Marx och Engels definition av "proletariatet" - Marxistarkiv

klassallians. Det var den proletärt dominerade alliansen som han förväntade sig skulle vara
samhällsomvandlingens massbas.
4. Varför proletariatet?
Vad är det i arbetarklassens livssituation som får Marx att uppfatta den som den hårda kärna som
historien utsett till den moderna revolutionen?
18
Svaret har inget att göra med att idealisera arbetarna som sådana. Det beror inte på att arbetarna
anses vara på något sätt bättre, eller smartare, modigare eller mänskligare än andra människor. Inte
heller hör det till saken att det är lätt att visa att arbetare ofta följer reaktionära vägar och ledare och
ingalunda uppvisar en oföränderlig samhörighet med progressiva ideal. De är minst lika benägna att
låta sig förledas och luras som andra samhällssektorer (inklusive intellektuella). De är fyllda av
själviska ambitioner och ovärdiga fördomar precis som alla andra. Om det handlade om sådana
saker så skulle fallet inte bara vara avslutat – det skulle inte ens ha öppnats.
Att ta arbetare person för person och fråga sig om de som individer är bättre än andra därför att de
tillhör en invigd klass är helt främmande för Marx’ forskning. I allmänhet betraktar inte Marx samhällskonflikter
som en tävling mellan Goda människor och Onda människor. De kapitalister som
ställdes vid skampålen i Kapitalet för att de var hjärtlöst likgiltiga inför det lidande som orsakades
av den brutala utsugningen var troligen lika vänliga föräldrar och generösa vänner som grannen,
och inte begivna på att trampa ner barn på gatan. Människor handlar på ett sätt som enskilda delar i
samhällsstrukturen. De handlar ofta helt annorlunda som del av ett klasskollektiv. Den borgerliga
förklaringen är ”affärer är affärer” – vilket betyder att man måste dra en skarp skiljelinje mellan en
individuellt mänsklig roll och en klassbetingad roll. Kapitalisternas livssituation bestämmer också
en klassroll med klasskännetecken som inte bara går att härleda från summan av de enskildas
psyken.
Precis som alla andra klasser och organiserade samhällsgrupper är proletariatet mer än summan av
de enskilda delarna. När arbetarklassen är oorganiserad är den uppsplittrad. En organisering av
klassen får dess kännetecken att framträda, och som en funktion av organiseringen och ju större
omfattning klassens engagemang får, tar klassens kännetecken alltmer företräde framför enbart
individuella reaktioner. Som en sorts återkoppling kan sedan klassens reaktioner också omforma
och omskola individuella reaktioner. På så sätt utvecklas klassmedvetandet. När Marx var lagd åt
hegelianskt språkbruk var den uppsplittrade klassen en ”klass i sig” (an sich) men blev en ”klass för
sig” (für sich) i den mån den organiserades till en social enhet och under kampens gång blev medveten
om sin sociala och politiska roll. *
För Marx är allt detta en historisk process, inte ett ständigt mysterium. ”Att vara revolutionär” finns
inte inneboende i proletariatets väsen, som heligheten i den Helige ande. Uppfattningen att varje
proletär alltid och överallt i sig själv är mer revolutionär än de oinvigda har inte mer med Marx att
göra än att mumla en fadervår. Arbetarklassens livsvillkor utgör bandet mellan klassens ekonomiska
ställning och dess politiska strömningar. ”... proletariatet är revolutionärt i enlighet med hela sin
[sociala] ställning...” 14
De historiska fördelar som arbetarklassen hade för rollen som revolutionär förtrupp kan sammanfattas
så här:
1. Arbetarklassens livsvillkor får den att organisera sig, och skapa en alltmer enhetlig rörelse.
* Denna åtskillnad görs huvudsakligen i tre eller fyra av Marx’ tidigare skrifter (fram till 1852). [Marx/Engels, The
German Ideology, i Collected Works, band 5 , s 77; Marx, Filosofins elände, på marxists.org; Marx, Louis
Bonapartes Adertonde Brumaire, på marxists.org; och det finns ett eko i Kommunistiska Manifestet, på
marxists.org.] Den har i stor utsträckning förvrängts till påståendet att en klass för Marx bara existerar i form av
medveten organisering. För Marx’ sista användning av denna smula hegelianska se nedan, kapitel 12, §9.