lflÉA**dM^^ - Helda

78 Montell, Skydd åt roffåglarnas
boträd. 2. IV. 1921.
delstora arternas utrotande är lika stor i vårt land som i
vårt västra grannland, och äfven hos oss är skogssköflin-
gen en af de bidragande orsakerna. Detta kan hvarje forstman
intyga. Men mången af dem kan dessutom intyga, att
det mindre är skogens utglesning i och för sig än hotrå-
dens fällande, som tvingar roffåglarna
att lämna de afver-
en rätt stor erfarenhet i detta
kade skogarna. Själf har jag
afseende och har bl. a. funnit, att till och med kungsörnen
stannar kvar på sin gamla häckplats efter det skogen af-
verkats, blott hotråden skonas. Örnens kärlek till sitt bo,
eller rättare sina bon — samma par har nämligen i regeln
flera bon, som turvis användas — är så stor, att han ej
öfverger dem ens om de upprepade gånger plundras. Han
lämnar det plundrade nästet på sin höjd ett eller ett par
år, men tar det sedan åter i besittning. Att detta märkliga
beteende åtminstone delvis beror på den ringa tillgången
på lämpliga boträd kan knappast betviflas. Bristen på sådana
träd börjar i själfva verket redan blifva mycket stor,
icke allenast i landets tätare bebygda södra delar, utan äf-
ven i de egentliga skogstrakterna, och med den fart skogsafverkningen
nu tagit kommer det ej att dröja länge innan
de så godt som helt och hållet försvinna och med dem våra
större roffåglar, ifall ej åtgärder vidtagas
nande.
för deras sko-
Det är emellertid ej nog med att de af professor Lönn-
berg omhuldade arternas boträd skonas, utan bör fredandet
utsträckas äfven till sådana träd, i hvilka de medelstora
roffåglarna byggt sina nästen, ty äfven en del af dessa ar-
ter har under de senaste decennierna aftagit
i oroväckande
grad. Jag tänker närmast på ormvråken, som redan nu är
så sällsynt i vårt land, att det ställer sig svårt att med sä-
kerhet konstatera hvilken ras vi egentligen
hafva som häck-
fågel här i landet. Likaså är bivråken numera en stor
sällsynthet, och samma är fallet med slagugglan och lapp-
ugglan. Fjällvråken däremot förekommer tillsvidare i rätt
stort antal uppe i Lapplands och norra Österbottens skogar,
men äfven för denna art börja hotråden mångenstädes tryta,