PSYKOLOGISKA INSTITUTIONEN - Stockholms universitet

”Faran med att kommersialisera det som är lek, det är att någonstans kanske du inte
märker övergången till att du… det är ju med vilket jobb som helst, va. Fan, du
måste gå iväg och det inte är du som har valt det alltså.”
En annan risk som några informanter pekar på, är att klättringen i sig riskerar att bli vardag
för den som ägnar sig alltför mycket åt den:
”Det är en flykt, såklart, från allt annat och… när man håller på med någonting
mycket så kanske man måste ha mera av det eller det måste vara svårare eller… för
att det ska fortsätta att vara en flykt, för till slut så blir ju det också vardag.”
Denna observation handlar ju i någon bemärkelse om tristess eller monotoni, och leder
därmed över till nästa faktor som handlar om just undvikande av monotoni.
Monotoniundvikandefaktor
De allra flesta informanter beskriver sig som personer som har svårt att fördra rutiner,
monotona verksamheter och förutsägbarhet i tillvaron:
”Jag har oerhört svårt att sitta still och bara vara… inte göra någonting, det har jag
oerhört svårt för.”
”Jag skulle nog inte må så jättebra av att sitta vid ett löpande band, liksom… bo i
en förort med man och hus och ha fyra veckors semester på hela året. Det skulle
jag inte… det kan vara lite sådär… mardröm, eller mardröm… men det skulle jag
nog… att ha samma sak hela, hela tiden.”
Många beskriver också hur de provat andra sporter eller andra aktiviteter tidigare, men
tröttnat på dessa då de inte var tillräckligt varierade. Klättring uppfattar de däremot som en
aktivitet som är tillräckligt omväxlande för att intresset ska upprätthållas:
”Jag tröttnar, liksom. Jag tycker att jag har lärt mig ganska mycket och så… och sen
så blir det inte intressant. Så tycker jag det kan vara med allting, liksom […] det är
ju skitkul i början när man… och man tänker att ’fasen, det här ska jag hålla på
med […] och sen så lär man sig det och faller in i någon, liksom, och så blir det
inte intressant att hålla på med det längre. […] [Som yngre] höll jag alltid på med
sport, liksom. Provade allt. Ja, liksom, alla såna där traditionella sporter, men
slutade ganska fort för jag inte tyckte att det var så kul. Ehhh… lagsporterna, usch,
jag vet inte, det tror jag inte… jag bara inte tyckte var så himla skoj sådär. Ehhh…
men sen så klättringen.”
”Jag har tröttnat på så många andra aktiviteter. Men här kan man någonstans
utvecklas hela tiden, och på olika sätt, och det blir inte tråkigt.”
27
Autonomifaktor
Den faktor som här har benämnts autonomifaktor är en faktor som har att göra med
känslan av att kunna hantera utsattheten vid klättring, känslan av självförsörjande och
oberoende, klättringens frihet från formella regler samt känslan av att vara bäst. En
majoritet av informanterna nämnde en eller flera komponenter i denna faktor, och en sak
som föreföll viktig för flera var känslan av utsatthet:
”Det kan ju vara att man är högt upp i en blank vägg, och den där leden är så
otroligt exponerad, det kan ju få en att verkligen vilja klättra där, att vara där.
Antingen bara ha luft under sig, långt, eller vara helt omgiven av luft och sten. Just