Marx och Engels definition av "proletariatet" - Marxistarkiv

28
ning har blivit rörelsens kärna. 13
Den sista meningen betonar att den objektiva sociala situationen är den grundläggande faktor som
formar proletariatets revolutionära mognande, även om andra delar kan medföra tillfällig radikalisering
(till exempel misär). De gamla förfallande hantverksyrkenas osäkra radikalism var också en
av de främsta svagheterna hos Första internationalen i Storbritannien, i och med att internationalens
bas fanns mer bland dessa skikt än i den tunga industrin. 14
Engels var ofta mer intresserad av de politiska konsekvenser som dessa mönster ledde till än av
teorin för hur de utvecklades. Man får inte tro att frågan bara var abstrakt.
Vi kan inte dra över nationens massa till vår sida utan att denna massa gradvis utvecklar sig
själv. Frankfurt, München, Königsberg kan inte plötsligt bli lika uttalat proletära som Sachsen,
Berlin, gruvdistrikten. De småborgerliga elementen bland ledarna kommer här och där att hitta
den bakgrund de hittills har saknat hos massorna. Det som hittills har varit en reaktionär strömning
bland enskilda kan nu fortplanta sig som en nödvändig del av utvecklingen bland massorna
– lokalt. Det skulle göra det nödvändigt med en förändrad taktik för att leda massorna längre
framåt utan att därmed lämna kvar de dåliga ledarna i toppen. 15
Allt detta understryker utvecklingens objektiva sida. Men den samhällshistoriska processen åtföljs
naturligtvis av förändringar av medvetandet (samhällspsykologin). Ett annat sätt att betrakta båda
dessa aspekter antyds av begreppet förborgerligande.
3. Förborgerligande: moderniserande sida
Ordet förborgerligande kan antyda bilden av ett jungfruligt oförstört proletariat som fördärvas av en
sjuklig process. Den historiska verkligheten är inte så enkel.
Proletariatet kommer till världen i en redan förborgerligad miljö, och utanför denna miljö är de
främsta alternativen helt enkelt ännu mer reaktionära förborgerliga förhållanden och idéer. Men
proletariatet anländer inte fullt modernt rustat mer än vad borgarklassen gör. Det utvecklas under en
historisk era från mer underutvecklade förhållanden och släpar även med sig det gamla medvetandet.
Eftersom samhället självt är förborgerligat så är även proletariatet det – det vill säga utvecklat
till den för det borgerliga samhället typiska arbetarklassen. I detta skede innebär förborgerligande
också utveckling och mognande.
Under en hel övergångsperiod, klagade Marx och Engels, befann sig det tyska samhället – samtliga
klasser, således även proletariatet – kvar under stångpiskans tecken, en symbol för förborgerlig
efterblivenhet. Som Engels förklarade: ”Ett land kan inte gå igenom 200 sådana år som vad 1648-
1848 var för Tyskland utan att lämna ett litet kälkborgerligt avtryck till och med på arbetarklassen.
Vår revolution 48/49 var alltför kort och ofullständig för att helt och hållet radera ut det.” 16 När
proletariatet, som pressats framåt av sin sociala situation, kliver fram ur detta töcken står en del
element som fortfarande är knutna till det förflutna kvar i vägen, säger Engels, till och med inuti
rörelsen:
Alltifrån begynnelsen har vi intensivt bekämpat de brackigt småborgerliga tendenserna inom
partiet, eftersom dessa tendenser hör ihop med en urgammal tysk mentalitet som fått frodas
inom alla samhällsklasser sedan Trettioåriga krigets dagar, en mentalitet som är nära släkt med
serviliteten, undersåtligheten och alla de övriga olater som följt tyskarna från generation till
generation och som i utlandet gjort dem till föremål för löje och förakt. Den utgör huvudorsaken
till den hos oss [tyskar] förhärskande slappheten och karaktärslösheten – svagheter som trivs
lika bra kring tronen som i skomakarens kyffe. Först efter det att landet fått uppleva ett modernt
proletariat har det bland tyskarna utvecklats en samhällsklass som nästan helt sluppit undan
denna gamla landsplåga – en klass som i stället gett prov på ett oförvillat synsätt, en stor
uthållighet i kampen och en humoristisk men ingalunda kraftlös attityd. Måste vi då inte med