Stenmonumenten i Storvretabygden 2016 Sven-Inge Windahl

Stenmonumenten 

i Storvretabygden 

Sven-Inge Windahl 

2016

Bild och Text: 


Förlag: xxxxxxxxxxxxx 

2016 

2015 

Sven-Inge Windahl

Stenmonumenten i Storvretabygden 

Ett försök att hjälpa block och blockformationer att hitta sin plats i 

bygdens och stenhanteringens historia 



Välkommen in !

En dag frågade jag min hustru, som kom hem från sin dagliga promenad, var hon hade gått någonstans. ”Jag gick 

över berget med helgedomen, Du vet”, sade hon. Och jag förstod precis vad hon menade. Uppe på berget finns 

nämligen en mycket vackert arrangerad blocksamling - ett monument, som mycket väl kan ha ingått i en kultplats 

under sen stenålder. Platsen här är verkligen magisk på många sätt. Så kan man exempelvis se månskivan rulla på 

en uppspänd tråd (se nästa bild). 

Välkommen till en presentation av märkliga och spektakulära stenmonument 

i Storvretabygden !

Inledning

I. Den fotografiska våren, som kom av sig 

När jag för några år sedan pensionerades inträdde faktiskt en fotografisk vår. Jag lämnade det sociala 

fotograferandet - producerandet av en ändlös rad av familjebilder - och tog i stället med mig kameran ut i 

naturen. Jag studerade särskilt olika ljuseffekter och försökte återge dem i bild. Jag tog bilder på olika 

vattenspeglingar. Jag fotograferade fåglar på isflak i olika ljusbelysningar. Och inte minst fotade jag stenar. Jag 

upptäckte att stenar hade en fantastisk ljusdynamik. I takt med solens gång och med variationer i molnighet och 

luftfuktighet förändrades stenytornas ljus- och färgdräkt på det märkligaste sätt. 

Så småningom - när nyfikenheten på ljuseffekter lagt sig något - så började jag studera blockens former och 

placeringar i naturen. På sina ställen var också blocken arrangerade i märkliga formationer. Kunde verkligen 

naturens krafter spontant åstadkomma allt detta? Eller fanns det ett inslag av mänskligt planerande och 

utförande i stenhanteringen. När hade i så fall människor påverkat blockmiljön på det här sättet? Och i vilket 

syfte? Helt oplanerat hade jag plötsligt tagit ett första steg i den amatörarkeologiska karriären. Jag gick helt 

enkelt ”in i stenen” - och har egentligen aldrig riktigt kommit ut igen. 

Men stenfokuseringen påverkade tyvärr det fotografiska arbetet i negativ riktning. Fotograferingen blev mindre 

kreativ och fantasifull och snävade allt mer in mot ett torrt registrerande. Också utrustningsmässigt gick det 

utför. Allt oftare lämnade jag min något så när proffsiga ”bridge”-kamera hemma och fotograferade i stället med 

en mycket begränsad mobilkamera. Det fotografiska våren var definitivt över! Min senstartade fotografiska 

karriär offrades på amatörarkeologens stenaltare. 

De stenmonumentbilder, som jag nedan kommer att presentera, har alla tagits efter den fotografiska våren. Jag 

ber därför om ursäkt för den bristfälliga bildkvalitén. Men jag hoppas ändå att bilderna (med kommenterande 

text) ska inspirera till trivsamma utflykter i skog och mark och kanske också inspirera till egna amatörarkeologiska 

efterforskningar i närområdet.

II. Stenmonument - allmänt 

Vad är egentligen ett monument? För det första så handlar det om något som tillverkats av människor. Ofta är det 

tänkt att finnas till över lång tid och tillverkas därför helst i något hållbart material, exempelvis sten. Monumenten 

är inga tillverkade nyttighetsföremål. En cirkelrund härd uppbyggd av små block är inget monument hur vacker den 

än är. En husgrund av sten är inte heller något monument och kanske inte heller en kallmurat stenhägnad från äldre 

järnåldern. Men här kanske man kan börja tveka en aning. För en vacker rest av en stenhägnad skulle kanske många 

av oss kunna uppfatta som ett monument över en svunnen kultur - ett förgånget jordbrukssamhälle. Ett monument är 

alltså något som inte är användbart i sig i nuet men som riktar vår uppmärksamhet mot något annat och som får oss 

att minnas och återuppleva en person eller händelse - eller kanske rent av en hel folkgrupp eller en kultur - eller som 

visar på något annat viktigt men osynligt och blir därmed en konkretisering - en materialisering av något uppenbart 

viktigt, som inte längre går att ta på och som inte finns i den fysiska välden. 

Ett gränsröse som står uppställt längst en viktig gammal bygdegräns kan i den meningen sägas vara ett monument, 

eftersom det pekar ut något viktigt som inte går att se med blotta ögat. Men det skulle förstås också kunna vara ett 

monument över en viktig historisk tidsperiod när gårdar och byar slöt sig samman i större administrativa enheter, 

som så småningom skulle bli byggstenar i ett framväxande Sverige. Monument i sten kan ofta betecknas som 

skyltstenar, eftersom de skyltar för något, som varit viktigt i det förflutna eller som är viktigt i nuet. Skyltning är ett 

ganska bra ord att använda i samband med monument. När man skyltar så har man en medveten avsikt att rikta 

uppmärksamheten mot något viktigt - som inte nödvändigtvis finns i sinnesvärlden. Skyltningen har alltså en specifik 

funktion - den riktar uppmärksamheten mot ett speciellt målobjekt. Men skyltningen har också en tänkt 

åskådargrupp, vars uppmärksamhet man vill inrikta. Trafikskyltar skyltar för dem som framför någon form av fordon 

på vägen. En vacker kyrkport skyltar för kyrkobesökarna eller för sockenborna - de som söker sig till samma kyrka. 

Ibland kan man kanske fråga sig om skyltning kan göras för andra än människor. Ta kyrkportexemplet : kanske den 

vackra kyrkporten iordningställts för att behaga den kristne guden så att han skulle vilja träda in kyrkan och göra den 

till guds hus. Kanske vackra stenar på en kultplats mera riktar sig mot en gudom för att inbjuda denne att närvara vid 

kulthandlingarna än vad den riktade sig till människorna, som deltar i den religiösa ceremonin. Eller ett block kunde 

kanske under stenåldern uppställas för att attrahera uppmärksamheten hos ett visst djur, som människogruppen stod 

i ett totemförhållande till.

Man kan också fråga sig om uppställda monument alltid behöver ha en speciell åskådargrupp. Jag tänker då på 

monument som gör anspråk på att vara konstverk. Ett konstverk kan antagligen skapas utifrån en inneboende 

kreativ drift att uttrycka känslor och tankar i en viss form. Konstverket kan således fungera som monument (en 

kreativ manifestation) utan att nödvändigtvis behöva en speciell åskådargrupp. Det kan vara en sak mellan 

konstnär och konstverk. Det räcker med att konstnären själv betraktar sitt verk. När jag besökt olika stenlandskap i 

Storvretabygden, där människor ägnat sig åt stenhantering, så har jag ibland upplevt att konstnärer varit i farten 

utan att nödvändigtvis haft syftet att attrahera en publik. Vid åtskilliga stenhuggarplatser (oftast svårbedömd 

datering) kan man finna märkligt upplagda block i mycket djärva positioner och egendomligt uppbyggda 

blockhögar. Det förefaller som om stenhuggarna inte bara skyfflat undan skrotsten på ett slarvigt och 

slumpmässigt sätt. Ibland verkar det som om den konstnärliga kreativiteten har fått ta över. Och man har skapat 

ett konstverk (ett stenhuggarmonument) trots att detta inte på något sätt bidragit till effektiviteten i själva 

stenhuggarutövandet och bara kostat onödig tid. Och antalet troliga åskådare och beundrare av konstverket ute i 

den avlägsna Storskogen har antagligen från början kunnat skattas till noll. De här stenkonstverken har man inte 

räknat med att någon annan över huvud taget skulle se. De har nog varit ett utslag av en inre konstnärlig drift 

kanske blandad med viss yrkesjargong och professionell yrkesstolthet. Inte heller stenröjarna, som befriade 

åkerfälten från stenar och block och som lade upp den bortröjda materialet i högar och vallar på fältkanter och 

åkerholmar, arbetade helt och fullt enligt en praktisk bekvämlighetsmetod. Särskilt under den senaste 

röjningsvågen på 1900-talet, då transport och lyftning av tung sten underlättats av modern teknik, kan man se en 

del konstfulla uppställningar och staplingar av block, som inte är relaterade till arbetets praktiska utförande. 

Monumentskapare strävar oftast att utforma och utsmycka monument på ett sådant sätt att de väcker stor 

uppmärksamhet. Bara att utforma ett skyltblock i stort format gör ju att det lättare uppmärksammas. En annan 

strategi för att fånga uppmärksamheten är naturligtvis att placera monumenten i höglänt terräng med relativt gles 

trädväxt. På gamla stenmonument kan man ibland upptäcka uppallningar, som gör att skyltblocket står jämnare 

och syns bättre. Att ge block en speciell form, som tydligt avviker från de normalt och spontant förekommande 

blockformerna, fångar också uppmärksamheten. Det kan t.ex. röra sig om stora skickligt tillhuggna block med 

pyramidform, som kan ha haft boplatsmarkerande funktion redan under sen stenålder. Beroende på blockens 

tilltänkta funktion har ibland ett standardiserat formprogram använts. Gränsmonument är exempelvis utformade 

med en större sten i ett gränsröre och ev. mindre stenar som anger gränsriktning. Förr i tiden visste naturligtvis alla 

i bygden vad för sorts monument man stod inför, när man såg ett gränsröse, och vad man då hade att rätta sig 

efter.

Andra monumentrelevanta aspekter handlar naturligtvis om personerna bakom det enskilda monumentets 

tillkomst. Vem kan tänkas vara initiativtagare/beställare av monumenten och vem/vilka kan ha uppfört dem? Ju 

längre tillbaka man kommer i tiden desto troligare är det nog att beställar- och uppförarrollerna sammanföll och 

att ett monumentent planerades och uppställdes av en mindre grupp (boplatsens innevånare för ett 

boplatsmarkerande skyltblock eller en mindre släktgrupp för ett blockarrangemang som utmärker en grav). När 

större administrativa enheter skapats (som härader och socknar) så kan man tänka sig att det finns samfällda 

beslut - kanske tagna på tingssammankomster - som avgör hur större bygdegränser ska löpa och var 

gränsmarkeringar i sten ska uppsättas. Vissa stora och märkliga blockmonument i Storskogen och i andra 

höglänta skogsområden i Storvretabygden har tydliga borrännemarkeringar - antingen enstaka långa eller flera 

korta satta på rad. Det skulle ju bara kunna vara ett uttryck för den klyvteknik som används för att hugga fram 

själva skyltblocket. Men eftersom stora borrännemärkta och monumentliknande block finns långt ute i oländig 

skogsterräng så kan man ju tänka sig att själva borrännorna markerade en uppdragsgivare. Kanske uppfattades 

de som en stenstämpel, som talade om att det rörde sig om en gränsmarkeringen sanktionerad av en 

myndighet, som hade makt och tillsyn över ett större landområde. 

Utöver detta att block tillformades på specifika sätt för att uttrycka speciella funktioner så finns det naturligtvis 

en viktig grundsignalering i människopåverkade block. De visar ju att andra än naturkrafternas egna arkitekter 

stått för skapandet av block och blockarrangemang. De visade ju tydligt för främlingar och nykomlingar i bygden 

att området var befolkat och reserverat. Kom man till bygden i fredliga avsikter, så gav de människopåverkade 

blocken en antydan om att man måste följa en fastlagd beteendekod. Kom man i fientliga avsikter så kunde ju 

samma typ av block ha ett helt annat signalvärde. En fiende kunde uppskatta hur stora arbetsinsatser som hade 

krävts för att tillforma och placera skyltblocken längs boplatsens gränser. Därmed gick det att något så när 

kalkylera hur starkt motstånd man kunde förvänta sig att möta vid ett ev. angrepp. Stora spektakulära skyltblock 

kan således ha haft en konfliktreducerande och aggressionshämmande effekt.

III. Fackarkeologer och amatörarkeologer - och block 

Fackarkeologer har otvivelaktigt en hög kompetens kring en rad olika områden inom det arkeologiska fältet. Men 

det finns också områden, som arkeologerna är ointresserade av och som de kanske rent av betraktar som 

ovetenskapliga. Och här har man förståeligt nog inte utvecklat någon större grad av kompetens. Här är det istället 

intresserade amatörarkeologer, som tillägnar sig och vidareutvecklar kompetensen. 

Ett sådant område handlar om block: blockens former, blockens uppställningssätt, blockens speciella arrangemang 

- och slutligen blockens tillverkningssätt. Block tycks bara vara intressanta för arkeologer om de anknyter till 

gravar, husgrunder, och stenhägnader - eller om det rör sig om stenytor för inknackade eller målade figurer eller 

om utgångsmaterial för framslagning av olika redskap. Att människor alltsedan stenåldern bedrivit en omfattande 

stenhantering i och omkring de områden, där de varit bosatta, har inte nämnvärt intresserat fackarkeologerna. I 

Storvretabygdens höglänta skogsmarker, där människor tidigt blev bosatta, är det en ofattbar stor stenmassa, som 

omformats, omfördelats, förflyttats och arrangerats utifrån en rad olika syften. Det behövdes mängder av huggen 

sten inom ramen för en invecklad och i tiden mycket utsträckt begravningsprocedur. Det behövdes block för 

utformning och skyltning av begravningsplatser och kultplatser. Lämpliga block måste också huggas fram för olika 

hushålls-och hantverksaktiviteter. Block behövdes också för skyltning av boplatser och större territorier. 

Det är inte lätt att i otillgängliga och igenväxta skogsmarker hitta boplatsindikatorer i form av stenredskap, 

avslagsytor, eller boplatsrelaterade gropar. Ofta är det då betydligt enklare att identifiera ett avgränsat område 

med karaktäristiska, tillhuggna blockformer - aktivitetsytor där intensiv stenhantering bedrivits. Ingen stenåldersboplats 

med självaktning saknade denna typ av aktivitetsyta, där block påverkades och tillformades på ett 

mycket påtagligt sätt. Varför fackarkeologerna i sitt boplatsinventerande arbete inte använder sig av denna 

tydliga - och över tid beständiga - boplatsindikator är inte lätt att förstå. Kanske har det att göra med vetenskapliga 

traditioner, som leder forskare inom det arkeologiska fältet i helt andra riktningar. Kanske finns det inom 

den vetenskapliga arkeologin ett tydligt normsystem, som per automatik ställer forskare, som vill ägna sig åt mer 

ingående blockstudier vid en skampåle, som hotar den fortsatta vetenskapliga karriären. Kanske måste vi avvakta 

en ny djärv forskargeneration, som vågar ägna sig åt ett så märkligt tabubelagt men ändå så självklart 

forskningsområde.

Till dess ligger antagligen ansvaret på intresserade amatörarkeologer att upprätthålla och utveckla 

blockkompetensen. Det handlar bl.a. om att utveckla en konsekvent blocktypologi, där blocktyper kan 

relateras till olika skyltfunktioner och till andra boplatsindikatorer. I stort handlar det om att försöka förstå 

den gamla forntida stenhanteringen i våra skogsmarker utifrån de forntida människornas uppfattning om 

religion och kosmologi och om liv och död över huvud taget. De går knappast att förstå den urgamla och 

mycket omfattande stenhanteringen i våra skogsmarker om vi inte tänker oss att den handlade om liv och 

död och ansågs nödvändig för att säkra livets och världens fortbestånd.

IV. Stenmonument och stenhuggeri 

Den tidiga och den sena husbehovshypotesen ang. den tillhuggna stenen i skogsmarkerna 

Merparten av de monument, som jag nedan beskriver (och också det stora flertalet av dem som inte fått plats i 

min presentation) består av huggen sten. Det innebär att det på monumentets plats eller i dess närhet funnits en 

stentägt, där stenmaterialet kluvits fram. Dagens fackarkeologer daterar i regel hugget stenmaterial i skogsmarker 

till de senaste århundradena. Man tänker sig då att bönder på näraliggande slättgårdar dragit till skogs, huggit 

fram sten och transporterat hem den för husbehovsanvändning. En särskild stor anledning till det ökade behovet 

av huggen sten var (anser man) de successiva skiftesreformerna på 1700- och 1800-talet, vilka triggade en 

omfattande nybyggnation. Utifrån en sådan sen tolkning (den sena husbehovshypotesen) av det huggna 

stenmaterialet i skogsmarken följer rimligtvis att alla monument, som är uppbyggda av huggen sten är av relativt 

sent datum (från de senaste tre århundradena). 

Jag har dock valt att sätta in det omfattande stenhuggeriet i Storvretabygdens skogsmarker i ett helt annat 

tidsmässigt sammanhang. En stor del av stenhuggeriet har enligt min mening utförts mycket tidigt (den tidiga 

husbehovshypotesen) – redan under senare delen av stenåldern - av människor, som då var fast bosatta i 

skogsmarken. Man utförde här ett omfattande stenhuggeri för att få fram lämplig sten för religiösa syften (för 

utformning och skyltning av gravplatser och kultplatser), för profana syften (för olika hushålls - och 

hantverksaktiviteter) och även för juridiska syften (för markering av boplatser och andra större territorier). 

Den tidiga husbehovshypotesen angående skogsmarkernas stenhuggeri undviker några svåra problem, som den 

sena husbehovshypotesen har mycket svårt att ta sig förbi. Vi behöver inte ställa oss frågan varför rationellt 

tänkande bönder i relativt sen tid skulle bege sig till avlägsna och svårtillgängliga skogsmarker för att hugga fram 

mycket svårtransporterad sten, när de hade tillgång till lämplig klyvsten utanför den egna husknuten. Vi behöver 

inte heller ställa oss frågan varför samma rationellt tänkande bönder har huggit fram sådana enormt stora 

överskottsmängder av huggen sten i skogsmarkerna – huggen sten som aldrig avhämtats.

V. Stenmonument från stenålder till förra seklet 

Med utgångspunkt i den tidiga husbehovshypotesen finns det goda skäl att tro att huggna stenmonument faktiskt kan 

ha uppförts redan för mellan 5000 och 4000 år sedan (under sen stenålder). En del av dessa har sannolikt bara haft 

en skyltfunktion så länge som människor varit fast bosatta i skogsmarken. Andra stenmonument kan sannolikt senare 

ha återanvänts för att exempelvis markera viktiga punkter längs en bygdegräns. De är vad jag ibland brukar kalla för 

2-fas – monument för att understryka att de haft olika funktioner vid olika tidpunkter. I samband med omformningen 

till ett gränsmarkerande skyltblock kan det gamla stenmonumentet återigen ha utsatts för stenhuggarinsatser. 

Några av de (troliga) gränsmarkerande stenmonumenten har antagligen uppförts relativt sent. De kan dock vara 

betydligt äldre än de mindre gränsrösen, som kom att sättas upp mellan olika skogsskiften som en följd av 

skiftesreformerna på 1700- och 1800-talet. Större bygdegränser, som avgränsade gamla administrativa enheter som 

socknar och härader, har antagligen varit stenskyltade redan under tidig medeltid. 

Några av de stenmonument, som är upptagna i min beskrivning, är sentida. Särskilt de fältnära monumenten har en 

låg ålder, eftersom de med stor sannolikhet tillkommit i samband med sentida stenröjning av åkerfälten. Några av 

dem kan faktiskt ha tillkommet långt in på 1900-talet. Även i anknytning till dessa fältnära monument kan man ibland 

upptäcka huggna block. Man har nämligen behövt klyva större block i åkerjorden för att kunna transportera in dem 

till en närliggande åkerholme eller fältkant. 

Sammanfattningsvis kan man konstatera att stenmonumenten troligen täcker en tidsperiod av 5000 år (kanske mer än 

så) - eller hela den långa period som människor varit fast bosatta i Storvretabygden.

VI. Borrat stenmaterial ute i skogsmarken 

Flera av de stenmonument, som nedan kommer att beskrivas, har bearbetats med borrteknik. Det är lätt att 

konstatera, eftersom borrännorna efter borrklyvhålen finns kvar i klyvytorna. Enligt fackarkeologer är stenborrning 

en senkommen teknisk uppfinning, som inte går längre tillbaka än 1700-talet. De tekniska förutsättningarna för 

stenborrning har dock säkerligen funnits under lång tid - i princip så länge det funnits möjligheter att framställa 

hårt järn (stål), som behövdes till järnborr. Det skulle således i princip ha varit möjligt att borra i sten redan under 

äldre järnåldern. Själva hantverket är skäligen enkelt (en kombination av slag- och vridmoment). Det behövdes 

ingen Einstein-figur för att uppfinna stenborrningstekniken. De olika komponenterna i hantverket har också 

använts redan under stenåldern. Det fanns således en ”borrtradition” som man var väl förtrogen med. Den 

viktigaste frågan kring stenborrningen är rimligtvis varför tekniken inte kom att användas ett eller två tusen år 

innan dagens fackarkeologer anser att den introducerades. 

Här måste man naturligtvis skilja på stenborrning och stenborrning. Det är skillnad på att borra för att klyva sten 

och att borra för att spränga sten. Kanske är det så att fackarkeologernas sena datering håller för borrning av 

spränghål medan klyvhålsborrningen kanske kan gå längre tillbaka och rent av förlora sig in i en dimhöljd forntid. 

Någon tillförlitlig metod för att bestämma borrhåls och borrännors ålder finns, så vitt jag vet, inte. Man kan 

naturligtvis försöka bestämma klyvhålsåldern utifrån graden av inväxning av lavar och mossor i borrhål och 

borrännor (och på de framkluvna stenytorna). Men det är alltför många faktorer som bestämmer inväxningstakten 

för att denna biologiska tidsbestämningsmetod ska kunna ge några säkra dateringsresultat. När jag närmare tänker 

efter på saken, så borde det rimligtvis finnas en säker metod att bestämma ett borrhåls ålder. Men då gäller det 

att hitta en järnkil som fortfarande sitter kvar i ett klyvborrhål. Sådan kilar är inte lätta att hitta, eftersom de 

lossnade när borrhålen vid klyvningen sprack upp. Klyvhålskilar av järn slängde man antagligen aldrig bort. De 

kunde användas på nytt eller - om de var uttjänta - smidas om. Men efter tre år av idogt letande på olika 

klyvhålsplatser har jag faktiskt funnit en. Jag ställer den gärna till förfogande för en kol 14-analys. Visserligen kan 

analysen bara ge en datering för en enda klyvhålsplats. Men en datering skulle ändå kunna vara värdefull. 

Antingen bekräftar den fackarkeologernas antagande om en sen introduktion av borrtekniken - eller också kommer 

den att generera ett resultat som kan överraska fackarkeologerna och få dem att tänka om vad gäller dateringen 

av det borrade stenmaterialet.

Hur som helst så måste rimligtvis de stenmonument, som har ett borrat inslag ha påverkats och utformats 

långt efter stenålderns slut, när människorna lämnat den höglänta skogsbygden och flyttat ner på slätten. 

Monumenten kan naturligtvis ha haft en funktion under sen stenålder. Men de har omformats med 

borrklyvteknik betydligt senare. 

När man vandrar omkring i höglänta avlägsna skogsbygder i Storvretatrakten ser man faktiskt ganska ofta 

större eller mindre klyvhålsplatser, där stenborrning använts. Ofta står en större blockdel kvar upprätt på 

platsen medan ganska stora bortkluvna stenstycken ligger på marken runt omkring. Någon stenklyvning till 

husbehov har troligen inte bedrivis här. Ingen ansats har gjorts för att stycka de stora stenstyckena ytterligare 

för att kunna transportera hem dem. Det förefaller betydligt troligare att man velat skapa ett skyltblock som 

tydligt skulle uppmärksammas och att man egentligen var ointresserad av den borthuggna stenmassan. 

Kanske är borrännorna i stenytorna på såda platser inte bara en obetydlig konsekvens av den använda 

borrklyvhålstekniken. Kanske ska borrännorna uppfattas som en synlig och beständig stenstämpel, som intygar 

att en myndighet med makt och tillsyn över ett större administrativt område har upprättat och garanterat en 

viktig gräns, som löper fram just här. Kanske ska borrännemärkta monument i avlägsna skogsmarker betraktas 

som markörer för viktiga bygdegränser. Framtida forskning får väl avgöra om gränsmonument- hypotesen har 

någon bärkraft.

VII. En bild med 

amatörarkeologisk bäring 

Jag hade inte tänkt mig att använda den här 

bilden – tagen en eftermiddag i februari 

2015. Men så ser jag ju att den innehåller 

olika bottnar, som anknyter till mina 

amatörarkeologiska bemödanden. 

Det första nyckelordet är skugga. Jag tänker på alla de människor som levat och verkat i skogen till höger på bilden 

under stenålder och kanske tidig bronsålder. Nu är de osynliga skuggor, som irrar omkring runt sina gamla bostäder i 

skogen. Jag får vara glad att jag fortfarande har en synlig skugga. Men det gäller förstås att skynda på att utforska 

stenspåren efter en svunnen kultur, innan man själv blir en osynlig skugga. 

Det andra nyckelordet kan vara tillgänglighet. Precis så enkelt som det är att följa djurspår i snö i öppen fältmiljö så 

enkelt skulle man ibland önska att det var att följa stenspåren i skogsmark. Men här drabbas Du av blockrik terräng, tät 

barrskog, fästingsstinna busksnår - och inte minst av de ogenomträngliga rismattorna efter skogsavverkningar. Då är det 

inte lätt att följa stenspår - och särskilt inte för en 70-årig gubbe, som har svårt att ta sig fram på slät, öppen mark. 

Beständighet skulle kunna vara ett tredje nyckelord. Vi vet att djurspår i snö - som det på bilden - kan vara borta på 

några dagar. Samtidigt har vi lärt oss att stenspåren ute i skogsmarken är beständiga och har funnits ganska oförändrade 

kvar genom tusentals år. Men vad händer med stenspåren i Storskogen och i angränsande skogsmarker när Storuppsala 

byggs och skogsmark kommer att exploateras för byggande av bostäder, affärscentra och vägar? Det är inte det hårda 

materialet som gjort stenspåren beständiga. Det är skogen, som tagit hand om och bevarat stenspåren. Skogen har gett 

dem en Törnrosasömn. Men en dag kommer den onde prinsen med en dödsbringande kyss. Han kommer inte på en 

springare. Han kommer på en skogsmaskin, en grävskopa eller bulldozer - eller sittande på ett tippflak till en lastbil. 

Vi vet inte exakt när han kommer. Men att han kommer är säkert!

VIII. Den mänskliga perceptionsproblematiken vid arkeologiska efterforskningar 

Tolkning och selektiv uppmärksamhet - perceptionsmekanismer på gott och ont 

Det mänskliga perceptionssystemet hanterar nästan aldrig information på ett objektivt och neutralt sätt. Vi 

tolkar ständigt den ”rena” information som vi hämtar in via våra sinnesorgan. Vi söker alltid efter 

meningsfullhet, återkommande mönster och kompletta figurer. Det är väl oftast funktionellt i vardagen. Men 

ibland blir det problematiskt och medför att vi övertolkar och läser in mening och mönsterstrukturer i helt 

slumpmässiga och kaotiska yttringar. 

Våra tolkningar påverkas av en rad olika faktorer utöver den neutrala sinnesinformationen: motivation, 

förväntningar, förinställningar i form av tidigare kunskaper och erfarenheter - och slutligen även av de teorier vi 

har om hur vi tror att världen är beskaffad i olika avseenen. Men det är inte bara så att dessa faktorer påverkar 

hur vi tolkar sinnesinformationen. De påverkar också vilken sinnesinformation vi uppmärksammar. De justerar 

helt enkelt vårt uppmärksamhetsfilter så att vi bara selektivt uppmärksammar en viss typ av information och 

stänger ute andra typer av information. Ibland kan uppmärksamhetsfiltret bli så märkligt inställt att vi faktiskt 

börjar uppmärksamma och tolka sådant som inte finns i sinnesvärlden. 

Att inte se det som finns och att se det som inte finns 

Kanske blir problematiken med uppmärksamhet och tolkning särskilt påtaglig i samband med arkeologiska 

efterforskningar, där spåren efter forntida kulturer många gånger är både otydliga och svårlästa. Våra egna 

motiv, teorier och förinställningar kommer att betyda mer för vad vi i slutändan läser in i det arkeologiska 

objektet än den sinnesinformation, som den fysiska strukturen ger upphov till.

Ibland ser man inte det som finns. Det kan bero på att man inte tror att det finns. Eller att man är helt fokuserad 

på något helt annat och går omkring med ett begränsande tunnelseende. När man däremot tror att något finns 

eller t.o.m. är övertygad om att något finns, då brukar man i regel hitta det som finns. Men det är inte helt 

oproblematiskt. Är man av olika skäl starkt motiverad att hitta det som man tror finns så kan det lätt hända att 

man börjar tänja på kriteriegränserna för det som finns. Det kan lätt bli så att man tror att man hittat det som 

finns trots att man egentligen funnit något helt annat. 

Svårigheterna att tillämpa en objektiv och kriteriebunden perception blir förstås ett problem, när det gäller att 

identifiera människokonstruerade monument. Vilka helt säkra kriterier kan jag ställa upp för att skilja mellan 

blockskapelser som naturens egna spontana krafter åstadkommit och de stenmonument, som byggts av 

människor? Några hundraprocentiga särskiljande kriterier har jag inte haft till hands. Det måste jag erkänna. 

