KYRKOHANDBOK FÖR SVENSKA KYRKAN - Kyrkans Tidning

ehöver möta människans existentiella erfarenhet av till exempel ensamhet,
bräcklighet och ofrihet. Flera domkapitel framhöll att Guds nåd och
förlåtelse behöver få komma till tydligt uttryck. Linköpings domkapitel
förde i sitt svar ett resonemang om hur gudstjänstens språk kan förmedla
högtid, gudomlig närvaro och stämning. Samtidigt måste det ”vara relevant
och förståeligt för människor i vår tid”. Lunds domkapitel efterlyste
större utrymme för ett mystikt perspektiv, med innebörden att språket i
gudstjänsten kan ”framhålla mystikens plats”.
Övergripande överväganden om hur revisionsarbetet förhållit sig
till uppgiften att anpassa kyrkohandboken till Bibel 2000 har redan
presenterats (se ovan, sid. 26). Vad som ytterligare kan betonas är att
många liturgiska texter utgår från bibeltexter utan att de utgör direkta
bibelcitat. Dessa anspelningar kanske inte ens uppfattas som bibeltext
utan ses som självständig liturgisk text. Så långt som det varit möjligt
har förslaget även i dessa fall följt Bibel 2000, men hänsyn har tagits till
gudstjänstsammanhanget och de krav som ställs på liturgins rytm. En
förändring i Bibel 2000 jämfört med tidigare svenska översättningar är
att texten saknar konjunktivformer. Detta förhållande kommenterades
redan inför 1985 års förslag till ny kyrkohandbok utifrån översättningen
av Nya testamentet från 1981. Den dåvarande kyrkohandbokskommittén
konstaterade att det finns många konjunktivformer i liturgin och att
de i vissa fall är svåra att ersätta: ”En dimension i språket går förlorad
och språket blir fattigare.” I förslaget 1985 valde kommittén därför att
ha kvar vissa konjunktivformer.
Kyrkohandboksförslaget 2000 valde en annan linje genom att följa Bibel
2000. Detta vägval väckte reaktioner under remissbehandlingen. Här kan
särskilt nämnas remissyttrandet från Svenska kyrkans forskningsråd. Forskningsrådet
förde fram tre kriterier för uttryck som ersätter konjunktiv- eller
optativformer (optativer uttrycker en önskan, till exempel ”vare”, ”leve”).
Uttrycken skulle vara begripliga, teologiskt försvarbara och ha en enkel och
behaglig form: ”de liturgiska uttrycken skall tåla att slita på, de ska vara
behagliga för örat och vara enkla utan att vara torftiga.” Vissa konjunktivformer
används fortfarande och är därmed begripliga, framhöll man.
Optativformerna är visserligen inte i bruk på samma sätt men förekommer
ändå i vissa fasta uttryck, och kan därmed också anses begripliga. I det nu
aktuella förslaget till ny kyrkohandbok finns vissa konjunktiv- och optativformer
kvar. Vid vissa av gudstjänstens moment finns två alternativ, ett med
den traditionella formuleringen och ett som ansluter till Bibel 2000. Detta
gäller till exempel orden efter nattvardens utdelande och Välsignelsen.
35