lflÉA**dM^^ - Helda

172 Wikström, Öronmaneteii (Aurelia aurita). 13. V. 1921.
vidare iakttagelser. Nästan dagligen återkommande starka
vindar upprörde vattenytan,
sä att varken observationer
eller insamlingar kunde göras.
Sammanställas resultaten av ovannämnda prov, framgår
det, att dimensionerna hos de insamlade minsta, medelstora
och största maneterna gestalta sig på följande sätt:
i början av juli (^7 20) .
. 5—
i slutet av juli (27^ 20) . . 13—17
i medlet av augusti . . 13
minsta medelstora största
exemplar: exemplar: exemplar:
8 mm, 9— 12 mm, 17 mm.
„ 26 „ 37 „
— 17 „ 20—26 „ 60 „
ri, 19 och «/8 20)
Vidare visa proven, att under den tidigare delen av sommaren
inga större maneter tyckas förekommit samt att de
största exemplaren i början av juli mätte endast ca 17 mm,
medan de största i slutet av samma månad redan blivit ungefär
halvvuxna (ca 37 mm). Först under förra hälften av au-
gusti hade slutligen några bland djuren uppnått en i det
närmaste full storlek (ca 60 mm), dock på långt när icke
alla. Egendomligt nog tycktes nämligen under hela sommaren
små individer av samma dimensioner, 13— 17 mm,
förekomma i ganska riklig mängd, varför också provet av
den 8 augusti innehåller exemplar av mycket varierande
storlek. Beror detta förhållande på långsam
tillväxt i all-
mänhet hos denna art eller voro måhända t, ex. otillräcklig
näring, alltför stort individantal m. m. på fyndorten härtill
orsak? Djuren voro nämligen hela tiden så gott som in-
stängda i den ungefär 1 kilometer långa och 200 meter
breda viken, Östersundet. Att öronmaneten påverkas av
ogynnsamma yttre förhållanden, bevisar bl. a. den iaktta-
gelse, som gjorts av Schneider och H a e c k e 1, att dju-
ret i dylika fall kan t. ex. överhoppa
strobila-stadiet och
utvecklas till ephyra direkte ur en scyphopolyp.
Sist må det tillåtas mig, att ännu göra en reflexion.
Om dessa fynd, såsom mig synes, giva vid handen,
att i
den längre ute i Östersjön belägna delen av vår skärgård
massor av små maneter äro anträffbara redan relativt tidigt