PSYKOLOGISKA INSTITUTIONEN - Stockholms universitet

More documents

Recommendations

Info

de slutsatser som dragits här, att det inte är troligt att de flesta klättrare drivs av någon patologisk narcissism. Snarare handlar det om en normal, självbefrämjande narcissism. I inledningen diskuterades möjligheten att betrakta de starka band som ofta finns mellan klätterpartners, tilliten och till och med själva repet som en slags anknytning. I denna studie framkommer inga tydliga belägg för att det är ett fruktbart synsätt, men det finns några indikationer. Dels talar åtskilliga informanter om betydelsen av tillit till sin klätterpartner och dels beskriver några styrkan i känslan av att ha delat vissa upplevelser med klätterpartnern. Att betrakta detta som mer än indikationer förefaller dock vara orimligt. Däremot är det tydligt att vänskapsbanden som skapas inom klättringen ofta är starka. De vänner man får genom klättringen tycks man i många fall ha kvar under lång tid och umgås med även i andra sammanhang. Möjligen kan detta bidra till att en persons fortsatta engagemang i klättringen, i enlighet med Robinsons (1985) fynd. Däremot tycks den identitet som klättrare utövaren får vara av stor betydelse, både för den initiala attraktionen till sporten och för det fortsatta engagemanget. De flesta informanter berättade hur de välkomnades in i sporten av de redan etablerade utövarna, vilka beskrevs som antingen personer de såg upp till, som intressanta personer, som kufar och udda typer eller som roliga och lättsamma. Detta gav alltså nybörjaren en grupp eller enstaka färgstarka individer att identifiera sig med, något som anses oerhört betydelsefullt, framför allt i adolescensen, men även senare i livet (Eriksson, 1971; Forsyth, 1999). Många informanter använder inte termen identitet, utan talar istället om livsstil. Oavsett vilket uttryck man använder beskriver de hur det, efter många års aktivt klättrande praktiskt taget är omöjligt att sluta klättra. Även efter långa uppehåll, med kanske flera års bortavaro från klättringen, tänker en sådan person på sig själv som en klättrare och klättringen finns med i tankarna så gott som dagligen. Betraktat ur ett identitetsperspektiv är det alltså möjligt att förstå åtminstone något av vad som kan locka en person att börja klättra och vad som kan bidra till att personen inte slutar. Flow är ett fenomen som diskuteras i flera studier av klättrares motivation (Arnegård, 1996a; 1996b; Ek & Ternander, 1996; Slanger & Rudestam, 1997; Della Fave et al., 2003). Därför är det knappast förvånande att finna det även i denna studie. Begreppet flow har genom att det beskrivits i populärvetenskaplig litteratur (t.ex. Csíkszentmihályi, 1992) blivit något av var mans egendom. Detta märks inte minst i denna studie, där flertalet informanter nämner termen flow och beskriver situationer där de har upplevt flow. Dessa informanter beskriver också samtliga dimensioner av flow, så som de har beskrivits av Csíkszentmihályi (1992). Många understryker att klättring för dem är en utmaning. Utmaningen kan för olika personer handla om olika saker. För de flesta handlar det om problemlösning, såväl fysisk som teknisk och för många består utmaningen också i att hålla sin rädsla i schack. Vidare beskriver några hur det i klättring är möjligt välja en utmaning som passar individens förmåga och dagsform. Csíkszentmihályi (1992) beskriver vikten av att ha tydliga mål och tydlig feedback för att kunna avgöra om de utförda handlingarna leder mot målen. Målen i klättring är, liksom feedbacken, ofta tydliga och konkreta. Detta är något som lyfts fram av en stor del av informanterna. Den totala koncentrationen på uppgiften är också en av flowdimensionerna. Även detta är något som nästan samtliga informanter tar upp, liksom förlusten av självmedvetande och den förändrade tidsuppfattning som förknippas med flow. Samma sak är det med känslan av kontroll över utgången av en situation som enligt Csíkszentmihályi även det är en viktig dimension. Många informanter beskriver känslan av att ha kontroll över riskerna. Några beskriver också känslan av att släppa kontrollen och handla helt automatiskt, och härigenom paradoxalt nog uppnå en större grad av kontroll. Slutligen, menar Csíkszentmihályi, måste en flowupplevelse vara så belönande att den blir ett självändamål. Detta är ingenting som någon av informanterna nämner explicit, men nära nog alla är mycket tydliga i sina beskrivningar av hur viktig klättring är för dem. Flera av dem prioriterar klättring före både arbete och relationer, vilket skulle kunna tas som intäkt för 34
