Katalogisering och klassificering av sagor och folklore - BADA

studerat folkloren som kulturell kommunikation och för det tredje har man
koncentrerat sig på den folkloristiska texten eller på framförandet som verbal konst. 41
Alla dessa tre infallsvinklar samverkar givetvis, och inverkar på hur sagogenren har
uppfattats av samhället. Alla tre utgår dessutom från en inställning att sagoberättandet i
mycket går utöver den ibland ganska snäva definitionen av litteraturgenre. Man har
alltså redan länge insett att det är mycket mer än själva texten man bör ta hänsyn till i
bedömningen av en saga.
Detta gäller som bekant även för den gängse litteraturforskningen, där man ofta drar in
författarens egen situation i den text han / hon har åstadkommit. Frågan är, som alltid,
hur relevant för litteraturforskningen som sådan det är att ta med berättarens/författarens
personliga karaktär och liv i den text man studerar, eller om man gör bäst i att studera
enbart det som författaren själv valt att lämna ut. Denna fråga gäller både sagor och
övrig, skriven litteratur i vad jag skulle bedöma som ungefär lika stor utsträckning.
Litteraturforskningen från 1800-talet och till mellankrigstiden riktade in sig mycket på
att undersöka berättarens / författarens livssituation och jämföra denna med hans /
hennes litterära arbete. Förvisso är det så att en berättares liv och personliga erfarenheter
oundvikligen kommer till synes till viss del i det han / hon berättar; men det som är
intressant med denna människa är inte nödvändigtvis människan som sådan, utan hans /
hennes talang att förmedla och levandegöra berättelser som kan beröra andra människor.
Annars kan man läsa en välskriven biografi över en människa som levt ett intressant liv.
Denna syn har man tillämpat under de senare decennierna inom litteraturforskningen.
Att även sagor har utsatts för denna trend tyder också på att man har klassat dem som
fullgod litteratur. Under 1940-talet utvecklades barnlitteraturen som en litteraturgenre
vid sidan av den övriga litteraturen, och enligt Lena Kåreland präglades även
barnlitteraturen av den allmänna tidens trend av modernism med mera. Hon har skrivit
en artikel i antologin Konsten att berätta för barn, där hon jämför den så kallade 40talsmodernismen
med barnboken. Artikeln heter just 40-talsmodernismen och
barnboken – vad har de gemensamt?, och den tar upp argument för att barnlitteraturen
skulle påverkas av samma samhällets trend och syn på litteratur som annan litteratur.
Hon skriver:
40-talsmodernismens ångestfyllda vuxenlitteratur präglad av pessimism och ofta
anklagad för obegriplighet kan vid ett första betraktande verka helt väsenskild från
barnbokens relativa idyll. Men om perspektivet vidgas så att även de modernitetsoch
mentalitetsförändringar som följer i modernismens spår beaktas, kan såväl
vuxen- som barnlitteraturen framträda i ett nytt ljus. Modernismens
förändringspotential kan, vill jag hävda, med fördel tillämpas på barnlitteraturen. 42
Bara det faktum att Lena Kåreland kan applicera de stora litterära strömningarna under
40-talet även på den barnlitteratur som skrevs under samma tid antyder att
barnlitteraturen lär ha haft ett gott anseende. Hon tar upp fakta som att:
Barnbokens nyorientering vid 40-talets mitt visade sig bl a i författarnas solidaritet
med barnet. Den animerade kritik och debatt som uppstod kring Lindgrens Pippi
Långstrump vittnar dock om att publiken inte var riktigt mogen för en
41 Kvideland, s. 87
42 Kåreland [(1996)], s. 124
25