Marx och Engels definition av "proletariatet" - Marxistarkiv

21
Exempelvis: en av de mest kända klichéerna vad gäller försagdhet är den blyga professorn –
Hollywoods karikatyr av en glasögonprydd, harklande, musliknande forskare som är svår att skilja
från böckerna i biblioteket. När enskilda medlemmar på ett stort amerikanskt universitet analyseras
idag verkar denna kliché knappt existera, och kanske den aldrig har gjort det. Fler och fler professorer
antar personligheter som dammsugarförsäljare. Men den organiserade bilden är en helt annan.
Placera dessa aggressiva personer tillsammans i den kollektiv formen av ett Akademiskt konsistorium,
och resultatet blir en höjdpunkt av räddhågsenhet som skulle få säkringarna att gå på en sociologisk
dator, till och med när förtrytelse och förbittring mot förtroenderåd eller styrelsemedlemmar
sveper genom deras hårdnackade hjärtan.
Som det har framhävts i all oändlighet besvarar välbetalda arbetare, som kanske bor i dyra hus och
skickar sina barn till college, frågeformulär på ett sätt som gör att de inte går att skilja från medelklassuppfattningar.
Det gör också bibliotekarier (för att ta ett annat yrke som jag känner till lite om).
Men strejkande arbetararistokrater – låt oss säga tryckeriarbetare – kan om det behövs slå sönder
företagets fönster, leva rövare som strejkvakter, spöa strejkbrytare och begå övervåld mot andra
sorters överklassfolk utan att ens ge upphov till så stora rubriker som förbehålls ”studentkravaller”
med tre personer. Å andra sidan har underbetalda bibliotekarier en benägenhet att vara rädda för att
ta emot flygblad om att organisera sig.
Om arbetare i en strejkvakt måste hindras från att klippa till en strejkbrytare i ett utbrott av ilska, så
motsäger det inte nödvändigtvis att deras tänkande i viss mening är ”medelklassigt” och ”respektabelt”.
Men de hindras uppenbarligen mindre av den borgerliga respektabilitetens normer. Deras
stridbarhet återspeglar inte ett omedelbart medvetande, utan det faktum att de är mer fjärmade från
det borgerliga samhället än frågeformulären visar. Det återspeglar en objektiv klasställning som förr
eller senare i situationer som är klassbestämda tenderar att forma deras beteende på ett mer avgjort
sätt än deras medvetna sociala uppfattningar gör – i synnerhet i frågan om organisering och kamp. I
sin tur och med tiden har klasskampsaktioner en benägenhet att omforma medvetandet. Det skolar
om sig.
Stridbarhet betraktad som ett kollektivt och inte ett individuellt fenomen är i princip ett mått på hur
alienerad en social grupp är, utifrån sin livssituation – dess objektiva förhållande till produktionsprocessen
och den därav orsakade sociala hierarkin och trycket. Denna princip är inte begränsad till
klassfrågor. Förtryckta nationella eller etniska minoriteter har en benägenhet att vara mer stridbara
än sina motsvarigheter i det dominerande samhället, också därför att de är mer fjärmade från de
”förhärskande tankarna hos den härskande klassen” som avgör var gränsen går för respektabla
oppositionella inställningar. I proletariatets fall finns rötterna till denna alienation i det kapitalistiska
produktionssättet. *
Det är alldeles sant att bönderna och (låt os säga) småbourgeoisien är fullt förmögna till explosioner
av våldsam ilska när de drivs till desperationens rand. I själva verket uppvisar dessa klasser de
bästa, eller sämsta, fallen av anfall av meningslös destruktivitet. När det handlar om brutal grymhet,
med eller utan att uppviglas av kyligare reaktionära hjärnor, är det få händelser som kan tävla med
bondejacquerier * eller ”den rasande småbourgeoisiens” härjningar. Det är ett typiskt raseriutbrott på
grund av desperation av att ha hamnat i en återvändsgränd. Det är ett erkännande av maktlöshet,
* Vi kommer att beröra Marx’ mogna teori om arbetets alienering under kapitalismen i band 4. För våra aktuella
syften kan det räcka att peka på följande tankekedja i Kapitalet:
”Alla medel, som ökar produktionen, slår om till medel, som behärskar och exploaterar producenten. De stympar
arbetaren och förvandlar honom till en specialmänniska, nedvärderar honom till en maskindel, gör arbetet till en
plåga och berövar det allt innehåll, avlägsnar honom från arbetsprocessens intellektuella värden, samtidigt som
vetenskapen blir en del av själva processen, en självständig kraft däri. Arbetarens arbetsbetingelser fördärvas, han
tvingas att underkasta sig arbetsprocessens småaktiga och förhatliga despoti, hela hans livstid förvandlas till arbetstid,
och hans hustru och barn kastas under kapitalets Jaggernautsvagn.” (Kapitalet, band 1, kapitel 23, avdelning 4,
på marxists.org.)
* Jacqueriet var ett bondeuppror i norra Frankrike under hundraårskriget på 1300-talet – öa.