Marx och Engels definition av "proletariatet" - Marxistarkiv

27
serna för det moderna proletariatets tillväxt, organisering och skolning: det vill säga de skapar sina
egna dödgrävare.
I Tyskland var den stora massan av arbetare inte anställda av de moderna fabriksmagnater av
vilka Storbritannien erbjuder sådana utmärkta exemplar, utan av små handelsmän vars hela
tillverkningssystem är en obetydlig kvarleva från medeltiden. Och eftersom det är en enorm
skillnad mellan de stora bomullsmagnaterna och en liten skomakare eller mästarskräddare, så är
det ett lika stort avstånd mellan den skärpta fabriksarbetaren från de moderna fabrikernas
Babylon och den lilla landsbygdsstadens försagda skräddargesäll eller möbelsnickare, som lever
under förhållanden och arbetar efter en plan som inte skiljer sig mycket från vad den sortens
personer gjorde för femhundra år sedan. 11
Avsaknaden av moderna ekonomiska förhållanden (fortsätter Engels) innebär ”en ganska liknande
övergripande avsaknad av moderna idéer”. I Tyskland 1848 krävde faktiskt en stor del av arbetarklassen
en återgång till det medeltida skråsystemet. Bara en ”ynka minoritet” kunde än så länge ens
tänka i termer av sin frigörelse som klass. Men trots allt var det bara för fyra år sedan, med de
schlesiska och böhmiska textilarbetarnas uppror, som en arbetarrörelse överhuvudtaget hade uppstått
i Tyskland! 12
Trettio år senare, på 1880-talet, var bilden en helt annan i Tyskland, och den höll fortfarande på att
förändras. Engels brukade i brevform ge det tyska partiets redaktör, E Bernstein, en sorts korrespondenskurs
om denna fråga. I den omedelbara bakgrunden fanns problemet med olikheter inom
arbetarrörelsen, först och främst opportunistiska strömningar inom partiet, och förhållandet mellan
radikalisering och utarmning av massorna. I ett sådant brev började Engels med att uttrycka sin
glädje över att ”rörelsens tyngdpunkt har flyttat från de halvt lantliga distrikten i Sachsen till de
stora industristäderna”:
Majoriteten av vårt folk i Sachsen består av handvävare som är dömda till utrotning av ångvävstolen
och bara drar ut på sin tillvaro av svältlöner med hjälp av arbeten vid sidan om (trädgårdsarbete,
snideri av leksaker, etc). Dessa personer befinner sig i en ekonomiskt reaktionär
situation och representerar ett nedåtgående produktionsstadium. Därför är de minst sagt inte
som skapta till att vara den revolutionära socialismens företrädare i samma mån som arbetarna i
den storskaliga industrin. För den sakens skull är de inte reaktionära av naturen (som till exempel
återstoden av handvävare här [i England] till sist blev – den hårda kärnan i ”Konservativa
arbetare”), men i det långa loppet är de otillförlitliga. I synnerhet också därför att deras fruktansvärt
bedrövliga förhållanden gör dem mycket mindre förmögna till motstånd än arbetarna i
städerna, och eftersom de är så utspridda är det lättare att förslava dem än folk i storstäderna.
Med tanke på de fakta som funnits i Sozialdemokrat måste man verkligen beundra det hjältemod
med vilket dessa stackare fortfarande håller ut i så stort antal.
Men elände och stridbarhet blir sammantaget inte lika med proletariatets historiska uppgift:
Men de är inte rätt sorts kärna för en stor nationell rörelse. Under vissa omständigheter – som
mellan 1865 och 1870 – gör deras elände dem mer omedelbart mottagliga för socialistiska
uppfattningar än folk i storstäderna. Men samma elände gör dem också otillförlitliga. En man
som håller på att drunkna griper efter varje halmstrå och kan inte vänta på att räddningsbåten
ska kasta loss från stranden. Båten är den socialistiska revolutionen, halmstråt är skyddstullar
och [Bismarcks] statssocialism. Det är talande att det i våra gamla distrikt bara är de konservativa
som har en chans mot oss. Och om Kayser [en opportunistisk socialdemokratisk
parlamentsledamot] kunde vidmakthålla en så absurd sak som skyddstullarna utan att andra
vågade gå emot honom direkt, så finns problemet (som Bebel skrev till mig) ingen annanstans
än bland väljarna, speciellt Kaysers!
Nu är allting annorlunda. Distrikten i Berlin, Hamburg, Breslau, Leipzig, Dresden, Mainz,
Offenbach, Elberfeld, Solingen, Nürnberg, Frankfurt, Hanau plus Chemnitz och Erzgebirge – de
är en helt annan sorts fotfäste. Den klass som är revolutionär på grund av sin ekonomiska ställ-