Katalogisering och klassificering av sagor och folklore - BADA

Man har berättat något för att förströ sig själv och andra, och det har rentav ibland rört
sig om ett slags ”automatiskt berättande”, en metod som går ut på att man låter orden
komma av sig själva; man låter sig styras av de ord som vill komma snarare än att själv
styra vilka ord som ska sägas. Detta har man kunnat tillåta sig just för att situationen för
sagornas tillkomst har varit avslappnad och trygg, ofta inom hemmets lugna väggar.
Med andra ord har man vågat släppa fram sitt undermedvetna i större utsträckning än
annars. Därför har också sagoforskningen mycket gemensamt med drömforskningen:
båda forskningarna riktar in sig på berättelser ur det mer eller mindre undermedvetna.
Den österrikisk-amerikanske barnpsykologen Bruno Bettelheim skriver i inledningen till
sin mycket uppmärksammade bok Sagans förtrollade värld:
Det är typiskt för sagan att den lägger fram ett existentiellt trångmål kort och
koncist. Det gör att barnet kan ta itu med det i dess mest väsentliga form, medan en
mera invecklad ”röd tråd” skulle skapa förvirring. I folksagan förenklas alla
situationer. Figurerna i den är klart tecknade, här förekommer inga detaljer som inte
har vikt och betydelse. Alla gestalter i sagan är snarare typer än ensamma i sitt slag. 1
Bettelheims forskning, liksom såväl hans föregångares som hans efterföljares insatser,
har lärt oss att sagor är ett uttryck för det undermedvetna, det enklaste sättet att tänka, i
symboler och arketyper:
Sagogestalter är aldrig tvehågsna, inte den blandning på gott och ont som vi alla är i
verkligheten. Eftersom polarisering dominerar barnet – det vill säga att barnet tänker
i motsatser – dominerar den också sagorna. Där är man alltid god eller ond, aldrig
något mitt emellan. [- - -] Sammanställningen av motsatta karaktärsdrag har inte till
syfte att framhålla ett riktigt beteende, som i sedelärande berättelser. [- - -] Genom
att föra fram motsatta karaktärer gör man det lätt för barnen att förstå skillnaden
mellan dem, vilket inte vore lika lätt med personer tecknade efter levande livet med
alla de komplikationer som kännetecknar dem. 2
(En källkritisk anmärkning är på sin plats här: Innan man upphöjer Bettelheims
forskning till ensamstående auktoritet måste man ta i beaktande att hans rön i princip
redan fanns när han författade sitt verk, tack vare tidigare forskare inom området. Icke
desto mindre får vi lov att ge äran av sammanställande av rönen till Bettelheim.)
Bettelheims arbete visar tydligt att sagor bör ses som mycket mer än en litteraturgenre,
och därom torde det förvisso inte råda några tvivel. Sagor har alltid haft en uppgift som
mental tröst, terapi eller vad man vill kalla det, och detta präglar naturligtvis även ett
försök att klassa och definiera sagorna som en litteraturgenre. Men i dylika försök måste
man trots allt främst se till sagornas litterära kvaliteter, och om dessa är också
Bettelheim mycket medveten. Han påpekar till och med att de är något centralt och
mycket viktigt hos sagorna som lätt kan glömmas bort i den psykoanalytiska
hanteringen av sagor:
Det nöje vi har av att ge oss hän åt en saga, den förtrollning vi upplever, har sitt
upphov inte i sagans psykologiska innebörd (även om denna bidrar) utan i dess
litterära kvaliteter – sagan som konstverk. Sagan skulle inte träffa barnet så mitt i
prick om den inte först och främst var ett konstverk.
Sagor är unika, inte bara som litteraturform utan också som konstverk, begripliga för
barnet på ett helt annat sätt än någon annan konstart. För sagan gäller, liksom för all
1 Bettelheim (1976), s. 15
2 Bettelheim, s. 16
9