Både naturkrafter och människor kan stapla block på varandra, kan göra uppallningar och klyva sten så att 

vinkelräta stenklossar med släta sidor uppstår. Det går ju an om man hittar borrännor på stenmaterialet. För så 

vitt jag vet har naturens egna krafter ännu inte lyckats utnyttja borrtekniken. Men om man nu inte hittar 

borrännor, så får man försöka göra bedömningar från fall till fall - och olika kriterier kan få olika tyngd beroende 

på vilket objekt man bedömer. Och ibland vet man nog inte vilka kriterier man använder. Man går på sin 

magkänsla. Och har man då som jag förinställningen att människor faktiskt varit bosatta i den höglänta 

skogsmarken sedan sen stenålder och ägnat sig åt omfattande stenhantering, så finns förstås risken att flera 

människotillverkade monument upptäcks än vad som faktiskt finns. Ofta blir det nog så att kontexten får avgöra 

hur en viss blockformation ska tolkas. Man får förlita sig på andra arkeologiska fynd i närområdet, på läget i 

terrängen och på anknytning till forntida strandlinjer. Det är väl egentligen inget konstigt med detta. Det är väl 

helt enkelt så man bör gå tillväga. Men ofta är dock andra arkeologisk fynd i närområdet lika svårtolkade som 

huvudobjektet för undersökningen. 

Och även om man nu lyckas fastställa att det rör sig om ett människokonstruerat stenmonument, så upphör inte 

problematiken för den skull. Det krävs ju att man går vidare och försöker avgöra om det är ett boplatsrelaterat 

skyltmonument från sen stenålder eller ett gränsmarkerande monument, som upprättades bara för några hundra 

år sedan. Sättet att hantera sten har nog varit likartat under mycket lång tid innan borrtekniken introducerades.

Och graden av inväxning av lavar och mossor på kluvna stenytor är, som redan nämnts, en bräcklig indikator på 

mängden förfluten tid. Alltför många faktorer påverkar inväxningstakten. 

Nu har jag ändå sovrat kraftigt i mitt identifierade monumentmaterial. Och i den nedan redovisade presentationen tar 

jag bara upp sådana monument, som jag är tämligen övertygad om har mänskliga byggmästare. Men jag kan ju ha fel! 

Däremot är jag betydligt osäkrare när det gäller monumentens inplacering i tiden. Och som läsaren kommer att se så 

garderar jag mig ofta genom att laborera både med tidiga och sena tolkningar. 

Människokonstruerade figurer på stenytor? 

Avslutningsvis bör nämnas att jag i min presentation av stenmonument avstått från att inkludera monument med 

möjliga - eller rent av troliga - figurer i stenytan (inknackade eller målade). Också här saknas tydliga objektiva kriterier 

för att avgöra om en figur skapats av naturens krafter eller av människohänder. Och även om man kan vara nog så 

säker på att det ibland rör sig om en människoformad figur, så är det långt ifrån säkert att motivet är tolkbart på ett 

entydigt sätt. Motivation, förkunskap och fokusering avgör vad och hur mycket man hittar av troliga figurala mönster. 

Själv hittade jag under en period, när jag verkligen fokuserade på att skanna av varje stenyta, som jag vandrade förbi i 

skogen, åtskilliga spännande figurer. När jag idag tittar på bilderna av de troliga figurerna på stenytorna, så kan jag 

mycket väl komma fram till olika tolkningar från gång till gång. Det är nästan som om dagsformen, och möjligen den 

förinställning jag har för tillfället, avgör hur jag bedömer det som finns på stenytan. Om man inte själv kan avgöra vad 

som finns på en stenyta, vem ska då avgöra? Ska det vara fem experter, som alla har stor kunskap i och erfarenhet av 

ämnet? Eller ska det vara 50 oberoende personer som saknar specialkunskap i ämnet? Eller ska det trots allt vara jag 

själv - som är den enda som är förtrogen med den kontext där blocket med den möjliga figuren finns? Kanske finns det 

idag metoder att avgöra hur ett visst linjemönster i stenytan uppkommit. Men det är inte helt lätt att ta kontakt med 

en expert och särskilt inte att insistera på att stenytan ifråga ska besiktigas och undersökas, när man inte ens själv är 

säker på vad man ser? 

Nedan redovisar jag två monument (ingår alltså inte i monumentpresentationen längre fram), som har figurer, som jag 

bedömer som mera troliga människoskapelser än övriga figurer jag sett på blockytor i skogsmarken. Och om nu dessa 

två är de mest sannolika människoskapade figurer som jag hittat, så förstår säkert läsaren att mina efterforskningar 

inte lett till några storslagna resultat. Jag skulle kunna berätta åtskilligt om de här två monumenten och min tolkning av 

figurerna. Men för att inte förhandsinställa läsaren avstår jag från att kommentera bilderna, som alltså får försöka tala 

för sig själva inför varje enskild betraktare.

IX. En bild är alltid ett val 

I min presentation av stenmonumenten nedan presenterar jag inte de verkliga monumenten. Jag 

presenterar bilder av dem. Varje bild utgör ett val bland oändliga möjligheter att skildra ett utsnitt av 

verkligheten. När jag tar en bild väljer jag att lyfta fram vissa detaljer i ett motiv och att tona ner eller 

utesluta andra. Jag väljer en viss fotovinkel av ett oändligt antal möjliga vinklar för att lyfta fram just den 

tolkning, som jag redan gjort av motivet. Jag väljer inte kommenterande texter till bilderna. 

Jag väljer bilder som bäst sammanfaller med den uppfattning och tolkning som jag uttrycker i den 

kommenterande texten. 

De bilder jag nedan kommer att presentera är alltså en verklighetstolkning och inget uttryck för en objektiv 

sanning. Man kan inte lita på mina bilder! Men jag hoppas ändå att de ska inspirera och leda till 

reflektion och eftertanke - och gärna till egna efterforskningar i naturens och skogsmarkens stora 

arkeologiska stenskafferi.

X. Stenmonument som konst och ögonfägnad 

När jag nedan beskriver olika stenmonument, så redovisar jag en hel del funderingar kring monumentens tillkomsttid 

och speciella skyltfunktioner. Men man behöver ju inte närma sig monumenten på ett analyserande sätt. Man kan ju 

bara stanna upp och njuta av deras skönhet och deras märkliga och spektakulära utformning - mera som man utan 

gedigna fackkunskaper, oanalyserat och spontant, närmar och njuter av ett konstverk. Nedan följer tre bildexempel. 

Ungefär mitt på Tipptoppvägen - bara något 100-tal meter in i skogen - möter oss två stenmonument, som fägnar ögat 

både genom sin skönhet och sin spektakulära utformning. Och eftersom de dessutom befinner sig bara ett par meter 

från varandra så förstärker de dessutom vandras ”karisma” avsevärt. Den första bilden nedan visar hur ett större 

ursprungligt block omvandlats till ett skyltblock genom att ett mindre (men ändå ganska tungt och stort block) lagts 

upp, djärvt utskjutande, ovanpå. Den här typen av upplägg och djärv utskjutning skapas naturligtvis inte spontant av 

naturens krafter. Det är ingen tvivel om att det rör sig om en människoproducerad konstruktion för att skylta för något 

speciellt. Det överliggande blocket har med stor sannolikhet huggits fram ur blockets sida. Man har tagit 

stenmaterialet från närmaste möjliga plats. Vänder man på det överliggande blocket så passar det antagligen väl in i 

uthuggningen på sidan. Det har i slutändan blivit ett blockarrangemang som är vackert, spektakulärt, märkligt 

- och samtidigt sannolikt mycket funktionellt - på en och samma gång. Det vackert kluvna halvklotet på den andra 

bilden skulle egentligen, i sin genialt enkla skulpturala utformning, kunna utgöra en prydnad för vilken offentlig plats 

som helst. Den vackra klyvningen talar direkt och enkelt till betraktaren. Det finns naturligtvis alla möjligheter att lägga 

in olika symboliska tolkningar för den betraktare, som skulle vilja fördjupa studiet av konstverket. Men vackrare, 

enklare och mer direkt stenkonst än så här finner Du ingenstans i Storskogen! 

Den imponerande stenskivan på den tredje och sista bilden befinner sig på den kalhuggna Fulleröhöjden i slänten 

mellan en trolig gammal bobotten och en vackert skyltblock på höjden ovanför. Hör den till denna avlägsna tid (sen 

stenålder)? Eller är det en sentida stenhuggare, som lagt upp en vacker stenskiva med avsikt att senare avhämta den? 

Man kan egentligen strunta i vilket! Här kan man bara låta den vackra stenfågeln flyga fritt på utsträckta vingar och 

bara njuta av konstverket. Det är förunderligt vacker konst oavsett tillkomsttid. Det är tidlös konst!

Skyltarrangemanget med det djärvt upplagda blocket i Storskogen

Kluvet block - vacker stenkonst i Storskogen

Konstverk i sten på Fulleröhöjden

Monumentregister

1 

2 3 

Det boplatsmarkerande skyltblocket i 

Storskogen s. 33 - 47 

”Klyvhålsgraven” s. 48 - 58 

Den borrade stensuggan i Storskogen 

s. 59 - 74 

4 5 6 

Överhangsblocket i Storskogen s. 75 - 93 Den märkliga Bergrännan s. 94 - 112 

Det vackra skyltblocket i skogspartiet 

s. 113- 132 

7 8 9 

Stora stenkolossen med långa borrännan 

s. 133 - 151 

Två andra stenkolosser - en stående och 

en liggande s. 152 - 174 

Blockhögen med det djärvt upplagda 

blocket s. 175 - 200

10 11 12 

Den rödskimrande avhuggna konen på 

Fulleröhöjden s. 201 - 213 

Det gåtfulla monumentet i Fulleröskogen 

s. 214 - 227 

Stenskeppet i stenkullen vid kolonilottsängen 

s. 228 - 234 

13 14 15 

Stora blocksamlingen i skogspartiet vid 

kolonilottsvägen s. 235 - 254 Stenödlan i Fårhagen s. 255 - 265 Tre fältnära röjstensmonument s. 266 - 286 

16 17 

18 

De små dubbelmonumenten i skogs – 

marken s. 287 - 293 Fem uppallade block s. 294 - 327 Blockgraven i Storskogen s. 328 - 336

19 

Ett misslyckat monumentprojekt s. 337 - 353

Kap.1. Det boplatsmarkerande monumentet i Storskogen

© Sveriges geologiska undersökning. 

Det boplatsmarkerande monumentet i Storskogen

Boplatsskyltande block under sen stenålder 

I anslutning till stenåldersboplatser i Storvretatrakten finner man ofta spektakulära stenmonument, som 

ganska tydligt avviker från den vanliga arsenalen av människohanterade stenar och block. De står oftast inte 

centralt på boplatserna utan mera i periferin och har kanske fungerat som entrémonument till boplatserna. 

De anlades på platser, där de tydligt skulle synas för människor som närmade sig boplatsen. Ett spektakulärt 

entremonument gav säkert hög status till dem som bebodde platsen och kunde antagligen också användas 

för att för att markera territoriegräns mot en annan boplats. Till skillnad från de standardiserade 

boplatsmarkerande stenarna (pyramidformade eller koniska) hade boplatsmonumenten ett betydligt mer 

individuellt utseende och kunde alltså variera kraftigt i utförande från boplats till boplats. En del boplatser 

har inte satt upp den här typen av spektakulära monument. Här är det i stället ett större flyttblock, som fått 

markera boplatsen. Stenålderns människor hade en stark förkärlek för stora flyttblock. Flyttblocken hade ju 

redan från början en individuell karaktär och den kunde säkert utmejslas ytterligare genom uthuggning och 

tillputsning. Och det är kanske möjligt att stenmonumenten vid boplatserna utvecklats ur dessa 

boplatsmarkerande flyttblock. 

Monumentet vid bäcksluttningen i Storskogen - ett exempel på boplatsmarkerande 

block 

Som ett monsterliknande stenskepp seglar det här märkligt tillhuggna blocket fram i stensluttningen 

ovanför bäcken. Eftersom blocket tycks ha utsatts för stenhuggningsinsatser så skulle det kunna vara 

fråga om en relativt sentida stentägtsrauk. Men jag tror mera på att den är en medvetet planerad 

skapelse, som haft funktionen att skylta för en forntida stenåldersboplats. Blocket står idag mycket 

bräckligt på underlaget. Det har knappast gått att genomföra stenhuggningen på nuvarande plats. 

Antagligen har blocket tillformats från ett större originalblock och sedan ställts i den nuvarande 

skyltpositionen. I samma skogsområde finns spår, som antyder förekomst av både nedgrävda bobottnar 

och runda hyddbottnar. I området finns också ett par andra skyltblock med samma boplatsmarkerande 

funktion och även många andra typer av tillformade och uppställda skyltblock, som kan vara av samma 

höga ålder.

Det boplatsmarkerande skyltblocket i sluttning i Storskogen - nära tvärvägen mellan 

järnvägsfältet och Tipptoppvägen.

Samma skyltblock sett från en annan vinkel

Det boplatsmarkerande skyltblocket sett från en närliggande höjd. Bilden ljuger en aning. Terrängen är 

mer kuperad i verkligheten än vad som framgår av bilden.

En trolig gammal bobotten nära det boplatsmarkerande skyltblocket

Ett troligt boplatsmarkerande skyltblock från samma skogsområde

Ett av de vackraste och mest storskaliga stenmonument, som över huvud taget rests i Storskogen eller på 

angränsande skogshöjder. Ett större block har antagligen kluvits i två delar. En del har ställts på högkant 

medan den andra halvan kluvits till småblock, som i huvudsak placerats i en ring på baksidan. Framsidan har 

en vacker slät yta. Men i mitt tycke är ryggsidan vackrast. Blocket skulle mycket väl kunna vara ett 

entrémonument till ett boplatsområde under slutfasen av stenåldern (från ett skogsområde nära Norrbo).

Andra intressanta skyltblock i närheten

Pyramidblock ovanför en skogsväg som tvärar mellan järnvägsfältet och Tipptoppvägen. Stora 

pyramidblock verkar ha varit ett standardsätt att utmärka boplatser.

Ytterligare ett större pyramidformat block inom samma skogsområde

Vackert utformat block, som sannolikt haft någon skyltfunktion inom ett boplatsområde.

Tillhugget block med avrundad topp i samma skogsparti i Storskogen

Ytterligare ett boplatsskyltande block i samma skogsparti

Kap. 2. ”Klyvhålsgraven” 

Borrännemärkt blockarrangemang i Storskogen


”Klyvhålsgraven”

En klyvhålsgrav – eller kanske inte ändå 

När jag först stötte på detta stenmonument så kunde jag egentligen inte tro annat än att jag stod inför en 

märklig förkristen grav djupt inne i Storskogen. Här fanns ju en ståtlig liggande gravsten med lite bågformig 

översida - ca 2 meter lång och en halv meter hög. Här fanns ju också en stor symmetrisk gravhåla framför 

gravstenen. Här fanns huggna block placerade längs en del av gravhålans kant. Det fanns också en 

utsmyckning i form av utplacerade mindre stenar. Det märkligaste i utsmyckningsväg var dock att den vänstra 

delen av gravstenens översida var ”dekorerad” med borrännor. Jag hade tidigare sett en del borrat 

klyvhålsmaterial på andra ställen i Storskogen. Men det här var annorlunda. Det här var ingen kaotisk 

klyvhålsplats. Platsen var prydligt arrangerad. ”Gravstenen” var medvetet placerat ett stycke ovanför den 

stora gravgropen. Tre mindre stenar hade lagts under gravstenens vänstra underkant för att palla upp den så 

att den fick en vågrät position. Och borrännorna var placerade i kanten högst upp så att de tydligt skulle 

synas. Två mindre block var också prydligt utlagda mellan gravstenen och gravgropen. Det ena blocket 

uppvisade också synliga borrännor. De uppställda blocken i gravgropens kant var prydligt placerade kant i 

kant. Framför och vid sidan av gravplatsen fanns en del klyvhålsmaterial, varav en del verkar uppställt och 

uppallat. Det uppställda materialet verkar inte ha någon praktisk funktion utan verkar mera vara en skyltning 

för gallerierna. 

Det var alltså svårt att tro annat än att det rörde sig om en förkristen grav. Men det kunde ju inte stämma 

med den sena datering, som fackarkeologerna tilldelar det borrade klyvhålsmaterialet (högst ett par hundra 

år gammalt). Troligen rör det sig inte om ett gravmonument utan om en helt annan - och betydligt yngre - typ 

av monument. Eller också har fackarkeologerna kanske rejält underskattat det borrade klyvhålsmaterialets 

ålder. Ju flera märkliga klyvhålsplatser jag efter hand kommit i kontakt med både i Storskogen och i de 

angränsande höglänta skogsmarkerna så har jag faktiskt blivit alltmer tveksam till fackarkeologernas sena 

datering. Men trots detta har jag nu, med den erfarenhet jag skaffat mig under några år, svårt att tro att det 

rör sig om en förkristen grav - i vart fall med den utformning som stenmonumentet har idag.

Andra tolkningsförslag 

Kanske är det fråga om en skämtsam stenskyltning uppförd av sentida stenhuggare som arbetat i Storskogen. 

Själva gropen, placerad framför den borrännemärkta stenen, skulle kunna vara en stentägtsgrop (även om det 

idag inte är så lätt att säga om det verkligen stått något originalblock på plats här). Vill man ändå hålla fast vid 

en gravtolkning så kan man ju tänka sig att sentida stenhuggare använt sig av stenen som ingått i en tidigare 

blockgrav, som kan ha sina rötter i sen stenålder. Det finns flera exempel på blockgravar i närområdet. Att 

komma till en stor blockgrav med redan grovhuggen sten kunde nog vara som att komma till ett dukat bord för 

sentida stenhuggare. 

Enligt en annan tolkning skulle blockarrangemanget på den här platsen kunna vara ett gammalt gränsmonument, 

som markerade en gammal bygdegräns. Borrännorna efter den genomförda klyvningen skulle 

faktiskt kunna ha ett viktigt signalvärde. De skulle kunna uppfattas som en stenstämpel, som bekräftade att det 

fanns en bakomliggande myndighet, som garanterade gränsens rättsliga status. Man får väl då tänka sig att 

borrännorna härstammar från så pass tidig tid att stenborrning var ett exklusivt myndighetsverktyg och att 

bönder, som behövde hugga sten för husbehov, ännu inte hade tillgång till borrtekniken. Det som kan tala för 

en gränsmonument-tolkning just i det här fallet (liksom på många andra klyvhålsplatser) är den omständigheten 

att just inget hugget stenmaterial tycks ha forslats bort från platsen. Stenhuggare, som byggde stenmonument 

vid bygdegränser, hade säkert inget behov av forsla hem huggen sten för husbehovsanvändning. Mot en sådan 

tolkning talar möjligen det faktum att ifrågavarande monument saknar resning på höjden och uppmärksammas 

först när man kommer nära inpå det. 

Jag har ovan försökt att hjälpa ”klyvhålsgraven” att finna sin plats i bygdehistorien och i stenhanteringens 

flertusenåriga historia. Det känns dock knappast som att jag lyckats fullt ut. Det behövs kanske flera 

infallsvinklar och en hel del ”utanför- boxen-tänkande” för att tidsmässigt och funktionsmässigt kunna 

bestämma den märkliga ”klyvhålsgraven”.

Klyvhålsplatser och fortsatta forskningsuppgifter 

En stor del av det borrade klyvhålsmaterialet i Storskogen och på angränsande skogshöjder kan inrymmas i 

samma svårförståeliga kategori som den beskrivna ”klyvhålsgraven” ovan. Det är inte bara det långa 

avståndet och den oländiga terrängen som talar mot att det skulle röra sig om vanliga husbehovsstentägter 

för att täcka slättbönders behov av sten på sina gårdar. Det kluvna materialet är på vissa ställen 

så storskaligt och har tillverkats med så stor teknisk skicklighet att man nog måste anta att 

stenhuggarspecialister varit inblandade - specialister, som kanske arbetade på uppdrag av någon institution 

eller myndighet inne i Uppsala stad. Det är ju känt att Uppsala Universitet sedan lång tid tillbaka äger 

skogsmark i Storskogen. Kanske har huggningar genomförts på uppdrag av just Uppsala Universitet 

(Akademiförvaltningen). Det skulle ju möjligen kunna förklara varför till och med en hel del kluvet 

stenmaterial av riktigt god kvalitet ligger kvar ute i markerna. En resursstark institution som Uppsala 

Universitet har sannolikt kunnat välja och vraka bland det framhuggna materialet. Även en del material 

med förhållandevis god kvalitet (sett utifrån en tillfällighetshuggande bondes perspektiv) har därmed 

ratats och fått ligga kvar i skogen. En del av de stenmonument, som byggts ute i skogen, skulle kanske 

också kunna kopplas till just stenhuggarspecialister. Det är möjligt att stenhuggande yrkesmän har en 

annorlunda uppförandekod än vanliga tillfällighetshuggande bönder. Specialister med yrkeskunnande och 

yrkesstolthet hade sannolikt en större ambition att skylta för sin verksamhet. Man hade större intresse av 

att skapa någon form av konkret äreminne över sin stenhuggarinsats. Och kanske byggde man då en del 

monument av huggen sten, som skulle uttrycka något i stil med: ”Kilroy was here”. 

I skrivande stund har jag ingen detaljkunskap om vilket skogsskifte som Akademiförvaltningen äger och hur 

de exakta skiftesgränserna går. Men en fortsatt forskningsuppgift kunde naturligtvis vara att ta reda på 

skogsskiftets exakta inplacering i skogsmarken och att sedan relatera de märkliga klyvhålsplatsernas 

positioner till denna avgränsade skogsyta. En sådan efterforskning verkar inte ommöjlig att genomföra och 

skulle säkert passa en pensionerad amatörarkeolog, som behöver slå ihjäl lite tid. Vill man sedan döda 

ännu mera tid så kan man ju också undersöka bärkraften hos den ovannämda gränsmonumenthypotesen 

genom att relatera klyvhålsmonument till hur gamla bygdegränser/skiftesgränser löper i skogslandskapet. 

Den som vill ägna sitt pensionärsliv åt amatörarkeologi löper verkligen ingen risk att hamna i sysslolöshet.

Det uppställda borrännemärkta blocket med mindre block framför och stödstenar vid ena kanten. 

Klyvmaterialet är inte slarvigt utspritt utan vackert arrangerat i något speciellt skyltsyfte.

Vackert uppallat block med borrännor längs övre kanten. I viss vinkel ser blocket ut som ett litet 

snedtak.

Märklig uppallning av block med klyvborrännor. Den lilla stödstenen vilar inte stabilt på den undre stenen 

utan hålls på plats genom trycket från det övre klyvhålsblocket. Möjligen skulle de frodiga lavrosornas 

storlek kunna ge närmare upplysning om när stenhuggningen utfördes. Men det är tveksamt.

Ett vackert hugget portstolpe-liknande block med stora tydliga klyvborrännor samt ett mer oregelbundet 

skrotstensstycke nära klyvhålsgraven.

Två block (varav åtminstone det ena uppvisar borrännor) satta kant i kant vid ena sidan av ”klyvhålsgraven”.

Vacker blockgrav med stor förgård ett par hundra meter från ”klyvhålsgraven”

Kap. 3. Den borrade stensuggan i Storskogen 

- ett skyltobjekt som sätter saker på sin spets -


Den borrade stensuggan

Inledning 

Klyvhålsplatser i den höglänta skogsmarken i Storvretabygden kan se ut på en mängd olika sätt. I ena extremen är 

de extremt kaotiska och slarviga med en mängd kluvet stenmaterial, som ligger och skräpar på marken. I den 

andra änden finns klyvhålsplatser där kluvna block verkar uppställda och arrangerade på ett medvetet sätt enligt 

en plan. Men många gånger är det svårt att veta om man står inför en oavsiktlig stentäktsrauk eller ett medvetet 

tillhugget och arrangerat stenmonument. Man kan faktiskt göra olika tolkningar från gång till gång beroende på 

förinställning (vad man tidigare tittat på) eller på form och humör. 

Några klyvhålsplatser där borrteknik använts är dock förknippade med omständigheter som gör det ytterst 

sannolikt att de medvetet byggts och arrangerats av människor för att som stenmonument skylta för något viktigt. 

Vi har redan stiftat bekantskap med ”Klyvhålsgraven” i det föregående kapitlet. Nedan ska jag redovisa ytterligare 

ett sådant fall. 

Den borrade stensuggan i Storskogen 

Långt inne i Storskogen på en liten höjd ligger en stor och mycket tung stensugga. Nedanför höjden finns en 

ganska stor ovalformad nedsänkning i marken som mycket väl skulle kunna vara en bobotten från sen stenålder, 

då fångstfolket fortfarande bodde i den höglänta skogen. Utifrån denna kontext uppfattade jag först stensuggan 

som ett skyltblock för en boplats från sen stenålder. Att det tunga blocket dessutom var uppallat med ett litet 

block på undersidan gjorde en sådan tolkning än mera trolig. När jag besiktigade blocket närmare upptäckte jag 

att en stor del av blockets underkant var pepprad med korta borrännor, viket naturligtvis indikerade att blocket 

kluvits fram med borrteknik. Nedanför höjden där stensuggan placerats hittade jag också en ganska stor 

stentägtsplats med mängder av borrännor efter borrade klyvhål. Med största sannolikhet har stensuggan huggits 

fram här och sedan transporterats upp på den närbelägna höjden. Det måste ha varit ett mödosamt arbete, som 

krävt insatser av många män, att baxa upp den borrade stensuggan på höjden. Man kan ju tänka sig att 

stenhuggare i relativt sen tid transporterat det tunga och stora blocket hit för att senare komma tillbaka och 

stycka sönder blocket för att kunna transportera stenstyckena ned till den avlägsna bygden för användning som 

husbehovssten.

Men tänker man närmare efter så inser man ju att stenhuggare aldrig skulle ha agerat så irrationellt. Man skulle 

naturligtvis ha styckat stensuggan redan nere i stentägtsgropen och därmed sluppit det mödosamma arbetet att 

först transportera upp den på höjden. 

Nej, stensuggan ligger säkert inte här på sin nya plats i väntan på att styckas och avhämtas! Det faller ju också på 

den orimligheten att slättens bönder hade tillräckligt med likvärdig sten utanför husknuten och behövde således 

inte dra iväg långt bort i oländig skogsmark för att hämta lämplig sten. Den enda rimliga förklaringen måste vara att 

stensuggan faktiskt placerats här för att utgöra skyltmonument för något mycket viktigt. För något viktigt måste 

det rimligtvis ha varit, eftersom man gjort sig så mycket möda med att hugga fram blocket och transportera det till 

den här upphöjda platsen, där det tydligt kunde beskådas. 

Vad är egentligen tolkningsalternativen för en uppallad och borrad, stor stensugga långt inne i Storskogen? 

Skyltning för boplats 

Som redan nämnts har ingen styckning av stensuggan genomförts i stentägtsgropen för att åstadkomma 

användbara stenstycken för husbehovsanvändning. Det är således svårt att tro att stenhuggare - vare sig lekmän 

eller proffs - skulle ha varit i farten här för att hugga fram och transportera bort sten. Och stenhuggare skulle 

sannolikt inte ha släpat upp en stor, tung och oformlig stensugga på en närliggande kulle för att hämta hem den i 

ett enda stycke och först efter hemkomsten stycka den i användbara stenstycken. Och om man i stället leker med 

tanken att hela stensuggan är ett enda oanvändbart skrotstensstycke, så fanns ju ingen anledning att lägga ner 

stora resurser på att flytta den upp på kullen. 

Det mesta tyder således på att det handlar om uppställning av ett skyltblock. Stensuggan skulle helt enkelt skylta 

för något mycket viktigt här ute i Storskogen. Den skulle inte avhämtas. Den skulle permanent ligga just här och 

peka ut en speciell plats. 

Med tanke på att det i omgivningen finns en hel del spår, som tyder på att det här kan ha funnits ett gammalt 

bosättningsområde, så kan man tänks sig möjligheten att stensuggan skulle stå här på höjden för att markera en 

boplats från sen stenålder. Men även om fackarkeologer kan ha misstagit sig när det gäller stenborrningens bortre 

tidsgräns så har de antagligen inte missa den med flera tusen år. Eller…?

Gränsmonumenthyposen 

Nej, det mest sannolika är nog att vi måste hänföra stenborrning som klyvningsmetod till en betydligt 

senare tidsperiod och att den borrade stensuggan knappast kan ha ställts upp på sin kulle i förkristen tid. 

Den rimligaste tolkningen av stensuggans funktion är nog trots allt att den ställts upp för att skylta för en 

viktig gräns i skogsmarken. Men helt säkert på att det rör sig om ett gränsmarkerande monument kan man 

naturligtvis inte vara. Några avgörande positiva bevis för gränsmonumenthypotesen kan jag inte åberopa i 

det här fallet. Jag vet i nuläget inte om det finns skiftesgränser eller bygdegränser i området, som skulle 

kräva någon form av stenmarkering. Det behövs ett studium av äldre kartor över skogsområdet för att 

kunna klargöra om så är fallet. Och jag vet inte heller med säkerhet om stenklyvning med borrteknik 

förekommit för att bygga upp gränsmonument i sten. Så gott som alla säkerställda gränsmonument, som 

jag studerat i skogsmarken, saknar borrännor. I en del andra sammanhang har jag argumenterat för tanken 

att inte se borrännorna enbart som en bieffekt av den använda stenklyvningsmetoden. Jag tänker mig då 

att borrännorna i sig skulle kunna ha ett signalvärde. Borrännorna skulle kunna uttrycka att den upprättade 

gränsen var myndighetsanktionerad och upprättad i laga ordning. Gränsmarkerande borränneblock måste i 

så fall ha tillkommit i stenborrningens allra tidigaste barndom, då den kontrollerades av en myndighet och 

bara kunde utföras av en grupp specialister på myndighetens uppdrag. Tänker man i sådana banor, så skulle 

ju faktiskt de borrännemärkta blocken i avlägsna skogstrakter (där husbehovshuggning knappast kan ha 

bedrivits) kunna vara de tidigaste exemplen på stenborrning - en stenborrning, som då inte i första hand 

använts för att klyva sten utan för att åstadkomma en myndighetsstämpel i form av borrännor med en 

juridisk, gränsmarkerande funktion. Än så länge har dock denna hypotes en ganska bräcklig underbyggnad. 

