen. 

Kolet fångar in kolväten i luften genom Van der Waals-bindningar. 

Framställning av aktivt kol sker genom uppvärmning av kol, trä eller annan kolbränslekälla i frånvaro 

av syre. Kolet aktiveras sedan genom behandling med varm gas, vanligen koldioxid, vilket gör kolet till 

ett fint puder med stor kontaktyta. 

Luktämnen med kokpunkt över 40˚C binds lätt till aktivt kol. Svårare är inbindning av t.ex. svavelväte, 

metylmerkaptan och trimetylamin som har mycket låga kokpunkter. Kolet kan vara särskilt känsligt 

mot höga svavelvätehalter och höga halter fetter i luften. Koncentrationen av svavelväte bör inte 

överstiga 4-5 ppm. För att bättre ta hand om svavelväte och metylmerkaptan kan filtret förbehandlas 

med lut (NaOH eller KOH). Även höga ammoniakhalter och aminer kan vara problematiskt och kolfiltret 

kan då med fördel behandlas med fosforsyra (SINTEF, 1999). 

Det aktiva kolet förbrukas successivt under driften och måste bytas ut relativt ofta. Därför finns rekommendationer 

att kolfilter passar sig bäst som luktbehandlingsmetod vid mindre luftflöden (NOR- 

VAR, 2007). Alternativt kan luftflödet köras växlande genom två eller flera parallella kolfilter, där det 

ena filtret får torka och återgenereras medan de andra filtren är i drift. 


Kolfilter är enkla i drift, tar relativt lite plats och kräver ingen lång uppehållstid för luften. Aktivt kol 

binder alla organiska ämnen och beror inte på deras nedbrytbarhet eller vattenlöslighet. Kolets begränsningar 

medför emellertid att tillsatser av kemikalier eller gaser kan behövas, vilket kan kräva 

högre driftunderhåll. 

Kolfiltermaterialet kan vara känsligt för hög fuktighet. Detta beror emellertid på vilken typ av aktivt 

kol som används. Aktivt kol gjort på ex. kokosnöt kan behandla luftflöden med en fukthalt på upp till 

90% vid rumstemperatur, och kan även vara effektiv för reducering av svavelväte. 

Tidigare erfarenheter hos reningsverk och andra reningsanläggningar går isär. Vissa anser att kolfiltren 

fungerar bra och har relativt låga driftskostnader, medan andra tycker att kolfilter inte ger tillfredställande 

luktreducering och att kolmaterialet behöver bytas ofta (NORVAR, 2007). En rötningsanläggning 

som använder kolfilter har emellertid fått en garanterad drifttid från leverantörerna på ca 1 år 

för sitt kolfilter. 

46

Ekonomi 

Kostnadsmässigt kan kolfilter bli en dyr investering om förbrukningen av det aktiva kolet är hög. Kontaktade 

leverantörer vill inte uppge någon prisbild och hänvisar till att kostnaderna varierar stort beroende 

på anläggningens storlek och luftflöde. 

6.3.3 Vattenskrubber 

En vattenskrubber fungerar på liknande sätt som en kemisk- eller ozonskrubber, där luften passerar 

genom en reaktor och blandas med vatten. Endast luktämnen som är lösliga i vatten kan renas bort 

från luften. 

Vattenskrubbrar kan även användas som luftfuktare innan luften förs vidare till ex. ett biofilter för 

vidare behandling. 

Figur 22. Vattenskrubbersystem. I glasrutan syns vattenomblandningen, Vafab, Västerås. 

47

Uppgradering av biogas 

På rötningsanläggningar där den genererade gasen ska uppgraderas till fordonsgas kan gasen renas i 

vattenskrubbrar. Vid denna behandling är inte det primära syftet att reducera luktkomponenter i gasen, 

vilket dock blir en bieffekt. Gasen förs in i botten på vattenskrubbern under högt tryck varvid CO 2 

och andra föroreningar avskiljs från metangasen och löses i vattnet. Renad gas kan uppnå en metanhalt 

över 98%. 


En anläggning som medverkat i denna studie använder vattenskrubber innan den behandlade luften 

förs vidare till ett biofilter. Vattenskrubbern fungerar bra och hjälper till att fukta luften. 

Ekonomi 

Kontaktad leverantör installerar vattenskrubber som en del av totalentreprenad för konstruktion av 

hela anläggningen, och uppger ingen prisbild. 

Tidigare dokumenterad kostnad för vattenskrubber vid en kompostanläggning i Hogstad, Norge är ca 

0,6 miljoner kronor (RVF, 2001). 

6.3.4 Luftning 

Genom att samla upp den förorenade luften och leda den tillbaka in i processen igen, kan luktämnen 

oxideras och därmed reduceras av syre och mikroorganismer. Detta kan göras som en del i luktreduceringsprocessen, 

men recirkulerad luft kan bara ersätta en del av tilluften, varför ett visst utsläpp 

måste ske kontinuerligt. 

6.3.5 Termisk behandling 

Termisk behandling innebär att luktkomponenter och flyktiga föreningar oxideras genom upphettning 

av luften. Normalt krävs minst 1 sekunds varaktighet i temperaturer om minst ca 800˚C. 

Luktande ventilationsluft från komposteringsanläggningar innehåller ofta låga mängder brännbara 

gaser och därför måste vid termisk behandling ofta stödbränslen utnyttjas. 

48

Figur 23. Förbränningspanna för att behandla luktande luft från blandningstank där slaktmaterial blandas med spädvatten. 

Pannan drivs med biogas från rötningen, 6-9 m 3 rågas för att behandla 200 m 3 /h, Skövde biogasanläggning 

(Skövde, 2007). 

Luktbehandling genom förbränning av luften används ofta vid industrier och anläggningar där en förbränningsanläggning 

redan finns eller planeras. 

Används katalysator kan upphettningen möjligen minskas till ca 400˚C vilket sparar energi. Katalysatorer 

kan däremot behöva bytas ut ofta då kapaciteten minskar om luften innehåller mycket partiklar 

och tjärliknande föreningar. Det finns även oxidation av luktämnen genom katalytisk avbränning vid 

800-900˚C där ingen öppen låga används. 

Ett annat sätt att minska energianvändningen är att initialt leda luften genom media som bibehåller 

värme länge och värms upp av reaktorn (SINTEF, 1999). 

Ett exempel på energibesparing är så kallad regenerativ termisk oxidation. Processen innebär att ett 

bäddmaterial (t.ex. keramiskt material) initialt värms upp av en elspiral eller brännare som lagrar 

energin och sedan hettar upp ingående luft. Kolväten i luften förbränns till koldioxid och vatten och 

avger samtidigt egen värme. Vid viss ingående koncentration av luktämnena blir processen autoterm 

där ingen ytterligare extern energi behövs. Förbränningen sker vid låga gaskoncentrationer. Enligt 

leverantör krävs i storleksordningen 0,7-2 g/m 3 kolväten i den inkommande luften för att processen 

ska bli autoterm (MEGTEC, 2007). Nackdelen är att processen har lång uppstartstid och kräver mycket 

energi för att värma upp bäddmaterialet till förbränningstemperaturen på ca 1 000˚C. 

Regenerativ termisk oxidation används även vid energiutvinning från deponigas, där metaninnehållet 

ofta är så stort att processen genererar överskott av energi. Denna kan utvinnas ur systemet med installerade 

tuber direkt i bäddmaterialet (Axelsson & Svärd, 2000). 

49

Figur 24. Termisk regenerativ oxidation med hög redundans vid en anläggning i Tyskland (MEGTEC, 2007). 


