PSYKOLOGISKA INSTITUTIONEN - Stockholms universitet

att de som inte klättrar har svårt att förstå både varför man klättrar och att det kan bereda
något nöje. Klättrarna själva förstår nöjet i klättringen genom egna erfarenheter, men inte
nödvändigtvis varför de är så lockade själva. Samtidigt kan det också vara så, som Bartlett
(1993) påpekar, att klättrarna själva inte är så ärliga när det gäller att kommunicera sina
motiv till andra. Härav kan ju följa att de så att säga grumlar förklaringarna även för sig
själva. Förklaringar som inför andra upprepas tillräckligt ofta kan även för klättraren själv
bli någon slags sanningar.
Vid första påseendet kan bergsklättring te sig som ett oerhört komplicerat och
riskabelt sätt att ta sig absolut ingenstans eftersom man ju måste ta sig ner igen efter att
toppen har nåtts. Det kan, med andra ord, förefalla både meningslöst och farligt. Icke
desto mindre kan man, paradoxalt nog, få intrycket att klättring är en universellt mänsklig
aktivitet. Det räcker med att en stund betrakta barn som leker på en dagisgård för att få
detta intryck.
Klättringens utveckling
En annan faktor som kan indikera att klättring är en universellt mänsklig aktivitet är att det
är en gammal företeelse. Första gången det finns dokumenterat att ett berg bestegs utan
annat syfte än att nå toppen var redan 1336, då Francesco Petrarca och hans bror Gerardo
besteg det 1912 meter höga Mont Ventoux i Provençe (Scott, 1981). Bestigningen var i
och för sig enkel och involverade inte klättring, men likafullt var syftet enbart att komma
upp på en topp. Man skulle alltså kunna hävda att bergsbestigningen är närmare 700 år
gammal. I trakten av Grenoble finns det 2086 meter höga Mont Aiguille, ett till synes
ointagligt platåberg med branta stup runt om. År 1492 gav den franske kungen, Charles
VIII, order om att berget skulle bestigas av en grupp under ledning av hans militäre
rådgivare, Antoine de Ville (Scott, 1981), ett företag som också lyckades. Renodlad
klättring är alltså en något nyare företeelse, drygt 500 år gammal.
Bergsbestigning som sport är dock ett ännu yngre fenomen. Sportens födelse
brukar dateras till 1786, då Balmat och Paccard besteg Europas högsta berg, Mont Blanc
(4807 meter) (Bernstein, 1989; Shipton, 1967). Under första hälften av 1800-talet, det som
brukar kallas för ”The Golden Age of Alpinism” (Bonington, 1992), bestegs nästan
samtliga toppar över 4000 meter i Alperna. Väldigt ofta utfördes dessa bestigningar av
välbesuttna engelsmän ledda av lokala guider. Delvis med motivationen att minska
beroendet av lokala guider, började dessa engelska gentlemän att träna klättring på mindre
klippor hemma i England. Denna träning, klippklättring, kom så småningom att framstå
som en självständig sport med eget existensberättigande. Sporten klippklättrings födelse
brukar dateras till år 1886, då advokaten Haskett-Smith, som i princip aldrig klättrade
utanför sitt hemland, klättrade ”The Wasdale Crack”, en spricka på en framträdande
klippformation i The Lake District (Scott, 1981; Bonington, 1992).
Under 1900-talet utvecklades utrustning och tekniker, vilket gjorde sporten avsevärt
mycket säkrare. Exempelvis lanserades nylonrepen under perioden efter andra
världskriget, vilka gjorde att man kunde räkna med att överleva ett fall, något som knappast
gällde så länge rep av naturmaterial användes (Wheelock, 1967). Mot slutet av 1980-talet
började inomhusklätterväggar, som i och för sig funnits sedan 1960-talet (Meldrum &
Royle, 1970), bli mer allmänt förekommande. Dessa medförde två nya steg i sportens
utveckling. För det första blev det möjligt att tävla i klättring eftersom det plötsligt var
möjligt att kontrollera att ingen av tävlingsdeltagarna hade någon föregående kännedom
om väggen. För det andra började klättring, genom inomhusväggarnas lättillgänglighet,
säkra miljö och kontrollerade klimat, bli mer av en allemanssport (British Mountaineering
Council, 1988).
3