Finns det evidensbaserade kliniska riktlinjer för omvårdnaden av ...

2006; Cork & Ferns, 2008). Ett vedertaget gemensamt förhållningssätt att arbeta utefter förser
då personalen med ett nödvändigt kommunikationsverktyg, och sänder även ut ett tydligt
budskap till medarbetargruppen om vilken typ av vårdkultur man önskar eftersträva inom
verksamheten (Natan et al., 2009). Rutiner för kommunikationen med dessa individer kan
även ses som en arbetsmiljöfråga. Cork och Ferns (2008) påtalar i sin studie om
alkoholrelaterat aggressionsbeteende att cirka 5% av vårdpersonalen står för hela 20% av de
anmälningar om hot och våldsincidenter vilka förekommer på akutmottagningarna. Cork och
Ferns menar därför att ett antal individer i medarbetarstyrkan kan antas vara sämre rustade
vad gäller kommunikativförmåga och diplomati, och således särskilt gynnas av
kommunikativt stöd i sitt arbete (ibid).
Likväl som att den stigmatisering som setts i samhälle, vårdpolitik och vårdkultur gentemot
patientkategorin i fråga kan ses som ett starkt argument för att ha riktlinjer är det dock fullt
möjligt att denna negativa syn på patienterna också utgör svaret till varför dessa dokument
saknas. En nedgradering av den drogpåverkade patientens behov och mänskliga värde medför
att indikationen för specifika rutiner och behandlingsplaner för att säkerställa patientsäkerhet
och god vård för denna grupp helt enkelt ignoreras, glöms eller prioriteras bort till förmån för
andra ”mer intressanta”, viktigare, eller kanske främst önskade och välkomnade
patientgrupper.
Förklaring på avsaknaden av riktlinjer för just denna patientkategori kan också antas ligga i
den påfallande svårigheten att bedöma dess egentliga storlek och i vilken utsträckning
drogpåverkade patienter förekommer inom akutverksamheterna. Från studiens demografiska
enkätfrågor framkom att akutmottagningarna hade svårt att precisera antalet personer de
vårdar till följd av drogpåverkan, och respondenterna angav bland annat att de inte hade
statistik, siffror eller uppgifter som kunde ange detta. Endast 13 akutmottagningar svarade
med en tydlig sifferuppgift, och siffrorna spretade så att motsvarande patientandel varierade
över hela 16 procentenheter. Även vid de akutmottagningar som hade kliniska riktlinjer för
omvårdnaden av denna patientgrupp tycks det råda oklarhet över hur många patienter dessa
egentligen berör, då tre av akutmottagningarna hade utelämnat skattningsuppgifter
beträffande hur många drogpåverkade patienter de vårdar.
Problemet med registreringen har även åskådliggjorts i tidigare forskning och den
bakomliggande orsaken kan vara att det inte finns något brukligt verktyg eller metod i
43