En anläggning uppger att de använder förbränningspanna för behandling av luktande luft från blandningstank 

där slakterimaterial blandas med vatten, samt vid mottagning. Förbränningspannan drivs 

på biogas från själva rötningsprocessen. Ca 6-9 m 3 rågas förbrukas för behandling av luftvolymer på 

200 m 3 /h. Pannan ersätter delvis ett biofilter som nu endast behandlar mindre luftflöden, och uppges 

fungera mycket bra och effektivt. 

Ekonomi 

Kontaktad leverantör anger ingen prisbild för investering och drift av en förbränningspanna. Kostnaden 

är svår att avgöra och beror på anläggningens storlek, luftflöde, placering, behovet av luktbehandling 

samt vilka luktkomponenter som skall förbrännas. 

Tidigare dokumenterad kostnad för en katalytisk avbrännare är 1,2 miljoner DKK, dvs. ca 1,5 miljoner 

kronor (RVF, 2001). 

6.4 Kombinationer av behandlingstekniker 

Alla luktbehandlingstekniker har för- och nackdelar. Vissa kräver mindre drift och underhåll, vissa 

reducerar specifika luktkomponenter bättre än andra metoder och vissa kräver mindre investerings- 

50

kostnader än andra. Vid större problem med lukt vid en anläggning kan en kombination av flera behandlingstekniker 

vara motiverat. Tillsammans kan de reducera lukten ytterligare, och i flera fall kan 

även den ena metoden verka positivt för funktionen av den andra. 

Nedan ges några exempel på kombinationer av behandlingstekniker. 

Bioskrubber eller vattenskrubber i kombination med biofilter 

Vid höga krav på luktreducering kan en behandlingsmetod vara att kombinera bioskrubber med ett 

efterföljande biofilter. Bioskrubbern kan då fungera som luktfuktare innan luften förs vidare till biofiltret, 

samt avlägsna en del av luktämnena för att minska belastningen för filtret och därmed eventuellt 

öka filtrets livslängd. 

Vid höga ammoniakhalter kan också en skrubber innan biofilter vara att rekommendera. Höga ammoniakhalter 

kan vara toxiskt för mikroorganismerna i filtret. 

En komposteringsanläggning i Jevnaker i Norge rapporterade 2002 att deras bioskrubber inte var 

tillräcklig för att behandla luftflödet på 23 000 m 3 /h. Kraven som ställdes mot leverantören möttes 

först när komplettering skett med hjälp av kontroll av pH på ingående luft och installation av ett efterföljande 

biofilter (NORVAR, 2002). 

Kolfilter i kombination med biofilter, skrubber eller ozon 

Kolfilter används ofta i kombination med andra behandlingstekniker, främst för att komplettera reningen 

efter t.ex. ett biofilter eller en skrubber. 

Kolfilter kan med fördel utnyttjas som ett kompletterande steg efter ozonbehandling. Kolfiltret adsorberar 

luktämnen ozonet inte lyckats oxidera och filtret mår dessutom bra av exponering för ozon, eftersom 

kolet till viss del kan regenereras, vilket ökar livslängden. 

Kemisk skrubber i kombination med biofilter 

Vid höga svavelväte- eller ammoniakhalter kan luften som ska behandlas bli toxisk för mikroorganismer 

i ett biofilter. Ett sätt att minska risken för skador på biofiltret kan vara att luften inledningsvis 

behandlas i en kemisk skrubber. 

Totalt använder fem komposterings- och åtta rötningsanläggningar mer än en luktbehandlingsteknik. 

I de flesta fall är dessa emellertid inte direkt kopplade till varandra utan tillämpas vid olika delar av 

anläggningen. Det finns även exempel på kombinationer: 

• Biofilter med vattenskrubber, 

• Biofilter med ozonskrubber, 

• Jonisering i mottagningshall samt biofilter för utgående luft, 

• Ozonbehandling med kolfilter, 

• Jonisering av ingående luft samt ozonbehandling av utgående luft. 

De anläggningar som utnyttjar tre förstnämnda kombinationerna är nöjda med luktbehandlingen. 

Anläggningen som använder ozon och kolfilter är på väg att byta behandlingssystem eftersom de upp- 

51

lever att ozonet inte tar de höga luktkoncentrationerna och att kolfiltret slutar fungera när det blir 

fuktigt. 

6.5 Sammanställning av utnyttjade luktbehandlingsmetoder 

Vid tolv av 21 komposteringsanläggningar där luktproblem särskilt uppmärksammas har luktbehandlingsteknik 

införts. På samtliga 15 rötningsanläggningar används en eller flera luktbehandlingstekniker. 

De tekniker som används och antal anläggningar som tillämpar dem visas i Figur 25. 

Utvärderingen av tillämpade metoder visar att de flesta anläggningarna anser att deras luktbehandlingsteknik 

fungerar bra eller acceptabelt, vilket tyder på att alla metoder kan fungera och reducera 

luktspridningen om de utnyttjas och tillämpas på rätt sätt och i rätt situation. 

12 

Antal 

Luktbehandlingstekniker på svenska komposterings- och 


Kompostering 

Rötning 

10 

8 

6 

4 

2 

0 

Biofilter 

Vattenscrubber 

Kemisk scrubber 

Ozonscrubber 

Ozon 

Jonisering 

Dosering med kemikalier 

Termisk behandling 

Kolfilter 

Luftning 

Sprayning med aerosol 

Figur 25. Antal komposterings- respektive rötningsanläggningar som använder en eller flera tekniker för att behandla 

lukt. 

Nio av 15 rötningsanläggningar samt fyra av 21 komposteringsanläggningar använder biofilter för att 

behandla lukt. 

Det vanligaste sättet att behandla lukt vid de svenska komposteringsanläggningar som ingått i denna 

studie är besprutning med aerosoler eller ”effektiva mikroorganismer”. Elva av 21 komposteringsanläggningar 

använder ”effektiva mikroorganismer” (se avsnitt 6.1.3) för att för att förebygga uppkomst 

av lukt. Fyra av dessa anläggningar enbart använder sig av denna aerosolbesprutning för att behandla 

och minska uppkomst av lukt. Däremot använder ingen rötningsanläggning som medverkat i denna 

studie sig av aerosolbesprutning. 

52

I enkäten fick kontaktade personer göra en bedömning hur känslig anläggningens luktbehandlingsteknik 

är mot temperatur, fuktighetsvariationer och stötbelastningar. Resultaten är mycket varierande 

och tyder på olika uppfattningar om hur känslig olika tekniker är. Öppna biofilter som exponeras för 

väder och vind kan påverkas negativt av vinterkyla och torr luft. Många anser däremot att deras biofilter 

inte är särskilt känsliga, vilket kan bero på att filtret redan är bra anpassat för att klara påfrestningar 

från yttre faktorer. 

Flera anläggningar använder sig av jonisering, ozon eller kolfilter som luktbehandlingsmetod. 

Driftstörningar i behandlingsanläggningar för lukt vid svenska komposterings- och rötningsanläggningar 

sker enligt enkäten i de flesta fall mindre än en gång per år. Några anläggningar uppger att de 

har 1-2 driftstörningar årligen. 

De specifika driftproblem som observerats vid flera anläggningar rör framförallt biofilter och besprutning 

med aerosoler, se vidare avsnitt 6.1.1, 6.1.3 och 6.2.4. 

