15718 Biblioteksbladet 5.08

Den smala litteraturenI ”begynnelsenvar Ordet” [Joh. 1:1]En så enkel och samtidigt så enigmatisksats. Det är som att det inte riktigtgår att bli klar med den, trots att denbara handlar om fyra ord. Kanske kan manjämföra med Erik Beckmans:”När jag dör ska jag ha en egen lägenhet.”Samma sak där: enkelt men suggestivt oåtkomligt.Nu var Erik Beckman en svensk poetsom aldrig nådde ut till de breda folklagren.Med evangelisten Johannes var det förståstvärtom. Han – genom den ”antologi” hanvar med i – nådde ut så in i bomben. Bibelnsägs rent av vara världens mest lästa bok. Menbred aste? Nja, ser man till det innehållsmässigaär det väl lite märkligt. Ett sammelsuriumav röster, samma historia berättas fyragånger om, och huvudpersonen – Gud – fårman egentligen något grepp om honom?Annars brukar populära tegelstenar varaskrivna av bara en författare och dessutomha en väl sammanhållen intrig som når ettslags crescendo mot slutet av berättelsen.(Slutet ja – hur många kan på rak arm sägahur Bibeln slutar?) ”Mycket spänning förpengarna!” är en reklamslogan som inte allskänns otänkbar. Känns rent av som att jag settden. Men återigen: det är knappast något somskulle tillskrivas Bibeln. Samtidigt ligger detnågot i det rent fysiska: tegelstensformatet.En tunn Bibel är på flera vis svårtänkbar. Dessoöverblickbarhet blir en sorts styrka – dentycks ha en evig inre dialog och tar så att sägaaldrig slut (som sagt). Det är väl så att ett stortsidomfång i sig alstrar en sorts spontan imponans.Även verkligt experimentell (smal)litteratur kan i viss mån ”komma undan”genom fysisk bredd. Den franske författarenGeorge Perec är ett bra exempel, särskilt somhan gärna kombinerade ett väl tilltaget omfångmed märkvärdiga regler som att inte fåanvända bokstaven e. Det kan appellera tillett slags Guiness rekordbok-tänkande.”Det är i alla fall ett jäkla jobb han lagtner!”Och omvänt kan det upplevas som fuskigtom en bok tycks innehålla mer text än den isjälva verket gör. Jag minns en kollegas reaktionnär Peter Kihlgårds bok Anvisningar tillen far fick Svenska Dagbladets litteraturpris.Upprört slog hon i boken och konstateradeatt det är ju bara massa halvtomma sidor helavägen! Hur kan man ens få kalla det här för enroman? Det var som att hon upptäckt en smalbok förklädd till… ja, normal. På samma sätt,fast tvärtom, kan det för känsliga läsare kännasmärkligt och snudd på obehagligt atthålla till exempel Ann Jäderlunds samladedikter i handen. Varsågod: ett smalt poetisktförfattarskap ihoppressat i en biffig pocket.Här blir luft istället en bristvara! Samma sakmed de där Kyrklund-samlingarna: författarensom gjort sig känd för att väga sina ord sånoga att han i genomsnitt bara får ur sig ettpar meningar i veckan – nu i big pack!På något sätt känns författarskapen tämjdaoch liksom ”snällifierade” genom den fysiskaihopbuntningen. Återigen valuta förpengarna-tänket, kanske. För det tycks liggaen särskild provokation i den dubbelt smalalitteraturen. Somliga läsare kan uppleva attde själva liksom inte får plats – att det skrivnablir sig självt nog. Det är som reaktionen mankan höra på vissa konstutställningar: ”Detdär ju ingenting! Det är ju bara ett streck! Vadvar tanken med detta!? Kejsarens nya kläder,för fan! Vilken bluff !” Ja, och bluff är bluffmen vid ihopbuntningar blir det i alla fall enjädrans stor bluff; ett påvisbart arbete.Nåja. Självklart är det praktiskt med bigpack, men går läsningen helt opåverkad? Detfinns ett extremt exempel som jag menar bliren väsensskild upplevelse att läsa annat än isärtryck, eftersom själva det fysiska formatetblir en essentiell del av läsupplevelsen. Det ärMarcel Blanchots Dagens vanvett jag tänkerpå. Den mäter 15,4 cm hög, 11,8 cm bred ochryggen mäter bara 0,4 cm. Kort sagt: en oerhörtliten bok. Ändå tycks den tåla hur mångagenomläsningar som helst. Den är som ettslags outtömlig litterär fickplunta man kanbära med sig i innerfickan på manchesterkavajen.Dess innehåll är inte nonsens menheller inte sammanfattningsbart – inte förmig i alla fall.Om Blanchot fått Nobelpriset i litteraturkan man tänka sig reaktionerna: ”Under vilkensten har man grävt fram honom då? Jävlasnobbar – de vill bara försöka hitta så okändaoch obegripliga författare som möjligt!” Detär väl denna känsla som får en person somGert Fylking att instifta ett ”Folkets Nobelpris”.Detta skulle istället för att väljas av en”elitistisk jury” röstas fram av svenska folket.Avsikten var att verka i anti-snobbistisk andaoch istället premiera det egna landets redanmest uppmärksammade, populära och ekonomisktframgångsrika författare. Prisetinstiftades 2006 och gick till Camilla Läckberg,som därmed blev 100 000 kronor rikare.(Sedan dess har åtminstone inte jag hört såmycket mer om det – förutsägbarheten blevkanske för stor.)Något Folkets Nobelpris i till exempel fysikhar väl däremot aldrig varit på tal. ÖvrigaNobelpristagarnas bidrag till mänsklighetenär ofta minst lika svåra att på allvar sätta sigin som någonsin texter av Beckett, Milosz ellerJelinek. Man kanske försöker och hisnaröver de bråddjup man känner av men intesjälv mäktar dyka ner till. Skillnaden är välkanske att de andra pristagarna belönas justsom forskare. Litteraturpristagarna belönassom något annat – som någon som till syvendeoch sist sysslar med ”påhitt”.Sedan kan man förstås fråga sig vad en vissJohannes hade sagt om det.Kristian Fredénbibliotekarie och författare26 biblioteksbladet [5:2008]