Hela boken - Medicinsk fakultet - Umeå universitet

nat elektrisk stimulering av ett område i hjärnan via en inlagd elektrod (”deep
brain stimulation”). På samma sätt som Roland mäter nervceller kan man alltså
gå in och manipulera dem.
Ett annat alternativ är transplantationer, som ännu är en framtidsvision
och som jag kommer att ägna resten av föredraget åt. Först vill jag också
nämna något som ligger ”i pipeline” inför framtiden. En tanke är att tillsätta
nervtillväxtfaktorer, det vill säga ämnen som kan stimulera de kvarvarande
dopaminbildande nervcellerna till att överleva och kanske också växa. På det
området finns idag ett par tänkbara molekyler, en av dem är ”glial cell line-drived
neurotrophic factor” (GDNF) som har visat lite varierande effekt i försök
på patienter. Man har dock hittat biverkningar som lett till att man avbrutit
försöken och istället tänker pröva en närbesläktad molekyl.
För att studera transplantationer använder vi djurmodeller, i huvudsak
råtta eller mus som är utmärka försöksdjur för att studera beteenden. I råtthjärnor
är substantia nigra pariga nervkärnor. Det innebär att det finns en i
varje hjärnhalva. Vi börjar med att injicera ett nervgift som specifikt slår ut
dopamincellerna på ena sidan så att vi får dopaminbortfall i striatum och en
form av Parkinsons sjukdom. Om de här råttorna får låga doser av dopaminliknande
läkemedel framme i striatum stimuleras den skadade sidan. Eftersom
cellerna saknar dopamin svarar de på mycket lägre nivåer och det gör
att man kan få ett annorlunda beteende hos djuren så att man ser och kan
mäta skadan. Också när man transplanterar sätter man in de nya cellerna i
samma område. Beteendet visar då om transplantaten fungerar, för i så fall
slutar försöksdjuren med sitt udda beteende. De här djurmodellerna har använts
sedan slutet av 1960-talet och är i bruk över hela världen idag.
Man stoppar alltså in transplantaten i striatum. I substantia nigra-området,
där de egentligen ska ligga, växer de helt enkelt inte ut, men det gör de
i striatum. Figur 4 visar hur de transplanterade dopamincellerna växer och
bildar nervfibrer i värdhjärnan. Att det här fungerade var man ju tvungen visa
innan man kunde börja transplantera på patienter och experimenten gjordes
redan på 1980-talet. Då kunde man också visa att dopamincellerna förutom
att faktiskt överleva också bildar synaptiska kontakter så att de kan fungera.
Man kan påvisa elektrisk aktivitet från en transplanterad dopaminerg cell
med samma mätteknik som Roland nyss visade. På det sättet har man också
45