6.5.1 Val av luktbehandlingsmetod 

Vilken typ av luktbehandlingsteknik som passar en viss anläggning är svårt att säga generellt. Först 

måste en bedömning göras av anläggningens verkliga och potentiella källor till besvärande lukt. 

Dessa källor kan utvärderas individuellt av t.ex. lokal personal som känner till anläggningen, tillsammans 

med någon erfaren inom luktbedömning. Utvärderingen kan göras genom systematisk undersökning 

och protokollföring av källans luktkaraktär, luktkoncentration, luftflöde, etc. Detaljerade data 

om lukt från flera ytor och punktkällor kan hjälpa till att avgöra varje källas bidrag till den totala luktupplevelsen 

på området (Kleeberg et al., 2005). 

Kemiska analyser av den utgående luften säger även en del om vilken typ av luktbehandlingsmetod 

som är möjlig. Innehåller luften höga koncentrationer av organiska kolväten kan en biologisk behandling 

vara intressant, såvida inte kolvätena är svårnedbrytbara, då en kemisk eller fysikalisk behandlingsmetod 

fungerar bättre. 

Vid avfallsnedbrytningens inledande faser sjunker pH och det blidas syror som är lättlösliga i vatten. 

Dessa kan med fördel reduceras via t.ex. en vattenskrubber. Biologisk behandling kan vara svårare 

eftersom bakterierna i t.ex. ett biofilter inte trivs i sur miljö och kan slås ut. Senare under nedbrytningsprocessen 

avges mer flyktiga organiska kolväten som kan vara svårlösliga och någon annan form 

av behandling kan vara att föredra. 

Luftens fuktighet påverkar också valet av behandlingssystem. Biofilter kräver hög luftfuktighet, medan 

adsorption med t.ex. kolfilter fungerar dåligt om det exponeras för fukt. 

Luftens temperatur är också viktig. Sker behandling av ventilationsluften från t.ex. en mottagningshall 

där portarna ofta är öppna och ingen stor uppvärmning av lokalen sker kommer till exempel en biologisk 

behandling vara ofördelaktig, framför allt vintertid. Mikroorganismer i t.ex. biofilter trivs bäst vid 

ca 25-35˚C. 

53

Även belastningen på systemet är centralt. De flesta behandlingssystem, framför allt biologiska metoder, 

fungerar bättre vid höga halter av organiska ämnen. 

En väsentlig skillnad mellan biologiska och kemiska eller fysikaliska luktbehandlingsmetoder är att de 

biologiska systemen arbetar med levande organismer. Luktreduceringen är därför beroende av att 

mikrofloran mår bra och trivs. Vid driftproblem eller plötsliga luftstötar med toxiska ämnen kan mikrofloran 

slås ut och det kan ta tid innan systemet återhämtat sig. Driftproblem och nedsatt effekt kan 

även ske vid kemiska och fysikaliska metoder, men efter nödvändiga åtgärder har dessa system ingen 

återhämtningstid. 

Ju högre luftflöde av gasen som skall behandlas desto större blir behandlingssystemet och därmed 

ökar även investerings- och driftkostnaderna. Behandling av mindre punktkällor separat kan därför 

vara bättre. Då kan även behandlingsmetoden väljas specifikt för den typ av lukt som avges. 

Uppsamlad luft bör behandlas utefter dess egenskaper av 

• kemiskt innehåll 

• fysiska tillstånd (temperatur, pH, etc.) 

• innehåll av organiska ämnen 

• totala luftflödet 

Viktigt för valet av behandlingsmetod är, förutom anpassningen till luktkällan, även tillgängligt utrymme 

samt investerings- och driftkostnaderna. 

7 Leverantörer av behandlingstekniker till svenska 

komposterings- och rötningsanläggningar 

Idag finns ett stort utbud av leverantörer och entreprenörer i Sverige och internationellt som tillhandahåller 

olika tekniker och metoder för att behandla lukt. Vissa företag specialiserar sig på en särskild 

produkt som är tillämpbar i många olika sammanhang, t.ex. för luktbehandling i hushållet, skolor, 

storkök, badhus, industrier och på avfallsanläggningar. Det finns även leverantörer som erbjuder flera 

typer av produkter vilka i många fall kan specialbeställas för att passa anläggningens kapacitet och 

utformning. 

Leverantörer av luktbehandlingstekniker vid anläggningar som ingått i denna studie har kontaktats 

och finns listade nedan. 

54

Leverantörer till komposteringsanläggningar 

Leverantör Exempel på teknik Hemsida 

Biosa Aerosol www.biosa.dk 

Bioweb GmbH Aerosol www.bioweb-weber.de/index_eng.html 

ElektroTermo - Storkök AB Ozon www.uvtech.se 

Greenfoot HB Aerosol www.greenfoot.se 

Matseco AB Jonisering www.aircode.se 

Sydtotal AB (entreprenör) Jonisering www.sydtotal.se 

Leverantörer till rötningsanläggningar 

Leverantör Exempel på teknik Hemsida 

BBK bio airclean Biofilter www.bbk.dk 

HemaBH (underleverantör till RosRoca) Vattenskrubber www.rosroca.de 

Lesni A/S Förbränningspanna www.lesni.dk 

Läckeby Biofilter www.lackebywater.se/sv 

MT-Scandinavia AB Ozonskrubber, kolfilter www.mtgruppen.no 

Ozone Tech Systems AB Ozon www.ozonetech.com 

Rosroca Internacional Biofilter www.rosroca.de 

YIT Vatten och Miljöteknik Biofilter, kolfilter, vattenskrubber www.yit.se 

7.1 Garantier från leverantörer 

Flera rötningsanläggningar har fått någon form av garanti för luktreduktion från leverantörer av luktbehandlingstekniken. 

Det rör sig om en bestämd maximal luktstyrka som får erhållas efter behandlingsmetoden, 

en procentuell reduceringsgrad av luktstyrkan (i ett fall 90-95%), samt en anläggning 

som fått garanti om 100% eliminering av svavelväte ner till 500 ppm. 

Vid de allra flesta rötningsanläggningarna och samtliga komposteringsanläggningar har däremot inga 

garantier alls getts från leverantörernas sida. Anledningen uppges hos leverantörer vara att lukt är 

mycket komplext och dessutom subjektivt och därför kan inga specifika garantier ges. Det är även 

svårt och dyrt att kontrollera och mäta lukt i utgående luft. 

Sex av totalt 14 kontaktade leverantörer säger sig emellertid ge garantier på luktreduktion om kunden 

kräver det. Det kan röra sig om upp till 95-99% luktreducering. 

Vissa leverantörer menar däremot att kunden ofta nöjer sig med att de har tidigare goda referenser 

eller att kunden får en nöjd-kund-garanti. 

55

8 Myndighetskrav beträffande lukt 

8.1 Internationellt 

Både EU och WHO har föreskrifter om acceptabel luftkvalité och riktlinjer för en rad luftföroreningar, 

baserat på risker för negativa effekter i miljön och vid mänsklig exponering. Exempel på internationell 

lagstiftning är Rådets ramdirektiv 96/62/EC om luftkvalitet och WHO Air Quality Guidelines (for Europe). 

Europanormer från CEN (Comité Européen de Normalisation) formulerar standarder som skall 

stödja kraven i Europadirektiven. Det finns emellertid än så länge få specifika krav som handlar om 

lukt och gränsvärden för luktemissioner. 

När nya CEN standarder publiceras blir de obligatoriska för medlemsstaterna inom EU. Den standard 

som idag är relevant för biologisk hantering av avfall beträffande lukt är SS-EN 13725 ”Luftkvalitet - 

Bestämning av luktkoncentration med dynamisk olfaktometri” (utformad av CEN TC 264/WG2). 