Men om nu stensuggan har en gränsmarkerande funktion, så får man nog anta att den knappast ställts upp 

för att markera en mindre skiftesgräns i skogen. Med tanke på de resurser som krävts för utförande och 

uppställande är det rimligast att tro att stensuggan skyltat för någon större bygdegräns. Det kan noteras i 

sammanhanget att det finns en del andra - mindre märkliga - fynd av borrännemärkta stenar i närområdet . 

Men om dess bildar någon gränslinje tillsammans med stensuggan är inte undersökt.

Ett par långsökta och krystade förslag på skyltfunktioner 

Om vi spinner vidare på skyltblockstemat, så kan vi naturligtvis fråga oss om den borrade stensuggan skulle kunna 

ha någon annan skyltblocksfunktion än den gränsmarkerande. Att hitta skyltblockfunktioner i skogsmark från 

senare århundraden, som inte har med gränsmarkering att göra, är ingen lätt uppgift. Och tolkningsförsöken blir 

nog ganska långsökta och krystade. Men ett par tolkningsförsök kan jag ändå lämna. 

På en del platser, där stenklyvning genomförts, tycker jag mig ana en speciell stenskyltning. Enskilda block har 

ställts upp - och ibland pallats upp - på ett sätt som sticker ut. Man får lätt intrycket att stenhuggare av 

yrkesstolthet skyltat för sina stentägtplatser och att de med skyltblock velat säga någonting i stil med: ”Kilroy was 

here”. En skeptiker skulle naturligtvis här framhålla att den aktuella stentägtplatsen - förutom själva stensuggan - 

är ganska oansenlig och just inte mycket att skylta för. Ibland får jag också intrycket av att stenhuggare 

markerade sina stenhuggningsområden med speciellt uppställda inmutningsstenar. Men i ganska oöverblickbar 

skogsmark är det svårt att särskilja sådana stenar från gränsmarkerande stenar i rågångar. 

Sedan bör man avslutningsvis komma ihåg att all stenskyltning - även sådan under senare århundraden - inte 

nödvändigtvis behöver göras av rent praktiska skäl. I det gamla jordbrukssamhäller fanns riter och ritualer som 

byggde på vidskepelse och folktro och som i vissa bygder levde kvar långt fram på 1800-talet. Man kan ju 

exempelvis erinra om sedvänjor som ”sista kärven” och ”korngubben”. Motsvarande irrationella sedvänjor kan ju 

ha funnits inom den gamla stenhuggarkulturen. Och sådana föreställningar kan kanske ibland ha resulterat i 

egndomliga stenskyltningar. Till skillnad från jordbruksnäringen saknar stenhuggerinäringen dokumentation i 

form av uppteckningar och litterära skildringar. Och den har inte heller blivit föremål för forskarsamhällets 

uppmärksamhet. Vi vet egentligen mycket lite om stenhuggeriet ute i de höglänta skogsbygderna och ännu 

mindre om vad som rörde sig i stenhuggarnas hjärnor. Så kanske den borrade stensuggan står på sin kulle i 

Storskogen av helt irrationella skäl, som inte har något med den praktiska stenhuggerihanteringen att göra.

Att tala förstånd med en borrad stensugga 

Jag har många gånger försökt tala förstånd med den borrade stensuggan. Jag har exempelvis sagt: ”Du är 

osannolik och borde inte finnas”! Men det har inte haft någon effekt. Stensuggan har bara legat lugnt kvar. 

Jag har då försökt ändra taktik och sagt något i stil med: ”OK! Du är inte osannolik! Men Du borde finnas 

någon annanstans - t.ex. i en stenig fårhage längre ner i kanten mot slättlandskapet”! Men stensuggan är 

obeveklig. Den ligger envist kvar och fortsätter att ställa till problem för vår strävan att rätt förstå funktionen 

hos borrat stenmaterial i våra avlägsna och höglänta skogsmarker.

Den märkliga stensuggan med mängder av borrännor på undersidan har pallats upp på en liten höjd i Storskogen. 

Nedanför till höger finns en mindre stentägtsgrop och till vänster i en sänka ligger en trolig nedgrävd boplats. Stensuggan 

är vackert placerad och har onekligen något av skyltningskaraktär över sig.

Samma block, som på föregående bild, sett från ena gavelsidan. Om senare tiders stenhuggare verkligen ställt 

blocket här, så har antagligen syftet varit att forsla bort det i sin helhet för att användas i något speciellt syfte. 

Om man tänkt hugga det i mindre bitar så har det ju rimligen varit mer praktiskt att genomföra styckningen nere 

i stentägtsgropen än att först forsla upp det tunga blocket. Någon som haft för avsikt att forsla bort ett så här 

stort block på åtskilliga ton måste i så fall ha haft stora resurser till sitt förfogande. En alternativ och rimligare 

tolkning är att stenborrningen och huggningen genomförts för att det här blocket permanent skulle stå på just 

den här platsen och kommunicera något speciellt. Troligen rör det sig då om ett skyltblock för en skogsgräns.

Närbild, som visar klyvborrännorna på undersidan och uppallningen i ena kanten.

Bild från den lägre liggande stentägtsplatsen, där stensuggan sannolikt huggits fram.

Uppallad sten vid stentägtsplatsen, där stensuggan huggits fram

Cirka två hundra meter från stensuggan kan man hitta det här klossliknande blocket, som skickligt tillhuggits med 

borrklyvhålsteknik. Jag letar i början förgäves efter någon stentägtskälla.

Så småningom hittade jag en övervuxen plats, där stentägtskällan till blocket på föregående bild mycket väl kan döljas. 

Enskilda stentägtplatser kan således vara svåra att få syn på och kan lätt missas. Nu har inte detta varit ett särskilt stort 

problem vid mina efterforskningar i Storvretabygdens höglänta skogsmarker. Problemet har snarare varit att kunna förstå 

och förklara den stora mängden klart synliga klyhålsplatser i skogsmarken.

Spetsigt tillhugget block med borrännor efter borrade klyvhål längs ena kanten - något hundratal meter 

från den borrade stensuggan.

Uppallat block nära den spetsiga stenen med borrännor

Kap. 4. Överhangsblocket med den långa borrännan

Överhangsblocket med den långa borrännan i Storskogen 

© Sveriges geologiska undersökning.

Överhangsblocket med den långa borrännan 

Alldeles i närheten av den skogsväg, som förbinder fältvägen med Tipptoppvägen, finns ett märkligt block, 

som jag imponerats mycket av men som också berett mig mycket huvudbry. Man ser faktiskt baksidan av 

blocket redan från skogsvägen. Man får då intrycket av ett mycket ordinärt, kulligt, större flyttblock, som det 

finns hundratals av i Storskogen. Men vandrar man runt blocket och betraktar det från framsidan, så framstår 

det som ytterst märkligt. Hela framsidan är kraftigt urhuggen - utom överdelen, som skjuter fram över 

framsidan som ett mäktigt överhang. Det är nog det mest imponerande överhang som jag sett i hela 

Storskogen. Man har svårt att förstå hur man lyckats med konststycket att få den överskjutande blockdelen att 

ligga kvar (utan att brytas av genom sin egen tyngd), när stenmassan under huggits bort. Men det mäktiga 

överhanget är inte den enda märkligheten. Centralt på framsidan löper en borränna hela vägen från 

överhangets början och ca 1.5 meter ner. När jag först såg borrännan blev jag oerhört förvånad. Det borde ju 

vara omöjligt att anlägga ett borrhål direkt under den utskjutande delen. Så småningom går det upp för mig att 

borrhålet inte anlagts under överhanget. Borrningen har i stället startat ovanpå blocket. Man har borrat sig ner 

genom överhanget och fortsatt nedåt. Jag kan bekräfta detta genom att sticka upp en pinne genom borrhålet. 

Jag ser tydligt hur den sticker upp på ovansidan. På båda sidor av blockets framsida ligger några slarviga 

stensamlingar. Några av stenarna har formen av stora, tämligen rätvinkliga klossar. Och när man tittar närmare 

efter så ser man klyvhålsmärken (grunda borrännor tätt i rad) på flera av dessa stenklossar. 

Det är mycket svårt att bestämma ålder och funktion hos det här märkligt tillskapade blocket. Det är inte heller 

lätt att förstå blockets tillkomsthistoria rent tekniskt. Och var ska man ta utgångspunkten: i det mäktiga 

överhanget, den långa borrännan eller i klyvhålsstenarna framför blocket? Jag väljer att utgå från det märkliga 

överhanget och koncentrerar mig således på blockets egendomliga form. Finns överhangsformen med i det 

ganska omfattande blockmaterial, som människorna i den sena stenåldern lämnat efter sig i Storskogen? Ja, 

block med sådana överhangsformer finns även om de inte på något sätt dominerar materialet. En del block är 

djupt urhuggna på en sida. Och då bildas naturligt ett mindre överhang, som ofta avslutas i en avsmalnande 

trubbig ände eller en spets. Både block och urhuggning kan ibland vara så omfattande att man kan stå upprätt 

under överhanget. Jag har vid något tillfälle stått under ett sådant block under en regnskur och fått riktigt bra 

regnskydd. Men det finns också några andra block, som har ett bredare överhang, som mera liknar det på 

blocket med borrännan.

Inte så långt från det aktuella överhangsblocket finns ett ännu större block med överhang. Det handlar om 

ett mycket stort flyttblock, som kluvits i två hälfter. Den ena hälften står fortfarande upprätt och har ett 

ganska tydligt brett överhang. Man kan inte utesluta att just det här blocket inspirerat utformningen av 

blocket med borrännan. Blockformen med överhang är alltså känd från området under den sena stenåldern. 

Och det förefaller troligt att också det här aktuella blocket fått sin utformning under den perioden. 

Framsidan har antagligen huggits ut med traditionella metoder (utan inslag av borrteknik) och ett överhang 

har tillskapats redan nu. Det urhuggna stenmaterialet har placerats framför blockets framsida och har vid 

den här tidpunkten inga spår av borrade klyvhålsmärken. Det är naturligtvis svårt att säga vilken funktion det 

här märkligt tillskapade blocket haft under denna tidiga period. Det skulle dock inte förvåna om det skyltade 

för ett boplatsområde. Det finns fleras troliga boplatser i området. Och blocket skulle kunna utgöra ett 

spektakulärt entrémonument till bostadsområdet. 

Långt senare - kanske tusentals år senare - har antagligen en grupp personer med en gränsmarkerande 

uppgift dragit fram här. Man har letat efter ett spektakulärt block, som skulle kunna fungera som en tydlig 

gränsmarkör. Det är ganska naturligt att blickarna fallit på just det här märkliga blocket. Det valda blocket 

markerades då med en lång borränna på framsidan. Man borrade ett lång borrhål ner genom överhanget 

och vidare ner längs framsidan. Borrhålet borrades nog ganska nära framsidans överskickt. Och därefter 

höggs det ganska tunna överskiktet bort intill borrhålet så att borrännan blev synlig hela vägen. På så sätt 

kom också överhanget att fördjupas ytterligare och framstå som ännu mäktigare. Man väljer också att klyva 

några av de mindre blocken framför framsidan med hjälp av klyvhålsteknik. Man klyver inte här för få fram 

lämpliga stenstycken för användning på annat håll utan för att markera de mindre blocken som en del av 

gränsmonumentet. Det är möjligt att de idag ganska slarvigt sammanlagda klyvhålsblocken stått betydligt 

prydligare uppställda. Oordningen har förmodligen orsakats av gränsmarkerarnas klyvningsarbete. 

Just när det gäller den här platsen så har vi alltså avvisat husbehovshypotesen. Trots att vi här har spår både 

efter lång borränna och många klyvhål, så finns det ingeting som tyder på att man skulle ha kluvit fram sten 

här för hemtransport och användning till husbehov. Det är inte det bortkluvna materialet som varit i 

huvudfokus här. I stället har stenhuggarinsatsen både i den första och andra fasen syftat till att skapa ett 

skyltande monument

I den första tidiga fasen har det antagligen handlat om att med ett spektakulärt monument skylta för en 

boplats. I den andra och sista fasen har monumentet något förändrats och märkts för att skylta för en 

gränslinje, som drogs fram genom skogsområdet. 

Det finns säkert många andra sätt att tolka det här märkliga monumentet. Det är inget fel med att lägga upp 

flera olika tolkningsförslag på bordet. Det viktiga är att tolkningsförslagen (hypoteserna ) låter sig testas. Den 

tvåfas-hypotes, som jag ovan utvecklat, är rimligen testbar. Den antar exempelvis att de större blockbitar som 

ligger vid kanterna på blockets framsida inte har kluvits ut med hjälp av den långa borrännan (som antas ha 

tillkommit senare). Dessa block (stenklossar) bör då inte ha några långa borrännor, som kan matchas med 

borrännan på blocket. Hittar man i en fortsatt undersökning sådana matchande borrännor så punkteras 

tvåfas-hypotesen. Fortfarande kan dock gränsmarkeringshypotesen gälla. Men då får man anta att 

gränsmarkerarna huggit ut sitt monument ur ett originalblock, som inte tidigare påverkats. 

Med vår tvåfas-tolkning av borrännor har vi valt bort åtminstone två möjliga tolkningar av borrännor. Vi har 

avvisat tolkningen att borrännan bara skulle ha varit ett hjälpmedel för att klyva bort framsidans stenmassa. 

Vi har också avvisat en symbolisk tolkning av borrännan innebärande att den representerar en gudom och 

antyder en koppling till ett speciellt religiöst sammanhang. En sådan tolkning tar oss ju tidsmässigt långt ner i 

förkristen tid - och mot detta skulle säkert de flesta arkeologer inlägga veto. Man tror nämligen inte att 

borrning med borr i sten har mer än högst 300 år på nacken. Men samtidigt kan ju ingen bestämma den 

exakta åldern på en borränna. Kanske har stenborrning använts i vissa exklusiva sammanhang lång innan 

tekniken togs i bruk för att klyva sten eller göra spränghål för svartkrut och dynamit. Ingen vet ju heller med 

säkerhet hur gammalt bruket att markera gränsstenar med borrännor är. Kanske har det mycket tidigt funnits 

samhälleliga institutioner som ansvarat för utmärkningen av gränser mellan olika bygder. Det är möjligt att 

dessa institutioner förfogat över specialister, som behärskat borrtekniken långt innan bönder och andra 

markägare lärt sig tillämpa den. Gräsmarkering med borrännor förutsätter troligen att borrtekniken i ett tidigt 

skede var exklusiv. Det skulle aldrig kunna råda något tvivel om borrännornas verkliga funktion. Om 

borrtekniken varit var mans egendom och använts i många olika sammanhang, skulle det naturligtvis ha 

kunnat uppstå stor förvirring och osäkerhet kring gränsmarkeringarna.

Borränneblocket sett snett framifrån med klyvhålsmärkt stenmaterial 

liggande framför. Den vertikala borrännan syns i framsidans mittparti.

Det märkliga överhangsblocket sett i profil

Bottendel 

Toppdel 

Mellandel 

Den långa borrännan – från överhanget och 

1.5 m. ner på blockets framsida – uppdelad i 

tre delar

Den uppstickande pinnen på blockets översida markerar den plats där borrhålet anlagts.

Andra exempel på överhangsblock

Överhangsblock av lite annan typ - från Fårhagen nära Norrbovägen

Överhangsblock i Fårhagen, som duger bra som regnskydd

Mindre block i fältkanten, som till formen påminner om de större 

överhangsblocken

Ett urhugget block med stort överhang tittar fram ur buskaget i Fårhagen och 

påminner om ett märkligt urtidsdjur.

Bilden visar Storskogens största överhangsblock, som kan ha inspirerat kreatörerna bakom 

överhangsblocket med långa borrännan.

Några efterbilder med kommentar

Först under våren 2014 - långt efter det att detta kapitel färdigställts - hittade jag den närmaste parallellen till 

överhangsblocket med den långa borrännan. Formlikheten är slående. Men det finns också olikheter. Det här blocket har 

ingen borränna och inga borrade klyvhålsmärken på borthuggna, framförliggande stenstycken. Det är dessutom av 

avsevärt mindre format. Men det visar med all tydlighet att den här typen av överhangsblock mycket väl går att tillverka 

utan inslag av borrteknik. Kanske är det så att även det större överhangsblocket ursprungligen tillverkades utan borrteknik. 

Och kanske ger upptäckten av det mindre borrännefria blocket lite mer kredit åt den ovan utvecklade tvåfas-hypotesen.

Också det vackra flyttblocket i Stenkullen vid kolonilottsområdet i Lyckebo skulle kunna vara ett tvåfasmonument. 

Under senaste delen av stenåldern (eller möjligen under äldre bronsålder) har en stor sammanhängande 

del huggits loss från originalblocket (utan användning av borrteknik). Den borthuggna delen kan ha 

fungerat som någon form av altarbord eller offerhäll. Långt senare har den framförliggande blockdelen styckats 

upp i mindre bitar (tydliga borrännor finns) utan att något stenmaterial tagits från platsen. Troligen har ett 

gammalt monument med sakral funktion gjort om till ett gränsmonument, där borrännorna fått tjäna som en 

myndighetsstämpel. Någon vertikal borränna har dock inte skapats i det stående blockets släta sida.

Den här uppställda stenskivan med klyvhålsmärken runt kanterna har tillhuggits bara något 

hundratal meter från överhangsblocket. Det är egentligen en lika stor sevärdhet som överhangsblocket 

och hade lika gärna kunnat utgöra huvudnumret i det här avsnittet. En fråga inställer sig 

ganska spontant: ett sådant här resurskrävande och proffsigt stenalster glömmer man väl bara inte 

i Storskogen? Och en följdråga: om man inte glömt det, vad skulle det i så fall handla om?

Kap. 5. Den märkliga bergrännan

Den märkliga bergrännan 


Bergrännan (blå oval) är inritad i det skogsparti (röd oval) som gränsar till den fältväg, som 

förbinder Norrbovägen med den väg som leder vidare upp mot järnvägen.

Den märkliga bergrännan 

När jag för första gången vandrade in på den jämna och förmodligen röjda ytan nedanför bergryggen, så får 

jag en rejäl chock. Genom hela bergryggen går en bred och djup - tomt gapande - bergränna. Jag antar att jag 

gapade lika brett som bergrännan av pur förvåning. Någonting sådant har jag aldrig tidigare sett i 

Storvretabygdens skogsmarker. Rännan är mellan 1.5 och 2 meter djup och ca 5 meter bred. Den sträcker sig 

ca 15 meter genom hela bergryggen. Och den är tömd på nästan all stenmassa. Bergrännans väggar är 

lodräta och verkar inte ha utsatts för någon större åverkan när materialet i rännan bröts loss. Baktill är rännan 

tillsluten av mindre block, som kallmurats. Framtill är den öppen. Framför öppningen ligger ett ganska stort 

antal mindre block slarvigt utlagda (utan att bilda några tydliga strukturer). Det kan vara material som 

rensats ut ur rännan. Men jag är inte säker på det. Det finns nämligen många liknande ytor med 

ostrukturerat blockmaterial i det här skogspartiet. 

Det är inte helt säkert att blockrännan ska betraktas som ett avgränsat slutfört arbete. När jag går upp på det 

kala flacka berget vid bergrännan, så kan jag se en mängd sprickor i berget. En del är så breda att de rimligtvis 

inte bildats spontant utan måste ha upparbetats. På vissa ställen ser man rutmönster där sprickor avgränsar 

blockbitar, som verkar vara på tur att brytas loss. I några sprickor ser man nedslagna stenar, som antagligen 

fungerat som kilar för att vidga sprickorna ytterligare. 

Det är knappast troligt att sprickbildningarna till alla delar har framprovocerats av människor. Man kan tänka 

sig att det redan från början fanns omfattande spontana ytliga spricksystem i berget. Människor har vid något 

tillfälle upptäckt sprickbildningarna och beslutats sig för att utnyttja dem för att bryta loss stenmassan. 

Kanske var sprickbildningarna i det område som legat i bergrännan särskilt gynnsamma, varför man bestämde 

sig att bearbeta det området först. Det som vid första påsyn ser ut att vara ett omänskligt tungt och slitsamt 

brytningsarbete har kanske gått ganska smärtfritt. Det jag inte riktigt förstår är hur man fick loss blockbitarna 

i rännan från själva underlaget. Men det är möjligt att det vid sidan av spontana vertikala sprickbildningar 

också fanns horisontella sådana, som gjorde att stenmassan skiktade sig.

Knäckfrågan måste rimligtvis vara varför man bröt loss och forslade bort bergmassa från det här partiet av 

berget. Det är kanske inte riktigt samma sak som att fråga vad själva bergrännan kunde ha haft för funktion. 

För det kan ju tänka sig att rännan som sådan inte haft någon speciell funktion utan bara är en oplanerad 

bieffekt av den brytning som skett där. 

Man skulle ju kunna tänka sig att man för malmletning anlagt någon slags provschakt här. Men det verkar inte 

sannolikt. Man hade nog inte behövt gå så grundligt tillväga och hugga ut en så stor sammanhängande rymd 

för att få fram den information man behövde. 

Troligare är nog i så fall att man huggit ut ganska stora blockbitar och använt den i byggandet av viktiga och 

spektakulära stenmonument i närområdet. Jag har i annat sammanhang noterat (se Kap. 6 och Kap.7) att det 

finns ett antal imponerade stenmonument i det ifrågavarande skogspartiet. Man kan inte utesluta att något av 

dessa byggts med stenmassa från bergrännan. Berg, som spontant spricker sönder på det sätt som skett här, 

betraktades kanske i forntiden som speciellt kraftladdat och lämpade sig kanske därför särskilt bra till 

uppförandet av olika monument. 

Man kan naturligtvis också tänka sig möjligheten att det rör sig om en relativt sentida stentägt (från de senaste 

århundradena). Behovet av sten för olika ändamål ökade ju med de olika skiftesreformer, som successivt 

genomfördes. Men är det verkligen troligt att man skulle ge sig på en så resurskrävande brytning bara för att få 

tag i lämplig husbehovssten till olika användningsområden på gårdarna i den närmaste omgivningen. 

Områdena runt omkring formligen dräller av block som lämpar sig till stentägter. Och på vissa ställen fanns det 

också mycket redan huggen sten att hämta. Nej, jag har svårt att tro på stentägtshypotesen. Den här platsen 

är dessutom alldeles för unik - och magnifik - för att ha fungerat som en ordinär stentägt under senare 

århundraden.

Jag har ibland funderat över möjligheten att bergrännan skulle kunna utgöra fundamentet till en forntida 

bostad. I den närliggande Storskogen tycker jag mig kunna se spår efter nedgrävda ovalformade bobottnar. 

Kanske kunde bergrännan vara en variation på det temat. Jag tror det knappast. De nedgräva bobottnarna hör 

till en tidigare period. När människor bosätter sig här i skogspartiet, så har vi nog nått fram till stenålderns sista 

skälvande minuter eller kan rent av hamnat in i bronsåldern. Och då har man sannolikt byggt sina hus på annat 

sätt och utnyttjat de blockfria jämna ytor, som finns på båda sidor om bergryggen. Och kanske stod man rent 

av i begrepp att flytta ut sina bosättningar på den närliggande slätten. 

Det utesluter inte att bergrännan sekundärt vid något tillfälle skulle ha kunnat fungera som hus - om inte för 

människor så kanske som skydd för djur. Det borde väl ha varit en ganska lätt uppgift att förse rännan med 

någon slags provisoriskt tak. 

Man kan naturligtvis också tänka sig möjligheten att bergränna kan ha fungerat som ett kultrum. Tar man in 

religionsaspekten i bilden, så får man ju lättare en förståelse för den starka motivation, som rimligtvis bör ha 

legat bakom genomförandet av ett så här stort och resurskrävande projekt. Mänskliga resurser tycks aldrig ha 

haft några begränsningar när det gällt att hålla sig väl med gudarna. Det som till en del talar mot en kultrumsfunktion 

är att den närmaste omgivningen har en ganska slarvig stenmiljö, där det dräller av block både framför 

öppningen och i sluttningarna runt omkring. Det finns inte heller några spektakulära stenmonument, som 

ramar in bergrännan och ger den en särskild status och framtoning. Det finns, som omnämnts i annat 

sammanhang, imponerande monument i skogspartiet. Men de står för långt bort för att kunna framhäva just 

själva bergrännan. 

Nu kan man inte kan säga att bergrännan i sig har något monumentlikt över sig. Men som varande kanske den 

märkligaste stenhuggarinsatsen i Storvretabygdens skogsmarker, så kan den ju i överförd mening få stå som 

monument för all den omfattande stenhuggarverksamhet, som ägt rum i bygden.

Den imponerande upphuggna bergrännan, som går tvärs igenom bergryggen och som baktill tillsluts av 

en kallmurad blockvägg.

Bergrännan betraktad på lite längre håll

Bergrännan sedd från höjden ovanför det jämna, röjda markområdet

Uppbyggd blockstruktur vid bergrännans ena vägg

Del av den kallmurade tillslutningen i bergrännans bakre del

I bergryggssluttningen ner mot Norrbovägen står det här vackra blocket, som verkar 

tillhugget och medvetet uppställt.

Djurliknande, tillhugget block nedanför bergrännan i riktning mot den stora stenkolossen med den 

långa borrännan.

Blockrikt område framför bergrännans mynning och ovanför den jämna röjda markytan

Bild på det spruckna/spräckta berget vid sidan av bergrännan

Mindre block som tycks vara inslaget i en bergsspricka. Bilden är tagen med blixt. Blocket sitter djupare 

ner än vad bilden ger intryck av och är knappt synligt i vanligt dagsljus

Tillhugget block med märklig trekantig gavel. Block av den här formen brukar jag ibland benämna ”husblock” 

eftersom de har en slående likhet med takformen på en ryggåsstuga. Blocket är beläget på den jämna ytan 

nedanför bergrännan.

Intressant upptagen grop i marken på den jämna ytan nedanför bergrännan. Gropen kan vara funktionellt relaterad 

till en ev. bobotten, som funnits här, och/eller till bergrännan ovanför.

En bild av den märkliga fyrkantiga stenkolossen uppställd på samma bergrygg ett hundratal meter bort 

från bergrännan

Efterskrift 

Att gräva i jorden ska man nog akta sig för som amatörpsykolog. Markägorna blir nog inte särskilt glada 

när okända personer börjar gräva i deras marker - och sannolikt inte heller fackarkeologerna om det 

framkommer intressanta fynd. Finns det något arkeologiskt intressant i marken, är det ju lätt att man 

som amatör kan åstadkomma en irreparabel skada. Men när det gällde bergrännan kunde jag inte 

hålla mig. Förstärkt med två söner och en liten trädgårdsspade påtade jag lite försiktigt i ytskicktet. 

Det lönade sig faktiskt. Jag hittade några små bitar bränd lera och några små bruna rundade bitar, 

som jag tog hem och analyserade framför ett förstoringsglas. Ju mer jag tittade på bitarna desto 

säkrare blev jag på att det faktiskt rör sig om någon form av slaggklumpar. Men med min bristfälliga 

kunskap kunde jag inte avgöra vilken typ av slagg det rör sig om. Jag får kanske föra klumparna vidare 

till arkeologisk expertis för analys. 

Under ett mörkt övre jordlager stötte jag (ca 20 cm ner) på ett helt annat ljusare lager. Materialet var 

mycket finfördelat och upplevdes som någon sorts pulver. Kanske kunde det röra sig om ett asklager. 

Över huvud taget verkade det finnas ett betydligt tjockare jordlager under bergrännans nuvarande golv 

än vad jag kunde föreställa mig. Utan större svårighet kunde jag slå ner en käpp ca 60 cm i marken. 

Och jag hade fortfarande inte kommit ned till fast berg, när jag avbröt. 

Så vem vet: kanske har bergrännan någon gång (för flera tusen år sedan eller kanske bara för några 

hundra år sedan) använts för att framställa någon metall - eller något helt annat?

Kap. 6. Det vackra skyltblocket i skogspartiet



Det vackra skyltblocket (blå cirkel) är inritat i det skogsparti (röd oval) som gränsar till den 

fältväg som förbinder Norrbovägen med den väg som leder vidare upp mot järnvägen.


Efter att ha beskådat Bergrännan så fortsätter vi längs bergryggen och viker ner på andra sidan (bakom stenkolossen, 

som vi ska beskriva i nästa avsnitt) och vandrar ner i ett öppet jämt markparti med glesväxande träd. 

I kanten av detta ganska stenfria parti står ett block med rundad baksida och helt jämn och slät framsida (som 

vetter mot det jämna partiet). På långt håll verkar det nästan som om ena halvan av ett stort kluvet flyttblock 

ställts på kant här. Runt baksidan finns mindre block i en rundel. Det är troligt att det lägre jämna partiet framför 

hyst en eller flera boplatser. Kanske har det här mäktiga blocket en gång skyltat för boplatserna. Någon 

gravanläggning rör det sig sannolikt inte om eftersom det inte finns någon ordnad gravgård eller någon 

stenpackning framför blocket. Några rännor efter borrade klyvhål kan inte observeras på blocket. Någon skapelse 

från de senaste århundradena är det nog därför knappast fråga om. Vid närmare påseende verkar det knappast 

som om den släta blockytan är framhuggen av människor. Det stora blockstycket verkar vara hugget ur ett större 

block eller en bergknalle, som redan haft en slät yta, som åstadkommits av naturkrafter. Det är nog väldigt 

ovanligt att mossa får grepp på en stor vertikal nyhuggen och slät yta. Det troligast är nog att mossbildningen 

kommit igång redan när den släta ytan en gång befann sig i ett mer horisontellt läge och sedan lyckats hålla sig 

kvar även efter det att stenytan ställts i ett vertikalt läge. Kanske har det stora mäktiga blockstycket en gång 

tillhört den stenmassa, som fyllt ut den tidigare beskrivna bergrännan. Berget här kan ha spruckit spontant och 

stenmaterialet har sedan röjts ut när bergrännan skapades. 

