Tässä - Arkisto.gsf.fi - Geologian tutkimuskeskus

Suomen geologinen kartta 1 : 100 000, Kallioperäkarttojen selitykset, lehdet 1041 ja 1043Iniön ja Turun kartta-alueiden kallioperä – Berggrunden inom Iniö och Åbo kartbladSom accessoriska mineral finns klorit, apatit, kalcit, opakmineral och kalifältspat,vars andel ställvis kan överstiga 10%.Pyroxenet är oftast diopsid, men även hyperstenhaltiga amfiboliter har påträffatsbl.a. i Lemlax. Mineralsammansättningar för amfiboliter inom Åbo-bladet förevisasi Tabell 6.Kuddlava och kuddlavabrecciaInom Iniö kartblad påträffas flerstädes amfiboliter med tydliga primärstrukturer.De bevarade strukturerna har möjliggjort tolkningen att en del har uppkommit genomvulkanutbrott, antingen under vatten eller nära vattenytan. Vulkanutbrott undervattenytan har gett upphov till kuddlavor som kan ses i bladets västra delar, påNötö och på Baggholma (1041 02C) samt på Asterholma (1041 01C) i Brändö kommun.Andra ställen inom kartbladet, där kuddlavastrukturer påträffas är den nordöstrastranden av Iniö (1041 08B), samt holmarna söder om Idänaukko (se Fig. 8), därde utgör en del av en smal nord-sydlig vulkanisk zon (1041 11B och 11D). På Skårskär,sydost om Skiftet (1041 01D) och litet längre bort i nordost på Ässkär och Stylteröskären (1041 04B) samt på Svartfluttan mitt i Skiftet (1041 01C) kan man setydliga kuddlavor.Inom samma områden förekommer – i samband med kuddlavorna –även kuddlavabreccior,som stratigrafiskt ligger ovanpå kuddlavorna. En del av lavabrecciornabestår av hela, men starkt deformerade lavakuddar, som har tolkats så, att de representerardet subakvatiska lavaflödets övre delar (Fig. 9).Övergångszonen till normal kuddlava är vanligen smal, i Velkua vulkanitstråkvarierar den från en halv meter till några meter. På många holmar inom Velkua vulkanitstråkövergår kuddlavabreccior till fragmenterad lava (se Fig. 10), som torderepresentera dels ytdelar av subakvatiska lavaflöden och dels hyaloklastiter. Det hydrostatiskatrycket har ett viktigt samband med uppkomsten av kuddlava, lavabreccioroch hyaloklastiter. När lavan strömmar ut på havsbottnen i djupt vatten är trycketav vattenmassorna som omger lavan större än lavabäddens inre tryck, och därför bibehållerlavamassorna, lavakuddarna, sin form. När lavamassorna anhopar sig uppåtminskar det omgivande vattentrycket, varvid betydelsen av lavakuddarnas inre tryckökar, till slut börjar lavakuddarna spricka sönder och bildar kuddlavabreccior.Lavakuddarna inom Iniö kartblad är i medeltal 15–25 cm tjocka och 0,5–1,5 mlånga, med andra ord mycket uttänjda. Mellan kuddarna förekommer ofta djuptförvittrad kalksten. När lavakuddarna avkyldes omgavs de av en glasartad skorpa,som nu bildar en några centimeter bred rand av hornblände runt kuddarna. Självalavakuddarna består av hornblände och plagioklas; som accessoriska mineral förekommerbiotit, klorit, apatit, samt opakmineral. I Tabell 7 anges mineralsammansättningarför kuddlavorna inom Iniö kartblad.Inom Åbo-bladet har tydliga kuddlavor påträffats i de västra delarna av Hirvensalo(1043 09D) och i Raadelma(1043 12D) i St Karins. Lavakuddarna är svarta ellermörkgröna till färgen, 2–10 cm breda och 15–40 cm långa, relativt starkt deformerade(Långbacka 1991). Huvudmineral är hornblände, plagioklas samt diopsid, de allmännasteaccessoriska mineralen är kalcit, apatit och opakmineral. Mellan kuddarnafinns kalksten, som ställvis är djupt förvittrad. Inom Åbo-bladet har man påträffat57