Denna ger information om en standardiserad metod för mätning av lukt. 

Vissa länder har mer specifika normer och gränsvärden beträffande lukt. Tyskland reglerar luftföroreningar 

och luftkvalitet främst genom lagen BImSchG (eng. Federal Immission Control Act). Lagen 

uppger att all verksamhet som avger lukt kan vid ”signifikanta besvär” för omgivningen komma att 

behöva särskild licens. Vägledning för att uppnå de generella kraven i denna lag ges vidare i ett regelverk 

med tekniska instruktioner kallat TA-luft (eng. Technical Instructions on Air Quality Control). 

Särskilda villkor är utfärdade för vissa typer av verksamheter, däribland verksamheter som komposterar 

eller rötar bioavfall och facklor för förbränning av överskottsgas. 

I TA-luft nämns att vid konstruktion av anläggningen skall frånluft från reaktorer och silos ledas till ett 

biofilter eller liknande luktbehandlingssystem. Dessa skall även testas regelbundet för att säkerställa 

att 500 le/m 3 i den utgående luften ej överskrids. 

Nederländerna är ett annat exempel där tydliga krav på luktemissioner från vissa verksamheter är 

uppsatta. Nederländernas miljöskyddslag anger att tillstånd behövs för vissa verksamheter där risk för 

miljöskada på t.ex. vatten, mark och luft föreligger. Nederländernas utsläppsriktlinjer för luft NeR 

(eng. The Netherlands Emission Guidelines for Air) sätter upp riktlinjer för att underlätta utfärdandet 

av dessa tillstånd. Bland annat nämns vissa typer av verksamheter som kompostering av bioavfall och 

kompostering av trädgårdsavfall. 

För luktemissioner ges en lista på skyddsavstånd mellan anläggningen och skyddsobjekt i omgivningen. 

Avstånden är baserade på att ett mål om 1,5 le/m 3 vid 98-percentilen i genomsnitt per timme under 

ett år (dvs. 98 % av tiden ska luktstyrkan vara 1,5 luktenheter) ska uppnås. Värdet är bestämt 

efter forskningsresultat och antas vara acceptabel exponering för närboende. 

Som exempel kan nämnas att intensiv kompostering av 10 000-15 000 ton trädgårdsavfall per år där 

komposthögarna initialt vänds ofta och sedan ca.10 gånger under en tremånadersperiod enligt de nederländska 

normerna kräver ett skyddsavstånd på 400-600 meter. 

56

För existerande anläggningar som komposterar avfall ska luktkoncentrationen vid närmaste boende 

inte överskrida 3 le/m 3 vid 98-percentilen. För nya anläggningar är kraven ännu strängare där en nivå 

på 1,5 le/m 3 vid 98-percentilen inte får överskridas. 

8.2 Sverige 

I Sverige finns inga specifika krav och riktlinjer för spridning av lukt. Enligt miljöbalkens hänsynsregler 

(2 kap., 3§) skall verksamheter utföra skyddsåtgärder och vidta försiktighetsmått för att motverka 

skada eller olägenhet för människors hälsa och miljön. 

Specifika krav beträffande lukt från komposterings- och rötningsanläggningar ställs i miljötillstånd 

eller tillsynsbeslut. Kraven är mer eller mindre specifika och skiljer sig mellan länen. 

Ett flertal anläggningar väntar på nya miljötillstånd under 2007. De gamla och nu gällande tillståndsbesluten 

för de flesta anläggningarna är formulerade som att: ”vid besvärande lukt skall åtgärder 

vidtas” eller ”verksamheten skall bedrivas så att inte störande lukt uppkommer”. Detta kan tolkas 

som ett krav, men är svårt att följa upp praktiskt. Vad klassas som besvärande lukt? Hur ofta kan besvärande 

lukt tillåtas? Hur skall bedömning ske? 

Totalt sätt upplever tolv av 36 komposterings- och rötningsanläggningar att det är svårt eller delvis 

svårt att leva upp till myndighetskraven beträffande lukt. 

Anledningarna är i vissa fall 

• att behandlingen av avfall fungerar dåligt, 

• att samarbete med boende i närheten fungerar dåligt, 

• att ventilation eller hela anläggningen är undermåligt konstruerad, 

• att vidtagna åtgärder för att reducera lukt tar tid innan de ger resultat. 

Andra observationer från vissa av anläggningarna är att utformningen på kraven beträffande lukt i 

miljötillståndet är svårtolkade. T.ex. kan ett villkor i ett tillstånd lyda: ”Bolaget skall i alla delar av 

verksamheten vidta de åtgärder som skäligen kan fordras för att förebygga, hindra eller motverka 

de olägenheter som kan uppstå…”. Andra frågor som då uppstår är vad som bedöms skäligt? Vad är 

acceptabel lukt och inte? På vilket avstånd från anläggningen ska det vara luktfritt? Vad bedöms som 

en störning? 

Länsstyrelsen i Skåne län menar att det är svårt att sätta specifika krav beträffande lukt eftersom lukt 

är subjektivt och mycket svårt att definiera. I miljötillstånden från länsstyrelsen formuleras ofta luktproblem 

som: ”vid besvärande lukt skall åtgärder vidtas”. Vad som betraktas som störning är oftast 

klagomål från närboende, där också uppföljning sker direkt. Klagomålen kopplas till anläggningen för 

att utreda om det inträffat något speciellt vid tillfället (Hedenstedt, 2007-08-28). 

Länsstyrelsen i Västa Götalands län tycker det är svårt med krav i miljötillstånden beträffande lukt när 

driftstörningar på anläggningen sker, eftersom det blir omöjligt att kontrollera att lukt uppkommer vid 

sådana tillfällen. Det inses också att det kan vara svårt för anläggningar att hitta passande tekniker för 

57

att behandla besvärande lukt. Länsstyrelsen ställer däremot vanligen särskilda luktvillkor i miljötillstånden, 

t ex att luft med störande lukt skall samlas in och renas eller att en luktpanel av närboende 

årligen skall sammankallas. Vid kontroll och utvärderingar diskuteras ofta vad som kan anses acceptabelt, 

dvs. vilken frekvens och intensitet på lukt som är godtagbar. Länsstyrelsen anser att forskningen 

inom luktproblematik och behandling av lukt idag kommit långt och räcker lång väg för att sätta rimliga 

krav. Det är däremot svårt att mäta och kvantifiera lukt. 

En bidragande faktor som också påverkar uppkomsten av lukt är hur hanteringen av avfallet sker. 

Vissa ansökningar om utökad eller ändrad verksamhet på anläggningar i Västa Götalands län har avslagits 

på grund av luktrisken (Johansson och Olofsson, 2007-08-29). 

17 av totalt 36 komposterings- och rötningsanläggningarna har krav från myndigheter specifikt om att 

lukt från anläggningen inte får orsaka störningar för närboende. I fem fall ställs krav på att särskilda 

luktmätningar eller uppföljning måste göras. Hos åtta anläggningar skall även uppföljning och redovisning 

av resultat beträffande lukt tillhandahållas tillsynsmyndigheten. 

12 

10 

Antal 

Krav från myndigheter utöver miljötillståndet beträffande lukt på 

anläggningar 2007 

Kompostering 

Rötning 

8 

6 

4 

2 

0 

Lukt får inte orsaka störningar 

för närboende 

Krav på luktmätningar och/eller 

uppföljning 

Uppföljning och redovisning av 

resultat till tillsynsmyndigheten 

Annat (rötningsgrad innan 

lagring utomhus, lakvatten 

återinförs till 

komposteringsprocessen, lukt 

uppkommen från särskild 

transport) 

Figur 26. Antal komposterings- respektive rötningsanläggningar som har särskilda krav beträffande lukt. 