Vi vet inte exakt vad det människobyggda monumentet haft för syfte. Men man kan förstås ändå beundra dess 

skönhet. Sett lite snett bakifrån, vettande mot den plana, stenröjda ytan lite längre ner, framstår det som ett av 

Storvretabygdens allra vackraste stenmonument - oavsett om det handlar om boplatsskyltning från sen stenålder 

eller gränsmarkering från de senaste århundradena - eller något helt annat.

Bilden visar ett mycket vackert och imponerande skyltplock i skogsparti nära Norrbo. Blocket har fått en 

mycket tilltalande placering ovanför ett slätt blockfritt område, som mycket väl kan ha utgjort en bobotten 

under sen stenålder. Det kan tillhöra den individuellt utformade skyltblockskategori, som jag ibland kallar 

för entrémonument till boplatsområden.

Även om blocket (samma som på föregående sida) helt säkert placerats här av människor, så är nog 

den mycket släta och märkliga framsidan inte tillhuggen av människor. Den har nog spräckts fram 

naturligt av naturkrafter. Människorna har dock tacksamt tagit emot naturkrafternas produkt och gjort 

ett mycket vackert skyltblock av den - en sorts samverkansprojekt skulle man kanske kunna säga.

Bilden visar det vackra, plana, parkliknande landskap, som det ståtliga blocket vänder sig mot och 

som antagligen hyst en forntida boplats

Området med hög arkeologisk potential 

Man bör kanske i sammanhanget tillfoga att det aktuella skogsområdet inte bara erbjuder den stora 

märkliga bergrännan, det vackra skyltblocket och den borrade stenkolossen (presenterad i nästa avsnitt), 

som ensamma arkeologiska fynd. Skogspartiet har genomgående en hög arkeologisk potential med mängder 

av märkliga (och förmodligen människohanterade) block och blockarrangemang och massor av tillhuggen 

sten av, som det verkar, både äldre och yngre datum. Det är antagligen inom ramen för denna rika 

arkeologiska kontext, som man kan förstå de här beskrivna monumentens tillkomst och funktion. Men mina 

trevande amatörarkeologiska undersökningar kan rimligtvis sluta här. Det är dags för en erfaren fackarkeolog 

att ta vid och försöka lösa de gåtor som finns kring de egendomliga blocken och blockarrangemangen i 

skogspartiet innanför fältvägen. Men det brådskar! Skogshöjderna nedanför Storskogen löper i nuläget stor 

risk att exploateras för byggande av bostäder och vägar. Det dröjer kanske inte så länge förrän några 

dynamitladdningar sände den sällsamma stenkolossen (och de andra märkliga och spektakulära 

monumenten) in i stenhimmlen. Och någon skyddande fornminnesstatus, som bevarar dem i jordelivet, har 

de ännu inte fått. 

Nedan presenteras ytterligare bilder på intressanta objekt i det skyddsvärda området.

Redan vid skogspartiets början vid fältvägen möter vi ett synnerligen vackert block. Det har en mycket djup och 

effektfull urhuggning på framsidan (exponeringssidan som vetter ut mot fälten). I ena kanten är blocket stöttat av 

två mindre stenar. Jag har försökt fråga den här blocket hur det såg ut ute på fälten, när det en gång ställdes på 

plats. Var det fortfarande en saltvattenfjärd som drog förbi här? Eller var det boskap som betade på fälten eller …? 

Men blocket har aldrig lämnat något svar. Det minns inte längre. Också stenar verkar med hög ålder kunna 

drabbas av demens och minnesförlust. Det är i vart fall inte osannolikt att det vackert huggna blocket kunnat följa 

hur vattenmassorna nedanför strandvallen sakta drog sig tillbaka och försvann ner i den dalgång, där Fyrisån så 

småningom skulle bilda sin å-fåra.

Den här vackert huggna blockskivan framför blocket skulle väl rimligtvis vara en läckerbit för alla som önskade 

hämta lämpligt stenmaterial för husbehov. Men ändå står den kvar här - kanske av den anledningen att det 

aldrig huggits för att användas på en annan plats. Kanske var tanken att blockskivan skulle stå här som 

skyltobjekt redan från början.

Då och då stöter man på i det gamla stenhuggeriet på ”rundhuggningar”, där cirkelytor huggits ut i relief. 

Antagligen har rundhuggningen inte tillkommit av en slump. På nästa bild visas ytterligare ett rundhugget 

block helt i närheten av detta.

Det lilla rundhuggna blocket i närheten av det större rundhuggna blocket på föregående bild.

I en höglänt del av skogspartiet står några märkliga block liksom bortslitna från och uppskjutna över berggrunden. Jag 

tvekar kring hur man ska betrakta dem. Är det en spontan konsekvens av en lokal naturkatastrof eller är det ett 

imponerande prov på mänsklig stenhantering, där blocken avsiktligt placerats i skyltläge här. Är det fråga om mänsklig 

stenhantering så brukar man ju ibland se ganska stora trekantiga klyvmärken i kanterna. Och på det vänstra blocket 

tycker jag mig se ett sådant. Hur som helst ger blocken, vare sig de tillhuggits av naturkrafter eller av människor, ett 

mycket märkligt intryck med sina mössor av ormbunksväxter.

Den släta blockväggen erbjuder ett fantastiskt ljusspel när solstrålarna letar sig in mot ytan. Kanske också 

forntidens människor i skogen tjusades av ljusspelet på stenytan. Men det var knappast därför som 

stenmonumentet skapades här. Funktionen känner vi inte till. Möjligen har blocket skyltat för en boplats 

eller för en kultplats. Eller också kan det ha haft en funktion som markering av en viktig bygdegräns. 

I övrigt kan man notera det märkliga, triangelformade linjemönstret på den släta sidan. Inne i 

triangelmönstret finns till och med en kraftig linje/spricka som är tydligt krökt. Och då blir mönstret 

antagligen särskilt intressant. För inte skapar väl naturkrafter spontant krökta linjer på stenytor?

Det är troligt att stenhuggarinsatserna har inriktats mot att frilägga den här vackra stenytan. Det ser 

inte ut som om det borthuggna materialet har bearbetats vidare och blivit föremål för någon fortsatt 

klyvning. Blocket står sannolikt mycket stabilt. Men det upplevs ända lite bräckligt balanserat med 

tanke på den inåtsluttande släta ytan. Jag skulle nog inte vilja vara den som sågade ner det träd, som 

blocket lutar sig mot (samma block som på föregående bild - men i helt annat ljus).

Det finns mängder av stora blockhögar i området kring den stora stenkolossen. Men ingen har en så symmetrisk 

högform som den på bilden. Och ingen har heller en så tydlig markering med ett upprest toppblock. Det är inte 

lätt att utan vidare undersökningar kunna fastställa blockhögens funktion. Det skulle kunna vara en gravhög från 

sen stenålder eller tidig bronsålder. Men det skulle kanske också kunna röra sig om ett ambitiöst gränsröse från 

betydligt senare tid. Naturligtvis kan man undra varifrån det grovhuggna blockmaterialet, som bygger upp 

högen, kommer ifrån. Det kan komma från en nedhuggning av stora flyttblock i närheten. Men vi ska kanske 

inte glömma bort att vi har en tom bergränna bara ett 100-tal meter bort.

Märklig gropbildning i den mjuka blockfria ytan nedanför blocket med den stora släta ytan.

Det här stora och bastanta blocket med huggen framsida står uppställt med stöd av två flankerande stenar 

mitt emellan stentägtsplatsen (se nästa bild) och den stora stenkolossen. Det är naturligtvis svårt att veta hur 

länge blocket stått uppställt här. Det har egentligen en urgammal uppställningsform med basen vänd uppåt 

och spetsen pekande ner i marken. Mitt i blocket finns för övrigt ett märkligt runt hål, som förmodligen är 

avsiktligt konstruerat. Nära blocket finns också en mindre grop, som inte syns på bilden.

I området mellan bergrännan och den stora stenkolossen finns en stor stenhuggarplats med lite antydning till 

grop, där klyvning av ett eller flera större block genomförts. Ett par mycket stora rätvinkliga stenklossar ligger 

kvar på platsen. En av dem uppvisar en längsgående borränna på översidan. Den andra stora stenklossen har 

ställts upp på en stödsten i ena kanten. Blocket har en längsgående borränna i den släta innersidan, som vetter 

mot stenhuggarplatsen. Blocket har sannolikt mycket medvetet placerats här för att utgöra någon form av 

skyltning. 

Den här stenhuggarplatsen är så storskalig att man undrar om möjligen självaste blockkolossen med den 

långa borrännan skulle kunna vara tillverkad här. Det kan ha funnits en stenhuggarplats här redan under 

stenåldern - en plats som det varit tacksamt för sentida stenhuggare att återvända till för att fortsätta 

klyvandet (men med borrteknik). Eller också har stenborrning mycket äldre anor än vad vi hittills kunnat 

föreställa oss. Det finns ingenting som tyder på att man här kluvit fram mindre block med precisionsklyvning 

där flera grunda borrhål i rad borrats. Man har tydligen nöjt sig med att klyva fram stora blockklossar med 

hjälp av enstaka djupa borrännor. Det förvånar en smula. Men möjligen hade ännu inte klyvhålstekniken med 

tätt sittade grunda borrhål utvecklats vid vidpunkten för den här blockklyvningen.

Djurliknande hugget block i den östra kanten av skogspartiet, som gränsar till ett kalhygge

Motsvarande djurliknande figur vid samma skogsområdes västliga gräns. Kanske handlar det om 

medvetet tillhuggna och uppställda block, som ska fungera som magiska vakthundar i sten

Kap. 7. Stora stenkolossen med den långa borrännan

Stora stenkolossen med den långa borrännan 


Stora stenkolossen (blå fyrkant) är inritad i det skogsparti (röd oval), som gränsar till den fältväg 

som förbinder Norrbovägen med den väg, som leder vidare upp mot järnvägen.

Stora stenkolossen med långa borrännan 

På en bergkulle i ett fältnära skogsparti står ett av de märkligaste människohanterade blocken i 

Storvretabygdens höglänta skogsmarker. Stenkolossen är idag ca 5 meter hög och ett par meter bred och har en 

oregelbunden fyrkantig form. Längs ena sidan löper en vertikal borränna ett par meter ner från överkanten. 

Det är troligen den längsta borränna, som jag observerat under mina skogsvandringar i Storskogen och på 

angränsande skogshöjder. Borrännan kan ursprungligen t.o.m. ha löpt ännu längre ner på sidan. Det finns 

nämligen tecken som tyder på att det fortsatta borrhålet helt kan ha hamnat på det stenstycke, som huggits 

loss. Utifrån det vegetationsskikt (av lavar och mossor) som finns på stenkolossens sidor är det rimligt att anta 

att stenborrningen genomfördes relativt tidigt och utan hjälp av modern teknik utvecklad under 1900-talet. 

Man har helt enkelt stått på stenkolossens tak och borrat ner i stenmassan med enkel snurr- och slagteknik, där 

två (eller fler) personer samarbetade. Den ene slog med kraft (med en slägga) på överändan av stålborret 

medan den andre snurrade en smula på borret mellan varje slag. Hur man med denna enkla borrteknik kunnat 

åstadkomma en så lång och kontinuerligt borrhål har jag mycket svårt att förstå. Även om man successivt klyver 

bort den genomborrade stenmassan på utsidan av borrhålet så bildadas ju så småningom en så hög blockvägg 

bakom borrhålet att det skulle bli praktiskt omöjligt att fortsätta borrningen. Visserligen skulle man ju kunna 

byta till allt längre borr. Men hur skulle man kunna vrida så stora och tunga borr manuellt. Skulle inte tyngden 

och friktion bli övermäktig att hantera? Och kunde verkligen någon slagverkan från släggan fortplanta sig 

effektivt genom hela det långa stålborret? Antagligen underskattar jag dåtidens stenborrningsteknik. Man 

hade antagligen konstruerat hjälpanordningar, som gjorde det möjligt att effektivt borra mycket djupa borrhål. 

Det är nog klokt att inte hänga upp sig på ev. problem med stenborrningen. Det finns nämligen andra avsevärt 

mer problematiska frågor att ta ställning till när det gäller den här märkliga stenkolossen. Ett sådant problemområde 

anknyter till kolossens positionering. Har den stått på nuvarande platsen sedan området genom 

landhöjningen reste sig ur vattnet för mer än 4000 år sedan? Eller har den senare placerats här av människor? 

I den glipa som bildats mellan bergunderlaget och stenkolossen kan man se att undersida verkar vara slät och 

ganska platt. Man får onekligen intrycket att det mäktiga blocket, som antagligen väger runt 40 ton (kanske 

mer) vid något tillfälle faktiskt ställts upp här - troligtvis för att skylta för något mycket speciellt och viktigt.

Väljer vi att acceptera uppställningshypotesen så uppstår ju ytterligare ett problem. Det gäller då att försöka 

klargöra var den mäktiga stenmassan befunnit sig innan den hamnade på bergkullen. Kolossen måste ju 

rimligtvis ha hämtats någonstans ifrån. Och en stentägt, där den huggits fram, borde rimligtvis finnas någonstans 

i närområdet. Inom en 100 meters radie finns i alla fall två möjliga stora stentägtsplatser. Den ena utgörs av en 

djup och bred ränna huggen tvärs igenom en bergrygg ca 100 meter från den uppställda stenkolossen (se beskrivning 

i Kap. 5). Den mäktiga borrännan är idag helt tömd på det stenmaterial, som en gång fyllt den. Det är 

inte lätt att säga vart det tagit vägen. Vem vet, kanske är det den mäktiga stenkolossen, som en gång legat i 

rännan? Det andra platsen utgörs av en mycket stor stentägtsgrop, där det fortfarande ligger kvar några mycket 

stora tillhuggna blockklossar med enstaka långa borrännor. Grunda, borrade klyvhål ställda på rad tycks inte ha 

förekommit här. Man kan inte utesluta möjligheten att stenkolossen vid något tillfälle tillverkats här och sedan 

(efter en mycket imponerande flyttningsinsats) ställts upp på bergkullen. Avståndet mellan stentägtsplatsen och 

bergkullen är överkomligt - ca 40 meter. 

Oavsett om nu den stora stenkolossen med den långa borrännan tagits fram ur den mäktiga bergrännan eller om 

den huggits fram i stentägtsgropen - eller om den stått på sin nuvarande plats sedan istidens slut - så måste vi 

försöka ta ställning till vilken funktion den haft och vad den skyltat för. Är det bara en stenrauk - ett stort 

”blocklik” efter en omfattande stenhuggning på platsen? Eller har stenkolossen fått en avsiktlig utformning av 

människor för att utgöra en mäktigt stenmonument, som skyltar för något viktigt? Blocket skulle ha kunnat 

utgöra ett skyltmonument redan i slutet av stenåldern (för ca 4000 år sedan), då området var strandnära och låg 

vid en grund saltvattensfjärd. Kanske skyltade det för en helig plats vigd åt dåtidens gudar (sakral funktion) eller 

för ett näraliggande boplatsområde (juridisk funktion). Ett så mäktigt och uppmärksamhetstilldragande block 

kan naturligtvis ha gjorts till ett gränsmarkerande stenmonument betydligt senare. Bortklyvningen av 

stenmassa med hjälp av borrteknik kan ha genomförts för att utmärka blocket som ett speciellt viktigt 

gränsmonument. Enligt fackarkeologerna måste klyvningen med hjälp av borrteknik ha skett under de senaste 

århundradena, eftersom stenborrningstekniken inte anses vara särskilt gammal. När man ser hur naturen (i 

form av lavar och mossor) gjort intrång på de släta stenytor, som huggits fram med borrteknik (både här på 

stenkolossen och på andra ställen) så undrar man ibland om arkeologerna inte har underskattat (kanske t.o.m. 

rejält) stenborrningsteknikens ålder. Ingenting hindrar naturligtvis att stenkolossen skulle kunna vara ett 

2-fasmonument. Kanske har ett gammalt monument från stenåldern ( då med betydligt större stenmassa)

som skyltat för kultplats eller boplatsområde, så småningom, efter årtusenden i glömska, återanvänts och omformats 

till ett gränsmonument för en viktig bygdegräns. 

Men stentägtshypotesen då? Skulle inte den kunna vara riktig? Det går naturlitvis inte att utesluta möjligheten att 

det här på platsen stått ett mastodontiskt flyttblock, som kanske under århundraden använts som stentägt. Den 

slutliga formen har då dikterats mera av slump och praktiska stenhuggningsskäl än av någon ambition att skapa något 

monument. Men det finns dock flera saker, som talar mot en stentägthypotes. Vi har redan nämnt att den mäktiga 

stenkolossen verkar ha blivit flyttad till platsen och står platt och löst förankrad på bergytan. Om det skulle kunna 

bevisas att stenkolossen blivit flyttad, så skulle naturligtvis stödet för stentägtshypotesen minska rejält. Vem hugger 

ut och flyttar en stor stenkoloss bara för att använda den som en stentägtsresurs? Platsen runt kolossen verkar också 

vara stenröjd och uppvisar inget av det stenkaos, som kännetecknar exempelvis den stora stentägtgropen bara ett 40- 

tal meter bort. En del block runt stenkolossen verkar också vara medvetet uppställda för att liksom understryka det 

stora blockets karaktär av monument. Två av dess block uppvisar dessutom utmejslade klyvhål i stället för stora 

trekantiga eller runda borrade. Den här typen av klyvhål är en raritet, som jag bara funnit just här vid stora 

stenkolossen. Det tycks som om man velat ha särskild god precision vid framklyvningen av de små flankblocken. Och 

kanske klyvningen genomfördes redan innan klyvhål börjat upptas med borrteknik. 

Som synes genererar den stora stenkolossen mängder av frågor: är det bara en märklig stentägtsplats och ingenting 

annat? Kan det röra sig om ett medvetet tillhugget monoment? Kan i så fall monumentfunktionen ha skiftat under 

årtusenden? Kan ett sakralt stenåldersmonument ha gjorts om till ett relativt sentida gränsmonument? Och har det 

mäktiga och tunga blocket flyttats? Och varifrån har man i så fall hämtat stenmaterialet? Och när, hur och varför 

anlades den flera meter långa borännan?

Inledande bilder på den stora stenkolossen med den långa borrännan 

- med textkommentarer

Den stora stenkolossen i skogspartiet efter järnvägsslätten. Borrännesidan är vänd mot 

kameran . Men tyvärr syns inte den långa borrännan särskilt bra på bilden. Den löper i 

högerkanten av det mossiga fältet. Som synes har en hel del stenhuggeri ägt rum på 

stenkolossens tak. Det är möjligt att den ursprungligen varit betydligt högre.

Stenkolossen sedd från en annan vinkel

Detaljbild som visar slutdelen av den långa borrännan. Under borrännan finns ett 

grunt bortslaget parti. Det är således möjligt att borrännan en gång varit ännu 

längre.

Längs blockets borrännesida syns horisontella klyvlinjer. Mellan dessa klyvlinjer har antagligen blockmassa 

successivt huggits bort. Någon ambition att hugga ut ett stort sammanhängande block som var lika lång som 

borrännan har man alltså inte haft. I så fall hade man sannolikt använt metoden med tätt satta grunda borrklyvhål i 

kanterna i stället för ett enda centralt borrhål. Uthuggandet av successiva blockpartier som inte tycks ha haft 

någon regelbunden rektangulär form, bäddar för tolkningen att det inte var formen och kvalitén på det borthuggna 

materialet som var det viktigaste. Viktigare tycks ha varit att skapa ett stort och imponerande stenmonument med 

vertikala och något så när släta sidor. Borrännan syns till höger om det mossiga partiet.

Iakttagelser kring det stenhuggningsarbete, som utförts på stenkolossen och i 

dess omedelbara närhet.

På en sida av kolossen ser man en ovanlig och lite vågformad spricklinje. Antagligen har man här börjat 

mejsla upp en linje enligt vilken man ville att blocket skulle spricka upp. Av någon anledning har den 

här insatsen inte fullföljts.

Klyvhål har inte alltid tillverkats genom uppslagning av stora V-formade hack eller 

genom borrning. Man kunde också hugga klyvhål med hjälp av en mejsel. 

Huggöppningarna fick då en kantig profil. Mejselklyvhålen är nog sällan lika tydliga 

som borrade klyvhål. Men just här på det lilla blocket uppställt i kanten av den släta 

yta, där den stora stenkolossen står, är klyvhålen mycket tydliga.

Hugget blockstycke uppställt i övre kanten av den röjda ytan. Antagligen har blockstycket huggits bort från den 

närstående stenkolossen. Som framgår av nästa bild uppvisar också detta blockstycke ett tydligt mejslat klyvhålsmärke.

Fyrkantiga mejselhuggna klyvhål i 

översida på okluvet block 

Motsvarande klyvrännor i 

kluven stenhalva 

Det är mycket sällan som man hittar den här typen av 

utmejslade kantiga klyvhål. Det kan ju delvis bero å att de 

sällan är lika lätta att se och känna som de borrade 

klyvhålsrännorna. Jag har faktiskt bara stött på de mejslade 

klyvhålen här vi den stora stenkolossen trots att jag under 

de senaste åren besökt mängder av klyvhålsplatser både i 

Storskogen och på angränsande skogshöjder. Jag har ingen 

klar uppfattning om mejselklyvhålens ålder. Tekniken är ju 

skäligen enkel och kan antagligen för precisionsklyvning ha 

använts från stenåldern och fram till stenborrningsteknikens 

utveckling. En expert på att bedöma hur stenytor påverkas 

av olika redskap kan kanske fastställa om klyvhålsmärket på 

bilden gjorts med ett sten- eller järnverktyg.

Några placerade blockstycken i kanten av den röjda ytan visar spår av borrännor. Det är då spår av enstaka djupa 

borrännor. Metoden att klyva block genom att sätta flera grunda borrhål i följd (som man sedan kilade i) tycks inte ha 

förekommit i de stenhuggningsinsatser, som varit kopplade till den stora stenkolossen. De förekommer för övrigt mycket 

sparsamt i hela det omgivande skogspartiet. Borrännan på bilden återfinns längst ner på den lutande stenen.

Jag tog den här bilden för att visa att ytterligare ett vertikalt borrhål anlagts högt upp på en annan sida av stenkolossen. 

Borrännan löper precis i hörnet mellan de vinkelställda stenytorna. Klyvformen kan ju ha uppkommit av en 

slump i samband med stentägtsarbete. Men bara något hundratal meter längre ut mot skogskanten finns en upprättstående 

stenkoloss (se nästa bild), som har samma typ av vinkelställda uthuggning, som också åstadkommits med 

borrteknik. Det tyder på att de högt anlagda uthuggningarna (som dessutom är positionerade i samma vädersteck) 

kan ha haft en speciell markerande funktion

Bilden visar den lilla stenkolossens uthuggning upptill. Längst in i vinkeln mellan klyvytorna finns 

en svårupptäckt vertikal borränna.

På den sida som vetter mot den stora bergrännan och som bildar hörn med den sida, som hyser den långa borrännan, 

finns två ganska djupa borrhål ca en och en halv meter upp från marken. Hålens placering är inte lätt att förstå. 

Möjligen skulle det kunna vara en del av en klätterställning för att ta sig upp på kolossens tak. Det skulle också kunna 

vara ett led i en ny klyvningsfas (som ev. fått avbrytas, eftersom det finns en stor spricka i kolossväggen på denna 

sida).

Kap. 8. En stående och en liggande stenkoloss

Kap. 8.1. Den stående kolossen 

Det är inte svårt att i Storskogen hitta stora block med märkliga former. Det är ju det som är en av de stora 

tjusningarna med Storskogen. Den är ju ett spännande arkiv över hur naturens egna krafter kan tillforma och 

placera stora block på mycket märkliga och spektakulära sätt. Det måste man naturligtvis ha i minnet när 

man letar efter spår av mänsklig stenhantering i det här området. 

Men trots att naturen är duktig på stenhantering så undrar man ibland om det ända inte måste ha varit 

människor, som planerat och utfört tillformningen av vissa block, som tydligt avviker från annan stenflora. 

Ett sådant block stötte jag plötsligt på en sommardag, när jag vandrade längs Vildmarksleden. Ett mäktigt 

block reste sig med höga branta sidor rakt upp i luften som en stenrauk. Marken runt blocket verkar märkligt 

blockfri som om den vore stenröjd. Det medför naturligtvis att det högresta blocket gör ett än mer dominant 

intryck på platsen. 

Det är svårt att tro annat än att människor någon gång utövat stenhuggeri och tillformat blocket i något 

mycket viktigt skyltsyfte. Den olika kraftiga beväxningen med lav och mossa på olika sidor tyder också på 

detta, även om det inte är något säkert bevis. Det finns inga spår efter borrade klyvhål. Och det innebär 

sannolikt att stenmonumentet skapats för minst ett par hundra år sedan. Men det skulle lika gärna ha 

kunnat tillskapas redan under sen stenålder som kultplats- eller boplatsmarkerande skyltblock. Det finns 

inga tydliga spår efter lämpliga boplatsytor i närområdet. Men genom skogen bakom monumentet är det 

bara ett par hundra meter till en mycket trolig stenåldersplats, där det sannolikt funnits nedsänkta 

ovalformade bobottnar. Om monumentet således inte direkt skyltar för en boplats, så kan det kanske 

markera gränsen för ett större bosättningsterritorium. Tänker man sig i stället att stenkolossen fått sin 

tillformning betydligt senare, så skulle den ha kunnat fungera som skyltblock för en bygdegräns. Det bör nog 

i så fall - med tanke på storleken och på den arbetsinsats som erfordrats - ha rört sig om en större bygdegräns 

(typ härads- eller sockengräns). Långt efter upptäckten av den stående stenkolossen har jag uppmärksammat 

att den gamla häradsgränsen mellan Vaksala och Rasbo härader löper igenom skogsområdet knappt 

hundra meter bakom kolossen. Sådana stora gränser kan antagligen ha fått en tidig stenskyltning - långt 

innan skiftesgränser började markeras i skogsmark till följd av flera successiva skiftesreformer under de 

senaste århundradena.

Det finns väsentliga likheter mellan blocket här vid Vildmarksleden och det fyrkantiga, högresta och 

”brantsidiga” blocket i skogspartiet innanför fältvägen nära Norrbo. Blocket har i föregående kapitel 

(kap. 7) beskrivits som ”stenkolossen med den långa borrännan”. Båda blocken dominerar sina platser på 

samma mäktiga och högresta sätt. Kanske har de rent av haft samma viktiga skyltfunktion i det förflutna. 

Men det finns också väsentliga skillnader. Blocket vid Vildmarksleden är jordfast och har säkerligen 

tillformats på plats. När det gäller den stora stenkolossen så tyder en del på att den faktiskt - trots sin 

enorma storlek - kan ha blivit uppställd. Den särskiljer sig också genom att den bär spår av klyvning med 

borrteknik. Men stenhuggningen med borrteknik kan ju ha tillkommit i en andra fas långt efter det att 

den primära skyltfunktionen upphört. Kanske blocken således har varit än mera lika i ett tidigare skede.


Den stående kolossen vid Vildmarksleden

Den märkliga, stående stenkolossen vid Vildmarksleden

Kolossen sedd från vandringsleden

Kolossen med de två, förmodligen ohuggna, sidorna närmast. Jag antar att de två närmaste 

stenytorna är äldst (troligen originalytor), eftersom här finns ett ganska kraftigt mosskikt.

Stenkolossen i närbild från andra hållet. Sidorna närmast kameran saknar mosskickt, vilket kan tyda på 

att de huggits fram först när kolossen redan länge stått på platsen. Att bedöma en stenytas ålder utifrån 

inväxning av lavar och mossor är dock vanskligt. I det här fallet kan ju skillnaden i mossinväxt på 

stenytorna ha med väderstreck och variation i solbelysning att göra. Ytorna kan också ha påverkats olika 

av träd som växt kring stenkolossen. Ibland tycker jag mig skymta en eller flera rader med siffror (årtal?) 

på den närmaste stenytan. Men jag är långt ifrån säker.

Samma stenkoloss från en annan vinkel

Vackert block placerat på en jämn stenhäll alldeles ute vid vandringsleden. Det är svårt att veta om den 

spontant hamnat här eller om den avsiktligt ställts upp av människor. Man kan nog inte utesluta möjligheten 

att blocket skyltat för stenkolossen, som står ca 50 meter längre in i skogen.

Vackert urnupet och uppnosigt block nära stenkolossen vid Vildmarksleden

Lite längre fram längst samma vandringled kan man observera en märklig stensträng uppbyggd av mindre, 

oregelbundna block. Stensträngar i Storskogen hör verkligen inte till vanligheten! Jag kan faktiskt inte påminna 

mig att jag sett någon mera. På två ställen är strängen ytterligare markerad genom mindre block, som ställts 

ovanpå. Stensträngen ligger, liksom stenkolossen, inte långt från det område längs Tipptoppvägen, där jag 

tidigare kunnat skönja spår efter gamla boplatser. Den skulle alltså kunna vara mycket gammal. Att det skulle 

handla om sten som flyttats för att ge plats för vandringsleden är inte sannolikt. Stenarna ser ut att ha legat på 

nuvarande plats mycket länge.

