Marx och Engels definition av "proletariatet" - Marxistarkiv

10
De första två förs fram redan i Kommunistiska Manifestet.
(1) Alla tidigare revolutioner har varit i en sorts privategendoms intresse gentemot andra sorters
privategendom. Den proletära revolutionen bryter denna cirkel, ty det är den egendomslösa klassens
revolution. Manifestet framställer det så här:
Alla tidigare klasser, som tillkämpat sig makten, sökte skydda sin redan förvärvade levnadsställning
genom att underkasta hela samhället sina egna förvärvsbetingelser. Proletärerna kan erövra
de samhälleliga produktivkrafterna blott genom att avskaffa sitt eget hittillsvarande förvärvssystem
och därmed hela det hittillsvarande förvärvssystemet. Proletärerna har ingenting eget att
värna, de har att förstöra all hittills existerande privatsäkerhet och privatförsäkring. 18
Detta faktum är av oerhörd vikt, inte bara för revolutionens mål utan också för att genomföra dem.
Som vi har sett hade den borgerliga revolutionen för det första fördelen att ge den avsatta härskande
klassen ett nytt liv som egendomsägare, om än på mindre fördelaktiga villkor. 19 Det var en faktor
som dämpade nederlagets bitterhet liksom för att infiltrera fienden. Proletariatet har ingenting
liknande att erbjuda.
(2) Den proletära revolutionen skiljer sig från den borgerliga genom att den föreslår att den politiska
makten inte ska läggas i händerna på en annan minoritetsklass för att suga ut producenterna på ett
nytt sätt, utan i händerna på en klass som representerar den utsugna majoriteten. Det slogs med kraft
fast i Manifestet som en del av den ”omvälvning underifrån” som vi betonat i förra avdelningen:
Alla hittillsvarande [historiska] rörelser har varit rörelser av minoriteter eller i minoriteters
intressen. Den proletära rörelsen är den [självmedvetna] självständiga rörelsen av det oerhörda
flertalet i det oerhörda flertalets intresse. Proletariatet, det understa lagret i det nuvarande
samhället, kan icke höja sig, icke resa sig, utan att hela överbyggnaden av de skikt, vilka bildar
det officiella samhället, sprängs i luften. 20
Dessa två skillnader kommer också att vara viktiga i samband med perspektivet att avskaffa
klasserna och staten.
(3) Den tredje skillnaden är delvis en följd av den första. Borgarklassen, en egendomsägande klass,
kunde gradvis bygga upp sina samhälleliga förhållanden i det feodala samhällets sköte och skaffa
sig effektiv kontroll över den ekonomiska makten inom ramen för det gamla samhället, innan den
kunde gripa den politiska makten och förändra statens klasskaraktär. Dess ekonomiska makt
utvecklades med oundviklig gradvishet (det är där frasen används) – till och med understödd av den
fortfarande feodala och absolutistiska staten. Den sistnämnda var inte bara oförmögen att stå emot
denna process utan var också tvungen att önska den. Borgarklassens ekonomiska makt var säker,
och den kunde utnyttja sin styrkeposition som en fästning varifrån den kunde pressa framåt mot att
erövra den avgörande politiska makten.
Om någon klass någonsin befunnit sig i en ställning för att genomföra sin samhällsomvandling
gradvis och utan omvälvningar, så var det utan tvivel borgarklassen. Men historien visar oss att
denna process hade sina begränsningar på den politiska maktens område. Borgarklassen kunde
förvisso skaffa sig en avsevärt kvantitativt ökad politisk makt inom den gamla staten (politisk
”makt” i den vardagliga betydelsen av inflytande), men staten kontrollerades i grund och botten
fortfarande av en främmande (förborgerlig) klasskraft som bara böjde sig för det nya trycket. De
gamla härskande klasserna släppte inte sitt dödsgrepp om statens spakar förrän efter en avgränsad
period av politiskt revolutionära aktioner som lät den borgerliga samhällsomvandlingen utvecklas
fritt.
Proletariatet kan inte söka efterlikna denna modell eftersom den på ett grundläggande sätt skiljer sig
från de tidigare härskande klasserna genom att inte vara en egendomsägande klass. I själva verket
utvecklas den som klass i den mån producenterna skiljs från ägandet av produktionsmedlen.