9 Diskussion och slutsats 

Biologisk behandling av avfall blir allt vanligare i Sveriges kommuner. Riksdagen har som mål att senast 

2010 ska minst 35% av matavfallet återvinnas genom biologisk behandling. Dessutom finns 

många ekonomiska och miljömässiga fördelar med att ta till vara bioavfall som en resurs för produktion 

av biogas, och stabiliserad biogödsel. 

58

I samband med utökning och nybyggnad av verksamheter inom kompostering och rötning av avfall 

finns risk för ökade luktstörningar hos närboende till anläggningarna. 

Nästan samtliga 36 anläggningar som kontaktats genom denna studie anser att lukt för personal och 

närboende är en viktig fråga vid biologisk avfallsbehandling. De flesta komposterings- och rötningsanläggningar 

har särskilda krav från myndigheter i miljötillstånd och tillståndsbeslut om att störande 

lukt från verksamheten inte skall förekomma och att åtgärder skall vidtas vid uppkomst av besvärande 

lukt. En del länsstyrelser ställer krav på att utgående luft från anläggningar måste samlas upp och renas, 

samt att mätningar beträffande lukt skall göras årligen. 

Idag finns ett stort utbud av olika tekniker för behandling av dålig lukt. Utvärderingen av tillämpade 

metoder visar att de flesta anläggningarna anser att deras luktbehandlingsteknik fungerar bra eller 

acceptabelt, vilket tyder på att alla metoder kan fungera och reducera luktspridningen om de utnyttjas 

och tillämpas på rätt sätt och i rätt situation. Resultaten från enkätundersökningen demonstrerar 

bredden av tekniker som finns att tillgå vid luktbehandling, fördelar och nackdelar, samt ger en indikation 

på vilken teknik som kan vara lämplig i förhållande till typen av avfall som tas emot och hur detta 

behandlas. 

Vid valet av passande luktbehandlingsteknik är det viktigt att först utvärdera varje luktkälla individuellt. 

Detta kan göras genom en systematisk undersökning av källans luktkaraktär, luktkoncentration, 

luftflöde, etc. Valet beror på luftens kemiska innehåll och fysikaliska tillstånd. Luft med lågt pH, t.ex. 

från den inledande acidogena nedbrytningen av organiskt material, kan vara olämplig för biologisk 

behandling. Lättlösliga luktande ämnen kan reduceras effektivt med t.ex. en vattenskrubber. Svårnedbrytbara 

organiska ämnen behandlas fördelaktigt med kemisk oxidation (t.ex. ozon eller kemisk skrubber) 

eller genom en fysikalisk metod (t.ex. förbränning eller kolfilter). 

Luftens temperatur är särskilt viktig. Skall stora luftflöden från t.ex. en mottagningshall behandlas, 

krävs uppvärmning av luften vintertid om den skall behandlas biologiskt. Kall luft är även torrare än 

varm och kan skapa problem som uttorkning av t.ex. ett biofilter. Centralt för valet av passande behandlingsmetod 

är även tillgängligt utrymme samt investerings- och driftkostnaderna. 

Hantering av bioavfall kan aldrig bli helt luktfri. Det relevanta för problematiken kring besvärande lukt 

är både hur uppkommen lukt kan tas om hand och behandlas och hur lukt kan minimeras genom optimal 

hantering av avfall för att förhindra spridning. Från luktsynpunkt är mottagning och förbehandling 

av avfallet minst lika viktigt som själva behandlingen av avfallet. 

Generellt sett blir kraven beträffande lukt och hur hanteringen av avfallet skall gå till allt strängare och 

leder till att biologisk behandling mer och mer går mot sluten hantering. I slutna anläggningar är möjligheterna 

till kontroll över emissioner och behandling av ventilationsluft betydligt bättre. Problemen 

med inbyggnader är dels arbetsmiljöaspekter och dels kostnaderna för hallar, ventilation m m. 

Behovet av att behandla besvärande lukt från stora ytor finns främst vid komposteringsanläggningar. 

På rötningsanläggningar sker avfallshanteringen i nästan samtliga fall inomhus med behandling av 

utgående ventilationsluft. 

59

En viktig fråga som även beslutande myndigheter diskuterar är hur krav beträffande lukt kan uppfyllas 

vid olyckshändelser. Trots utvecklade säkerhetssystem och hög beredskap vid oförutsedda incidenter 

på en anläggning är det mycket svårt att förhindra tillfällig spridning av lukt när driften är nere eller 

säkerhetsventiler öppnas. Det kan vara omöjligt att avgöra hur mycket av luktproblemen som beror på 

återkommande mindre driftstörningar och hur mycket som beror på vanlig drift. Även en större 

driftstörning som i sig inte medför något okontrollerat luftutsläpp kan innebära att hanteringen av 

avfallet på anläggningen stannar upp och inkommande luktande material lagras utomhus. 

Det är angeläget från luktsynpunkt för framförallt rötningsanläggningar att försäkra sig om en backup, 

d v s en annan anläggning som vid behov kan ta emot avfallet tills driftstörningen åtgärdats. 

10 Referenser 

AFS 2005:17 – Hygieniska gränsvärden och åtgärder mot luftföroreningar. 

Algerbo, P-A., Ringmar, A. och Torén, A. (2002) Luktreducering av gödsel med hjälp av ozon – kompletterande 

mätningar. Kompletterande bilaga, JTI-rapport 286, Lantbruk & Industri 

Algerbo, P-A., Ringmar, A., Norén, O. och Torén, A. (2003) Behandling av ventilationsluft från svinstall 

med ozon – en utvärdering. JTI-rapport 312, Lantbruk & Industri 

Avfall Sverige (2007) Svensk Avfallshantering 

Axelsson, R. och Svärd, S.H. (2000) Kartläggning av teknik för energiutvinning från deponigas med 

varierande energiinnehåll. S.E.P. Scandinavian Energy Project AB, på uppdrag av RVF, PM065/00 

BImSchG (2002) Bundesimmissionsschutz Gesetz (Federal Immission Control Act), version 26 september 

2002, BGBl. I p. 3830 

CEN (2003) European standard, Air quality – Determination of odour concentration by dynamic olfactometry. 

EN 13725:2003, European committee for standardization (CEN) 

Chan Andersson, A. (2006) Biofiltration of odorous gas emissions. Doktorsavhandling Luleå tekniska 

Universitet 

ECN/ORBIT (2003) Odour emissions in biological waste treatemnt plants. Workshop 20 th – 22 nd 

March 2003 in Aschaffenburg, Germany 

Folkehelseinstituttet (2007) Lukt og plagethet. Publicerat 27.04.2005, uppdaterat 02.03.2007, från 

www.fhi.no, 2007-06-29 

Gordon, G. och Bubnis, B. (2000) environmentally friendly methods of water disinfection: the chemistry 

of alternative disinfectants. Progress in Nuclear energy, Vol. 37, 1-4, s. 37-40 

60

Hunt, A. och Källström, M. (2002) Parameteroptimering för ozonproduktion vid 1-10 kV och 13-28 

kHz. Examensarbete utfört på Ozone technology AB, i samarbete med Sydkraft AB och Institutionen 

för elektrovetenskap, Lunds Universitet 

Kleeberg, K.K., Schlegelmilch, M., Streese, J., Steinhart, H. och Stegmann, R. (2005) Odour abatement 

strategy for a sustainable odour management. Proceedings Sardinia 2005, Tenth International Waste 

Management and Landfill Symposium S. Margherita di Pula, Cagliari, Italy, 3-7 October. By CISA, 

Environmental Sanitary Engineering Centre, Italy 

Lagerkvist, A., Dahlén, L., Grov, R. och Lomeland, A.K. (2005) Behandling av Organsikt Avfall BOA, 

inventering och litteraturstudie avseende Norrbotten och Nord-Norge. Interreg IIIA Nord-projekt, 

leds av Avd Avfallsteknik, Luleå Tekniska Universitet 

MEGTEC (2007) Bild från HAASE Energietechnik/MEGTEC systems AB 

Naturvårdsverket (2003) Handbok 2003:4 Metoder för lagring, rötning och kompostering av avfall. 

