lflÉA**dM^^ - Helda

4. XII. 1920. M. Brenner, Astragalus
cicer L. 43
småblad samt korta, uppsvällda, starkt håriga och svarta
baljor.
Af Linné känd från Österrike, Schweiz och norra
Italien, har den sedermera befunnits vara spridd öfver de
centrala delarna af den eurasiatiska kontinenten, från Spanien
i sydväst till Kamtschatka i nordost. Öfverhufvud-
taget sällsynt öfverallt, undviker den de väst- och nordli-
gaste trakterna med deras fuktiga klimat och saknas sålunda
i hela Frankrike med undantag för de östligaste departe-
menten från Öst-Pyreneerna och Cevennerna upp till Ardennerna.
Härifrån går dess nordgräns öfver Mayfeld och
Riibenach väster om Koblenz genom Wetterau, Fritzlar,
Harz, Asse (sydost om Wolfenbiittel), Neuhaldensleben (nordväst
om Magdeburg) och Brandenburg rätt norrut upp till
Kummerower-See, Demmin, Giitzkow och Sommersdorf i
Vorpommern och följer sedan på betydligt afstånd från
Östersjön dess sydkust genom sydvästra hörnet af Pommern
och södra delarna af Väst- och Ostpreussen upp genom
Litauen och Lettland till Novgorod, därifrån den går ned
till Kasan. Som förvildad har arten anträffats vid Köpenhamn
och vid Kallundborg på Seelands västkust.
Som växtplats uppgifvas öfverallt torra soliga lokaler,
backar, betesmarker, åkerrenar, dikes- och vägkanter, där
den antingen utbreder sig på marken eller slingrar sig upp
bland buskar eller andra större växter. Till sin förekomst
påminner den alltså om de s, k. ruderatväxterna. Af någon
betydelse för människor eller djur synes den icke vara, och
dess spridning motverkas af dess slutna baljors sega och
fasta väggar och fåtaliga frön.
Anmärkningsvärd är växtens ofvannämnda förekomst i
Ingå. Såsom sol- och värmefordrande har den ett mycket
fördelaktigt läge invid den mot söder och sydväst vettande
väggen af ett boningshus och dess veranda. Den synes
också trifvas väl. I två yfviga exemplar utbreder den sig
långs marken och uti en rosenbuske. Dess af i mig kruka
sådda frön hafva väl grott. Men huru och när den kommit
hit är för mig en gåta.