om självrisker och karens - Kommunal

Ingen kommer heller att få ett mindre karensavdrag än vad som motsvarar en femtedel
av veckoinkomsten (utom om frånvaron totalt är mindre än en dag – då blir avdraget
vad som skulle ha betalats ut i sjuklön för frånvarotimmarna). Den konstighet som blir
följden om någon idag påbörjar sitt sjukfall med några få timmar skulle upphöra.
Lika stor arbetsinsats fem av veckans sju dagar är den i särklass vanligaste arbetstidsförläggningen
för såväl hel- som deltidsarbetare. Den viktigaste effekten av det liggande
förslaget är att alla med oregelbunden arbetstid skulle slippa effekten av om de råkar
bli sjuka just när de har ett mera omfattande arbetspass än den vanligaste uppdelningen
av arbete; något som kan synas självklart rättvist.
När karensdagen infördes torde den allmänna föreställningen ha varit att ett inkomstbortfall
pga ett sjukfall mosvarande en tjugondel av månadsinkomsten var en rimlig belastning
för den enskilde för att uppnå en tillräckligt avskräckande effekt så att det inte
blev för enkelt att stanna hemma - en rimlig självrisk som skulle skapa eftertanke, men
inte göra önskvärd sjukfrånvaro orimligt dyr. Att just de som åtar sig långa pass, ofta på
obekväm arbetstid, ska drabbas särskilt hårt var sannolikt knappast avsikten. Och att
många av dem därtill arbetar deltid, ofta ofrivilligt, skärper orättvisan ytterligare.
Har Kommunals arbetsgivare några bra argument mot karensavdraget?
De motargument som kommunförbunden och ett antal enskilda kommuner för fram i
sina remissvar är framför allt dels att det skulle bli dyrare, dels att det skulle bli svårt att
räkna ut vad som skulle räknas som en fiktiv veckoinkomst, särskilt eftersom ob, skift
och andra tillägg ofta betalas ut månaden efter arbetsmånaden.
Att det skulle bli dyrare är sant. Åtminstone på kort sikt. Om de som under många år
haft en mycket större belastning av karensdagen än andra skulle drabbas av samma
andel som andra blir det onekligen dyrare. Det var liksom meningen med det som alla
övriga arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer var överens om som en mera rättvis
lösning. Det är förmodligen också sant att frånvaron skulle öka något. Med de drakoniska
inkomstminskningar som kan bli fallet med dagens tillämpning kan man anta att
de med koncentrerad deltid står för en oproportionell andel av sjuknärvaron. Att just
gruppen arbetstagare med långa arbetspass på ofta obekväma tider också i särskild grad
ska dra sig för att stanna hemma vid sjukdom kan emellertid knappast ens ligga i arbetsgivarnas
intresse, eftersom risken för framtida arbetsrelaterade hälsoproblem därmed
får antas öka. På längre sikt är det kanske t o m så att frånvaron skulle minska. Det
är som vanligt. Lagom sjukfrånvaro är bäst. Varken för mycket eller för lite.
Ett argument som inte uttryckligen framförts, men som ligger i luften, är att drivkrafterna
att stanna hemma även när det inte är motiverat skulle öka (och bli allvarligare än
för andra grupper, får man anta).
23