15718 Biblioteksbladet 5.08

Besserwisserav Anders Mathlein Divisadero är det spanska ord -et för ”skiljelinje” men det kanockså användas i betydelsen avatt ”betrakta något på avstånd”.Divisadero Street är namnet på den gata somAnna, en av huvudpersonerna iMichael Ondaatjes senaste roman,Divisadero. Annas bok (översättning:Thomas Preis, Albert Bonniers förlag),har som sin fasta punkt närhon inte är på resande fot. En gång itiden markerade Divisadero Streetskiljelinjen mellan stad och landsbygdi San Fransisco. Gatan spelaringen stor roll i romanen, mennamnets båda betydelser, gränsdragning,att iaktta på avstånd, harpå många sätt något med Annasbelägenhet och erfarenhet att göra.Och inte bara hennes. Hon är inteensam huvudperson i den här tillkompositionen flerskiktade ochandlöst fascinerande romanen därtrådarna är många och flera lämnaslöst hängande, där kronologinär slumpartad och där läsaren självfår fylla i de blinda fläckarna – i likhetmed romanfigurerna som livetigenom försöker rekonstruera detpussel som en gång på ett ögonblickoch oåterkalleligt slogs sönder.Man måste läsa uppmärksamtoch gör det gärna, liksom mangirigt vänder blad i iver att förstå.Hur det går får man aldrig veta.Första gången Anna träder in i handlingenär hon sexton år. Hon bor med sin far, sinjämnåriga adopterade syster Claire och sinfyra år äldre fosterbror Coop – han som togsomhand av Annas far efter att hans föräldrarmördats. Nu är han alltiallo på bondgårdenbelägen i Norra Kalifornien. Vissa detaljergör att man kan sluta sig till att berättelsentar avstamp i Vietnamkrigets 1970-tal ochsträcker sig framåt till 2000-talet och krigsförklaringenmot Irak. Men egentligen skulledet kunna vara vilken tid som helst, Ondaatjelyckas förmedla en känsla av stillaståendetidlöshet, en atmosfär av ett nära nog mytisktoch pastischartat landskap, kargt ochavskalat.Anna inleder ett förhållande med Coopoch hennes far kommer på dem. Han misshandlarCoop svårt och Anna i sin tur ger sigpå sin far. Bara slumpen gör att ingen blirdödad men alla inblandade bli varse krafterinom sig som de inte visste fanns. Efter dettasplittras familjen.Det är en roman där man utanbrådska får följa karaktärernas inreoch yttre liv, deras längtan och sorgenöver en förlorad gemenskap.Alla präglas de av det där ögonblicketi det förflutna som i ett slagritade om livskartan för alla inblandade,ett ögonblick när allt förändradesoch som de måste förhålla sigtill livet igenom.Förutom det icke-linjära berättandetkänns också Ondaatjes temanigen från hans tidigare böcker:Uppbrott och flykt, den roll somdet förflutnas skuggor spelar förhur vi tolkar det pågående, minnetsförmåga att gäcka och spelaoss spratt och inte minst den hamnav ställföreträdande liv som konstenerbjuder.”Vi lever ständigt i upprepandetav våra egna historier, oavsett vilkahistorier vi berättar”, säger Annai romanen. Det gäller nog ocksåMichael Ondaatje. Han gör det baraså mycket bättre än många andra.Henriette Zornbiblioteksbladet [5:2008] 41