lflÉA**dM^^ - Helda

2. X. 1920. M. Brenner, Variationsförmågan
hos enen. 13
och båglikt nedböjda med tätt sittande, i samma riktning
svagt bågböjda och på smågrenens övre sida tilltryckta, sin
ljusa ryggsida döljande barr (f. adpressa).
Även med avseende å längden äro barren olika hos
olika enar, varierande från 2— 17 mm. På grund härav
kan man skilja emellan långbarriga enar (f. longifolia), med
6— 17 mm långa, och kortbarriga (f. brevifolia), med endast
2— 5 mm långa barr, samt emellan dessa en mellanform
(f. intermedia) med 5— 7 mm långa barr. Dessa tre kate-
gorier äro från varandra väl skilda, oberoende av de eko-
logiska förhållandena. De långbarriga äro visserligen förhärskande
i skyddande skogar, men förekomma även i
sällskap med de kortbarrigare på blåsiga stränder, backar,
i skogsbryn och på höga berg, de två övriga åter följas
väl åt överallt och kunna trivas i omedelbar beröring med
varandra utan att förändra sin egenart.
Också med avseende å enens övriga egenskaper för-
hålla sig barrens längd fullkomligt oberoende. Till och
med på en så ovanlig ståndort som det blåsiga skogsbrynet
vid stranden av en havsholme kan man finna lång- och
glesbarriga exemplar krypande bland ljungen. På blåsiga
strandklippor åter jämte glesbarriga exemplar (f. läxa) med
barr av olika längd den tilltryckt tätbarriga formen (f. ad-
pressa) på höga och täta buskar med långa
till förhållandet hos tallen och granen synes
barr. I motsats
sålunda barr-
längden hos enen icke vara beroende av yttre, ekologiska
faktorer.
Vid en systematisk gruppering av de olika individerna
inom enens talrika formkrets synes därför barrens längd,
kmen icke allenast denna, utan även dessas riktning och an-
[ordning på smågrenarna och deras beskaffenhet böra tagas
betraktande. Däremot äro de habituella olikheterna, så-
5om beroende av yttre inflytelser, såsom ålder, jordmån,
Bvindar, fuktighet, snötryck och dylikt, att icke tala om
människors och djurs ingrepp och tillfällig individuell svag-
het, icke ägnade för en naturenlig gruppering.