Kap. 8.2. Den liggande kolossen 

Väster om Himmelsvägen i Lyckeboområdet, Storvreta, höjer sig bergen upp till en nivå på 30-40 meter över 

havet. Största höjden utgörs av kraftledningsberget som uppvisar en del större block med spännande tillhuggna 

former. Här finns bl.a. flera pyramidformade block. Under sen stenålder markerar denna typ av block ofta 

boplatser. Och troligen har det i området kring kraftledningsberget funnits flera boplatser under stenålderns 

slutskede. Området var under denna tid strandnära. Från kraftledningsbergets sluttningar var det i norr och 

väster bara något hundratal meter till stranden av den stora saltvattensfjärd, som täckte hela den stora och vida 

dalgång, där så småningom - några årtusenden senare - Fyrisåns å-fåra började bli skönjbar. I den höglänta 

terrängen öster om kraftledningsberget finns många spår som tyder på gammal bosättning. Här finns blockröjda 

ytor som mycket sannolikt hyst bobottnar. Här finns flera spektakulära skyltblock - inte bara av pyramidtyp. Här 

finns olika typer av blockhögar - en del strukturerade och sannolikt upplagda av människor. Andra blockhöger är 

mer kaotiska och det är svårt att bedöma om människor haft någon del i uppförandet. Kanske är det naturens 

krafter som ensamma varit byggherrar. I området finns också ett tydligt och ganska omfattande inslag av 

gammalt stenhuggeri (utan inslag av borrade klyvhål). 

I en låg svacka i stenhuggningsområdet ligger en märkligt rektangulärt block - en stenkloss i jätteformat. Blocket 

är inte särskilt högt (drygt manshöjd) och kanske ett par meter brett. Längden är upp mot 10 meter. Ovansidan 

är helt slät och jämnhuggen. Sidorna är släthuggna och helt vertikala. Blocket är ett mästerverk i stenhuggning. 

Formen är helt regelbunden. Här finns inga grova klyvhålsmärken, inga losslitna stenstycken och inga sprickor. 

Blocket kan rimligtvis inte ha fått sin form helt oavsiktligt. Den som huggit fram den här vackra stenklossen 

måste ha haft en tydlig plan och sedan hållit sig noggrant till denna. Fokus har helt tydligt legat på att skulptera 

fram en speciell form. Det viktigaste var det som fanns kvar efter huggningen - inte det stenmaterial som höggs 

bort. Någon husbehovshuggning under de senaste århundradena har de helt säkert inte varit fråga om här. 

Både form och placering (i låglänt terräng) talar också emot att blocket fungerat som markör för en viktig 

bygdegräns. Sannolikt har blocket tillhuggits för att ha en viktig sakral eller profan funktion inom den 

fångstkultur, som fanns här på höjderna bakom Himmelsvägen under sen stenålder. Och sannolikt är också 

resten av stenhuggeriet i området från samma period.

Den här typen av rätvinkliga, liggande stenklossar i jätteformat är inte särskilt vanliga. Man får verkligen 

anstränga sig för att finna dem. Under mina strövtåg i Storskogen har jag nog bar funnit högst ett par 

stycken som gör skäl för namnet. Vill man vara helt säker på att finna stenklossar i storformat ska man 

bege sig upp på Fulleröhöjdens kalhygge och spana. På den enormt stora stenhuggeriyta, som breder ut 

sig här kan man nog räkna in ett halvdussin fullgoda stenklossar i storformat. 

Eftersom de klosslika stenkolosserna sannolikt inte är en produkt av vanlig husbehovsstentägt så kan 

man ju rimligtvis fråga sig vart det ganska omfattande stenmaterial som huggits bort tagit vägen. Det 

lönar sig ofta att hålla utkik i den närmaste omgivningen. Här finns ofta mindre block utplacerade 

- block som mycket väl kan ha huggits bort när stenkolossen skapades.


Den liggande stenkolossen

Det är ett mycket skickligt stenhuggeriarbete, som utförts vid skapandet av den liggande stenkolossen 

på bilden. Det är mycket imponerande att man lyckats få till så jämna och släta sidor utan 

sprickor och utan stora grova klyvhål och andra oregelbundenheter. Man har arbetat med stor 

precision och noggrannhet efter en speciell plan. Den här typen av regelbundna välgjorda 

jättestenklossar har knappast kunnat skapas vid sentida husbehovshuggning.

Ena långsidan av stenkolossen

Den liggande stenkolossen sedd från närliggande kulle

Uppställt skyltblock på kulle nära den liggande kolossen

Ringformad blockhög av huggna block - med tydligt markerat toppblock – nedanför 

Kraftledningsberget. Typiskt mänskligt hantverk – men med svårbedömd funktion.

Uppställd urnupen stensugga på bergshöjd ovanför den liggande stenkolossen

Märklig samling av huggna block i sluttning nära den liggande stenkolossen

Kantigt hål upptaget med någon form av mejselverktyg 

- kanske tillverkat redan under sen stenålder. Möjligen rör 

det sig om ett klyvhål. Och kanske skulle flera liknande klyvhål 

anläggas i linje nedanför för att ytterligare en gång klyva det 

större blockstycket. Av någon anledning har dock 

klyvningsarbetet avbrutits

Kap. 9. Fulleröhöjdens blockhög med det 

djärvt upplagda toppblocket

Blockhögen med det djärvt upplagda blocket (på kalhyggesslänten upp 

mot Fullerö). 


Blockhögen med det djärvt upplagda toppblocket 

På Fulleröhöjdens kalhygge nära skogskanten finns ett slätt och ganska låglänt område, som är fritt från 

större block. Det ser nästan ut som om området blivit stenröjt. I kanten av den stora ytan (in mot ett mera 

höglänt och blockrikt område), står en märkligt arrangerad blockhög. Lager på lager av stora block har 

staplats på varandra. Och på några mindre block högst upp har ett större utskjutande block placerats. Det 

här blockarrangemanget har med all säkerhet skapats av människor. Det måste rimligtvis röra sig om 

någon form av stenmonument, som människor byggt för att skylta för något viktigt. Frågan är bara vad den 

märkliga blockformationen varit avsedd att skylta för. 

Egentligen finns det väl bara två skyltfunktioner, som kan komma ifråga. Antingen rör det sig om ett 

imponerande boplatsmarkerande monument från sen stenålder, då Fulleröhöjden med stor säkerhet hyste 

en befolkning. Eller också rör det sig om ett märkligt gränsmonument, som markerar en viktig punkt längs 

en betydelsefull gräns. Monumentet är så storskaligt att det rimligtvis krävs ett omfattande arbete för att 

uppföra det. Något gränsmonument mellan mindre skogsskiften är det sannolikt inte fråga om. Det ev. 

gränsmonumentet måste rimligtvis ha markerat en större och viktigare bygdegräns. Det kan innebära att 

det imponerande monumentet är betydligt äldre än de mindre gränsrösen, som uppförts i skogsmark 

under de senaste århundradena. 

Även om spåren efter ett mycket omfattande stenhuggeri (av äldre typ utan inslag av borrteknik) finns i 

området så är det mycket osannolikt att blockformationen med den djärvt framlagda stenen skulle vara en 

oavsiktligt tillkommen ”stentägtsrauk”. Uppläggningen av toppblocket kräver mycket planering och ett 

mycket målfokuserat arbete. Sedan kan det naturligtvis vara så att stenformationen inte i sin helhet byggts 

av gränsmarkerande arbetare. Kanske har man använt sig av en redan befintlig blockhög, som tillkommit 

vid tidigare stenhuggeriarbete. För att omforma blockhögen till ett gränsmonument har man då ”bara” 

behövt placera ett lämpligt skyltblock på toppen. Ser man så på saken har ju den erforderliga 

arbetsinsatsen varit av ett mer beskedligt slag.

Det finns dock en del omständigheter som ifrågasätter gränsmonument-hypotesen. En sådan omständighet är 

den mycket speciella utformningen. Det rör sig verkligen inte om någon standardtyp av gränsmonument. Jag har 

faktiskt aldrig sett något liknande under mina vandringar i Storvretabygdens skogsmark. Det förekommer inte 

heller några närliggande visarstenar som antyder gränsriktningar. Möjligen skulle man kunna tänka sig att 

spektakulära block något hundratal meter bort (utanför den röjda ytan) skulle kunna utgöra sådana stenar. Men 

det är nog att hårdra saken alltför mycket. Dessa spektakulära stenar är så många, så stora och märkliga i sig att 

de nästan konkurrerar ut själva den centrala blockanläggningen. I stället för att tydliggöra gränsdragningen skapar 

ju dessa andra imponerande block bara en ökad förvirring kring hur en ev. gräns verkligen löper i det aktuella 

området. För att utgöra gränsmonument ligger nog också blockformationen ovanligt lågt i terrängen. Från den 

röjda ytan sluttar egentligen marken uppåt i alla riktningar. Det är alltså inte svårt att i närheten hitta betydligt 

mera högtliggande platser, där ett gränsmonument skulle vara avsevärt mer synligt och uppmärksamhets - 

tilldragande 

Kanske måste vi således återgå till hypotesen att den märkliga blockhögen trots allt är ett boplatsskyltande 

monument från sen stenålder. Den märkliga, röjda ytan och de spektakulära blocken runt omkring kan också vara 

boplatsrelaterade liksom en skålformad grop framför monumentet. 

Sedan måste man naturligtvis ta ställning till den omåttligt stora mängd av huggen sten (utan borrteknik) som 

finns här och på de flesta andra platser på slänten upp mot Fullerö. I det gamla bondesamhället fanns det 

definitivt inte behov av mer än en bråkdel av den sten som huggits fram här. Och skulle materialet ha varit 

framhugget under de senaste århundradena så skulle givetvis inslaget av klyvhålsborrade block (med 

efterlämnade borrännor) ha varit betydligt större. Mycket förvånande är också att mycket litet - om ens något - 

stenmaterial tycks ha tagits ut från de olika klyvplatserna. Det förefaller som merparten av det huggna 

blockmaterialet faktiskt använts på platsen. 

Det rimligaste är nog trots allt att anta att blocken tillhuggits för att användas på plats för att skylta för territorier, 

boplatser, kultplatser och begravningsplatser under sen stenålder. Sten och stenhantering utgjorde antagligen ett 

viktigt fundament i dåtidens religion och kosmologi. Genom olika stenrelaterade hanteringar erbjöds möjligheter

att stå på god fot med gudar och med förfädernas andar. På så sätt kunde kaos undvikas och jordelivet kunde 

löpa vidare på ett positivt sätt. Till varje boplatsområde fanns det antagligen en omfattande aktivitetsyta, där 

stenhuggeri och andra stenrelaterade aktiviteter ägde rum. 

Annorlunda ställer det sig naturligtvis när det gäller det huggna stenmaterial, som producerats med borrteknik. 

Här måste ju rimligtvis senare tiders stenhuggare ha varit i farten - även om det kanske är längre tillbaka i tiden 

än vad dagens fackarkeologer tror. Men det är bara en bråkdel av det huggna stenmaterialet, som uppvisar 

borrännor efter borrade klyvhål. Under de senaste århundradena har det nog således inte hämtats hem särskilt 

mycket huggen sten från Fulleröhöjderna. Slättbygdens bönder, som behövde sten av olika anledningar, kunde 

hämta sin sten på närmare håll och i betydligt mer lättillgänglig mark, som lämpade sig bättre för transport av 

tung och otymplig sten.

Blockhögen med det imponerande djärvt upplagda toppblocket på kalhygget strax före skogskanten.

Blockhögen på kalhygget en frostig vinterdag

Toppblocket med sitt djärva upplägg fotat snett nerifrån

En liten hög med huggna stenar i en djup ficka på själva monumentet

I en liten blockhög bakom monumentet hittar man det här finhuggna stenmaterialet. Den här typen av 

småskaligt material ser man sällan på Fulleröhöjden.

Terrängen på Fulleröhöjden är mycket blockrik. Men här nedanför monumentet finns en nästan 

blockfri yta, som kanske en gång stenröjts. Kanske har det under sen stenålder varit en bobotten här. 

Den röjda ytan är idag full av stubbar. För inte så länge sedan täcktes hela området av tät barrskog. 

Jag har åtskilliga gånger funderat över om den märkliga blockhögen med det djärvt upplagda blocket 

möjligen anlagts som ett gränsmonument. Monumentet är dock så lågt placerat i terrängen att det 

trots sin höjd inte är särskilt lätt att upptäcka på avstånd. Runt omkring finns ansenliga höjder, där ett 

gränsmonument kunde ha fått en mer passande placering. Troligare är nog att det rörts sig om ett 

monument som skyltat för den boplats, som sannolikt legat på den röjda ytan under sen stenålder.

Block och blockhögar i närheten av Blockhögen med det djärvt upplagda blocket

Vackert pyramidformat block i närheten. Under sen stenålder utgjorde pyramidblocken en 

blocktyp, som sannolikt skyltade för boplatsområden.

Vackert frostnupet block som säkert medvetet lagts upp i skyltposition på en plan, tillformad stenhäll. Jag 

kallar ibland den här typen av upplagda block för podieblock.

Samma block sett från en annan vinkel. I bakgrunden märks särskilt ett spetsigt pyramidformat block.

Vackert block, där den lodräta ytan tycks ha brandskattats på kvarts. Det verkar som om hela 

ytan varit täckt av ett tunt kvartslager som knackats bort.

Ett mycket spännande block på Fulleröhöjden. Blocket imponerar både form- och färgmässigt. 

Det är svårt att tro annat än att det medvetet tillverkats för att fungera som skyltblock. Men 

vad har det egentligen skyltat för?

Tillhuggen blockformation i kalhyggeskanten mot skogen. Den vackra lystern i stenen är här något 

dämpad på grund av ett tunt frostlager.

På Fulleröhöjden finns mängder av den här typen av ostrukturerade blockhögar. Block verkar ha huggits 

fram här. Men vad har blocken använts till?

Spännande blockhög på Fulleröhöjden. Blockhögen är med all säkerhet skapad av människor. Det 

är inte lätt att veta vad högen är tänkt att skylta för.

Spännande pyramidformat block på Fulleröhöjden. Kanske har det haft en boplatsmarkerande funktion

Tillhuggen sten med spännande form och vackert ytskickt

Då och då hittar man vackra uppallade block bland blockfloran på Fulleröslänten

På en bergryggsslänt uppe på Fulleröhöjden hittade jag det här spännande blocket. Den övre 

blockdelen har släta vertikala sidor och räta vinklar. Här är det således inget tvivel om att stenhuggning 

ägt rum. I den övre blockdelen har dock klyvning skett utan användning av borrteknik. 

Några borrännor efter borrade klyvhål kan man nämligen inte hitta här. Det mindre blocket näst 

längst ner har däremot bearbetats med borrteknik - åtminstone i den nedre kanten. Här finns spår 

efter borrännor. Och på ett ställe sitter faktiskt klyvkilen av järn kvar (se nästa bild)!

Blocket har spruckit upp på ett oplanerat sätt vid kilningen. Klyvsprickan kom helt enkelt inte att löpa 

genom klyvhålet med järnkilen. Och kilen fick sitta kvar i det intakta klyvborrhålet. Kanske satt den för 

hårt fast eller också bedömdes den som uttjänt. Jag har gått igenom åtskilligt stenmaterial, som 

framkluvits med borrteknik. Men det här är faktiskt den enda järnkil, som jag hittat. Kilen kan ju också 

vara intressant utifrån dateringsaspekten. Sannolikt skulle den kunna dateras med kol 14 - metoden.

Innan man beger sig upp på Fulleröhöjdens kalhygge kan man dröja ett slag inför den vackra 

utsikten över fälten nedanför. Fälten framtonar i barmarksvinterns nedtonade färgskala. Och 

kanske är de rent av vackrast då. När sena stenålderns fångstfolk bebodde Fulleröhöjden täcktes 

nog fälten ännu av en saltvattensfjärd. Men sannolikt var utsikten här lika vacker då som nu.

Kap.10. Den rödskimrande, avhuggna konen 

på Fulleröhöjden

Fulleröslänten – en inledning 

En dag för inte så länge sedan försvann barrträden från slänten upp mot Fullerö. Nåja, det gick kanske inte på en 

enda dag. Men med moderna skogsmaskiner går det ändå ganska snabbt att kalhyggesavverka. Plötsligt rämnar 

det skyddande trädhöljet och markytan och den blockrika terrängen framträder på ett avskalat men samtidigt nytt 

och spännande sätt. Man kan nu tydligt se att slänten inte består av jämn mark. Den är uppbruten och består av 

parallella bergryggar med intressants svackor emellan - skyddade svackor, som väl skulle kunna lämpa sig som 

bobottnar för fångstfolket under sen stenålder. 

Överallt finns spår av gammal stenhuggning - utan inslag av borrteknik. Men det är inte bara oavsiktliga 

stentägtsraukar, som vi ser här på kalhyggesluttningen upp mot Fullerö. Många block har tillhuggits och 

arrangerats på ett planerat och målmedvetet sätt . Särskilt på bergryggssluttningar över svackor med stenröjda 

släta ytor finner man en intressant och spektakulär stenskyltning. I anslutning till sådan röjda ytor kan man också 

finna upptagna gropar, som kanske kan vara boplatsrelaterade. Kalhygget avslöjar också tydligt att alla block här på 

höjden inte är tråkigt ”gråstensfärgade”. Här finns imponerande block som glimmar i olika röda nyanser. Och här 

finns andra som exponerar sig i olika gula och vita nyanser. Det måste ha varit ett himmelrike för både forntida och 

sentida stenhuggare att få arbeta med ett så vackert och färgrikt stenmaterial. Att blocken idag framstår så nakna 

och med så klara färgnyanser har nog inte bara med stenmaterial och stenklyvningen att göra. Stenytornas mossor, 

som tidigare gynnats av solskymmande träd, har fått stryka på foten och tvingats retirera från stenytorna. Inte ens 

alla stenlavar har nog klarat den ljusare och torrare kalhyggesmiljön. När ljusinstrålningsförhållanden ändras kan 

sådan vegetationsförändringar på stenytor antagligen gå mycket fort. 

Jag har egentligen ingenting emot att kalhyggen då och då upptas i skogsmarken. Det ger ju förutsättningar för 

spännande arkeologiska inblickar och överblickar över markytor och blockarrangemang, som träden tidigare dolt. 

Men vad jag inte kan acceptera är att kalhyggen produceras med tunga och okänsliga skogsmaskiner som förstör 

mark och viktiga spår efter en fångstkultur, som hade sina bosättningar och aktivitetsytor i skogsmarken. 

Det borde naturligtvis ansvariga myndigheter ha förhindrat. Och naturligtvis borde man ha förhindrat att 

kalhyggesavverkningen fick efterföljas av en omfattande stubbtägt. Vissa markytor på Fulleröslänten liknar idag 

schweizerostar. Myndigheternas släpphänthet bottnar antagligen i det faktum att man har dålig uppfattning om 

vilka skogsmarker som har hög arkeologisk potential och som därför kräver ett anpassat och försiktigt skogsbruk.

Den rödskimrande avhuggna konen på Fulleröhöjden 


Om det vackra rödskimrande rundmonumentet på Fulleröhöjden 

På Fulleröhöjden, högt i sluttningen över en svacka mellan bergryggar, står en märklig stenskapelse, som påminner 

om en mäktig avhuggen kon med svagt inåtsluttande sidor. Frågan är om inte det rödskimrande monumentet är 

Fulleröhöjdens - ja, kanske hela Storvretabygdens - vackraste konstverk i sten. Monumentet har tillformats ur ett 

större originalblock - men på ett ovanligt sätt så att alla sidor är släta och svagt rundande. På vissa tillhuggna ställen 

lyser stenmassan i en vacker rödaktig nyans. I blocket har ganska breda vertikala sprickor upptagits, som får blocket 

att se ut som en tårta skuren i bitar. Förutom vacker färg och form bidrar det upphöjda läget på sluttningen och den 

trädlösa omgivningen till att ge monumentet en säregen monumental skönhet. Det är svårt att veta varför de 

vertikala sprickorna upptagits. Kanske är sprickorna ett led i en fortsatt stenhuggningsprocess för att stycka upp 

blocket i små bitar, som skulle kunna transporteras till närbelägna slättgårdas och användas till husbehov. Men man 

skapar nog inte ett så här ståtligt monument bara för att i nästa stund stycka upp det i småbitar. Nej, blocket har 

antagligen huggits till och utformats för att stå på den här platsen under lång tid och kommunicera något särskilt 

viktigt. Det har säkert vart meningen att skyltblocket skulle ses på långt håll. Det är rimligt att anta att skogen vid 

monumentets uppsättande inte var lika tät som den var före kalhyggesavverkningen för ett tiotal år sedan. På 

marken nedanför monumentet är en mäktig, huggen stenskiva placerad i horisontellt läge balanserande på en 

stensockel. Nedanför skivan finns en svacka med en ganska stor jämn och stenröjd gräsyta. Kanske fångsfolket under 

sen stenålder hade en av sina boplatser just här. Kanske samlades man rent av här vid stenskivan under ljumma 

sommarkvällar för att inta sina kvällsmåltider. 

Och som vanligt när man hamnar inför ett tillhugget spektakulärt block, så måste man konstatera att någon 

stentägtrauk handlar det inte om här. Men vad har det egentligen varit? Är det ett gammalt boplatsskyltande 

monument? Eller är det ett betydligt yngre gränsmonument? Eller är det möjligtvis något helt annat? Och vad 

skulle det vara i så fall? Det artar sig till att bli ett 20-frågor- monument.

Den kalhuggna Fullerösluttningen närmast vägen som går mellan slätten och järnvägsbron bjuder på 

överraskningar i form av stora gropar. Här i kanten av kalhygget har stubbskörd genomförts. Det är riktigt stora 

barrträd som växt här och då blir förstås hålen efter de maskinellt upptagana stubbarna mycket stora. Ofta ser 

man vid stubbskördshål ganska färsk mylla, som samlats på gropkanten. Och man kan också se en eller annan 

stubbit, som blivit kvar. I det här fallet ser man dock inga sådana kännetecken. Men det är möjligt att det långa 

och kraftiga gräset döljer sådana.

Ytterligare en grop från kalhyggesområdet på sluttningen nära vägen. Många gamla gropar relaterade till en forntida 

hushålls- eller hantverksaktivitet har ofta en eller flera stenar i närheten. Men de här stenarna har nog aldrig skyltat för 

någon gammal grop. Sannolikt har de legat nere i jorden och blivit infångade i ett träds rotsystem. Vid stubbskörden har 

stenarna antagligen skilts från rotsystemet och placerats på gropkanten. Men stenarna ser ”uppställda” ut som om en 

medveten placering eftersträvats. Kanske har någon i samband med stubbskörden ställt stenarna så här av säkerhetsskäl för 

att markera gropen. Eller också är den mycken äldre. Jag är faktiskt inte helt säker på att det verkligen är en stubbskördsgrop. 

Ingen skulle egentligen vara gladare än jag, om jag misstagit mig, för då kan ju gropen vara av arkeologiskt

Ett vackert tuktat block i kanten av en bergrygg på i Fulleröhöjdens kalhyggesområde. Blocket har en 

rödbrun färg, som avviker från den vanliga gråvita blockfloran. Blocket har splittrats i stora stående 

”tårtbitar”. Antagligen har det haft någon speciell funktion inom dåtidens kult och kosmologi. Blocket 

kan också ha skyltat för en boplats. En tänkbar boplatsyta finns i svackan nedanför blocket. Jag har 

vanligtvis inte mycket positivt att säga om kalhyggen. Men utan kalhygge skulle det inte ha varit 

möjligt att njuta av de vackra stenmonumenten på Fulleröhöjden. Kalhygget har faktiskt givet oss ett 

utemuseum över gammal stenhuggning - kanske flera tusen år gammal.

När blocket betraktas bakifrån ser man tydligt den lägre röjda ytan nedanför blocket. På 

Fulleröhöjden finns det gott om röjda ovalformade svackor nedsänkta mellan bergryggar

Stenkonen sedd bakifrån. Det är möjligt att det nästan lösgjorda smala mittpartiet är tänkt att bli 

ytterligare en stenskiva av den typ som ligger nedanför blockets framsida.

Vackert losshugget blockflak uppställt mellan den röjda botten och blocket, som visas på de två 

föregående bilderna. Det finns åtskilliga röjda områden nedsänkta mellan bergsryggar på 

Fulleröhöjden. De kan mycket väl ha fungerat som bobottnar under sen stenålder. Och de spektakulärt 

tillformade blocken har kanske skyltat för boplatser

Samma stora blockflak sett ur en annan vinkel

Stenskivan, som antagligen huggits ut ur blocket i slänten ovanför, har effektfullt balanserats på ett underliggande block. 

När tät barrskog härskade här - före kalhygget - var det knappast möjligt att njuta av den konstfulla stenskapelsen.

Det här närliggande blocket med uppåtriktad spets skulle kunna vara en variant av de pyramidformade 

block, som markerade fångstfolkets boplatser.

Kap.11. Det gåtfulla monumentet i Fulleröskogen

Det gåtfulla monumentet i Fulleröskogen 


Monumentet i Fulleröskogen 

Inne i den täta Fulleröskogen, innanför kalhygget, skymtar en gåtfull blockstruktur uppbyggd av tillhuggna block 

(utan spår av borrteknik). Stenmonumentet är svårt att överblicka och studera vare sig man befinner sig på 

långt eller nära håll. Barrskogen sluter sig nämligen tät kring den höga blockformationen. Huggna block verkar 

ha staplats på varandra. Och högst upp anar man en utskjutande överliggare. I viss vinkel ser det ut som om 

det rör sig om två närstående blockstrukturer, som kopplats ihop med en överliggare. Överliggaren och monumentets 

höjd ger det ett ”Stonehenge”- liknande utseende. 

Jag har upptäckt blocket ganska sent och har ännu inte hunnit studera det närmare. En mer utförlig beskrivning 

får därför anstå till ett senare tillfälle. Men de huvudhypoteser, som jag givet för andra spektakulära 

stenmonument i Storvretabygdens skogsmarker vad gäller skyltfunktioner, får tills vidare anses vara giltiga även 

här. Antingen handlar det om ett mycket gammalt boplatsskyltande monument från sen stenålder eller också 

rör det sig om ett gränsmarkerande monument från en betydligt senare tid. Stora gränsmonument, där 

borrteknik inte använts vid framhuggningen, kan vara svåra att datera. Större markerade bygdegränser kan 

vara mycket gamla - antagligen betydligt äldre än de mindre skogsskiftesgränser med gränsrösen, som uppsatts 

på 1700- och 1800-talet som ett led i genomförande av omfattande skiftesreformer. Konstruktionen med en 

överliggare gör att blockformationen till en del liknar den som tidigare beskrivits ute på kalhygget (Kap.9). Det 

är möjligt att båda ingår i ett gemensamt funktionellt sammanhang – kanske gränsmarkering. Antagligen har de 

en gång uppförts när träden stod betydligt glesare än vad de gjort under det senaste seklet. De har därför varit 

lätta att uppmärksamma även på långt håll. Ändå har skyltfunktionen inte maximerats. Båda blockformationerna 

ligger- relativt sett - lågt i skogsmarken och kunde mycket väl ha byggts i betydligt mer höglänt terräng 

i närheten. 

I närheten av det beskrivna monumentet finns många andra spektakulära block - en del med mycket speciella 

tillhuggningar och uppställningar. Förutom det ovan beskrivna monumentet redovisas några av dessa i bild 

nedan.

Monumentet i Fulleöskogen har verkligen många ansikten beroende på från vilken vinkel det betraktas. 

I en viss vinkel set det ut som ett mycket stort tillhugget block lagts ovanpå ett ännu större block. Det 

är inte lätt att veta om det övre plocket verkligen lagts upp. I äldre stenhantering har det nämligen 

varit ganska vanligt att block huggits loss från underlaget så att det såg ut som om de varit upplagda.

I en annan vinkel ser man att ett mindre block placerats djärvt utskjutande från en 

stort underblock.

Betraktad från ett tredje håll ser man tydligt att blockformationen är uppdelad i 

två olika delar med en stor glipa emellan.

I en viss vinkel påminner Storskogsmonumentet faktiskt om Stonehenge 

- med block upplagda på stenpelare.

Bilden visar en huggen fyrkantig stenkloss uppställd framför ett större block. Det uppställda blocket 

har antagligen en markeringsfunktion. Men om det är ett skyltblock från det äldsta kulturstenslagret 

i Fulleröskogen eller en betydligt senare gränsmarkering, vågar jag inte ha någon deciderad 

uppfattning om. Oavsett tillkomsttid är det en ovanlig typ av blockmarkering i den höglänta 

skogsmarken.

Märkligt format block, som tycks stå uppallat på två stödstenar. Man kan knappast 

undgå att uppmärksamma blocket, som har lite av monstervarning över sig.

Block, som erhållit en uthuggning, där tre mindre block placerats.

En tillhuggen blockformation, som verkar ha arrangerats för att skylta för något speciellt.

En ganska liten och skör gränsmarkering i Fulleröskogen. Man kan ibland bli förvånad över hur bräckligt vissa gränsmarkeringar 

byggdes. Det här toppblocket ligger exempelvis inte kvar av egen kraft. Det håller sig på plats tack vare baktrycket 

från stenen bakom. Och det är märkligt att denna lilla gränsmarkering och åtskilliga andra kunnat överleva under kanske 

århundraden utan att raseras. Fast vi vet ju förstås inte helt säkert om de överlevt. Berörda markägare kan ju då och då ha 

renoverat förfallna gränsmärken. Och antagligen var det väl ingen katastrof om de inte överlevde. Antagligen var bräckliga 

stenmarkörer uppsäkrade mot stadiga, spektakulära block i närheten. Och kanske hade sådana block ibland skyltat för 

gränser i skogen långt innan de mindre gränsmarkeringarna byggdes. Se två bildexempel nedan.

