Symbol Polski, wolności i zjednoczonej Europy - Suecia Polonia

att jag utifrån ett ord kan börja en historia som jag inte har
en aning om var den kommer ta vägen. Ofta kan just skrivövningar
vara början på något stort, vilket beror på att de görs
under kort tid och utan prestation. Jag tycker om att arbeta med
formen och leka med orden, inte bara fokusera på historien i
sig. Dessa form- och ordlekar har jag förkovrat mig mer i under
kursens gång. Jag har även fått upp ögonen för att spela in
texter, tack vare de radiodikter som vi spelade in med klassen
och tillvalet Radioteater som jag hade.
När jag har lyssnat på författare och talat med andra skrivande
människor har jag förstått att det är ett relativt vanligt
fenomen att just hitta på ursäkter för att inte sätta sig framför
datorn. Men ibland kommer det där kraftiga behovet över mig
att jag bara måste skriva av mig orden och då kan jag sätta mig
ner och skriva. Det är oftast trevligare än att tvinga sig själv
till att skriva, vilket man ändå måste då och då. När jag väl
gör det brukar fl ödet (om man inte drabbas av skrivkramp)
komma igång efter en stund. Och när orden myllrar fram är
det mest underbart. Det föds en text som sedan ska skrivas om
och skrivas om tills den blir allt bättre. Detta kan vara en jobbig
process, men en lärorik sådan. Ur textmassan som jag skapar
är det kanske bara en liten del som senare är värd att behålla.
Svårigheten är att veta när en text är helt klar.
Flera etablerade svenska författare är barn av olika skrivarskolor
(men de fl esta levande är säkert autodidakter). Vad gäller frågan
om att lära sig skriva upplever jag, och många andra skrivande
med mig, att det fi nns en förlegad syn på detta. Skådespelare
kan utbilda sig vid scenskolor, konstnärer vid konsthögskolor,
men författare, poeter och ibland även dramatiker förväntas bara
kunna skriva av sig själva. Va, författarskola, vad är det. Ska man
lära sig att skriva? är en vanlig fråga. Det är som om tanken med
medfödda anlag håller sig kvar mer envetet beträff ande skrivandet
än andra konstnärliga områden.
Skrivarverkst aden som jag har gått handlar inte om att lära
sig att bli författare, utan om att utveckla sitt skrivande. Under
de författarsamtal som vi varit på har jag lyssnat till en del
författare vilka talat om skapandet av litteratur som vilket yrke
som helst. Och efter det som jag lärt mig under de senaste 18
månaderna väljer jag att åtminstone försöka betrakta skrivandet
som ett hantverk som jag hela tiden kan förbättra. ❖
Agnes Franzén
Agnes Franzén är född i Stockholm 1980. Hon har en polsk mamma och en svensk pappa.
Hon har studerat bl a polska och översättning vid Stockholms universitetet samt religionsvetenskap och
journalistik vid Södertörns högskola. För närvarande går hon Skönlitterär Projekttermin på Jakobsbergs
folkhögskola och skriver mest prosa och lyrik, samt sysslar med översättningar från polska till svenska i till
exempel Suecia-Polonia.
16
nastawiać się wyłącznie na historię. W takich zabawach
bardzo się wyrobiłam w czasie kursu. Nagrywaliśmy również
teksty w kla sie oraz na wybranych przeze mnie dodatkowych
zajęciach Teatr radiowy.
Kiedy rozmawiałam z pisarzami i innymi ludźmi zajmującymi
się pisaniem, zorientowałam się, że dość powszechnym
zjawiskiem jest wynajdowanie sobie usprawiedliwień i pretekstów
by nie usiąść przed komputerem. Ale czasami przychodzi
bardzo mocna potrzeba, żeby wyrzucić z siebie słowa, żeby po
prostu usiąść i pisać. To jest przyjemniejsze niż zmuszanie się
do pisania, co się zresztą i tak robi od czasu do czasu. Kiedy
siadam do pisania strumień słów zaczyna po chwili wypływać.
Najcudowniejsze jest, gdy słowa zaczynają się mrowić. Rodzi
się tekst, który później trzeba przepisywać i przepisywać.
To może być bardzo żmudny proces, ale pouczający. Z masy
tekstowej, którą tworzę, na ogół tylko niewielka część jest warta
zachowania. Najtrudniej jest ocenić, kiedy tekst jest całkiem
gotowy.
Wielu uznanych szwedzkich pisarzy jest adeptami różnych
szkół pisania (chociaż większość żyjących to samoucy). Jeśli
chodzi o uczenie się pisania to wydaje mi się, i podziela to wielu
piszących, że mamy na co dzień do czynienia z przestarzałym
podejściem. Aktorzy uczą się w szkołach dramatycznych, malarze
w akademiach sztuk pięknych, ale pisarze, poeci i dramaturdzy
mają umieć pisać sami z siebie. Co, szkoła pisarzy, co to jest?
Czy trzeba uczyć się, jak pisać? To powszechnie zadawane
pytania. Teoria wrodzonych skłonności jest bardziej trwała
w literaturze niż w innych dziedzinach artystycznych.
Warsztaty Pisarskie, w których uczestniczyłam, nie uczą, jak
być pisarzem, lecz jak rozwijać umiejętność pisania. Słyszałam
wielu pisarzy mówiących o tworzeniu literatury jak o zawodzie
jak każdy inny. I po tym, czego się nauczyłam przez ostatnie
półtora roku, chcę przynajmniej próbować traktować pisanie
jako rzemiosło, które ciągle mogę poprawiać. ❖
Agnes Franzén
Agnes Franzén urodziła się w Sztokholmie w 1980 r. Ma polską mamę i szwedzkiego tatę. Studiowała
polonistykę i sztukę przekładu w Uniwersytecie Sztokholmskim oraz religiozna wstwo i dziennikarstwo
w Södertörns högskola. Obecnie uczy się w „szkole pisania” w Jakobsbergs folk hög skola, pisze nowele i
poezje a także tłumaczy z polskiego np. dla Suecii Polonii.