Handbok med allmänna råd till 2 kap. 3 § miljöbalken, utgåva 2 november 2003 

Naturvårdsverket (2005) Strategier för ett hållbart samhälle, Sveriges avfallsplan, ISBN 91-620-1248-7 

NeR (2003) Nederlandse emissierichtlijn lucht, (The Netherlands Emission Guidelines for Air). Info- 

Mil, NeR April 2003 

NORVAR (2002) Erfaringer med rensing av ventilasjonsluft fra avløppsanlegg og anlegg for behandling 

av våtorganisk avfall. Utarbetat av Steinar K. Nybruket 

Otten, L., Afzal, M.T., Mainville, D.M. (2004) biofiltration of odours: laboratory studies using butyric 

acid. Advances in Environmental Research 8, s 397-409 

Renova (2007) Bilder från Renova, fotograf Per-Anders Hurtigh (Figur 7) och Peter Skruf (Figur 21) 

RVF (2001) Undersökning av luktreducerande system och deras effekter i storskaliga biogas- och 

komposteringsanläggningar i Europa. RVF rapport 01:18. ISSN 1103-4092 

RVF (2005) Utvärdering av storskaliga system för kompostering och rötning av källsorterat bioavfall. 

RVF Utveckling, 2005:06 

SINTEF (1999) Lukt og luktproblemer fra biologiske bahandlingsanlegg for våtorganisk avfall og slam. 

SINTEF Kjemi rapport på uppdrag av Statens forurensningstilsyn – SFT. Av Tormod Briseid og Erik 

Norgaard 

Skövde (2007) Bild från Skövde biogasanläggning, fotograf Pernilla Bratt 

TA-luft (2002) Technische Anleitung zur Reinhaltung der Luft (Technical Instructions on Air Quality 

Control), version 24 juli 2002 

Uppsala (2007) Bild från biogasanläggningen vid Kungsängens gård, Uppsala, fotograf Niklas Leksell 

61

WHO (2000) Air Quality Guidelines for Europe – Second edition. WHO Regional Publications, European 

Series, No. 91, ISBN 9289013583 

Wågdahl, K. (1999) Distribution av biogas i naturgasnätet. Rapport SGC 101, svenska Gastekniskt 

Center 

Intervjuer: 

Hedenstedt, Anders, Länsstyrelsen i Skåne. Telefonsamtal 2007-08-28 

Johansson, Eva och Olofsson, Jan, Länsstyrelsen i Västra Götaland. Telefonsamtal 2007-08-29 

Hemsidor: 

AMPAC TM PEPCON SYSTEMS (2007) Products, Odormaster systems, 

http://www.pepconsystems.com, besökt 2007-05-24 

AnoxKaldnes (2007) Produkter & tjänster, Bioprocesser, MBBR TM biofilmsteknologi, 

http://www.anoxkaldnes.com/Sve/c1prodc1/mbbr.htm, besökt 2007-10-22 

Matseco AB (2007) Aircode TM – Produkter – Installationer för industrin, 

http://www.aircode.se/aircode-produkter-industrier.asp, besökt 2007-10-22 

MEGTEC (2007) Downloads – Products – VOC Air Emission Control, 

http://www.megtec.com/Content/downloads.asp?ID=PRODLIT&TYPE=VOC, besökt 2007-11-16 

Miljø-Teknologi AS (2007) Teknologier - MT-Scrubber. http://www.mtgruppen.no/teknologi_MT- 

Scrubber.html, besökt 2007-10-22 

NORVAR (2007) Anleggsreferanser – Norge, Anleggsreferanser – Sverige, Luktrensemetoder. Hemsida 

för NORVAR, www.norvar.no, besökt 4 juni 2007 

Odotech (2007) Products – Odowatch TM – Odowatch TM system. Odour-experts, 

http://www.odotech.com/en/products/odowatch/system.html, besökt 2007-10-22 

Em America (2007) Environment, Odor control, http://www.emamerica.com, besökt 2007-07-02 

62

Bilaga 1. 

Nedan redovisas en lista över befintliga svenska komposteringsanläggningar som tar emot matavfall. 

För varje anläggning anges biologiskt behandlade avfallsmängder år 2006, samt vilken typ av luktbehandlingsteknik 


Ort & komposterings- anläggning 

Mängd behandlat 

2006 (ton) 

Alingsås, Bälinge avfallsanläggning 3 070 - 

Borlänge, Fågelmyra komposteringsanläggning 

Luktbehandlingsteknik 

12 640 Biofilter, jonisering, sprayning med 

mikroorg. 

Borås, Sobackens avfallsanläggning 11 120 Syretillförsel 

Eslöv, Rönneholms avfallsanläggning 16 520 - 

Fagersta, Sänkmossens avfallsstation 4 580 Sprayning med mikroorg. 

Göteborg, Renova AB, Marieholm 14 990 Biofilter, jonisering, syretillförsel, 

sprayning med mikroorg. 

Helsingborg, NSR AB, Filborna återvinningsanläggning 

Huddinge, Sofielunds återvinnings- anläggning 

Karlskrona, Bubbetorps avfallsanläggning 

57 520 Biofilter, luftning, sprayning med mikroorg. 

12 040 - 

Klippan, Hyllstofta avfallsanläggning 10 500 - 

Ludvika, Björnhyttans avfallsanläggning 13 790 - 

Luleå, Komposteringsanläggning, Sunderbyn 

6 520 Sprayning med mikroorg. 

16 110 - 

Malmö, Spillepengs avfallsanläggning 40 400 - 

Mörrum, Västblekinge Miljö AB 12 750 Biofilter, sprayning med mikroorg. 

Sala, Isätra avfallsstation 11 960 Sprayning med mikroorg. 

Södertälje, Tveta Återvinnings- anläggning 

Uppsala, Hovgårdens avfallsanläggning 9 520 - 

15 170 Sprayning med mikroorg. 

Vallentuna, Hagby Återvinning 26 070 Sprayning med mikroorg. 

Västerås, Gryta avfallsstation 21 620 Sprayning med mikroorg. 

Örebro, Atleverket 8 720 Ozon, sprayning med mikroorg. 