I området kring den lilla bräckliga gränsmarkeringen finns bl.a. det här större blocket, som 

verkar ha tillhuggits för att fylla en speciell skyltfunktion – kanske gränsmarkering

Ytterligare ett block i närheten, som antagligen tillformats genom stenhuggning för att skylta för en gräns eller för 

något annat viktigt i den höglänta skogsmarken. För bara några år sedan skulle jag antagligen ha gått förbi det här 

blocket utan att skänka det någon närmare eftertanke. Jag skulle nog ha betraktat det som ett block, som formats 

spontant av naturens krafter utan inverkan av människor. Idag är jag däremot tämligen säker på att det rör sig om ett 

av människor tillformat skyltblock, som signalerar något viktigt. Däremot är jag betydligt osäkrare både vad gäller 

inplacering i tid och specifik signalfunktion. Vi befinner oss ju i ett område (Fulleröhöjden) där människor i olika 

perioder och för olika syften påverkat blockfloran alltsedan sen stenålder.

Kap.12. Stenskeppet i Stenkullen


Stenskeppet i Stenkullen

Den skeppsliknande blockhögen som seglar fram i stenkullens sluttning 

I stenkullens sluttning vid kolonilottsängen i Lyckebo finns en märklig människobyggd blockhög. På långt håll ser 

den båtliknande ut med sin ovala form och lite högre stenar fram och bak. Högen ser ut som ett ståtligt skepp som 

seglar fram här i sluttningen. Kommer man närmare löser regelbundenheten upp sig och blir till ett milt stenkaos 

- men inte mer än man anar att högen byggts utifrån någon slags plan. 

När jag granskat platsen lite närmare, har jag kommit fram till slutsatsen att det på platsen funnits en liten 

bergknalle, som vid något tillfälle massakrerats och huggits upp i mindre, oregelbundna blockstycken. Att 

bergknallen spontant skulle ha spruckit upp på det här sättet är uteslutet. Varken gud eller spontana naturkrafter 

bygger blockhögar på det här målmedvetna sättet. Enstaka blockstycken i högen uppvisar dessutom 

borrännespår. Och det bekräftar naturligtvis att det rör sig om ett människobygge. Borrännorna är inte många. 

Men de finns på så centrala, bärande delar i blockbygget att de måste ha funnits redan när högen byggdes. Det är 

alltså inte fråga om senare stenhuggare, som i efterhand försett sig på högens läckerheter. Eftersom jag inte är 

någon större expert på olika metoder att spräcka berg, så har jag svårt att med säkerhet avgöra hur borrännorna 

tillkommit. Det skulle kunna röra sig om en sprängning. Men blockstyckena är inte så vasskantade och 

oregelbundna som en sprängning skulle ha åstadkommit. Och det finns inte heller några blockbitar med intakta 

borrhål, som man ofta finner i sprängt stenmaterial. Och vem skulle väl i sena tider spränga en bergknalle här bara 

för att på nytt bygga upp den som en imponerande blockhög - och utan att forsla bort något stenmaterial? Så vitt 

jag förstår har aldrig någon väg dragits fram här, så det kan knappast handla om stenröjning för att bereda plats för 

en väg. Och för övrigt tar blockhögen upp lika stor plats som den tidigare bergknallen, så ur friläggningssynpunkt 

har man inte vunnit något alls. Att någon skulle ha letat efter en malmfyndighet här och gjort en provsprängning 

verkar inte inte särskilt troligt. På andra sidan kolonilottsängen finns visserligen ett ganska stort stenbrott. Så 

stenhuggare kanske ändå kan ha rört sig i området. Kanske har man gjort en provsprängning för att testa 

verkningskraften på sprängmedlet. Och kanske stenhuggarna också ville imponera på bygdens flickor. Och det har 

man nog i så fall lyckats med. För det måste ha blivit en riktig stjärnsmäll här i stenkullens sluttning. Men varför 

har man så snyggt och prydligt lagt ihop det sprängda materialet i en blockhög, som närmast liknar ett 

stenmonument? Nej, man måste nog hitta någon mer rimlig förklaring än provsprängning. Och antagligen måste 

vi dra slutsatsen att sprängning - oavsett syfte - inte förekommit.

Jag tror då mera på att den ursprungliga bergknallen styckats upp med traditionella klyvmetodermetoder och 

med ett mindre inslag av stenborrning. Man har då delvis spräckt upp berget genom att först borra och sedan 

kila i borrhålen. Men det är endast enstaka långa klyvrännor vi ser. Det finns i blockhögen inget inslag av 

klyvhålsteknik, där flera grunda borrhål satts i rad. Med andra ord har man inte varit intresserad av att med 

god precision och kontroll ta fram användbara blockstycken. Det har räckt att spräcka berget i grova bitar, 

som man sedan byggt en skeppsliknande blockhög av. 

Jag har också då och då snuddat vid en förklaring, som har med sakral förstöring att göra. Kanske har katolska 

kyrkan (möjligen i liering med kungamakten) givit destruktionsexperter i uppdrag att förstöra gamla hedniska 

kultplatser? Kanske har det på bergknallen funnits en kultplats, som kyrka och världslig myndighet ansett 

böra förstöras? Kanske förfogade sådana destruktionsspecialister tidigt över stenborrningstekniken - långt 

innan den var spridd i bygderna? Kanske byggde man efter destruktionen ett moment på platsen för att 

demonstrera den nya religionens makt och för att visa vad som kunde hända om man inte valde att dyrka den 

nye kristne guden. 

Sakral förstörelse får väl närmast betraktas som en lös och lite långsökt hypotes. Jag känner i skrivande stund 

inte till i vilken utsträckning (om alls) som katolska kyrkan och den lierade kungamakten ägnade sig åt sådan 

verksamhet. 

Den troligaste förklaringen är nog att det rör sig om någon form av gränsmonument. Kanske har någon viktig 

ägo- eller bygdegräns dragits fram över kullen här? Själva gränsdragningen har nog genomförts för mycket 

länge sedan. Men gränsen kan ha skyltats om relativt sent - och behöver således inte nödvändigtvis störa 

arkeologernas sena datering av stenborrningstekniken. Men det skulle ju också kunna vara så att 

stenborrningen har sina äldsta rötter i just stenskyltningen för äldre bygdegränser. Kanske hade 

gränsmarkeringsspecialister tillgång till stenborrningstekniken långt innan bönder började klyva sten för 

husbehov och kanske också långt innan man började borra hål i sten för nedläggning av sprängmedel.

Efterskrift. 

Först långt efter det att jag upptäckt stenskeppet i stenkullens sluttning vid kolonilottsområdet och skrivit 

kapiteltexten ovan, har jag uppmärksammat att den gamla häradsgränsen mellan Vaksala och Rasbo härader 

rimligtvis måste löpa fram någonstans i det här området för att sedan korsa Fullerövägen och ta sig vidare 

fram till Fyrisån. Så min huvudgissning att stenskeppet är ett bygdegränsmarkerande monument är kanske 

ändå inte inte så tokig.

Blockhögen som liknar ett skepp - i stenkullen vid Kolonilottsängen

Block från ”stenskeppet” som uppvisar 

borrännor

Kap. 13. Den stora blocksamlingen 

- Ett stort men undangömt monument vid kolonilottsvägen -


Stora Blocksamlingen

Om Stora blocksamlingen 

Det finns många mäktiga och imponerande blocksamlingar byggda av forntida människor i Storvretatrakten. En del 

kan man finna i Storskogen. Men det finns också några på höglänta impediment längre ner mot slätten och Fyrisån. 

Den ”blockhög” som imponerat mest på mig är den som ligger innanför promenadvägen, som går mellan 

Himmelsvägen och kolonilottsområdet. Trots sin mäktighet ser man den inte från vägen. Jag har alltså kunnat 

passera förbi på den här vägen i drygt 25 år utan att ha noterat den. Det var först för något år sedan, som jag vek av 

in på den lilla skogsstigen, som går upp på höjden bakom. Syftet var all leta stenspår efter ett sent stenåldesfolk, 

som rimligtvis borde ha bott i området. Stigen visar sig gå alldeles förbi den här stora anläggningen. Och jag blev 

verkligen förvånad när den mäktiga blocksamlingen plötsligt tornade upp sig framför mig. Ovanpå ett mäktigt 

stenfundament seglar tre imponerande stenblock fram som stora hönsägg (eller snarare strutsägg med tanke på 

storleken). Vi finner oss på ganska blockrik mark. Men här kring blockanläggningen tycks ytan någon gång ha röjts. 

Det är alltså lätt att besiktiga stenskapelsen från olika håll. Grundplanen, där stensamlingen anlagts är nästan rund 

med en diameter på omkring 15 meter. Antagligen har det stått ett stort originalblock här, som använts som 

stentägt när anläggningen byggdes. Men blocken har nog inte täckt hela anläggningens grundyta. Det verkar som 

en del av blocksamlingen placerats direkt på marken. Framför anläggningen står ett stor vacker blockstycke 

uppställt som någon slags markör. Mindre block verkar ha staplats mot sidorna. Och med tiden har nog en del 

ramlat ut på marken runt omkring. Det finns spår som antyder att det från ena sidan funnits en gång (täckt med 

mindre block) som går in till anläggningens centrala delar. Det finns flera olika stenkammarutrymmen under 

takblocken. Särskilt imponerade är det utrymme som ligger under takblocket längst ut mot promenadvägen. 

Blocken under takblocket har ställts med de släta sidorna inåt så att det bildas ett slutet rum med släta väggar. 

Platsen har naturligtvis upptäckts av lekande barn, som här roat sig med att klottra. Bl.a. kan man se en dödskalle 

på en av väggarna. 

Det är rimligtvis ett enormt stenhanteringsarbete, som ligger bakom byggandet av en så monumental stenplats. 

Naturligtvis kan man inledningsvis ha haft viss hjälp av spontana sprickbildningar i originalblocket. Men i övrigt har 

blocket inte varit lättarbetat. Det har inte rört sig om någon mjuk och söndervittrad stenmassa. Kvalitén på den 

huggna stenen är ännu idag god och tycks inte nämnvärt ha påverkats av väder och vind under den långa tid 

- kanske flera tusen år - som den utfört sin skyltfunktion här.

Antagligen har man som klyvningsmetod använt sig av uppvärmning och avkylning och kilning. Kanske har man 

arbetat med stora träkilar, som bevattnats och därmed fått stor sprängkraft. Arbetet är mycket omsorgsfullt 

gjort. Man får verkligen leta på stenarna för att finna några tydliga klyvmärken. Man imponeras också av 

stenhuggarnas förmåga att kunna hugga fram block med släta och rätvinkliga sidor. Det finns några sådan som 

sticker upp ur anläggningen som stora klossar. 

Två av takblocken har inte placerats direkt på underblocken. I ena underkanten har de försetts med stödstenar 

så att de ska stå vågrätt. I den här stora stenanläggningen är det egentligen inte mycket som avslöjar att den 

konstruerats av människor. Det är egentligen bara takblockens placering på stödstenar, ett eller annat 

klyvmärke, det märkliga stenrummet med släta väggar och den vackra blockflisan framför blockhögen, som 

indikerar att det är ett verk byggt av människor. 

Det är naturligtvis inte lätt att veta vad denna anläggning haft för funktion. En viktig funktion måste den i vart 

fall haft, eftersom man lagt ner så mycket tid och resurser på att skapa den. Kanske har de lekande barnen 

som målat en dödskalle omedvetet kommit med ett tolkningsförslag. För man skulle naturligvis kunna tänka 

sig att anläggningen varit ett dödshus. Här har då de döda begravts tillfälligt innan de förts till sin slutliga 

gravplats. Och här har det kanske utförts en lång serie av olika begravningsriter. Och här har det kanske också 

bedrivits en anfäderskult. Men det finns förstås andra tolkningsförslag. Det skulle kunna vara en kultplats för 

någon mäktig gud. Det skulle också kunna röra sig om ett monument som markerade boplatsområde - ett 

spektakulärt entrémonument. Det finns åtskilliga spektakulära monument vid stenåldersboplatser, som skulle 

kunna tolkas på det sättet. Den här typen av spektakulära monument kan ju också ha varit flerfunktionella. 

Det kan ha fungerat både som dödshus och kulthus och dessutom som ett pampigt entrémonument, som givit 

boplatsen hög status. Kanske är det rent av så att ett så här imponerande stenmonument, som tar enorma 

resurser i anspråk, bara kan byggas om de inkluderar flera viktiga religiösa och samhälleliga funktioner 

samtidigt. Det är naturligtvis märkligt att det här magnifika stenmonumentet inte tidigare upptäckts och 

registrerats som fornminne. Det är ju en stenanläggning, som väl kan mäta sig med södra och västra Sveriges 

gånggrifter och stendösar. Är det så att vi i det fornminnesrika Uppland har blivit blasé på fornminnen och inte 

bryr oss längre? Eller är det den överdrivna arkeologfokuseringen på Gamla Uppsala som gör allt annat 

kommer i skymundan?

I närheten finns flera uppallade block av olika typer. Man hittar också en stenröjd jämn yta - med grop i ena 

kanten - som mycket väl kan ha utgjort en gammal bobotten. I närområdet observerar man också några 

uppställda stenar av äldre rundad form. De har knappast fungerat som sentida gränsstenar. Det finns således en 

arkeologisk närkontext, som gör det troligt att Stora blocksamlingen kan ha uppförts redan under sen stenålder. 

Efter det att jag med sådan entusiasm beskrivit den stora blocksamlingen som ett troligt spektakulärt 

stenåldersmonument, så känns det ju nästa som en västgötaklimax att över huvud taget ange ett sentida 

tolkningsalternativ. Långt efter skrivningen av kapiteltexten ovan har jag dock fått klart för mig hur den gamla 

häradsgränsen (mellan Vaksala och Rasbo härader) löper i området - i vart fall ungefärligen. Det innebär ju att 

de två sist beskrivna monumenten (Stenskeppet i stenkullen och Stora blocksamlingen) faktisk ligger i närheten 

av den gamla häradsgränsen. Och den minnesgode läsaren erinrar sig säkert att vi tidigare stött på ett ståtligt 

monument, den Stående stenkolossen i Storskogen, som också befann sig i häradsgränsens närområde. 

Kanske har de således alla tre fått sin monumentala och spektakulära utformning för att skylta för en viktig 

bygdegräns - även om de sinsemellan är av mycket olika karaktär? Det innebär inte nödvändigtvis att 

skyltmonumenten är av samma ålder som häradsgränsen. Det är mycket möjligt att äldre, stora och spektakulära 

block, som kanske haft en funktion redan under sen stenålder, återanvändes för att markera viktiga 

bygdegränser.

Stora blocksamlingen sedd från långt håll

Takblocken liknar stora upplagda hönsägg

Bild av den stora blocksamlingen med två synliga takblock. Märk också den vackert 

tillhuggna kubformade blocket till höger om takblocken.

Bild på det uppallade takblocket ovanför stenrummet

Detaljbild på den vackra men bräckliga uppallningen av det stenblock, som utgör stenrummets tak.

Uppallning av takblock på Stora stensamlingen

Klyvskåra på block i Stora stensamlingen. Det är svårt att upptäcka den här typen av spår. 

Blockklyvningen har skett med stor skicklighet och med minimal åverkan på blocken.

Uppställt stort stenstycke vid den övre delen av stora blocksamlingen

På takblockets gavel finns tecknade figurer som är svåra att tolka. Möjligen är dessa av 

äldre datum än teckningarna i det underliggande stenrummet

Klotter i det uppbyggda stenrummet. Jag antar att det rör sig om teckningar av ganska sent 

datum. Men jag är inte helt säker

I det närliggande bergrumsområdet i Lyckebo hittar man det här konstverket. Särskilt 

spännande - och förr mig otydbara - är de nedhängande och uppstående trattarna 

(lampskärmarna) i konsverkets övre del.

Nära Stora stensamlingen finns en stenröjd jämn yta, som kan ha varit en gammal bobotten

Siduppallat block i sluttningen ovanför stora blocksamlingen

Tillhugget och uppallat block i sluttningen ovanför stora blocksamlingen 

- i Skogsparti nära kolonilottsområdet i Lyckebo

Uppställd sten nära stora blocksamlingen

Kap. 14. Stenödlan i Fårhagen


Stenödlan i Fårhagen 

Likt en uttidsödla i sten kikar den fram bland buskarna i ett stenigt parti i bortre delen av Fårhagsområdet. Skulle den 

stå vid den ganska trafikerade stig som leder genom området, så skulle den antagligen idag betraktas som en 

arkeologisk attraktion. Men i det undanskymda läget är det knappast någon som får korn på den. Men har man väl 

fått syn på den här stenfiguren så glömmer man den aldrig. Det har ett ganska mäktigt uthugget överhang som på 

håll liknar ett huvud. Nedtill finns en motsvarande utskjutande del, som liknar en fotpall. Allt stenmaterial mellan 

överhang och utskjutande fotpall är uthugget. Och man kan uppfatta tomrummet som ett mäktigt gap. Om man 

släpper djuranalogin så liknar den framifrån en nisch i en kyrkvägg. Allting här verkar tillhugget med stor precision. 

Och ingenstans ser man några tecken på att borrteknik använts vid klyvningen. I vissa vinklar ser det ut som om den 

tillhuggna blocköverdelen är satt ovanpå en underliggande podiesten. Men sanningen är att överdel och underdel har 

huggits fram ur samma originalblock. Överdelen har dock huggits loss från podiet så att en spricka bildats emellan. 

Jag har funnit tillhuggna block med markerat överhang på flera platser i både i Storskogen och på angränsande 

höjder. Men jag har inte funnit något annat, som har både överhang och utsparad fotpall, som ju ”stenödlan” har. 

Alla andra överhangsblock saknar också den totala formomvandling, som blocket här i Fårhagen genomgått. I övriga 

fall kan man fortfarande ganska tydligt se originalblockformen. Men här i Fårhagen har originalblockets form helt 

omvandlats till något annat. 

Man kan knappast undgå att göra jämförelse med ett medeltida helgonskåp, där en snidad träfigur står uppställd 

mellan ett överhang och en utskjutande fotpall. Det är möjligt att man i tidig kristendom, innan kyrkorum byggdes, 

hade gudstjänstplatser i naturen, där skulpterade träfigurer stod uppställda. Kanske har det varit en tidig 

gudstjänstplats just här. Men det skulle förstås också kunna röra sig om en förkristen kultplats, där man antagligen 

också kunde ha kultrelaterade träfigurer uppställda. Men det är naturligtvis enbart spekulationer.

Fårhagen är ett komplext arkeologiskt område där människor antagligen haft sina bostäder under flera tusen 

år (och fortfarande har det). Det behövs säkert en grundläggande arkeologisk undersökning av området för 

att kunna identifiera och datera olika bosättningsfaser och för att kunna relatera olika typer av påverkan på 

stenfloran till dessa faser. Men inte ens en säker datering av bosättningsfaser skulle kanske kunna ge någon 

användbar information när det gäller att bestämma stenödlans tillkomsttid och funktion. Utgår man från att 

den är mycket gammalt så kan det kanske röra sig om ett boplatsskyltande monument eller ett kultmonument. 

Antar man istället att det rör sig om en ganska sen stenskapelse, så kan den ju ha fungerat som 

ett gränsmarkerande monument. Möjligen skulle det kanske kunna röra sig om en märkligt formad 

stentägtsrauk, som inte planerats som något skyltmonument. Men formen är dock så märklig och samtidigt 

så noga kalkylerad att inget av de två sistnämnda alternativen verkar särskilt sannolikt. Jag satsar således på 

att det är ett förkristet monument, som människor med stora kunskaper i stenhuggeri format utifrån en 

mycket bestämd avsikt. 

Men när man står inför en sådan här märklig stenskapelse är det kanske befogat att lägga bort - eller i vart 

fall tona ner - ett krasst funktionstänkande, även om tillverkningen skett för mycket länge sedan. Kanske är 

det istället mer relevant att bedöma den utifrån begrepp som konst och kreativitet. Kanske är det ett verk av 

en mycket kreativ stenhuggare, som ”bara” (eller i vart fall också) ville få utlopp för sin skaparkraft. Och det 

finns det säkert stenhuggare, som velat i alla tider. 

Och man ska kanske trots allt vara glad för att ingen arkeologisk undersökning är påtänkt i området. För det 

skulle ju i så fall innebära att det fanns planer på att exploatera området för bostadsbyggande. (Det är ju i 

dagsläget enda sättet att få intressanta objekt i skogs- och hagmark undersökta). Och en exploatering skulle 

naturligtvis vara förödande för det vackra Fårhagsområdet. 

Egentligen är Fårhagsområdet nedanför höjderna kring kraftledningen bara en del av ett större 

hagmarksområde, som sträcker sig ända ut till Norrbovägen. Särskilt det blockrika delområdet närmast 

Norrbovägen (också idag en fårhage) rymmer många spår efter forntida bosättningar och verksamheter 

- spår som också kan avläsas i den märkliga blockfora som finns på platsen. Men jag får återkomma till en 

beskrivning av detta intressanta område i ett annat sammanhang.

När man betraktar stenfiguren från sidan stående på sin podiesten ser man tydligt att vänstra delen av 

sidan, som skjuter ut mera mot kameran, har en helt annan vegetationstäckning av lavar och mossor än 

vad den högra smalare delen har. Varken mossa eller den vitfärgade laven har tagit sig in på den högra 

ytan, vilket antagligen tyder på att denna del huggits till senare. Men också den vänstra delen har blivit 

föremål för en klyvning, eftersom den ligger långt innanför podiekanten så att en hylla bildas. Man kan 

undra över det stora trekantiga hålet nedtill mitt på sidan. Kanske är det här som man drivit in en mycket 

stor kil för att skilja den övre delen från podiedelen.

Överhang och fotpall bildar en nisch, där kanske en kultfigur haft sin plats.

Med det bredare utskjutande bakre partiet liknar stenkapelsen en drake eller en urtidsödla, som har sina 

vingar till hälften utfällda

På bilden ser man tydligt den spricka som bildats när överdelen kilats loss från podiedelen.

Märkligt uthugget block (bakom stenödlan), som har en tydlig trappstegsform. Blocktrappan (om det nu 

är en medvetet uthuggen trappa) leder upp till det högre liggande blockrika partiet, som har en mycket 

kaotisk prägel

I närheten av stenödlans plats finns ett större block som spräckts. Sannolikt är det fortfarande stenkilen, 

som sitter kvar för att hålla sprickan öppen. Det underlättar naturligtvis arbetet vid en fortsatt styckning 

av blocket. Sprickupptagning behöver dock antagligen inte alltid ha med stentägt att göra. Sprickor har 

också tagits upp i små oansenliga block, som knappast lämpat sig för stentägt. Bruket kan kanske också 

ha med religion och folktro att göra.

Ett stenstycke har huggits bort från blocket så att en trågliknande fördjupning uppstått. Det är 

svårt att veta om fördjupningen varit planerad eller om den bara oavsiktligt uppkommit efter 

stentägt. Stentägten har här delvis skett med borrteknik, eftersom man kan se en ränna efter ett 

borrat klyvhål i ena kanten.

Kap. 15. Tre fältnära röjstensmonument 

När det gäller förekomst av stora och spektakulära monument så har nog skogsmarken ett övertag på 

fälten. Det kan bero på många olika saker. Så har exempelvis de lägre liggande fälten börjat bebos senare 

än de ofta högre liggande skogsområdena. Riktigt gamla monument (tillhörande sen stenålder) kan inte 

ha uppförts i fältlandskapet, eftersom det fortfarande låg under vatten. Annorlunda ser det ut när det 

t.ex. gäller den höglänta Storskogen. Här var det möjligt att gå hela Tipptoppvägens nuvarande sträckning 

torrskodd för 5000 år sedan. Här kunde naturligtvis ett monumentbyggande tidigare komma igång. 

Många av de på fälten en gång uppställda skyltstenarna (monumenten) har säkert odlas bort i samband 

med upprepade stenröjningsinsatser under lång tid. De monument vi idag kan se - de är inte särskilt 

många - anknyter till sena röjningsinsatser, där bortröjda block lagts upp på fältkanter och på åkerholmar. 

Ofta möts man av ganska slarvigt utlagda blockvallar och blockhögar längs kanterna på fält och 

åkerholmar. Man har lagt den bortforslade stenen där den inte varit i vägen och där det åtgått minst 

energi att dumpa den. Men ibland har nog konstnärssjälen hos stenröjarna tagit över. Och man har gjort 

en extra vacker blockstapling eller utfört en extra djärv blockplacering även om det medfört att det kanske 

något fördröjt själva stenröjningsarbetet. Sedan är det naturligtvis en fråga om vem som avgör om en 

spännande blockhög är ett monument eller inte. I några fall har nog redan tillverkaren haft avsikten att 

skapa någon form av stenskyltning, som skulle dra till sig uppmärksamheten. I andra fall ligger det 

monumentliknande kanske uteslutande i betraktaren ögon. Blockhögar på åkerholmar i ett platt 

slättlandskap kan ju lätt upplevas som monument, eftersom de framstår så tydligt. Det kanske inte alltid 

varit en aspekt som den hårt arbetande stenröjaren begrundat när han avbördat sig sin röjsten på 

åkerholmen. 

Nedan redovisas tre fältnära stenmonument från Storvretabygden

Kap.15.1. Det vackraste slättmonumentet 

Blockformationen är antagligen Storvretabygdens vackraste slättmonument. Den bildar en hälsosam 

kontrastpunkt i det platta landskapet. Och blicken dras hit som vore den fångad av en magnet. Jag tror inte att 

stenmonumentet är särskilt gammalt. Det ligger alltför mycket torr lera kvar och skräpar på understenen. Fast 

den kan ju ha kommit dit på annat sätt. Men heder åt den bonde och/eller stenröjare, som skapade det här 

vackra monumentet med den djärvt framlagda överstenen. Man kan nog gissa att uppföraren (vem det nu än 

var) var helt medveten om att han skapat en blockhög, som var mycket speciell och som kunde betraktas som ett 

monument. Men oavsett vad uppföraren tyckte och oavsett i vilket sammanhang det uppförts så är det ju ett 

monument i den nutida betraktarens ögon, eftersom det så ögonfägnande avtecknar sig mot himmel och fält. 

Vacker blockkomposition och vacker inplacering i en vacker fältnatur räcker gott för att ge det monumentstatus. 

Ta gärna den branta stigen upp från kvarnspången till fältkanten och spana in den vackra stenkompositionen ute 

på fältet vid Östa. Och skulle det visa sig att monumentet är mycket äldre än vad jag tror, så gör det ju inte det 

minsta. Det förhöjer ju bara dess värde.

Kap. 15.1. Det vackraste slättmonumentet 

Notera att strandlinjekartan anger förhållanden mellan land och vatten, som gällde för 4000 år sedan. Då hade 

slätten vid Östa ännu inte stigit upp ur vattenmassorna. 


Det vackra röjstensmonumentet ligger på ett så litet och lågt fältimpediment att det knappast 

syns på långt håll. Man får intrycket att monumentet växer upp direkt ur slättens mylla.

De två centrala blocken som bygger upp monumentet har med all säkerhet 

transporterats hit. Man skulle förvänta sig att så stora block skulle vara dubbade 

(försedda med borrhål, där en järnplugg med ögla sattes fast så att blocket skulle 

kunna lyftas av en motoriserad stenvagn. Men här finns inga borrhål. Antagligen 

rör det sig om senare röjningsinsatser där man med starka moderna 

maskinarmar lyft och transporterat block utan stenvagnar.

I närheten av röjstensmonumentet finner man den här lilla åkerholmen, som försetts med en 

massiv krans av bortröjda block. Jag letade förgäves efter block med dubbhål - men hittade 

inga! Antagligen har den här röjningen genomförts efter 1950-talets röjningsvåg, då 

motoriserade stenvagnar användes. Här verkar moderna maskinarmar ha lyft och transporterat 

stenarna direkt utan dubbning.

Kap. 15.2. Stenröjarnas konstverk vid fältkanten i Årby 

Mitt i det slitsamma arbetet har några kreativa stenröjare passat på att skapa modern stenkonst i en 

vacker omgivning. Stenröjarna var nog medvetna om att ingen skulle komma att hedra deras insats med 

en skulptur så det gällde att ta saken i egna händer. Och lite kliade nog i fingrarna att åtminstone en gång 

få placera den undanröjda stenen på ett vackert och konstfullt sätt och inte bara slarvigt dumpa den i 

fältkanten. Här står nu den vackra megalitstatyn och tittar ut över vidsträckta fält ner mot ån. Och den 

underförstådda texten lyder: Kilroy was here! Eller den kunde kanske också lyda: även stenröjare är 

konstnärer! 

Den nuvarande platsen för konstverket är självklart den bästa. Men man skulle kunna överväga att ställa 

monumentet på en sockel så att det nådde ytterligare några meter upp i luften och blev mer synbart för 

förbipasserande. För det är ju verkligen en märklig stenskapelse. Det är ett monument över den senaste 

stora stenröjarperioden ( kring mitten av 1900-talet) i Storvretabygdens fältlandskap. Och det finns 

mycket som tyder på att det också kunde vara den sista mer omfattande i en lång rad - åtminstone när det 

gäller att effektivisera åkerbruket!

Ett konsfullt avskedsmonument till en stenröjningsepok

Vackert block med slät exponeringsyta uppställt på en åkerholme. Mycket möjligt har blocket stått 

uppställt ute på fältet och haft en sakral funktion (markerat kultplats eller grav). Blocket har lite okänsligt 

fått ett borrat dubbhål mitt i den vackra släta exponeringsytan, så att det kunnat bortforslas från fältet. 

Det är många åkerholmar, som blivit sopstationer för stenar, som tidigare haft någon funktion ute på 

fälten.