att de flowupplevelser de får genom klättringen är så kallade autoteliska upplevelser, det vill säga att upplevelsen i sig är så belönande att den blir ett självändamål. Aktivering (arousal) förefaller ha stor betydelse på olika vis. De flesta informanter kan beskriva tillfällen när en hög aktivering känns behaglig, men de flesta av dessa kan också beskriva andra tillfällen – exempelvis om de kommit in i ett område med lös klippa – när aktiveringen blivit så hög att de istället upplevt ångest. Det är alltså ganska tydligt att det för var och en finns en aktiveringsnivå som upplevs som behaglig, där det är möjligt att prestera bra. Över denna nivå upplevs istället ångest och prestationerna därmed suboptimala. Många informanter menar att det är riskerna i klättringen som verkar aktiverande. Det finns för klättraren helt enkelt inget alternativ till att ha en hög vakenhetsgrad och en förhöjd uppmärksamhet. Däremot är inte informanternas beskrivningar av aktiveringens funktion helt samstämmiga. Flera informanter beskriver hur de tror att den förhöjda uppmärksamheten är orsaken till att sinnesintrycken de får under klättring, liksom minnesbilderna efteråt, blir så intensiva och starka. Några förefaller mena att aktiveringen är en förutsättning för flowupplevelser, medan andra inte gör den kopplingen. De menar istället att de under klättring känner sig mer levande än annars, och det ter sig sannolikt att aktiveringen är en viktig komponent i denna känsla. Oavsett vilken funktion aktiveringen fyller, tycks det rimligt att dra slutsatsen att aktivering är en viktig komponent. Det förefaller också rimligt att anta, att riskerna vid klättring fyller en aktiveringshöjande funktion. I den teori om sensation seeking personlighet som beskrivits i inledningen finns fyra komponenter: spännings- och äventyrssökande, upplevelsesökande, avhämning och känslighet för tristess. Spännings- och äventyrssökandet tycks även i denna studie vara en viktig faktor för flertalet informanter. Hela den spänningsfaktor som bildades utifrån kodningen av intervjusvaren beskriver detta. Möjligen kan också koden upptäckarglädje, som vid begreppsbildningen hänfördes till lekfaktor, räknas hit i detta sammanhang. Analogt beskriver den estetiska faktorn en betydande del av sensation seekerns upplevelsesökande. På samma vis förhåller det sig med känsligheten för tristess, som beskrivs av denna studies monotoniundvikandefaktor. Det tycks med andra ord som om en sensation seeking personlighet kan vara en väsentlig del av förklaringen till varför somliga personer klättrar. De allra flesta informanter nämner lärande och personlig utveckling som en viktig motivationsfaktor. Med lärande menar några att lära sig konkreta färdigheter som underlättar eller gör klättringen säkrare. Huvuddelen syftar dock i minst lika hög grad på en personlig utveckling av exempelvis omdöme och självtillit. Denna aspekt av lärande som många informanter beskrivit tycks vara av samma sort som beskrivits i ett flertal studier (Lefebvre, 1980; Iso-Ahola et al., 1988; Slanger & Rudestam, 1997), nämligen en höjning av den upplevda självförmågan. Sammanfattningsvis tycks det alltså som att vissa av de motivationsteorier som tidigare använts för att förklara varför människor klättrar i berg har ett större förklaringsvärde än andra. De teorier som förefaller få mest stöd i denna studie är flowteorin och aktivering som i huvudsak kan kopplas till den mentala faktorn och i någon mån till lekfaktorn, sensation seeking personlighet som framför allt kan kopplas till spännings- och monotoniundvikandefaktorerna samt behov av identitet som i denna studie identifierats som en separat faktor. Slutsatser Varför människor klättrar i berg förefaller vara en oerhört komplex fråga att besvara. Det tycks inte heller vara så, att det räcker med att beakta traditionella motivationsteorier. 35
Page 1 and 2: Motivation hos bergsklättrare ”K
Page 3 and 4: att de som inte klättrar har svår
Page 5 and 6: Parallellerna mellan att bestiga et
Page 7 and 8: argumentera för att åtminstone vi
Page 9 and 10: ursprungligen sökte sig till klät
Page 11 and 12: förklaras av det till synes irrati
Page 13 and 14: tendens till sensation seeking (hig
Page 15 and 16: fungerande under klättring, och de
Page 17 and 18: Hylander, 2003). Antagandet är att
Page 19 and 20: 19 Kinestetisk faktor Den kinesteti
Page 21 and 22: klättringens baksidor och som någ
Page 23 and 24: ”Framför allt det där att när
Page 25 and 26: ”Jag tycker inte att jag är någ
Page 27 and 28: ”Faran med att kommersialisera de
Page 29 and 30: ”En vägg som man inte vet någon
Page 31 and 32: 31 Diskussion Studiens tillförlitl
Page 33: Det är också viktigt att hålla i
Page 37 and 38: upplevelserna inomhus aldrig blir l
Page 39 and 40: Ewert, A. (2001). Playing the Edge:
Page 41 and 42: 41 Bilaga 1 Intervjuplan Bakgrund/A

PSYKOLOGISKA INSTITUTIONEN - Stockholms universitet

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?