Östersund, Gräfsåsens avfallsanläggning 

11 960 - 

63

Bilaga 2 

Nedan redovisas en lista över befintliga svenska rötningsanläggningar som tar emot matavfall. För 

varje anläggning anges biologiskt behandlade avfallsmängder år 2006, samt vilken typ av luktbehandlingsteknik 


Ort & rötningsanläggning 

Mängd behandlat 

2006 (ton) 

Borås, Sobackens avfallsanläggning 15 590 Biofilter 

Falköping, Hulesjöns biogasanläggning 5 770 Jonisering 

Helsingborg, NSR , Filborna återvinningsanläggning 

Huddinge, SRV, Sofielunds återvinningsanläggning 

Jönköping, förbehandlings- anläggning 

vid Torsvik 

30 750 Biofilter 


driftstart under 

2006 

Luktbehandlingsteknik 

Jonisering 

Kalmar, Kalmar Biogasanläggning 21 430 Biofilter 

Kristianstad, Karpalunds Biogasanläggning 


Laholm, Laholms Biogas 50 700 Ozon, kolfilter 

Linköping, Svensk Biogas AB, Åby 48 000 1 Biofilter, dosering med kemikalier 

Norrköping Svensk Biogas AB, Händelö 14 000 1 Kolfilter, dosering med kemikalier 

Skövde, Skövde reningsverk/ biogasanläggning 

Uppsala, Biogasanläggningen vid Kungsängens 

gård 

4 500 Biofilter, jonisering, dosering med 

kemikalier, förbränning 

2 800 Biofilter, ozonskrubber 

Vetlanda, Flishults avfallsanläggning 3 850 Luftning av avfall 

Vänersborg, TRAAB 12 270 Ozon, jonisering 

Västerås, Svensk Växtkraft 16 200 Biofilter, vattenskrubber, kemisk 

skrubber 

1 Uppskattade mängder behandlat avfall under 2007. 

64

Bilaga 3 

07-06-04 

Avfall Sverige och SWECO VIAK 

Inventering av metoder för luktreduktion vid anläggningar för biologisk behandling 

av hushållsavfall i Sverige 

Enkät om luktfrågor på komposterings- och rötningsanläggningar i Sverige 

Syftet med denna enkät är att sammanställa de erfarenheter som finns angående lukt (problem och åtgärder) 

från biologisk behandling av hushållsavfall i Sverige. Resultatet ska ge en bild av vilka förebyggande åtgärder 

och luktbehandlingstekniker som tillämpas idag och ge ett verktyg till existerande och nya anläggningar i valet 

av metod och teknik. Svaren från Er utgör grunden för studien - vi hoppas därför att Ni kan sätta av lite tid för 

att svara på nedanstående frågor! 

Anläggning, namn 

Kontaktperson: 

E-post adress: 

Telefonnummer: 

Besöksadress: 

Ort: 

Hemsida: 

Vi hoppas att Ni kan ta er tid att svara på våra frågor redan före semestern. För att vi ska hinna bearbeta 

svaren kommer vi att sätta deadline för svar till 2 juli, men det underlättar mycket för oss om 

svaren kommer tidigare! Enkäten skickas tillbaka till: 

I digitalt format: 

katarina.jonerholm@sweco.se 

Kontaktuppgifter: 

SWECO VIAK AB, Avfallsteknik, Katarina Jonerholm 

Gjörwellsgatan 22 

Box 340 44 

100 26 Stockholm 

tel. 08-695 63 35; 0736-49 41 15 

Frågorna nedan besvaras genom att skriva in ett kryss (x) vid rätt svarsalternativ i kolumnen markerad 

till höger. Vissa flervalsfrågor kan besvaras med flera kryss och vissa ger utrymme för egna svarsalternativ 

om inga av angivna alternativ stämmer för Er anläggning. 

På vissa frågor önskar vi mer beskrivande svar i fri text. 

OBS! Om Ni bedriver både kompostering och rötning är vi tacksamma om ni fyller i en enkät för varje metod! 

Totalt tror vi att Ni behöver sätta av ca en halvtimme för att svara på enkätens 44 frågor. 

Tack för att Ni tar er tid att medverka i undersökningen! 

Del 1. Luktproblem, krav, uppkomst och mätningar 

1) Ange typ av behandling Svarskolumn 

a) Rötning 

b) Sluten kompostering (typ slutna boxar med styrd ventilation) 

c) Öppen strängkompostering 

d) Bagkompostering (t ex system "AG-bag") 

e) Membrankompostering (t ex system Biodegma)

Bilaga 3 

2) Vad står i miljötillståndet angående lukt, ställs några specifika krav? 

[skriv här] 

3) Vilka andra krav ställer myndigheterna t.ex. i tillsynsbeslut? 

a) Lukt från anläggningen får inte orsaka störningar för närboende 

b) Vissa haltgränser får inte överskridas 

c) Krav på särskilda luktmätningar och/eller uppföljning måste göras 

d) Uppföljning och redovisning av resultat till tillsynsmyndigheten 

e) Inga andra krav ställs 

f) Annat: [skriv här] 

4) Upplever ni att det är svårt att leva upp till myndighetskraven? 

Ja 

Nej 

5) Om ja, vad har varit svårt att uppfylla och varför? 

[skriv här] 

6) Vilken typ av avfall tas emot för behandling och vilken typ upplever Ni 

generellt sett orsakar störst luktproblem för omgivningen? Tas emot Stora luktproblem 

a) Källsorterat matavfall från hushåll 

b) Restaurangavfall 

c) Affärsavfall (utsorterade livsmedel) 

d) Avfall från livsmedelsindustri 

e) Slakteriavfall 

f) Fettavskiljarslam 

g) Trädgårdsavfall 

h) Gödsel 

i) Annat: [skriv här] 

j) Ingen särskiljning mellan lukt från olika avfall går att göra 

7) Hur ofta får ni klagomål från omgivningen angående lukt? 

a) I snitt varje dag 

b) I snitt en gång i veckan 

c) I snitt en gång i månaden 

d) I snitt en gång var tredje månad 

e) I snitt en gång i halvåret 

f) En gång per år 

g) Färre än en gång per år 

h) Vi har inte haft några klagomål alls 

8) Arbetar Ni med luktreducerande åtgärder? 

Ja 

Nej

Bilaga 3 

9) Om nej, varför finns ingen luktbehandling? 

a) Inga luktproblem finns på anläggningen 

b) Lukten ger inte upphov till några klagomål från personal eller närboende 

c) Inga krav från myndigheter 

d) Åtgärder för behandling av lukt är på gång att vidtas 

10) Vad motiverar er att arbeta med luktfrågor? 

a) Arbetsmiljön 

b) Klagomål från närboende 

c) Myndighetskrav 

d) Annat: [skriv här] 

11) Var uppkommer lukt som når omgivningen? 

a) Vid intransport 

b) Vid lossning 

c) Vid flyttning av avfall 

d) Vid vändning av strängar 

e) Vid behandlingen av uppsamlad ventilationsluft. 

f) Andra källor, troligen: [skriv här] 

g) Svårt att avgöra 

12) Främst vid vilka tidpunkter uppkommer lukt? 

a) På morgonen 

b) På dagen 

c) På kvällen 

d) På natten 

e) Ingen skillnad 

13) Främst vid vilken tid på året uppkommer lukt? 

a) På våren 

b) På sommaren 

c) På hösten 

d) På vintern 

e) Ingen skillnad 

14) Genomförs mätningar av lukt? 