Vacker konformad dubbad sten, som med tanke på sin speciella form kan ha haft en sakral funktion 

(markerat kultplats eller begravningsplats) eller en juridisk funktion (markerat gräns) på en annan plats

Kap.15.3. Det flerfunktionella monumentet på slätten före Ängeby 

På det stora fältet mellan Skogs Årby och Ängeby ligger ett märkligt välvt stenröse. Den understa större delen av 

röset består av ganska småskalig sten. Det handlar inte till största delen om småskalig jordsten, som under årens 

kastats upp här under röjningsarbete på åkrarna. Det rör sig om huggen sten med ganska vassa kanter och som 

varierar ganska lite i storlek. Man kan nog tänka sig att man av större ursprungliga block här har producerat 

täcksten över en grav. Antagligen rör det sig om ett gravröse från bronsåldern, som seglar fram som ett skepp ute 

på fälthavet. Och liknelsen med skepp på hav är ju inte alls så tokig. För när högen byggdes var det inte så länge 

sedan som fälten var täckta av en havsfjärd. Här hade på ett märkligt sätt - och förmodligen på ganska kort tid - 

marken stigit upp ur havet. Och förundrade människor hade över några generationer fått ypperlig betesmark. Och 

mitt på den öppna ymniga grässlätten anlade man en stort gravröse. Kanske var det ståtliga röset lika mycket ett 

boplatsmarkerande som ett gravplatsmarkerande monument. Här ute på slätten kan nämligen människor mycket 

väl ha bott under bronsåldern. Åkermarken var ännu inte så viktig. Jorden var här på de nyuppstigna slätterna 

oftast för svår att bearbeta med den tidens enkla jordbruksredskap. Marken användes nog mest som betesmark 

för tamboskap. Och betesmark fanns det nog så gott om att det räckte och blev över även om man använde en del 

till husbyggen. Det var också lätt att bygga hus här. Den tidens husbyggesteknik krävde att bärande stockar kunde 

grävas ner i marken - och här i den mjuka jorden var det lätt att åstadkomma välfungerande stolphål. 

Och så förlöpte åren i en ständig ström och människorna kom och gick. Men det gamla kala gravröset stod 

oförändrat kvar. Nåja, lite utökades det väl efter hand med lite mindre röjsten från fälten som kastades upp här. 

De lite rundare stenar, som man kan se bland den mer skarpkantiga stenen utgör antagligen sådan röjsten. 

Men någon gång i tiden måste något mycket speciellt ha inträffat. Det gamla röset har fått en märklig 

överbyggnad. Ett ganska stort antal stora block i olika former har lagts upp på toppen. Röset ser nu ut som en 

sjöfågel med ungar på ryggen - eller vilken liknelse man nu vill använda. Vanligtvis vid olika stenbyggen så används 

ju de större stendimensionerna längst ner och de mindre högre upp. Men här är det alltså tvärt om.

På långt håll ser stenröset med sina stora ryggpucklar mycket märkligt ut. Vad har avsikten varit att placera stora 

block här? Det måste ju ha krävts ganska stora arbetsinsatser för att åstadkomma ett sådant verk. Och hur 

gammal kan blocköverbyggnaden vara? 

En solig och vacker vårvinterdag med bärande skare beslöt jag mig för att besöka det märkliga stenröset ute på 

fältet. Jag var särskilt intresserad av att undersöka de stora toppblocken. Efter lite klättrande och undersökande 

kunde jag konstatera att åtskilliga av de stora blocken hade borrade hål. Hålen var inte särskilt djupa (10 -12 cm). 

Den typen av stenborrning genomförs bara i samband med stenröjning. I det borrade hålet slås en järnbult med 

ögla (en dubb) ner och kilas fast. Sedan kan man koppla in en lyftkrok till en lyftanordning (stubbrytare eller en 

motoriserad stenvagn med lyftkran). När och hur stenblock hanterats är oftast ingen lätt sak att avgöra. Men 

här rådde ingen tvekan. Det handlade om block, som röjts undan från åkermarken. Man får anta att röjningen 

och upplyftningen på stenröset gjorts i ganska sen tid. Med de effektiva motoriserade stenvagnarna, som fann 

vid mitten av 1900-talet, var det kanske inget större besvär att med en lång lyftkran placera blocken högst upp på 

röset. Hade motsvarande röjning gjorts tidigare så hade man nog nöjt sig med att lägga blocken i nederkanten 

på röset. 

Så blev alltså stenröset på slätten före Ängeby ett multifunktionellt monument. Det är inte bara ett monument 

över en gravlagd person (ev. flera) eller ett boplatsmarkerande monument. Det har också blivit ett ståtligt 

monument över en förgången stenröjarepok - den senaste i antagligen en lång rad - och kanske också den sista, 

För det ska nog bra mycket till innan åkermark på nytt börjar stenröjas i Storvretabygden, i Uppland och i hela 

Sverigeas avlånga land över huvud taget.

Det märkliga stenröset med sin topprydnad av röjstensblock. I bakgrunden syns husen i Ängeby

Ytterligare en bild på röjstensmonumentet på slätten

Ett röjblock med dubbhål på stenrösets topp.

Ytterligare ett större block med dubbhål på stenrösets topp

Ännu ett röjstensblock med dubbhål högst upp på stenröset

Kort om stenröjning av åkerfält under mitten av 1900-talet

En dag hade jag turen att finna en bortröjd sten där en kilad dubb med en kättinglänk satt kvar i det borrade 

dubbhålet. Kättingen har varit kopplad till en lyftanordning med vars hjälp stenen kunde brytas upp ur jorden och 

lyftas upp på en stenvagn.

Stenröjning med motoriserad stenvagn 

Bilden presenteras med tillstånd från Odensjö hembygdsförening.

Den stora stenröjningstiden 1945-1955. 

Med början omkring 1945 utvecklades ny effektivare maskinell stenröjningsmetodik. Med 

borrmaskin upptogs ett c:a. 10 cm djupt hål i varje block. I hålet fastkilades en smidd konisk 

dubb med tillhörande ögla. Stenvagnen med via mekanisk kraftöverföring motodrivet spel 

kördes intill blocket, varefter krokning, lyftning och lastning kunde ske. Stenar och block 

transporterades till fältkanten där lasset tippades eller där enskilda block ånyo krokades för 

placering på höjden. Spår efter stenvagnens verksamhet är ännu synbara i form av oordnade 

stora blockanhopningar längst fältkanterna. Arbetslaget bestod av 3-4 man - borrare 1-2 

dubbare och vagnförare. 

Borrarna kunde vanligtvis hålla minst 2 vagnar sysselsatta. Som mest var det ett 70.tal 

stenvagnar verksamma inom länen (Kronoberg). Några av dem - bland andra Billarps-, 

Kartorp- och Virestadvagnarna - fick som konstruktion användning och uppskattning inom 

hela landet. Med beskrivning utrustning och metodik rådde man på block vägande upp mot 

5-6 ton. Uppskattningsvis torde inom länet omkring 3 miljoner m3 block ha röjts under tiden 

1945-1955. Prestationen är aktningsvärd. 

Det kan nämnas att Cheopspyramiden håller 2.5 miljoner m3. 

Utdrag från Stenen-följeslagaren, Årsbok för Hyltén-Cavalliusföreningen, 1978-80. 

Texten finns också i stenbrytningsavsnittet på Odensjö hemsida (www.odensjo.nu).

Kap.16. De små dubbelstensmonumenten 

i skogmarken

De små dubbelstensmonumenten i skogmarken 

I föregående kapitel har bara mycket stora och monumentala blockformationer uppmärksammats. Men 

i skogsmarken hittar man naturligtvis många mindre block och blockarrangemang, som troligtvis fungerat 

(eller fortfarande fungerar) som skyltblock och som alltså rimligtvis borde ha monumentstatus. Hit hör 

enskilda uppställda stenar och stenar som är placerade i eller på mindre rösen. Det är då med stor 

sannolikhet fråga om gränsmarkeringar som skyltar för gränser mellan skogsskiften eller för gränser mellan 

bygder. Jag har sett många varianter på mindre gränsmonument under mina vandringar i Storvretabygdens 

skogsmarker. Och i en del fall kan man nog ifrågasätta om det verkligen rör sig om gränsmarkeringar. 

Under de senaste åren har jag funnit fyra olika exemplar av en märklig typ av dubbelstensmonument. En 

större uppställd sten med lite avrundad spets står tillsammans med en betydligt mindre pyramidformad, 

spetsig sten. Den stora stenen står i ett fall i ett mindre slarvigt hopkommet lågt röse. De stora stenarna i 

de tre andra anläggningarna saknar röse. Avståndet mellan den stora stenen och den mindre pyramidformade 

stenen varierar. I två fall står den mindre stenen helt nära (inom en meters avstånd). I det tredje 

fallet är den mindre stenen placerad på ett par meters håll. I det fjärde fallet är den mindre stenen helt 

sammanfogad med den större. Den är uthuggen i relief i kanten av den större stenens framsida. Det är ju 

ett kreativt sätt att tillverka ett mindre block på. Men förfaringssättet kräver antagligen en skicklig 

stenhuggare. En av dubbelstenarna återfinns i Storskogen vid Tipptoppvägen. De tre andra är placerade i 

ett skogsområde bakom Himmelsvägen i Lyckebo. 

Inledningsvis tänkte jag mig möjligheten att dubbelstenarna utmärkte gravplatser. Man kan ju ibland se 

dubbelstenar uppställda på gravhögar. Så småningom har jag dock kommit till slutsatsen att det rör sig om 

ett speciellt slag av gränsmonument. Den större och inte lika spetsiga stenen skull då markera en punkt 

längs gränsen medan den mindre stenen skulle kunna fungera som angivare av gränsriktningen.

Om man tänker sig att gränsen inte viker av vid den större stenen utan går rakt igenom så räcker det 

rimligtvis med en enda mindre sten för att markera gränsens riktning. På ställen där en gränslinje ändrar 

riktning eller där flera gränslinjer möter varandra finns naturligtvis behov av flera linjemarkörer. Jag har 

sett bilder på gränsmarkeringar (typ femstenarör) där flera linjemarkörer figurerar. Men jag har faktiskt 

sällan stött på gränsmarkeringar med mera än en gränslinjemarkör (uteliggare) i Storskogen - om nu de 

mindre stenarna över huvud taget fungerar som gränslinjemarkörer. I det fall där den mindre spetsiga 

stenen huggits ut i relief ur den större stenen blir det rimligtvis problematiskt med markeringen av 

gränslinjens riktning. Men kanske den här dubbelstenen inte är en gränsmarkering utan har iordningställts 

för att fylla en helt annan skyltfunktion. 

Om det är någon läsare, som vet mera om den här typen av märkliga dubbelstenar, så är jag naturligtvis 

tacksam för kontakt. 

I vilket fall som helst rör det sig om konstfulla stenar. Storleksskillnaden i kombination med både likheter 

och olikheter i form hos stenarna skapar en spänning och dynamik, som gör att de här ganska oansenliga 

blockarrangemangen blir till uttrycksfull stenkonst. Och särskilt reliefhuggningen på en av dubbelstensplatsena 

ger naturligtvis konstanrättningen extra krydda. 

När det gäller dubbelstenarna så besannades verkligen uttrycket: ”finner Du en, så finner Du ofta flera”. 

Utan att ha sett de tydliga dubbelstenarna på de två första bilderna nedan, så skulle jag kanske inte ha 

uppmärksammat dubbelstenen, där den mindre stenen är huggen i relief. Och jag skulle definitivt inte ha 

uppmärksammat dubbelstenen på den sista bilden, där den lilla stenen gömde sig under mossan. De två 

första upptäckterna hade på något sätt förändrat mitt uppmärksamhetsfilter så att en klocka ringde i 

medvetandet, när jag närmade mig de två andra stenarna. Information, som tidigare bara skulle ha rusat 

förbi medvetandet som brus bedömdes plötsligt som intressant och började medvetet bearbetas. Med rätt 

intresse och med stor portion tålamod kan man så småningom skaffa sig hundratals avgränsade mentala 

sökbilder för olika blockformationer och blockarrangemang i den gama kulturstensfloran. Och då blir man 

till slut riktigt duktig på att läsa de gamla stenspåren ute i terrängen. Men att utvidga sina iakttagelser och 

kunna hänföra dem till avgränsade väldefinierade kategorier innebär förstås inte automatiskt att man kan 

funktionsbestämma det man upptäcker. Men det är i vart fall en bra början.

De här två stenarna - den stora rundade och den lilla spetsiga - hör med stor sannolikhet ihop. Med 

tanke på form och storlek så skulle man ju med lite fantasi kunna tänka sig att det är en moder med sin 

lille son, som här har fått sin begravningsplats. Och så tänkte jag också från början. Men jag har efter 

hand blivit lite tveksam när jag under sommaren 2013 hittat två likartade stenar på höjderna bakom 

Himmelsvägen (se nedan). Kanske handlar det snarare om en gammal typ av gränsmarkeringar?

Dubbelsten med samma utformning som den vid Tipptoppvägen – på skogshöjd bakom 

Himmelsvägen.

Ytterligare en dubbelsten från skogshöjd bakom Himmelsvägen. Här har den lilla spetsiga 

stenen på ett raffinerat sätt huggits ut ur den större och utgör en del av denna.

Dubbelsten på en höjd nära kraftledningsberget. Den här typen av dubbelstensmonument är 

antagligen mycket lätta att missa i skogsmark med ymning markvegetation. Här har jag före 

fotograferingen skrapat undan mossa på den mindre stenen. Och fortfarande är den inte helt lätt 

att upptäcka.

Kap.17. Fem uppallade block i höglänt skogsmark

Allmänt om uppallade block 

I gamla tider (i vart fall under sen stenålder och tidig bronsålder) har det varit vanligt att öka på ett blocks 

skyltvärde genom olika typer av uppallningar. En uppallning i undersidans ena kant fick blocket att stå plant 

och vackert. Mittpallningar under block på plan mark eller i sluttningar gjorde blocken lite ”uppnosiga” så 

att de lättare uppmärksammades. Toppblock uppallades ibland på jämnhöga stenar för att synas bättre och 

för att åstadkomma en stenkammare mellan blocken, vilken kunde utnyttjas på olika sätt. 

Även block, som huggits fram med hjälp av borrteknik, har ibland pallats upp. Det innebär att 

uppallningstekniker har använts långt fram i tiden - om vi nu inte vill göra antagandet att stenklyvning med 

borrteknik är betydligt äldre än vad dagens fackarkeologer tror. 

Frågan om uppallade block är spontana naturskapelser eller skapade av människor har diskuterats under 

lång tid. Åsiktsmässigt har det ofta gått en skiljelinje mellan amatörarkeologer och fackarkeologer. Medan 

amatörarkeologerna förespråkat mänsklig inblandning har fackarkeologerna förordat naturens spontana 

skapande krafter. De senare tänker sig att hela utrymmet under det uppallade block har varit fyllt med sten 

och jord. Vatten har sedan spolat bort det mindre och lösare materialet medan enstaka större stenar kan ha 

klämts fast under blocket så att det större blocket ser ut att stå på en eller flera stödstenar. Det får väl idag 

anses överspelat att föra en generell diskussion för eller emot. Man får göra en bedömning från fall till fall. 

Naturligtvis har block uppallats av människor för att få ett ökat skyltvärde - och kanske också för att 

signalera att det just är människobyggda konstruktioner, som avviker från naturens egna spontana 

blockarrangemang. Under mina efterforskningar har jag funnit åtskilliga uppallningar, som otvivelaktigt är 

konstruerade av människor. Det rör sig om block uppallad på mjukt markunderlag. Det rör sig om block, 

som flyttats till annan plats innan de pallats upp. Det rör sig också om block som rimligtvis måste ha 

tillhuggits innan de uppallades. Generellt finns det således inget utrymme för en fortsatt debatt. Men i det 

enskilda fallet kan man ofta diskutera för och emot människan medverkan.

Kap.17.1. Det stora siduppallade blocket 

I det öppna kalhuggna området bakom det skogsparti som hyser både den stora stenkolossen med den 

långa borrännan (kap. 7) och den märkliga bergrännan (kap. 5) står ett imponerade block uppställd på en 

liten sluttande bergshöjd. För att blocket skulle stå så jämt och stadigt har en del av undersidan pallats upp 

med ett mindre block. Framför det uppallade blocket breder en stor jämn och relativt stenfri yta ut sig fram 

mot den väg som fortsätter över järnvägsbron. Det är mycket troligt att det för flera tusen år sedan låg en 

boplats här. Det imponerande uppallade blocket kan ha utgjort skyltblock för själva boplatsen. Det 

uppallade blocket väger antagligen kring 20 ton. Det har behövts både en stor arbetsstyrka och en avsevärd 

teknisk skicklighet för att flytta blocket hit och placera det på sin stödsten. Det är när man ser den här 

typen av mästerlig stenhantering, som man faktiskt börjar undra om inte självaste den stora stenkolossen 

med den långa borrännan bara ett par hundra meter därifrån också har kunnat bli uppställd på sin plats av 

ett stort uppbåd av människor med stor teknisk skicklighet - trots att den antagligen väger dubbelt så 

mycket som det uppallade blocket. 

Det är inte lätt att veta vad drivkrafterna var bakom den här typen av mycket arbetskrävande blockprojekt. 

Var det ett sätt att hylla och blidka starka, övernaturliga makter? Var det ett sätt att kungöra den juridiska 

rätten till den närliggande boplatsen? Eller var det ett sätt att förbättra sin sociala prestige inom en större 

folkgrupp? Kanske var det en kombination av alla tre ambitionstyperna, som låg bakom denna typ av 

mäktiga stenbyggen.


Det stora siduppallade blocket

Stort tillhugget skyltblock uppställd på sluttande berg. För att blocket ska stå plant och stabilt 

har en stödsten tillfogats. Att placera och palla upp ett block på kanske 20 ton tyder på stor 

skicklighet i stenhantering och även på god tillgång på arbetskraft. Ett ganska stor antal antal 

personer måste rimligtvis ha samarbetat för att placera den här stenjätten på plats.

Samma block som ovan taget i en annan vinkel så att det tydligare framgår att blocket 

står på en separat stödsten.

Översiktsbild tagen från slänten upp mot Fullerö. På det lilla bergspartiet något till vänster om ledningsstolpen 

kan man urskilja det stora blocket på sin stödfot. Gräsytan framför blocket bildar liksom en gryta 

mellan bergshöjder. Det är mycket troligt att det här funnits en boplats under sen stenålder.

Kap.17.2. Det djärvt uppallade blocket ovanför bergsbranten 

I Storskogen nära Tipptoppvägen står en stor stensugga uppställd ovanför en bergsbrant. Mitt på undersidan 

är den uppallad på ett mindre block. När man ser den från sidan ser man tydligt att den djärvt skjuter ut över 

klippkanten. Både läge och uppställningssätt tyder på att den har en tydlig skyltfunktion. Men exakt vad den 

skyltar för är svårare att säga. Nedanför branten finns en stor svacka mellan två bergryggar. Här kan det ha 

funnits en boplats under sen stenålder. Och det uppallade blocket kan då ha skyltat för boplatsen. Men säkert 

är det inte. I grannskapet finns också några rundovala nedsänkta ytor som kan ha utgjort bobottnar. En 

närliggande rund, stenröjd yta med en oregelbunden grop i ena kanten kan möjligen ha vara en gammal 

hyddbotten. 

Höjdpartiet mellan den uppallade stensuggan och Tipptoppvägen har varit en attraktiv plats för stenhuggare. 

Runt själva blocket finns spår av gamla stenhuggarinsatser. En ränna tycks ha huggits ut i berget. Det är troligt 

att det är här som det uppallade blocket huggits fram. En bit längre upp verkar det som ett långsträckt 

ursprungligt block styckats upp i mindre bitar. Bara en mindre del av originalblocket har bevarats i ena kanten. 

En blockhög framför ett block för tankarna till en blockgrav. Blockhögen är dock ovanligt stor i förhållande till 

blocket. Någon sentida husbehovshuggning rör det sig säkerligen inte om. Några borrklyvhål finns inte här. 

Och något stenmaterial har inte transporterats bort från den här stentägten. Allt hugget material ligger kvar 

på platsen i en långsträckt blockhög framför kantblocket. 

I närheten finns också två senare klyvhålsplatser där klyvningen genomförts med borrteknik. Den ena har ett 

mycket märkligt utseende. Det tycks nästan som om en gammal blockgrav i ett senare skede exploaterats av 

stenhuggare. Den andra klyvhålsplatsen, där också borrklyvhålsteknik använts, är om möjligt ännu märkligare. 

Här ligger stora skickligt tillhuggna rätvinkliga stenklossar kvar på marken. Varför har man huggit fram 

så storskaligt stenmaterial av en så förnämlig kvalitet utan att sedan hämta hem det? Sådant material 

glömmer man ju rimligtvis inte i skogen. Kanske har avsikten aldrig varit att det skulle avhämtas.

Om nu det uppallade blocket skyltat för ett boplatsterritorium så kan det ha haft ett viktigt signalvärde för 

främmade fångstfolk-grupper som närmade sig området. Kom man i fredliga avsikter så gällde det 

naturligtvis att agera utifrån en vedertagen beteendekod så man inte i onödan retade upp dem som var 

bosatta här. Kom man i fientliga avsikter, så gällde det ju att försöka bedöma hur starkt motstånd 

bebyggarna kunde mobilisera. En stor och tung, uppallad stensugga kunde ge besked om att boplatsen 

hyste många starka armar och att det kanske inte var rådligt att satsa på ett anfall. På så sätt kunde stora, 

imponerande skyltblocksprojekt säkert ha en konfliktreducerande inverkan. 

Vill man pressa den uppallade stensuggans ålder ännu längre tillbaka i tiden så kan man ju tänka sig att 

den inte stod uppallad ovanför en lågt liggande boplats utan istället över en vattenled. I så fall måste 

antagligen suggan ha varit på plats för betydligt mer än 5000 år sedan. För 5000 år sedan var det nämligen 

möjligt att gå hela den nuvarande Tipptoppvägens sträckning torrskodd. 

Här i närheten av den uppallade stensuggan har alltså människor bott och verkat under kanske något 

tusentals år innan det blev dags att förflytta sig för att hålla kontakta med den vikande strandlinjen. Men 

platsen verkar inte ha legat öde och tom sedan dess. Människor måste ha kommit tillbaka och fortsatt 

att hugga sten i olika perioder med syften, som sannerligen inte är lätta att klarlägga. Och så verkar det 

också ha förhållit sig på mängder av andra ställen i Storskogen. Det är svårt att förstå sig på ett 

stenhuggeri, som väljer att placera sig i så oländig och avlägsen terräng att de logistiska hindren redan 

från början blir nästan omöjliga att undanröja. Och ännu svårare blir det att förstå ett stenhuggeri som 

producerar huggen sten utan att just avyttra någon. Och ännu svårare är det att förstå varför 

husbehovshuggande slätbönder skulle bege sig upp i Storskogen, när de hade lämplig sten för huggning 

runt den egna husknuten. Allt skulle väl kunna falla på plats om man antog att stenhuggningen skett för 

att under olika tider markera olika typer av gränser i skogen. Man har helt enkelt använt den huggna 

stenen på plats ute i skogen för att bygga olika typer av gränsmonument. Men omfattningen av 

stenhuggeriet är så omfattande (både volymmässigt och platsmässigt) att man snart inser att 

gränsmonumenthypotesen är helt orimlig - i vart fall som huvudförklaring.

Möjligen det vackraste uppallade skyltblocket i Storskogen. Det står på kanten till en höjd ovanför en 

trolig boplats. Blocket sträcker sig djärvt ut över kanten och balanserar på en underställd stödsten. Det 

behövs säkerligen en ganska stor arbetsstyrka för att baxa det här blocket på plats. Möjligen var det just 

detta som blocket skulle kommunicera. Om främlingar kom hit så signalerade blocket att de kunde räkna 

med manstarkt motstånd, om de kom i annat än fredliga avsikter. Vid sidan av att vara territoriemarkerande 

kunde den här typen av imponerande block alltså ha en rent konfliktreducerande funktion.

Det har behövts åtskilliga personer och ett stort mått av teknisk skicklighet att utföra en balansakt 

med ett så pass stort block. Blocket skulle ligga stadigt på sin stödsten samtidigt som det djärvt skulle 

skjuta ut över klippkanten

Bild från sidan av det uppallade blocket. För att få blocket att skjuta ut så långt som möjligt har man 

tänjt på möjligheterna till det yttersta. Längre ut går det knappast att skjuta blocket utan att det 

ramlade framåt. Ett tekniskt skickligt arbetet på marginalen.

Här på bergssidan, där det uppallade skyltblocket är placerat, ser man tydliga spår av gammal 

stenhuggning. Det är sannolikt att det uppställda blocket har huggits fram just här.

Märkligt block med klyvborrännor i underkanten. Det verkar nästan som att blocket är inmonterat i 

överdelen av sluttningen ovanför en klyvhålsplats.

Vid en klyvhålsplats nära den uppallade stensuggan har mycket storskaligt stenmaterial av mycket god kvalitét 

huggits fram med borrteknik. Har det verkligen producerats för avhämtning? Så här stora blockstycken går 

knappast att transportera. Och inga försök har gjorts att stycka sönder stenklossarna i transportabla bitar. Och 

att glömma kvar så här vackert och arbetsintensivt stenmaterial finns ju bara inte på kartan. Kanske har det 

rent av huggits fram för att ha någon funktion på platsen. Både dimensioner och avstånd talar mot att det skulle 

röra sig om en ordinär bondestentägt för husbehov.

Kap.17.3. Det uppallade blocket på Norrboberget 

Norrboberget är arkeologiskt intressant av en rad olika skäl. Längs en del av bergsbranten har block brutits 

loss så att tydliga avsatser på olika höjdnivåer bildats. Längst upp på berget, blickande ut över en brant 

sluttning, ligger en ståtlig stensugga placerad. Man ser den tydligt när man kommer vandrande på gamla 

Norrbovägen en bit nedanför. Det är faktiskt inte särskilt vanligt att den gamla fångstbefolkningen, som bodde 

i den höglänta skogsområdena i Storvretabygden under sen stenålder, stenskyltade i extrema höjdlägen. Man 

utnyttjade hellre bergssluttningar när man utplacerade sina skyltblock. Men här har man alltså hugget ur en 

stor stensugga i bergsbranten längre ner och lyft upp den och givet den en dominerande placering i ”splendid 

isolation”. Bergets översida har ursprungligen varit kal och saknat stora block och varit fattig även på mindre 

block. De få större block som finns här uppe har alltså huggits loss och forslats hit från lägre bergsnivåer. Vid 

sidan om den dominerande stensuggan finns egentligen bara ett större block här. Det utgör huvudblock i en 

vacker blockgrav. Framför ligger ett antal betydligt mindre block samlade i en hög. Både huvudblocket och de 

mindre täckstensblocken framför har huggit ut ur själva berget. Ett sannolikt stenbrott för de mindre stenarna 

finns i närheten av blockgraven. Huvudstenen har antagligen huggits fram i branten ett stycke längre bort. 

Men låt oss nu fokusera det uppallade blocket på en nivå under stensuggan på toppen. Blocket är placerat 

strax ovanför den avsats där det huggits fram. Man ser tydligt både på blockets framsida och undersida att det 

huggits fram på bergavsatsen nedanför. Det här är inget block som inlandsisen placerat på sin nuvarande 

plats. Det har placerats här av människor för att fylla någon form av skyltfunktion. Det måste ha krävts stora 

insatser för att lyfta det stora blocket upp till nästa nivå. Det går dock en stor spricka genom blocket. Kanske 

är det så att blocket före upplyftningen styckats i två delar, vika sedan återigen pusslats ihop. Men säker på 

detta är jag inte. Blocket kan ju oplanerat ha sprucket vid själva hanteringen. På den sida där bergunderlaget 

är som lägst har blocket pallats upp med ett mindre block och på så sätt fått en nästan vågrät placering. 

Uppallningar av block kan många gånger vara svårbedömda. Det kan vara fråga om en spontan bildning, där 

ett mindre block kan ha klämts fast under ett större medan vattenmassor spolat bort allt löst material. Men i 

det här fallet råder det ingen tvekan om att uppallningen är konstruerad av människor. Blocket har ju utan 

tvivel tiilhuggits på annan plats och sedan placerats på sin stödsten. Det handlar alltså om en äkta uppallning.

Nära föregående block står det här stora blocket med en tydlig uppallning i ena änden

Annat uppställt block med mindre flankeringsstenar i Norrbobergets brant

Förmodligen ett territoriemarkerande skyltblock högst upp på Norrbohöjden. Blocket 

har antagligen huggits fram i branten nedanför.

Vid konstruktionen av blockgraven har sannolikt stenmaterialet framför huvudblocket huggits ut ur 

berget bakom, där en hästskoformad uthuggning finns.

Kap.17.4. Det uppallade pyramidblocket i slänten 

Jag har inte på långa vägar vandrat igenom hela det höglänta Fulleröområdet. Jag har mest uppehållet mig på 

den vidträckta kalhyggesslänten som sträcker sig från Storvreta upp mot nyanlagda Fullerö Park och sett den 

intressanta arkeologiska potentialen där. 

En sommardag förra året tog jag mig dock in i skogspartiet bakom Fullerö Handel och vandrade på de bergiga 

skogshöjderna längs väg 290. En enda vandring i ett stort skogsområde ger naturligtvis ingen tillräcklig grund 

för att mer ingående kunna bedöma den arkeologiska potentialen. Man behöver nog ströva igenom ett område 

åtminstone ett halvdussin gånger innan man kan få en god överblick. Men jag kunde i alla fall konstatera att 

det uppe i de höglänta bergsbranterna förekommit en omfattande stenbrytning. På många ställen i branterna 

finns långa borrännor efter klyvhål, som borrats för att klyva bort stenstycken. På en del ställen var brotten 

tydligt arrangerade i successiva trappsteg. Man kunde också finna en del huggna block på marken med tydliga 

borrännor och ibland med intakta klyvborrhål, som aldrig kommit till användning. Också längre ner längs 

bergsbranten fanns det åtskilligt med framhuggen stenmassa i slarviga blockhögar. Men stenhuggeriet här är 

nog av äldre datum (t.o.m. kanske betydligt äldre), eftersom inga borrännor fanns på materialet. 

