Särskild, särskiljd eller avskiljd? - Riksförbundet Unga Funkisar

Kamratkontakterna på fritid är sämre, särskilt för elever som har svårare
funktionsnedsättningar och går i specialklasser långt ifrån hemmet. De stora problemen när det
gäller fritidsaktiviteter har beskrivits i flera tidigare studier (bland andra Livsvillkorsprojektet
(1999), Hjälpmedelsinstitutets fleråriga projekt ”Unga i Focus”. I samtliga av dessa
undersökningar betonas att barnens funktionsnedsättningar endast är en del av problematiken och
att många svårigheter beror på brister i den fysiska och sociala miljön.
Utvecklingen hos barn med funktionshinder – en sociokulturell fråga
Det har under de senaste årtiondena genomförts ett flertal undersökningar som belyser hur
möjligheterna för barn med funktionsnedsättningar att utvecklas optimalt begränsas av rådande
vårdideologier, segregerande sociala och fysiska miljöer och brister i socioekonomiska
stödsystem (bland annat Paulsson, 1973; Paulsson och Marsk med flera, 1978; Paulsson och
Christoffersson, 1980; Darling, 1991; Lundälv med flera, 1992; Paulsson, 1995; Paulsson och
Winnberg-Lindqvist, 1997; Tamm med flera, 2000).
Slutsatsen i alla dessa undersökningar är att livsvillkoren och förutsättningarna för en positiv
utveckling måste studeras i ett brett sociokulturellt perspektiv, eftersom det finns många
betingelser utöver de ordinära som kan inverka om ett barn föds med eller i tidig ålder förvärvar
en funktionsnedsättning.
Många kan göra mycket
De samhällsinsatser som krävs är: möjlighet till tidig stimulans och träning, tillgång till
välfungerande hjälpmedel och anpassade lekmaterial, anpassningar av den fysiska miljön
inomhus och utomhus, omgivningens kunskaper om utvecklingen hos barn med olika
funktionsnedsättningar, organisation och resurser inom samhällets stödverksamheter som till
exempel habilitering, förskola och skola, försäkringskassa, färdtjänst och så vidare. Viktiga
förutsättningar är också samhällsvärderingar, attityder och bemötande samt inte minst barnens
egna möjligheter att göra sig hörda.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att utvecklingen hos barn med funktionsnedsättningar är
densamma som hos andra barn, men att den kan underlättas eller försvåras av olika betingelser i
den yttre miljön på ett mer avgörande sätt än för andra barn. Den rådande samhällssynen på barn
med funktionsnedsättningar och samhällets praktiska insatser har mycket stor betydelse för hur
dessa barns uppväxtvillkor kommer att gestalta sig. Brister i samhällets insatser blir alltså hot mot
barnens utveckling.
47