Katalogisering och klassificering av sagor och folklore - BADA

Att en berättelse har flera upphovsmän innebär ofta, när det gäller sagor, att den har
berättats under lång tid, på många olika platser och av olika människor. Här är alltså en
tydlig skillnad mellan konstsagor och folksagor, och den kommer till uttryck även i det
faktiska innehållet i sagan, vad gäller samhälle, språk, civilisation m.m. Holmberg gör
ett intressant tankeexperiment när han låter konstsagan Den fula ankungen av H.C.
Andersen genomgå samma process som folksagor gjort, och berättas av människor som
lever idag:
På ett eller annat sätt hade den handlat om mobbning, men den specifikt historiska
kontexten (sammanhanget) hade förmodligen förflyktigats till förmån för den
psykologiska strukturen. Med andra ord, den hade blivit mer lik en folksaga med
dess vaga tids- och miljöangivelser. Folksagornas realistiska hölje är alltså både
tunnare och mer genomskinligt än konstsagornas, såvida dessa inte är en ren
imitation av folksagan. 6
Folksagor framstår som ett slags fenomen, mer som en ram än något specifikt, dock
specifikare än myter. Inom denna ram har sedan människor, medvetna eller omedvetna
om varandra, hjälpts åt att skapa berättelser, och denna process är något av det
intressantaste som kan äga rum i det mänskliga psyket. Det finns lekar och övningar
som går ut på att man sitter i en ring och berättar en historia genom att säga ett ord var i
tur och ordning. Det fantastiska med dessa övningar är att ingen vet vad som kommer
att hända, men ändå är alla med och skapar med lika mycket makt över handlingen. På
liknande sätt är det med den muntliga traditionen, bara i mycket större skala: ingen vet
hur sagans utseende kommer att sluta eller hur världen kommer att se ut i nästa
generation.
Folksagorna är tillika ett tidsdokument i och med att de berättats i flera olika tider, och
de är också kulturmärken som berättar om miljön på den plats där de uppkommit. Deras
lösa ”realistiska hölje” gör dem intressanta att studera, men naturligt svåra att organisera
systematiskt.
Det är dessutom, som Gun Herranen tar upp med filologen Rolf Pippings ord, i hennes
artikel Samhället i sagan : Världsbild och vardag i en berättares sagor, ofta just
alldagligheten i de tidstypiska detaljerna i sagor som ger dem dokumentvärde. Och det
är rimligt, med tanke på att det är den vardagliga verkligheten som är den mindre kända
sidan av historien, där det fortfarande går att forska mer.
Gun Herranen fortsätter emellertid med att skriva:
Folksagorna kan förstås inte utan vidare bedömas som etnografiska skildringar,
kulturhistoriska eller psykologiska dokument. Vi måste veta vilken kulturhistoria
och vems psykologi det gäller, d.v.s. för att kunna tolka de kulturellt specifika
dragen som kommer fram i en saga, måste man känna till när sagan har berättats, i
vilket samhälle under vilken epok och av vem. 7
Det är med andra ord många fler komponenter att ta hänsyn till än när det gäller vanliga
skrivna dokument med en författare, i och med att det på sätt och vis är ett helt samhälle
som fungerar som författare till en folksaga.
Medan Holmberg och Herranen betonar att en viss variant av en folksaga är ett
dokument som berättar om en viss avgränsad tid i historien anser Henning Sehmsdorf i
6 Holmberg, s. 35
7 Herranen (1995), s. 183-4
11