Marx och Engels definition av "proletariatet" - Marxistarkiv

32
knyter den engelska arbetarklassen till den engelska medelklassen. Detta band var deras gemensamma
utnyttjande av ett nationellt monopol. När detta monopol väl blivit brutet kommer den
engelska arbetarklassen att bli tvungen att ta hand om sina egna intressen, sin egen räddning,
och göra slut på lönesystemet. Låt oss hoppas att den inte kommer att vänta tills dess. 35
Vi ser att det inte var frågan om ett fatalistiskt underkastande, utan att se fakta i ögonen (som han
betonade i samma artikel). Det var också frågan om att förklara verkligheten och se den i vitögat:
mitt i en rapport om de engelska socialistiska sekternas upptåg förklarade han att ”om det inte sker
något oväntat kommer en verkligt allmän arbetarrörelse att uppstå här [i England] först när arbetarna
känner att Englands världsmonopol blir brutet. Att delta i herraväldet över världsmarknaden var
och är den ekonomiska grunden för de engelska arbetarnas politiska betydelselöshet.” 36
Och denna verklighet visar sig ideologiskt som förborgerligande:
Ni undrar vad de engelska arbetarna anser om kolonialpolitiken? Svaret är att de här liksom i
alla andra politiska frågor tycker exakt likadant som de borgerliga. Här finns ju inte något
arbetarparti; kampen står endast emellan konservativa och liberal-radikala, och arbetarna delar
med förtjusning frukterna av Englands kolonialimperium och monopol på världsmarknaden. 37
”Dela på frukterna” är en central tanke. I så måtto som proletariatet får tillräckligt mycket av
frukterna kommer klasskampen att dämpas. Men det är inte bara frågan om klassen i sin helhet.
Marx har redan nämnt att klassens kontaktyta till borgarklassen, dess ledarskap, oundvikligen
utsätts för störst socialt tryck. På en lite mindre ideologisk nivå måste vi också betona att det är
mycket lättare för borgarklassen att ”dela på frukterna” med en begränsad del av arbetarklassen än
med hela. Denna förståeliga strategi gäller fler sådana sektorer (som vi ska se i synnerhet arbetararistokratin)
men den gäller allra starkast för den lilla del av proletariatet som är både oumbärlig
och speciellt utsatt: ledarna.
Det är ett misstag att se det bara i termer av pengar, och ett ännu värre misstag att se problemet som
enbart att ta mutor. Sådana fall är visserligen vanliga men de minst intressanta. Även när pengar är
direkt inblandade kan deras makt utövas offentligt eller halvoffentligt. När Engels skrev: ”Nästan
alla ledarna [för den engelska rörelsen] är ynkliga otillförlitliga gynnare … medan de två stora
borgerliga partierna står där med börsen i hand på spaning efter någon de kan köpa”, 38 så syftade
han på att köpa arbetarledare genom att finansiera deras kandidatur till parlamentet. Om han på
andra ställen beskriver fackföreningsledare som ”korrumperade” (verkäuflich), 39 så är ordet mer
socialt än moraliskt: det betyder redo att låta sig köpas.
Men i ett mer djupgående avseende köps inte arbetarledare med pengar utan genom att införlivas
socialt (vilket naturligtvis kan åtföljas av extra slantar). Marx förutsåg det om två fackföreningsledare
som fortfarande var aktiva i internationalens generalråd, när han anmärkte (till Engels) att de
”båda har dille för kompromisser och längtan efter respektabilitet.” 40 När båda öppet anammade den
borgerliga respektabiliteten efter de respektablas ståhej om Pariskommunen, så var det inte på grund
av att de fick betalt i pengar. De fackföreningskandidater som tas över av liberalerna, skrev Engels,
är ”så kallade arbetarrepresentanter, det vill säga personer som har förlåtits för att vara medlemmar i
arbetarklassen därför att de själva skulle vilja dränka sin egenskap av att vara arbetare i sin liberalisms
ocean...” 41
Även när Engels talar allmänt om arbetarklassen tänker han ofta specifikt på ledarna:
Det mest motbjudande här är enligt min mening den känsla för det borgerligt ”respektabla” som
har så starka rötter även inom arbetarklassen. Samhällets uppdelning i en oändlig mängd lager,
vart och ett med sin egen stolthet men också med en nedärvd respekt för ”finare folk”, är så
gammal och så allmänt accepterad att de borgerligas lockbeten alltjämt tycks vara mycket
attraktiva. Jag är sålunda långt ifrån säker på att inte John Burns i all hemlighet är stoltare över
sina goda förbindelser med kardinal Manning, lordmayorn, än över sin popularitet inom de egna