Höjdarmöte om framtiden Nytt tänkande om webb - Sveriges ...

problem. En del fall där skyldiga går fria,
men det är inte så mycket att göra åt med
tanke på rättssäkerhetsdogmen som vi har
och måste ha. Mer problematiska är de fall
där oskyldiga blir dömda. Eller om inte oskyldiga,
så personer där bevisningen egentligen
är för svag.
Leif GW talar sittande framför datorn
där han samtidigt klickar sig igenom något
dokument. När han inte gör det reser han
sig upp och traskar rastlöst runt i rummet
medan han fortsätter att prata. Han har
beskrivit sig själv som en person som älskar
sitt arbete och sagt att han tänker jobba tills
han dör.
BRISTER I UPPMÄRKSAMMADE FALL
På senare år har Leif GW Persson ägnat en
hel del av sin tid åt att påvisa brister i hanteringen
av vissa stora och uppmärksammade
brottmål. I fallet med mordet på Catrine da
Costa, där en rättsläkare och en obducent
friades från misstankar men samtidigt i
domen pekades ut som ansvariga för det då
preskriberade brottet att ha styckat hennes
kropp, har Persson argumenterat för att de
två männen har blivit felaktigt behandlade. I
fallet Thomas Quick är han mycket kritisk till
hur utredningarna har bedrivits och till att
Quick överhuvudtaget har dömts för mord.
– Han är enbart dömd på sina egna uppgifter,
som inte har granskats på ett seriöst
sätt. Han är ett lysande exempel på att om
du ger dig fan på att bli dömd för något så
kan du också bli det. Men vad som är värre
är att domarna mot honom ligger som lock
över utredningarna. Så länge Quick är dömd
går de verkliga gärningsmännen fria.
Leif GW är även kritisk mot domstolarnas
hantering av några uppmärksammade fall
med hedersmord, som han beskriver som
”jävligt märkliga”. Även när det gäller vissa
incestmål finns tveksamheter i domarna,
enligt Persson. Men det gäller inte alls i
samtliga fall, framhåller han. Varje vecka hör
flera incestdömda män av sig till honom för
att få hans hjälp. I de fall Leif GW Persson
tittar närmare på domsluten tycks de honom
oftast vara korrekta och välmotiverade.
– Men så finns det vissa som är konstiga.
Problemet bottnar i att domstolen ofta är
påfallande naiv och godtrogen i förhållande
till polisens bevisning. Det verkar som att
domstolen alltid utgår från att det polisen
säger är korrekt. Så är förstås inte alltid fallet.
»Hade Joy Rahman hetat Johan Robertsson hade han
inte haft en chans, det är jag övertygad om.«
Många gånger är polisen väldigt enögd, för
att inte tala om slarvig.
MÄRKLIGT MED RESNING FÖR RAHMAN
Kritik av polisarbete är något av Leif GW
Perssons paradnummer. Han kan ge åtskilliga
exempel på vad han menar är bristfälliga
förundersökningar som i sin tur har lett till
problematiska domar. Det uppmärksammade
Lindome-fallet, där två personer friades efter
att ha skyllt ett mord på varandra, är ett
sådant exempel. Där var det inget fel på
domen, menar Leif GW, utan snarare fanns
stora brister i förundersökningen.
Även fallet med Joy Rahman, som för två
år sedan frikändes från misstanken om att ha
begått ett mord för vilket han redan avtjänat
åtta år i fängelse, är enligt Leif GW ett exempel
där polisarbetet kunde ha varit bättre.
– Man borde ha tätat åt mer. Men där
var ändå bevisningen så pass tung, det är
egentligen märkligt att HD tog upp ärendet.
Hade Joy Rahman hetat Johan Robertsson
hade han inte haft en chans, det är jag övertygad
om.
En annan intressant dom, enligt Leif
GW, är fallet med Helge Fossmo, pastorn i
Knutby.
– Där menar jag att det inte är ställt
bortom rimligt tvivel att han är skyldig. Man
utgår helt enkelt från att pastorn ljuger, men
det finns inte mycket bevis för den saken.
Gemensam nämnare för dessa fall är att
de alla handlar om ärenden där den mediala
uppmärksamheten har varit stor. Leif GW
Persson är säker på att media kan påverka
utfallet av enskilda rättegångar.
– Det är jag övertygad om. Men det är
inte uteslutande negativt. Ibland bidrar det
till att man skärper sig. I vanliga fall är ju en
förhandling en ganska sövande historia.
Medieuppmärksamhet kan bidra till att alla
inblandade vaknar och verkligen anstränger
sig.
ANGELÄGET HÖJA DOMARNAS STATUS
Problemen uppstår framförallt, menar
Persson, när det handlar om politiskt känsliga
fall där det finns ett stort medialt tryck
som utpekar en viss person som skyldig
– eller oskyldig, som i Rahmans fall.
– Då är domstolarna inte alltid förmögna
att stå emot. De är inte tillräckligt självständiga,
säger Leif GW Persson.
Givet att man accepterar polisprofessorns
beskrivning – vad ska man då göra åt
detta problem? Leif GW talar om behovet
av bättre utbildade domare. Gärna yngre
sådana. Ett problem, menar Leif GW Persson,
är att de duktigaste unga juristerna försvinner
till affärsjuridiken. Hans egen dotter är
ett sådant exempel, förklarar han.
– Hon, och de andra smartskallarna, går
dit pengarna finns. De jurister som inte lyckas
med något annat blir domare, åklagare.
Och så, allra längst ner, hittar vi de jurister
som går polisbefälsutbildningarna.
Återigen en antydan till leende. Leif GW
tycker som sagt om att uttrycka sig drastiskt.
Sedan blir han allvarligare igen.
– Helt klart vore det angeläget att höja
domarnas status. Ge dem rejält högre lön!
Det skulle också bespara dem de där pinsamma
extraknäcken som jag tycker att
domare inte borde ägna sig åt.
NAMN: Leif Gustav Willy Persson
FÖDD: 12 mars 1945
FAMILJ: Hustru Kim, som är civilekonom. En son och tre döttrar i åldern 23 till 38 år
plus Kims två barn, 20 respektive 22 år.
BOR: I Solna.
AKTUELL: Med deckaren ”En annan tid, ett annat liv” (Piratförlaget).
En bok om Thomas Quick är på gång.
BAKGRUND: Har varit lärare på Stockholms universitet, anställd på Rikspolisstyrelsen,
professor på Brottsförebyggande rådet, sakkunnig på Justitiedepartementet.
Hans första roman, Grisfesten, publicerades 1978.
PROFILEN
DOMKRETSEN NR 3/2004 23