Ja 

Nej 

15) Om ja, vilken/vilka mätmetoder för lukt används? 

a) Olfaktometri (luktpanel av testpersoner) 

b) Spridningsberäkningar 

c) Fysikalisk-kemisk metod (luftprovtagning och analys) 

d) Elektroniska näsor 

16) Hur registreras antalet tillfällen med störande lukt och effekten av vidtagna åtgärder? 

a) Dagbok förs av driftpersonal 

b) Egna luktobservatörer 

c) En "luktpanel" bland närboende för dagbok 

d) Enkäter till närboende 

e) Antal klagomål registreras 

17) Mätningar/registreringar görs 

a) regelbundet 

b) oregelbundet

Bilaga 3 

18) Hur ofta utförs mätningar/registreringar? 

a) Varje dag 

b) Varje vecka 

c) Varje månad 

d) Varje kvartal 

e) Varje år 

f) Vid klagomål 

19) Deltar Ni i något forsknings- utvecklingsprojekt med syfte att minska luktproblemen? 

a) Nej 

b) Ja, tillsammans med följande institution/högskola: [skriv här] 

Ge en kort beskrivning av projektet, eller skicka gärna med en projektbeskrivning som bilaga till enkäten: 

[skriv här] 

Del 2. Förebyggande åtgärder för att undvika uppkomst av lukt 

20) Vilka förebyggande åtgärder har vidtagits för att minska luktrisken? Svarskolumn 

a) I lokaliseringsutredningen togs stor hänsyn till luktriskerna 

b) Styrd processoptimering med hänsyn till lukt 

c) Anläggningen tar ej emot visst avfall på grund av luktrisken 

d) Mottagning/blanding sker inomhus, med behandling av ventilationsluft 

e) Mottagning/blandning sker inomhus, utan behandling av ventilationsluft 

f) Vändning av strängar görs regelbundet och ofta. 

g) Avfallet förbehandlas genom pressning till en pumpbar och en torr fas (vid rötning) 

h) Tömning av fack och rengöring görs regelbundet 

i) Dosering av luktreducerande ämnen i förebyggande syfte 

j) Annat: [skriv här] 

21) Hur fungerar de förebyggande åtgärderna? 

a) Bra 

b) Acceptabelt 

c) Dåligt 

d) För tidigt att utvärdera 

22) Har uppkomsten av lukt reducerats genom de förebyggande åtgärderna? 

Ja 

Nej 

23) Om de förebyggande åtgärderna fungerar dåligt, vad bedöms orsaken vara? 

[skriv här] 

24) Vilka kostnader uppskattas dessa förebyggande åtgärder medföra? (t.ex. kostnad per ton behandlad mängd) 

[skriv här]

Bilaga 3 

25) Andra erfarenheter av förebyggande åtgärder: 

[skriv här] 

Del 3. Behandlingstekniker för luktreduktion 

26) Vilka behandlingstekniker används för att minska lukt? Svarskolumn 

a) Biofilter (kallas också kompostfilter eller biobädd) 

b) Bioskrubber 

c) Vattenscrubber 

d) Kemisk scrubber (t.ex. pepcon scrubber) 

e) Ozonscrubber 

f) Ozon 

g) Jonisering (luften förs genom elekronrör och reagerar med avgivna joner) 

h) Dosering med kemikalier (t.ex. nitriter eller järnbaserade produkter) 

i) Parfymering 

j) Termisk behandling 

k) Katalytisk luktreducering (med kemiskt filter med järn vid 900-1000˚C) 

l) Lukten späds med ren luft genom t.ex. skorsten 

m) Kolfilter 

n) Syretillförsel (luften blåses in i processen igen och luktämnen oxideras av syre och mikroorg.) 

o) Tillsättning/sprayning med "effektiva mikroorganismer" 

p) Annat: [skriv här] 

27) Vilken/vilka leverantörer har tillhandahållit respektive teknik? 

Teknik: [skriv här] Leverantör: [skriv här] 




28) Vilken kapacitet har behandlingstekniken? (behandlad luftvolym/h) 

[skriv här] 

29) I vilken/vilka delar av anläggningen används respektive behandlingsteknik? 

Lista behandlingsteknik 

Lista anläggningsdel 

Exempel: biofilter vid lossning

Bilaga 3 

30) Om anläggningen använder biofilter, vilken typ? 

a) Biofiltret är slutet (utgående luft samlas upp) 

b) Biofiltret är öppet 

31) Vad består biofiltret av för material? 

a) Kompost 

b) Träflis/bark 

c) Torv 

d) Jord 

e) Syntetiskt material (ex. lavasten, fiber, keramiskt) 

f) Blandning av: [skriv här] 

g) Annat: [skriv här] 

32) Är biofiltret kopplat till mätinstrument? 

Ja 

Nej 

33) Om biofiltret är kopplat till instrument, vad mäter instrumenten? 

a) Temperatur 

b) Fukt 

c) Tryck 

d) pH 

34) Hur fungerar behandlingsanläggningen? 

a) Bra 

b) Acceptabelt 

c) Dåligt 

d) För tidigt att utvärdera 

35) Hur många driftstörningar uppskattar Ni behandlingstekniken har per år? 

[skriv här] antal/år 

36) Hur många timmar för underhåll uppskattar Ni behandlingstekniken kräver per månad? 

[skriv här] h/månad 

37) Vilken driftskostnad uppskattar Ni behandlingstekniken kräver per ton behandlat avfall? 

[skriv här] kr/ton 

38) Vilken kapitalkostnad uppskattar Ni behandlingstekniken kräver per ton behandlat avfall? 

[skriv här] kr/ton 

39) Karaktärisera behandlingstekniken med hänsyn till nedanstående faktorer, på en 

femgradig skala: 

Stor/Hög 

a) Känslighet för temperatur 

b) Känslighet för fuktighetsvariationer 

c) Känslighet för stötbelastningar 

d) Annat: [skriv här] 

[skriv här] 

[skriv här] 

[skriv här] 

Liten/Låg 

5 4 3 2 1

Bilaga 3 

40) Vilka driftsproblem finns med behandlingstekniken/teknikerna? 

[skriv här] 

41) Andra erfarenheter av dessa behandlingstekniker: 

[skriv här] 

42) Vilken typ av "garantier" har leverantören lämnat beträffande luktreduktion? 

a) en procentuell reduceringsgrad av luktstyrkan, nämligen: [skriv här] % 

b) en bestämd maximal luktstyrka som får erhållas efter behandlingsmetoden 

c) en bestämd maximal halt av ammoniak som får erhållas efter behandlingsmetoden 

d) en bestämd maximal halt av svavelväte som får erhållas efter behandlingsmetoden 

e) inga specifika krav ställs på leverantören 

43) Har leverantörerna hållit vad de lovat? 

Ja 

Nej 

44) Om problem med tekniken uppstått, har leverantörerna engagerat sig för att lösa problemet? 

Ja 

Nej 

Glöm inte att spara enkäten när den är färdigt ifylld och skicka tillbaka den senast 2 juli! 

Adress, se enkätens första sida!

Rapporter från Avfall sveriges UTVECKLINGSSATSNING för BIOLOGISK BEHANDLING 2007 

B2007:01 Alternativa hygieniseringsmetoder 

B2007:02 Skumning vid svenska samrötningsanläggningar 

B2007:03 System för tvätt av kärl. Sammanställning av erfarenheter från 

kommuner med insamling av källsorterat matavfall 

B2007:04 Åtgätder mot lukt. Erfarenheter från svenska anläggningar för behandling av bioavfall

Avfall Sverige Utveckling B2007:04 

ISSN 1103-4092 

©Avfall Sverige AB 

Adress 

Telefon 

Fax 

E-post 

Hemsida 

Prostgatan 2, 211 25 Malmö 

040-35 66 00 

040-35 66 26 

info@avfallsverige.se 

www.avfallsverige.se

B2007:04 Ã tgÃ¤rder mot lukt - Avfall Sverige

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?

B2007:04 ÃtgÃ¤rder mot lukt - Avfall Sverige