Marx och Engels definition av "proletariatet" - Marxistarkiv

24
Kapitel 3 Proletariatets uppbyggnad
Den fråga vi just diskuterat, orsaken till Marx’ inriktning på proletariatet, har en negativ motsvarighet.
Det fanns populära åsikter om proletariatet som Marx avvisade, inklusive vissa skäl att vara för
arbetarklassen.
Till att börja med var Marx tvungen att avvisa de tidiga socialisternas allestädes närvarande människovänlighet.
Som Kommunistiska Manifestet så småningom förklarade, ”är [de] medvetna om
att i sina planer företräda framför allt den arbetande klassens intresse i dess egenskap av den mest
lidande klassen. Bara ur denna synpunkt, som den mest lidande klassen, existerar proletariatet för
dem.” Det var inte i första hand en sociologisk observation. I fallet med de tidiga socialisterna ”ser
[de] hos proletariatet ingen historiskt befogad självverksamhet, ingen för densamma säregen
politisk rörelse.” 1 Medlidande och ”göra gott” är utmärkta egenskaper hos damer och herrar som är
hågade för välgörenhet, men står i direkt motsättning till de revolutionära perspektiven: önskan att
göra gott för människor ställs i motsättning till behovet att folket ska göra det själv.
1. Avvisande av illusioner
Lika viktigt var det faktum att revolutionärernas historiska analys befriade dem från den naturliga
impulsen att hysa lugnande illusioner om de individer eller skikt som utgjorde den utvalda klassen,
som om den sistnämnda verkligen var ett utvalt folk.
I Marx’ ungdom hade den muntliga berättartradition om Folket, som härrörde ur den borgerligt
revolutionära traditionen från 1789 och 1793, förvanskats av den tidiga socialistiska rörelsen till en
filantropiskt humanitär retorik om det lidande proletariatet. Det kanske kan läsas i sin mest tilltalande
form i stort antal i den engelska chartismens litteratur. Den går att se i sin mest avskyvärd
form i Eugène Sues ”socialistiska” äventyrsromaner som Paris mysterier. De franska kommunistiska
klubbarnas idealisering av ”proletärer” (i själva verket till största delen hantverksarbetare)
återspeglades i den rosenröda glöden hos Marx’ första reaktion när han mötte cirklar med verkliga
arbetare i Paris. 2 Det var utvecklingen av hans historiska och teoretiska analys som befriade honom
och gjorde honom så osentimental som det krävdes om den okunnighet, underutveckling eller
korruption som fanns hos delar av den befintliga arbetarklassen, och samtidigt se deras förmåga till
stridbarhet, uppoffringar, hjältemod och andra berömvärda egenskaper. Med hjälp av skolande
erfarenheter gav denna analys också honom ett annat sammanhang: att borgarklassen och dess
intelligentsia kunde överträffa alla i fråga om okunnighet, underutveckling och korruption, och med
färre ursäkter.
Inom ett år hade Marx faktiskt gjort sig av med detta traditionella sätt att närma sig frågan. I Den
heliga familjen besvarade han Bruno Bauers häftiga utfall mot massorna så här: ”När de socialistiska
skriftställarna tillskriver proletariatet denna världshistoriska [revolutionära] roll så görs det
inte, som den kritiska kritiken [Bauer] vill tro, för att de ser proletärerna som gudar. Precis
tvärtom.” 3 Motsatsen handlade en hel del om att överbetona proletariatets ”avhumanisering” som
var ägnad att betona objektivt nödvändiga faktorer. Proletariatet ”kan emellertid inte befria sig självt
utan att upphäva sina egna livsbetingelser. Det kan inte upphäva sina egna livsbetingelser utan att
upphäva alla omänskliga livsbetingelser i dagens samhälle, som är sammanfattade i dess
situation.” 4
Den mytologi som gör Vita riddare av arbetare med valkiga händer, eller ädla män av garanterade
proletärer, utvecklades senare av radikala skribenter som var ute och tog en titt på slummen. Men
det har ingenting med Marx att göra. Hans brevväxling, i synnerhet med Engels, kan ge en tjock
antologi av ohämmade förbannelser mot arbetare och grupper av arbetare, liksom alla andra kända
klasser, grupper och trosläror för att ha uppträtt som åsnor, får, skojare, förrädare, clowner, reaktio-