Analys och presentation av fysikexperiment - Fysikum

18 KAPITEL 2. ATT SKRIVA FYSIK
När man multiplicerar med ett tal (en skalär) däremot sätter man normalt
inte ut n˚agot g˚angertecken. Om det verkligen behövs för läsbarheten skriver
man ”·” eller möjligen ”×”, men definitivt inte ”∗”, trots att detta används
för att beteckna multiplikation när man programmerar. Man skall i allmänhet
undvika att överhuvudtaget blanda in programmeringsspr˚ak eller programmeringstekniker
när man skriver om fysik. Ett annat exempel p˚a detta är valet av
variabelnamn. När man programmerar är det ofta lämpligt att använda l˚anga
textsträngar som namn p˚a storheter, t.ex. TFall för en falltid. I en skriftlig
framställning om fysik är detta däremot inte bra (mer om detta nedan). Ett undantag
fr˚an regeln att inte blanda in programmeringsspr˚ak är först˚as när man
ska dokumentera hur datorkod man skrivit skall användas av andra.
Det kan vara värt att p˚apeka att man m˚aste definiera de beteckningar man
inför för olika storheter. Det är egentligen ganska självklart, men ibland kanske
man tycker att man använder en s˚a självklar beteckning att man inte behöver
definiera den. Vad som är självklart är dock i högsta grad subjektivt, och man
bör därför alltid se till att uttryckligen tala om vilka storheter de olika beteckningarna
st˚ar för.
Ibland händer det att n˚agon försöker ge storheterna namn som skall vara
”självförklarande”, t.ex.
Falltid = 2,3 s .
Detta är inte bra. Dels blir ”variabelnamnen” mycket otympliga, vilket gör
formlerna sv˚arlästa, dels skulle ”Falltid ” i princip kunna vara en produkt som
ocks˚a kan skrivas l2diFat. Är variabelnamnet kortare, som ”xny ”, finns det
en verklig risk att det tolkas som en produkt. Ett sätt att undvika detta vore
att skriva variabelnamnen med upprätt stil, som för enheter och standardfunktioner,
men bättre är att l˚ata eventuella textsträngar bli subskript (som inte är
alltför l˚anga). Vi kan t.ex. skriva ”Falltiden var
Tfall = 2,3 s .
Lägg märke till att Tfall definieras som beteckningen för falltiden i föreg˚aende
mening. Vi hade istället kunnat använda beteckningen T för falltiden genom
att byta ut Tfall mot T. Om falltiden är den mest centrala tiden i problemet
och ing˚ar i m˚anga formler, hade nog T varit bättre. Är framställningen korrekt
skall det g˚a att byta ut en variabelbeteckning mot en annan överallt utan
det blir obegripligt (under förutsättning att det nya namnet inte är upptaget).
Men det underlättar naturligtivs för läsaren om man använder konventionella
beteckningar som p för rörelsemängd, x,y,z för rymdkoordinater, T eller t för
tid etc. När s˚a behövs lägger man sedan till subskripttext för att skilja olika
storheter av samma dimension ˚at.
2.6 Figurer och tabeller
Figurer och tabeller är nästan alltid viktiga inslag i en beskrivning av fysikaliska
data och resonemang. Till skillnad fr˚an ekvationer och formler är figurer och
tabeller inte en del av den löpande texten. De inneh˚aller oftast för mycket information
(mer än tusen ord) vilket gör det nödvändigt att diskutera dem i flera
meningar. De kan dessutom vara stora, vilket gör att det kan vara sv˚art att f˚a
plats med dem just vid det ställe i den texten där de behandlas.