Katalogisering och klassificering av sagor och folklore - BADA

sagotyperna. Denna önskan förstod Antti Aarne, som 1910 utarbetade en klassifikation
efter just de principer som jag nämnt ovan. Hans klassifikation täckte främst norra och
västra Europa, och även om den utökades 1961 av Stith Thompson är den fortfarande
inte helt tillfredsställande som universell förteckning. Den är dock det resultat som
kommit närmast detta mål, och jag kommer senare att ta upp mer om den.
Ännu noggrannare var Per Olof Bäckström, som redan 1845 gav ut första bandet av en
samling svenska sagor, legender och äventyr, under namnet Svenska folkböcker. Han
eftersträvade uppenbarligen samma mål, genom att han noggrant förtecknade var
sagorna fanns upptecknade och utgivna, samt vilka lokala, främst europeiska varianter
som fanns. Bäckström bifogade dock sagorna i sin helhet, och en mycket utförlig
synopsis av de varianter han funnit. Detta är hedervärt i ett avseende: sökaren slipper
sedan leta upp den specifika sagan i en annan samling som klassifikatören nämnt vid
namn – det är bara att fortsätta läsa där man är. Emellertid framkommer den naturliga
bristen att samlingen blir långt ifrån fullkomlig. Den geografiska täckningen är
begränsad till Sverige, och sagornas motiv blir inte alls noga genomgånget. Allt som allt
finns tre sagor upptagna i det första bandet, och fjorton sagor, legender och äventyr i det
andra. Det är med andra ord en samling som syftar till att vara just en samling sagor
med tillhörande kommentarer om varianterna; klassifikationer där varianterna togs upp
som huvudobjekt hade ännu inte börjat dyka upp.
Emellertid är det intressant att märka att viljan att betona de olika varianternas och
motivens betydelse i en sagosamling skönjs så tidigt som 1845. Bröderna Grimms första
utgåva av deras sagosamling hade vid den tiden bara lite mer än trettio år på nacken, och
den innehöll inte många kommentarer om sagornas motiv eller parallella varianter från
olika platser. Även om alltså arbetet med sagosamlande i sig var en tämligen ny form av
litterärt arbete började man i Sverige, och säkerligen på fler platser (även om jag inte
funnit några exempel), att ta upp paralleller och gemensamma drag i olika lokala
varianter redan samma sekelhalva.
Bäckström tar i förordet till sitt första band upp den syn på sagolitteraturen som rådde
vid tiden för utgivandet, och denna förtydligar hans motiv bakom att förteckna olika
utgåvor av sagorna:
Det är icke längre blott ur synpunkten af litterärhistoriska sällsamheter eller bidrag
till bedömande af ståndpunkten utaf folkets bildning, man egnar folkdikten – sången
och sagan – någon uppmärksamhet; man har äfven alltmera allmänt börjat erkänna,
att dessa enkla dikter gömma en rik skatt af sann poesi, hvadan de ock i all sin
konstlöshet och enfald – detta ord taget både i dess äldre och sednare betydelse –
vida mer anslå ett sannt poetiskt sinne, än många af de, visserligen formskönare,
men andefattigare, dem de bildade klasserne en lång tid beundrat; [- - -]. 88
Denna syn stämmer i viss mån överens med den allmänhetens syn som framkom i mitt
kapitel 2.2, Den historiska synen på sagolitteraturen, närmast genom att sagolitteraturen
anses som något som står utanför annan litteratur men inte nödvändigtvis ovanför eller
nedanför. Således kan Bäckström tyckas vara något av en pionjär, åtminstone inom det
svenskspråkiga området, vad gäller klassificering av sagor och deras varianter. Dock
måste man uppmärksamma att Bäckströms rapport antyder en negativare syn på sagor
än de rön jag kommit fram till i mitt arbete. Bäckströms vittnesbörd förtjänar en viss
trovärdighet, eftersom de forskare jag citerat tidigare var mycket hängivna sagoforskare,
och som sådana kan de ha gett en alltför subjektiv bild av saken.
88 Bäckström (1845), s. 1
47