KYRKOHANDBOK FÖR SVENSKA KYRKAN - Kyrkans Tidning

112
texten är hämtad från Första Johannesbrevet (1 Joh 4:11–13). Den handlar
om Gud som älskar och uppmanar de troende att också älska.
I gudstjänsten gestaltas Predikan av konfirmanderna med hjälp av
präst och andra ledare. Predikan kan ske till exempel med drama eller
musik. Den ersätter alltså momentet Redovisning i 1986 års kyrkohandbok
och utgör gudstjänstens förkunnande huvudmoment. Prästen är
ansvarig för momentet. Konfirmanderna har på detta sätt en framlyft
plats vad avser konfirmationsgudstjänstens förkunnelse. Innehållet i förkunnelsen
kan relateras till teman som fördjupats under konfirmationstiden.
Momentet är i ordningen för konfirmationsgudstjänst placerad efter
bibelläsningen. Det är också möjligt att låta förkunnelsen återkomma vid
flera tillfällen i gudstjänsten och på det sättet prägla gudstjänsten.
Konfirmationsgudstjänstens Tal till konfirmanderna, som vanligen
hålls av prästen eftersom prästen leder och har huvudansvaret för
konfirmationen och gudstjänsten, är tänkt som ett kort personligt tilltal
till konfirmanderna. Talet kan till exempel knyta an till någon av de
bibeltexter som lästs i gudstjänsten. Det kan placeras efter Predikan eller
senare i gudstjänsten.
trosbekännelsen, bön med handpåläggning
och sändningsord till konfirmanderna
Trosbekännelsen i konfirmationen utgörs av den apostoliska trosbekännelsen
(som är den traditionella dopbekännelsen) med en föreslagen
inledning om sambandet med den världsvida kyrkan (se ovan sid. 81).
Efter Trosbekännelsen kan prästen ytterligare betona sambandet med
dopet: detta är den tro som dopet handlar om, en tro som ”vi” får leva
och dö i för att uppstå till evigt liv. Orden kan avslutas med en önskan om
att Gud ska ge konfirmanderna kraft att växa i sin tro och visa den i kärlek.
I 1986 års kyrkohandbok finns en fakultativ fråga till konfirmanderna
som alternativ efter Trosbekännelsen. Denna fråga finns inte med i
kyrkohandboksförslaget och avvägningen har handlat om att konfirmandernas
trosreflektion och vilja att konfirmeras och sändas vidare kommer
till uttryck på andra sätt i gudstjänsten exempelvis i Predikan som utifrån
förslaget gestaltas av konfirmanderna och i den gemensamma trosbekännelsen.
Här kan erinras om att konfirmationen haft olika betoning genom
historien. Att konfirmanderna skulle säga ja kom i förgrunden från slutet
av 1700-talet; dessförinnan låg fokus mer på kunskapens betydelse för
den kristna tron. I mitten av 1800-talet togs de första stegen mot att mer
se konfirmationen som en välsignelsehandling. Denna förändring kan