I den här sluttningen hittar jag också ett vackert pyramidformat block, som får huvudrollen i det här avsnittet av 

min framställning. Det tillformade blocket har sannolikt huggits fram någonstans i den närliggande 

bergsbranten. Det är ovanligt att den här typen av stora pyramidformade block är uppallade. Antagligen beror 

det på att just det här blocket står i sluttande mark. För att ge blocket ett mer stabilt och spektakulärt läge har 

man pallat upp det på ett mindre block. Blocket påminner mycket om de pyramidformade (eller koniska) block, 

som man kan se i Storskogen och angränsande skogsmarker i anslutning till troliga stenåldersboplatser. Troligen 

använde man stora pyramidformade block som ett standardsätt att skylta för boplatser. Till formen påminner 

blocken om de hyddor som fångsfolket tidigt använde sig av som bostäder. Stenspråket var antagligen mycket 

konservativt. Blockformen kom därför att användas för boplatsskyltning långt efter det att man börjat bygga 

sina bostäder på helt annat sätt. Jag får försöka återkomma till det här området för att närmare undersöka om 

det går att finna någon trolig bobotten i anslutning till det pyramidformade skyltblocket.

Det uppallade pyramidformade blocket i Fulleröslänten ner mot väg 290.

En vacker liten skatt av vita stenar och lite vissna videkissar vid en liten uppbyggd härd uppe på 

Fulleröbergen. I vart fall videkissarna tyder på att det är en nyligen utförd ”offerhandling”. Men 

den passar bra in i sammanhanget. I det här markområdet har det sannolikt offrats till gudar och 

andra väsen sedan senare delen av stenåldern.

Spännande block på bergshöjden vid Fullerö. Borrhålen är nog klyvhål som av någon anledning inte använts. 

Det är ganska ovanligt att finna intakta borrklyvhål. Det är ofta borrännor efter splittrade klyvhål, som man 

finner på stentägtplatser.

Kap.17.5. Den uppallade blockkonstruktionen vid blockhögen 

Alla uppallade block har inte bara en enda stödsten placerad på undersidans kant eller mitt på. Ibland 

kan ett stort toppblock vara uppställt på flera jämnhöga stödstenar. Blockformationen får därmed något 

dösliknande över sig. Och toppblock och stödstenar bildar tillsammans en mer eller mindre sluten 

stenkammare. 

Den här typen av blockkonstruktioner är inte vanliga. Men man kan ibland stöta på dem både i Storskogen 

och i angränsande höglänta skogsmarker. Men särskilt märkligt är det naturligtvis att konfronteras med 

en sådan stenskapelse långt inne i den otillgängliga Storskogen. 

Den på ett lågt blockfundament uppställda blockkonstruktionen är placerad alldeles nedanför en stor hög 

av huggna block. Man får intrycket att en ursprunglig bergknalle här har massakrerats och omformats till 

en stor och kaotisk hög av stora huggna block. Möjligen kan det uppställda blocket nedanför högen ha 

tillverkats av ett stenstycke, som tillhört blockhögen. 

Blockkonstruktionens funktion är okänd. Med sitt lite dös-liknande utseende skulle man kunna gissa att 

det rör sig om en gravplats. Det finns dock omständigheter som talar mot detta. Ingen del av 

blockkonstruktionen är nedgrävd i jorden. Den verkar helt och hållet vara byggd på markytan. Det finns 

inte heller någon anknuten jordgrop eller någon uppkastad jordhög. Det finns inte heller någon synlig 

stenpackning runt blockkonstruktionen. Det får bli en fråga för framtida arkeologer att klargöra vad 

blockkonstruktionen använts till eller skyltat för. 

Också den närliggande blockhögen är intressant. Man har svårt att förstå vad de grovhuggna blocken kan 

ha använts till långt inne i den oländiga Storskogen. Någon husbehovsstentägt har det med all sannolikhet 

inte varit fråga om. Har sten huggits fram här, så måste det rimligtvis ha gjort av människor, som 

bodde alldeles i närheten och som haft användning av blocken på just den plats där de huggits fram. Man 

skulle kunna gissa på att det rör sig om någon form av ”dödshus” där de dödas kroppar fick en tillfällig 

förvaringsplats innan de fick en slutgiltig begravningspalts. Man kan också tänka sig att det rör sig om 

någon form av medveten sakral förstörelse. Kanske har det under stenåldern funnits en kultplats här

här på bergknallen. Kanske förstörde fångsgruppen, som hade sina boplatser i närheten, kultplatsen i samband 

med att man avflyttade till en annan plats. En kultplats, som inte användes, fick inte ligga kvar öppen och sårbar för 

ondskefulla makter. Den måste helt enkelt destrueras. Eller också kanske man kan tänka att det handlade om ett 

aggressivt sätt att få kultplatsens gudar att bryta upp och följa med till den nya platsen. Men det här är naturligtvis 

bara spekulationer. Stenhuggningsaktiviteten här har dock med stor sannolikhet utgått från en närliggande 

stenåldersboplats. Nästan i anslutning till samtliga stenåldersboplatser i skogslandskapet finns det en eller flera 

aktivitetsytor, där blockfloran påverkats och där block huggits och tilltuktats för olika ändamål. Blockhögen här är 

inte unik. Det finns flera liknande i grannskapet och även andra spår efter gammal stenhuggning. 

Bara en par hundra meter från den beskrivna blockkonstruktionen nedanför blockhögen ligger en märklig öppen 

och gräsbevuxen jämn yta. Runt omkring denna öppna yta finns på lite högre nivåer i terrängen uppställda 

skyltblock, som indikerar att både gravplatser och kultplatser har varit belägna här. Mitt på den öppna gräsytan 

står ett märkligt block som faktiskt påminner en del om en yppig fruktbarhetsgudinna. I anslutning till den här 

öppna platsen har nog boplatser varit belägna. Några tydliga boplatsspår har jag dock inte kunnat finna. 

Jag är egentligen inte särskilt förvånad över att finna en trolig (eller snarare mycket trolig) stenåldersboplats här i 

den höglänta Storskogen. Var skulle egentligen ett tidigt inflyttande fångsfolk väl ha slagit sig ner om inte just i den 

höglänta Storskogen. Egentligen är jag mer förvånad över att finna en stor stenröjd och gräsbevuxen gräsyta mitt 

inne i storskogen - och som dessutom aldrig tycks ha varit bevuxen med träd (inte ens buskar). Hur är det egentligen 

möjligt? Trädgården i mitt övergivna föräldrahem växte igen till oigenkännlighet på bara ett 20-tal år. Och här mitt 

inne i skogen har man en öppen gräsplats som aldrig tycks växa igen – och som aldrig tycks ha haft några träd. Här 

finns nämligen inga gamla stubbar. Här inne i djupaste Storskogen har väl inga åkrar odlats eller något hö skördats. 

Och om det ändå bedrivits något åkerbruk här så är det rimligtvis så länge sedan att åkermarken skulle ha varit 

igenväxt för länge sedan. Kanske är det betande rådjur som håller markyta öppen och kanske finns det jägare som 

villigt hjälper till att hålla efter uppväxande sly. Jag vet faktiskt inte. Det verkar lika svårt att förstå sig på öppna 

gräsytor som gamla stenmonument.

Den vackra, uppallade stensuggan nedanför blockhögen - smekt av grangrenar

Block eller bergknalle som styckats upp i flera stora blockbitar – ovanför den uppallade blockkonstruktionen.

En del av den märkliga sten- och trädfria gräsytan djupt inne i Storskogen i vårens och vitsippornas tid

Nästan mitt på den öppna gräsytan står fruktbarhetsgudinnans staty. Som det anstår en fruktbarhetens 

företrädare är hon yppig både fram och bak. Ler gör hon fortfarande efter många tusen år även om tänderna 

svartnat betänkligt med åren.

Eftersom fruktbarhetsgudinnan i Storskogen gjort ett utomordentligt bra jobb genom att förse Storskogen med 

en talrik stenåldersbefolkning, så bestämde jag mig för att hedra henne med en blomsterkrans. Hon uppskattade 

initiativet men var knappast nöjd med kransens utformning. Bekransningen får väl bli till en årlig 

tradition. Och till slut har jag nog lärt mig att göra en krans med bättre passform.

Svårbedömd större låg stenpackning med en rundad form ganska nära den stora gräsytan. Här skulle 

nog en fackarkeolog behöva göra en undersökning och använda spaden lite granna. Men det behövs 

antagligen ett förestående vägbygge i området för att få ut arkeologer till den här platsen. Och det 

hoppas man vid Gud aldrig ska behöva bli aktuellt – vägbygget alltså.

Det finns verkligen anledning att hålla utkik efter stenar, som flyttats och lagts i nya positioner, när man vandrar i 

villande skogen. Stenar som ligger ”onaturligt” upplagda på andra block och som inte ligger vid något stenröjd 

skogsväg, indikerar rimligtvis någon form av mänsklig aktivitet, som ägt rum på platsen - kanske för flera tusen år 

sedan. Den här upplagda stenen finns mycket nära den runda stenpackningen på föregåendebild. Och båda 

fynden anknyter kanske till samma funktionella och tidsmässiga sammanhang.

En lite slarvigt hopkommen stenskyltning ( kan ju vara senare raserad) i slänten upp från den öppna 

gräsbeväxta ytan. Man kan notera blocket till vänster som är uppallat på en sten av betydligt ljusare 

färg. Det var inte ovanligt att vid olika typer av stenskyltning blanda in enstaka röda eller ljusa stenar 

för att skapa en vacker kontrast till gråstenen.

Kap.18. Blockgraven i Storskogen


Blockgraven i Storskogen

Storskogsområdet 5000 år f.Kr. 


Tre tusen år f.Kr (för 5000 år sedan) hade Storskogsområdet höjt sig så pass ur vattenmassorna att det var 

möjligt att vandra hela Tipptoppsvägens sträckning utan att nå direkt kontakt med strandlinjen. Högsta 

delarna längs vägen har legat något 20-tal meter över dåtidens kustlinje. Storskogen med omgivande 

områden i söder och väster utgör fortfarande en ö i en ytterskärgård med helt öppet vatten ut mot 

nuvarande Östersjökusten. Storskogsområdet har ännu inte smält samman med Fulleröhöjderna på västra 

sidan om dagens järnväg. Den inlagda ovalen avgränsar ett område kring den nuvarande Tipptoppvägen.

Blockgraven i Storskogen 

Det går naturligtvis inte för sig att avsluta en presentation av stenmonument i Storvretabygdens skogsmarker 

utan att redovisa en gammal blockgrav från sen stenålder. En blockgrav är ju egentligen mitt i prick vad gäller 

grundbetydelsen av ett monument: en skyltning, som uppmärksammar minnet av en avliden person och 

hans/hennes gärningar. 

Bilden nedan visar den vackraste blockgraven i hela Storskogen. De losshuggna mindre täckblocken har 

samlats i en prydlig hög framför huvudblocket. Man kan också tydligt se att stenhuggarna här lagt ner stor 

omsorg på att hugga fram en vacker front på huvudblocket. Det har inte bara handlat om att snabbt och 

hafsigt hugga fram stenmaterial för att täcka graven. Blockgraven är ju också ett monument i en överförd 

mening. Den är ju ett monument över en tidig stenhuggarepok i Storskogen. När vi står framför blockgraven 

så står vi ju samtidigt inför en stentägt. Från den här stentägten har man dock inte forslat bort något material 

Man har använt materialet på den plats där man huggit fram det. Inga logistiska jätteprestatationer för att 

frakta huggen sten här inte. Det är en stenhuggarkonstens Kajsa Varg som varit framme. Man tager helt 

enkelt vad man haver. Men man gör det på ett vackert och konstfullt sätt. 

Den här typen av fristående välordnad blockgrav är inte särskilt vanlig i Storskogen och inte heller i 

angränsande skogsområden. Däremot kan man finna många slarvigt ihopkomna blockhögar av hugget 

stenmaterial) med eller utan bredvidstående huvudblock. Det är naturligtvis inte lätt att veta vilken funktion 

dessa haft. Möjligen skulle de kunna utgöra tillfälliga förvaringsplatser för döda kroppar inom ramen för ett i 

tiden utdraget begravningsritual, som utfördes i flera olika faser. Det är antagligen bara ett fåtal personer, som 

fått sin slutgiltiga begravning i prydliga och välordnade blockgravar. Många fick nog sina sista viloplatser i 

bergskrevor, i håligheter mellan block eller i en grävd hålighet under ett block. En del personer begravdes 

antagligen i en hålighet i jorden utan någon form av stenmonument ovan jord. Det innebär naturligtvis inte 

nödvändigtvis att dessa flatmarksgravar saknade monument. Det kan naturlitvis ha rest monument av ett 

förgängligt material (t.ex. trä), av vilka spåren sedan länge är borta.

Det är också möjligt att det höglänta Storskogsområdet, som tidigt steg upp ur vattenmassorna, mottog 

fångsfolk-grupper med olika kulturella rötter. Storskogen låg ju länge i ett östligt skärgårdområde som 

båtledes var lätt att nå från olika geografiska platser. Kanske har begravningsskicket varierat kraftigt under de 

mer än 1000 år som människor varit fast bosatta i området. 

Man kan naturligvis göra många reflektioner kring blockgraven i Storskogen. En av dem anknyter till 

hållbarhetsaspekten. Den döde i Storskogen har fått behålla sin grav helt intakt under mer än 4000 år. 

Här kan man verkligen tala om en hållbar lösning. När jag tänker tillbaka på mina egna förfäder bara några 

generatioer tillbaka ser det helt annorlunda ut. På min fars sida räcker det med att gå tre generationer tillbaka 

för att hitta förfäder som förlorat sina gravplatser. På min mors sida (av bondsläkt) får man kanske gå 

ytterligare en generation tillbaka innan förfäderna blir gravlösa. Blockgraven i Storskogen har alltså varit en 

supereffektiv hållbarhetslösning. Men hållbart är inte lika med evigt. Skogen skyddar inte längre. Stora tunga 

skogsmaskiner kör sönder arkeologiska lämningar. Och skogsmarken exploateras för byggande av vägar och 

bostäder. Åtskilliga blockgravar har antagligen redan förstörts. Och mängder kommer framöver att utplånas. 

Blockgravar såväl som andra arkeologiska lämningar i skogsmarker är sällan fornminnesregistrerade och har 

således inget lagenligt skydd. Det brådskar verkligen att inventera och dokumentera de mängder av 

lämningar, som finns i skogsmarken. Annars har vi snart ingenting kvar att upptäcka. Det har försvunnit innan 

vi ens upptäckt att det finns något att undersöka och vårda. Och då har det arkeologiska underlaget, för att 

kunna skriva det första kapitlet i bygdens historia fallet bort. Och kapitlet kan inte längre skrivas av någon.

Storskogens vackraste blockgrav

Blockgrav i skogssluttning i Storskogen. Man kan notera det tydliga mejselmärket i vänster 

överkant. Märket uppstod antagligen när stenmateral klövs bort från blocket.

Block med en mycket omsorgsfullt lagd stenpackning framför i skogspartiet nedanför 

kraftledningsberget.

Block med stenpackning av mindre block framför på sluttning till högt berg i Storskogen

Kap. 19. Monumentprojektet som misslyckades

Monumentprojektet som misslyckades 

Alla monumentskapande projekt kan inte lyckas. Sten är ett svårt och oförutsägbart material att arbeta med. 

I det höglänta skogspartiet vid gamla Ängebyvägen gick det verkligen åt skogen. Här ligger nämligen ett 

vackert (men trasigt) långsträckt block med lite trubbig och svängd spets. Blocket har säkert huggits fram på 

platsen ur ett lågt originalblock som fortfarande står kvar. Det verkar som om ett stort blockparti först kluvits 

bort ur originalblockets sida med hjälp av ett lång vertikalt klyvborrhål. En borränna är fortfarande synlig i 

originalblockets släthuggna sida. Det stora borthuggna stenstycket har sedan bearbetas vidare med hjälp av 

grunda och tätt anlagda borrklyvhål. Längs ena långsidan på det framhuggna blocket ser man mängder med 

korta borrännor. Efter mycket arbete har stenhuggarna slutligen fått fram ett vackert långsträckt block med 

önskad form. Blocket är ett par meter långt och ca en halv meter brett. I upprätt läge skulle blocket säkert ha 

gjort ett mycket imponerande intryck. Att hugga fram ett monument av så stora dimensioner i ett enda 

stycke är naturligtvis ingen lätt uppgift. Det är lätt att oönskade sprickor uppstår och saboterar arbetet. Nu 

tycks emellertid allt ha gått bra och monumentet har i vågrätt läge pallats upp på ett blockunderlag i 

avvaktan på avhämtning. 

När avhämtarna så småningom dyker upp så får de dock en rejäl chock. Blocket har nämligen gått av på 

mitten (eller snarare en bit ovanför mitten) och ligger i två bitar. Antagligen har det funnits någon liten 

sprickbildningstendens i stenmaterialet. Kanske har dessutom uppallningen varit bristfällig så att blockets 

egen tyngd utgjort en för stor påfrestning. Alternativt kan man ju tänka sig att blocket spruckit först när 

avhämtarna började flytta det. Hur som helst var det bara för avhämtarna att vandra hem igen. Här fanns 

inget att hämta. 

Med stor sannolikhet har blocket iordningställts för att hämtas hem och ställas upp för att skylta för något 

viktigt. Exakt vilken skyltfunktion det skulle ha är naturligtvis svårt att veta. Blocket har en form och storlek, 

som påminner om imponerande resta stenar på en del järnåldersgravfält. Det skulle ju kunna tala för att 

det var tänkt att användas som gravsten på en förkristen gravplats. Men det är kanske inte så troligt att man 

redan så tidigt använde sig av borrteknik i stenhuggningsarbetet. Kanske är det trasiga monumentet - trots 

sin ålderdomliga form - inte mer än två eller tre hundra år gammalt. Kanske skulle det användas

för att pryda en gravplats på en kyrkogård. Eller kanske var det ägnat att användas som portstolpe vid 

infarten till en större gård. Eller som ett minnesmärke över en inträffad viktig händelse. I övrigt finns 

lämningar från flera olika arkeologiska epoker i det höglänta området. I en fältnära del finner man ett par 

stora gropar som kan vara boplatsrelaterade. Vid sidan av spår efter stenhuggeri med borrteknik finns också 

ett äldre traditionellt stenhuggeri, där stenborrning inte förekommer. På några ställe kan man återfinna 

jordfyllda högar med krater i mitten - sannolikt järnålders- eller bronsåldersgravar. På en gräsbevuxen jordhög 

står två bastanta block uppställda bredvid varandra. Här fick kanske två välbesuttna makar sin sista viloplats 

under järnåldern. På en höglänt kulle har mindre block lagts i en rundel. Området ligger så högt i terrängen 

att det sannolikt kan vara en rest från sen stenålder eller tidig bronsålder. 

PS. Att det spräckta långsträckta blocket handlar om ett misslyckat monumentskapande projekt är naturligtvis 

en tolkning - även om det är en mycket rimlig sådan. Men det skulle naturligvis kunna handla om en 

huggning med gränsmarkerande syfte. Och om blocket i så fall spruckit, så har det inte haft någon 

funktionell betydelse. Blocket fyller sin gränsmarkerande funktion oavsett om det är sprucket eller intakt. 

Och något misslyckande är det inte fråga om - kanske bara en obetydlig skönhetsfläck. En ytterligare 

tolkning skulle kunna vara att det rör sig om en förkristen huggning med koppling till kulten. Men 

för att en sådan tolkning ska få någon bärkraft så måste fackarkeologerna vara behjälpliga med att 

tidigarelägga stenborrningens debut i Storvretabygden med åtskilliga hundra år. Men så hjälpsamma är 

de sannolikt inte!


Monumentprojektet som misslyckades

Bilden visar klyvplatsen där stenmonumentet huggits fram. Det trasiga 

stenmonumentet syns i förgrunden.

Bilden visar den centrala vertikala borrännan på originalblocket, där ett stort blockstycke 

kilats loss.

Närbild på klyvborrännan

Det spruckna stenmonumentet med klyvborrännor längs ena långsidan

På den högsta höjden i skogspartiet , där det misslyckade monumentet är placerat, finns en cirkelformad krets 

av block. Kretsen är glest fyllda med andra block. Möjligen finns det en låg hög under blockkretsen . Men den är 

i så fall svår att se. Man kanske inte ska benämna anläggningen hög utan snarare röse - ett slags enkelt 

toppröse.

På andra höglänta platser i området kan man se välvda jordfyllda högar. Ibland kan de, som den här, vara 

markerade med ett större block uppe på högen. Det är inte alltid så lätt att se att det höglänta skogslandskapet 

innehåller höganläggningar, eftersom höjder kan vara naturligt välvda. Det krävs lite övning för att se att en 

anlagd hög adderats till den naturliga kullen. När man ser en bild som denna, där gravkullen är skadad av kraftig 

trädväxt, så kan man ju undra hur vi sköter fornminnesvården. I många fall sköts den inte alls, nödgas man 

erkänna.

Nära det misslyckade stenmonumentet, i kanten mot Årbyfälten, har vi en annan typ av gravanläggning. Inslaget av 

jord och småskaliga block är beskedligt. I stället domineras anläggningen av ett par större block.

Alldeles i närheten av anläggningen med toppblocken 

(se föregående bild) hittar vi en del liggande, 

mossbeväxt klyvhålsmaterial. Den här stenen har 

borrännor efter borrade klyvhål både i överkant och 

underkant. Det tyder på att man verkligen lagt ner 

mycket arbete för att få fram en sten med perfekt 

form. Formmässigt ser den spetsiga stenen gammal 

ut. Jag skulle mycket väl kunna placera den i 

järnåldern. Men borrännorna antyder rimligtvis en 

betydligt senare datering - åtminstone om vi ska hålla 

oss till arkeologernas sena datering av borrtekniken. 

Vissa stenformer är nog näst intill eviga och har 

antagligen använts långt in i modern tid.

Kanske stenen med borrade klyvhål på föregående bild skulle användas till en grindstolpe. I formen 

liknar den mycket den här grindstolpen, som står i gränslandet mellan fält och skog på BiskopsArnö.

Också här nere i skogsbrynet nära fälten finns det högar. Ofta är de lätta att identifiera genom 

gropkratrarna i mitten. Just den här högen är så låg att man kan undra om det över huvud taget är fråga 

om en gravhög. Den märkliga stenanläggningen på nästa bild tyder kanske på att det kan röra sig om 

något annat.

Kanske stenanläggningen vittnar om en husgrund eller en sekundärgrav här i högens närhet. På andra sidan den 

stora röjda ytan finns en uppstickande bergknalle, som använts som stenbrott - kanske redan så tidigt som när 

högarna i närheten anlades. Material till högarnas kärnrösen kan mycket väl ha tagits härifrån.

På en ganska stor hög uppe på ett impediment nära fältkanten har två block rests. De är placerade så att 

man får en påtaglig känsla av att de hör ihop: det ena lite högre och spetsigare, det andra lite lägre och 

rundare. Kanske är det rent av man och hustru som fått en gemensam gravplats här. Men det är förstås 

bara en spekulation. Hur som helst är det ganska ovanligt med dubbelstenar på gravhögar.

På den höglänta udde som sticker ut i fältlandskapet står ett av de stora mästerverken i Storvretabygdens 

stenhuggeri. Det är ett perfekt skyltblock som formats med stor skicklighet av en kreativ stenmästare. Det kan 

vara en sentida skapelse även om skyltblock under senaste århundradena knappast haft någon funktion förutom i 

gränsmarkeringssammanhanget. Och något gränsmonument är det knappast fråga om. Men mycket märkliga och 

konstfulla saker kan uppstå i mötet mellan en skicklig stenhuggare och ett vackert stenmaterial i vilken tidsperiod 

som helst. Men jag tror för egen del att det vackra skyltblocket har ett par tusen år på nacken. Man kan inte 

hänga upp sig på att ytan ser relativt nyhuggen ut. Stenytor är så individuella och åldras så olika. Och de skiljer sig 

märkbart från varandra i fråga om hur lång tid de tar på sig att bjuda in mossor och lavar till en samexistens.

Resa med inbyggt slut – en efterskrift 

Man blir inte nödvändigtvis en bättre uttolkare av fyndplatser genom att besöka dem många gånger. Efter att 

ha besökt en fyndplats 3-5 gånger, så har man vanligtvis konstruerat sin tolkningsbild i stora drag. Om Du 

fortsätter att undersöka området flera gånger, så kanske Du fortfarande hittar intressanta saker. Men det 

tenderar allt oftare att bli sådana fynd som kan fogas in i den tolkningsram, som Du redan konstruerat. 

Fortsatta besök på platsen leder bara till en ändlös rad av bekräftelser av den gamla tolkningen. Det här gäller 

i vart fall, om man väljer att göra en arkeologisk utforskningsresa helt på egen hand - utan arkeologiska 

fackkunskaper, utan kontakt med arkeologisk expertis och utan att kunna stämma av intryck från ytinspektioner 

mot grävresultat. Så har det varit i mitt fall. Jag ville göra en egen inre resa för att undersöka vilka 

spännande tolkningar, som kunde uppstå i mötet mellan en arkeologiskt oskolad hjärna och en helt okänt 

och outforskat stycke skogsmark - utan inblandning av fackarkeologer och amatörarkeologer. Nu måste jag 

nog börja betrakta mig som amatörarkeolog själv - och då går det inte längre att fortsätta resan på samma sätt 

längre. I alla fall inte den inre resa, som jag påbörjade och som förutsatte att jag var nollställd ifråga om 

arkeologisk kunskap (så när som på några omkringskvalpande gamla skolkunskaper). Och den inre resan 

byggde också på att jag konfronterades med en helt okänd skog. Nu känner jag fyndplatserna i skog och mark 

alltför väl. Alla fyndplatser, som ovan har beskrivits, har jag besökt ett 10-tal gånger - en del betydligt 

frekventare än så. Och det finns naturligtvis hundratals andra välbesökta platser, som inte har fått komma till 

tals i den här presentationen. 

Så nu är det nog dags att sätta punkt för resan och säga farväl l till Storskogen och till angränsande höglänta 

skogshöjder, som exempelvis den underbara Fulleröhöjden. För resor brukar man ju vanligtvis få betala ett 

pris. Det här resan har inte kostat mig något. I stället har jag blivit rikt belönad med nya insikter och med 

spännande upplevelser och samtidigt fått välbehövlig motion och hjärngympa. Att jag något förlorat i 

fotograferingsskicklighet under resans gång får väl närmast betraktas som en struntsak i sammanhanget. 

Trots att resan är avslutad och är sig själv nog, så skulle jag naturligtvis vara tacksam om fackarkeologer 

uppmärksammar åtminstone några av de fyndplatser, som jag ovan beskrivit, och därmed startar en ny och 

mer vetenskapligt förankrad arkeologisk resa i Storskogen och på angränsande skogshöjder.

Jag nämnde ovan att de arkeologiska efterforskningarna givit kognitiv stimulans i form av hjärngympa. 

När man sysslar med svåra tolkningsfrågor kring svårläsbara stenmonument, så kan det ju vara trösterikt 

att påminna sig vilken sympatisk aktivitet hjärngympa är. Hjärngympans kognitivt stimulerande effekt 

har nämligen inte det minsta att göra med hur korrekta lösningar vi presterar. Det är det kognitiva 

arbete, som vi lägger ner för att finna en lösning (själva ansträngningen), som ger den positiva effekten. 

Fel eller rätt, idiotiskt eller genialt: hjärngympaeffekten kan vara densamma - och mycket hög - i vilket 

fall som helst. Jag tar med mig dessa trösterika ord, när jag nu överlämnar denna presentation av 

stenmonumenten i Storvretabygden till läsarens granskning. 


Storvreta i april 

2016 

Frågor och synpunkter rörande detta arbete kan sändas via e-post till 

sveningewindahl@hotmail.com 

Användning av materialet för annat än privat bruk kräver särskilt tillstånd av författaren.

Under 2016 kommer jag också att färdigställa följande arbeten rörande stenhantering, stenhuggeri och 

gammal kultursten i Storvretabygden: 

Huggen sten i Storvretabygdens höglänta skogsmarker, 

Del I: Oborrat stenmaterial, 2016 

Huggen sten i Storvretabygdens höglänta skogsmarker, 

Del II: Borrat stenmaterial, 2016 

Röjsten och annan sten - på Åkerholmar och Fältkanter i Storvretabygden, 2016 

Vandring och Mål - Gammal kultursten i och kring ett skogsparti, 2016 

Stenspåren längs Tipptoppvägen, 2016 

Block och Blockarrangemang - En genomgång av den gamla kulturstenen i Storvretabygdens höglänta 

skogsmarker, 2016 

Märkliga huggna block i den höglänta skogsmarken i Storvretabygden, 2016 

Konsten i den gamla kulturstenen, Del I: Oborrat stenmaterial, 2016 

Konsten i den gamla kulturstenen, Del II: Borrat stenmaterial, 2016 

Konsten i den gamla kulturstenen, Del III: Block och Blandat, 2016 

Avsikten är att ladda upp samtliga presentationer som PDF-filer på Yumpu.com, där de kan läsas on line 

i e-book-format.

Stenmonumenten 

i Storvretabygden 



Stenmonumenten i Storvretabygden

Stenmonumenten i Storvretabygden 2016 Sven-Inge Windahl

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?