Särskild, särskiljd eller avskiljd? - Riksförbundet Unga Funkisar

Många lärare önskar få personlig rådgivning och konsultation kring enskilda elevers individuella
behov. Det kan handla om att diskutera miljömässiga, hjälpmedelsmässiga, pedagogiska,
psykosociala och/ eller organisatoriska svårigheter som kan finnas i skolsituationen.
Synpunkter på skolans bristande kompetens vad gäller funktionsnedsättningar och dessas
pedagogiska och psykosociala konsekvenser har påtalats under många år i ett flertal
forskningsstudier (Nilsson, 1995; Hemmingsson, 2002), i statliga utredningar (SOU 1998:66;
SOU 1999:21), i Nationella handlingsplanen för handikappolitiken (proposition 1999/2000:79),
i skrivelser från handikapporganisationer etc.
Med tanke på att vi i Sverige arbetat i drygt 40 år för inkludering av elever med funktionsnedsättningar
i skolan är det anmärkningsvärt att detta fortfarande är ett så stort problem. Var
borde insikterna om skolårens betydelse för barns utveckling och framtida vuxenliv vara mer
grundmurade än i skolans värld?
Inkongruens mellan teori och praktik
Inom skolan finns en bristande överensstämmelse mellan handikappolitiska mål och
skolmyndigheternas praktiska genomförande av detta mål. I Skollagen, barnkonventionen,
Standardreglerna, Salamanca-deklarationen, i Nationella handlingsplanen och FN:s konvention
om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar är utgångspunkten individens
rättigheter och där anges att samhällets insatser ska utformas utifrån den enskilda personens
behov.
Skolverket och Specialpedagogiska institutet (SIT) valde däremot på 1990-talet att utgå ifrån
ett generellt perspektiv, det vill säga att funktionsnedsättning inte ska särskiljas utan ingå i det
allmänna perspektivet som omfattar alla barn och ungdomar. Det innebar att de specialistkunniga
rådgivare som arbetade vid SIT inte längre hade i uppdrag att följa upp enskilda elever. Deras
uppdrag var enbart att ge allmän fortbildning och rådgivning åt de skolor som kontaktade
myndigheten.
Det blev alltså ett glapp mellan handikappolitik och praktisk verklighet vilket fått negativa
konsekvenser för både eleverna och lärarna. Vi ser det som ytterst angeläget att rådgivarna i den
nya myndigheten Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) som bildades 2008 återfår sin
roll som ”ombudsmän” för eleverna som ett komplement till arbetet med generellt stöd till
skolorna.
Barn har sämre rättsskydd
Av undersökningsresultaten framgår att endast en fjärdedel av familjerna är helt nöjda med sitt
inflytande i skolan. Många beskriver hur de måste strida för att få sina barns behov och
rättigheter tillgodosedda, andra har gett upp. Svårigheterna att göra sig hörd handlar ofta om
bristande förståelse från skolans sida, bristande information eller bristande tillgång till hjälpmedel
och pedagogiskt stöd.
I andra fall är problemet att skolans personal har bristande kunskaper om svensk lagstiftning
och de FN-konventioner som handlar om barn. Det är
ovärdigt en rättstat att föräldrar måste kämpa och slåss för att få sina barns rättigheter
tillgodosedda i skolan, och att barn vars föräldrar inte har kunskaper eller ork att strida ibland blir
utan det stöd de behöver. Våra resultat visar att barn till ensamstående mammor är en särskilt
utsatt grupp.
Trots lagar och konventioner är barns rättsskydd fortfarande sämre än vuxnas. Möjligheterna
till överprövning av beslut som gäller skola och hjälpmedelsförsörjning är bristfälliga. I den
60