Särskild, särskiljd eller avskiljd? - Riksförbundet Unga Funkisar

Några sammanfattande synpunkter
Det var med stor förvåning som vi vid datasammanställningen kunde konstatera att mycket litet
hänt på trettio år när det gäller skolans fysiska, pedagogiska och organisatoriska tillgänglighet.
Resultaten föreföll så osannolika att vi gång efter gång analyserade alla datatabeller. Till slut
tvingades vi inse att detta faktiskt är den verklighet som gäller. Bilden bekräftas av bland annat
Riksrevisionens rapport 2006, Skolverkets rapport 2008 och andra utredningar.
Trots en trettioårig Arbetsmiljölag, en drygt tjugoårig Skollag (1985) samt Plan- och Bygglag
(1987) är skolornas fysiska tillgänglighet nästan densamma som i mitten av 1970-talet.
Tillkomsten av FN:s konvention om barnets rättigheter (1990) och FN:s Standardregler (1993)
har inte heller haft någon avgörande betydelse för genomförandet av en skolmiljö som är
anpassad för elever med rörelsehinder.
Att färre elever med rörelsehinder går i vanliga klasser i dag är också anmärkningsvärt med
tanke på Sveriges mångåriga inkluderingssträvanden. Ett stort utbud av specialklasser i
storstäderna har fått till följd att fler elever placeras där, vilket framgår av både vår och
Skolverkets studie. Om en elev hänvisas till en tillgänglig skola med specialklass kan elevens
hemskola spara in kostnaden för stödundervisning och anpassning av sina egna skollokaler. Våra
resultat visar att endast ett fåtal skolor har anpassats för de rörelsehindrade elever som går där.
Vem har det övergripande ansvaret för barnen?
Vi har lagar och konventioner som gäller för alla medborgare, både barn och vuxna. Det får
därför inte bli slumpen som avgör vad man får. Dagens stora variationer mellan olika kommuner
och skolor är inte acceptabla utan innebär betydande risker för diskriminering.
I Sverige har vi länge haft en långtgående decentralisering och många myndigheter med
sinsemellan oklara ansvarsgränser. Alla instanser har medel för sin egen speciella verksamhet.
Det finns därför risk för att ingen tar ett övergripande samhällsansvar för barnens långsiktiga
utveckling från tidig barndom till ett självständigt och fullvärdigt vuxenliv. Vår förhoppning är
att alla ska se kostnader för barn som en investering, inte enbart en utgift. Ytterst är det ju samma
skattemedel som fördelas i olika påsar.
Principen om alla människors lika värde utgör grunden för svensk lagstiftning och är en av
grundprinciperna i barnkonventionen. Alla barn har samma rättigheter och lika värde och inga
barn får diskrimineras (artikel 2). Barnets bästa ska alltid sättas i första rummet vid alla åtgärder
som gäller barn (artikel 3). Alla barn har rätt till liv och utveckling (artikel 6). I artikel 4 fastslås
att ländernas regeringar ska ”sträva efter att till det yttersta av sina tillgängliga resurser söka
förverkliga barnets sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter”.
Låt visioner och intentioner bli praktik!
Tyvärr visar våra undersökningsresultat att tillämpningen av lagar och konventioner inte alltid
överensstämmer med intentionerna. Vi har givit exempel på hur många barn och ungdomar
diskrimineras i skolan på flera olika sätt. Vi hoppas att det inom den kommande tioårsperioden
genomförs förtydliganden och skärpningar av lagtexter, att alla delansvariga samhällsinstanser i
kommuner och landsting skriver entydiga avtal om ansvarsfördelning och att kompetensnivån hos
all skolpersonal höjs. Och sist men kanske allra viktigast att synen på och bemötandet av barn
med funktionsnedsättningar förbättras hos både barn och vuxna i samhället.
Även om vår undersökning visat på många brister i skolan får detta inte undanskymma alla
positiva insatser som görs varje dag av engagerade lärare, rektorer, assistenter, handläggare hos
66