Marx och Engels definition av "proletariatet" - Marxistarkiv

37
Om [egen-]intresse tolkat på rätt sätt är principen för all moral, då är den springande punkten att
människans privata intressen ska sammanfalla med mänsklighetens intressen. 60
[Klasskillnaderna] kan inte avskaffas förrän en klass har bildats som inte längre har några
särskilda klassintressen att hävda gentemot den härskande klassen. 61
[En revolutionär klass måste] framställa sitt intresse som ett intresse gemensamt för alla
samhällets medlemmar … den måste ge sina tankar en allmän form … [Den] uppträder från
första början inte som klass utan som företrädare för hela samhället … och den framstår som
samhällets stora massa mot den enda härskande klassen. 62
Kommunistiska Manifestet uttrycker det som att proletariatet efter att ha erövrat makten måste upphöja
sig till ”nationell klass” (i Moore-Engels engelska version förändrat till ”nationens ledande
klass” för att undvika missförstånd), det måste ”konstituera sig självt som nation”, således ”är det
självt ännu nationellt, om också ej i samma mening som bourgeoisin.” 63 Två år senare: proletariatet
är ”[e]n klass, inom vilken samhällets revolutionära intressen koncentreras”. 64 Formuleringar av
denna tanke fortsätter att dyka upp 65 och förvandlas till den välkända uppfattningen om att så
småningom avskaffa alla klasskillnader i det nya samhälle som bebådas av proletariatets seger.
Med allt detta betonade Marx och Engels att de inte förespråkade en proletär revolution därför att de
hade blivit företrädare för proletariatet som en särskild klass, eller för dess speciella klassintressen.
Det är en skillnad som måste förstås med viss finess. Den kommer att göra det lättare att ställa
Marx’ sätt att närma sig frågan mot två andra sätt att göra det som han avvisade.
1. Marx avvisade den sorts arbetarvänlig sympati som begränsar sin horisont till proletariatets
snäva, klassbundna, korporativa intressen som de existerar idag under kapitalismen. Detta
sätt att närma sig problemet kan å ena sidan leda till ren tradeunionism eller reformer som
bara täcker basbehoven, eller å den andra till den sorts ”arbetarromantik” (ouvriérisme) som
blev framträdande inom den syndikalistiska rörelsen, och som ställde proletariatets intressen
mot allmänna samhälleliga hänsyn. 66
2. Lika främmande för Marx är det till synes motsatta sättet att närma sig det hela, och som
bara ser det fulländade målet med människans allmänna frigörelse, åtskild från den verkliga
klasskampen och hyllad av upphöjda välvilliga personer, obesmittade av klassöverväganden.
Kort sagt har Marx’ teori till mål att förena proletariatets klassintressen och samhällets allmänna
intressen. Denna förening är bara möjlig för tidsperiodens revolutionära klass. Den är nödvändig för
att bredda den proletära revolutionens sociala bas.
7. Göra den revolutionära klassen revolutionär
Det fanns ett sista problem som Marx måste lösa, och vars lösning är kronan på verket i hans
revolutionsteori.
Precis som alla andra socialister på sin tid började den unge Marx med att betrakta proletariatet som
ett offer. Han underströk, och överdrev till en början, proletariatets fullständiga främlingskap från
resten av samhället, och talade om förändringar av dess ”avhumanisering” som en del av en
hegeliansk modell där bara en fullständig avhumanisering kan negera sig själv till ett fullkomligt
förverkligande av mänsklighet och så vidare. 67 Det passade i filosofiska teser, men den hegelianska
dialektiken hade ingen lösning på de politiska svårigheter som denna uppgift ger upphov till. Det är
ett användbart argument för intellektuella som fördömer systemet för att det förråar folket, men –
kan man förvänta sig att dessa stackars råa sällar ska göra en revolution, för att inte tala om att
bygga ett nytt samhälle?