RoL 4:00 - Föreningen Lärare i Religionskunskap

More documents

Recommendations

Info

• LILIAN NILSSON Rum för lärande och utveckling En av skolans viktigaste uppgifter just nu tycks vara att lärare och andra vuxna i barnens närhet kan utveckla ett existentiellt och etiskt språk, som kan fånga in och tydliggöra kunskapens vertikala dimension - djupdimensionen, skriver Lilian Nilsson vid Malmö Högskola, Lärarutbildningen. För detta behövs lyssnande och dialog, där inlevelse och eftertanke förenas, med andra ord rum och tid för lärande i en fördjupad kunskapsprocess. EN GÅNG FÖR NÅGRA ÅR SEDAN befann jag mig en varm dag inne i Hagia Sofia, den heliga visdomens kyrka, i Istanbul. Kontrasten var stor mellan den bullrande och solheta staden med otaliga sinnesintryck och den svala mäktiga kyrkan. Från välvda sidorum i två våningar fördes via kolonnader ett milt ljusdunkel in i kyrkans centrala rymd och förgyllde de vackra mosaikerna, som framträdde mer och mer i takt med att ögonen vande sig vid ljuset. Det mäktiga kyrkorummet talar på olika sätt till den som vill lyssna. Den andliga och historiska - kulturella dimensionen är tydlig och vittnar på ett mäktigt sätt om människans tidlösa strävan att finna både trygghet och storhet. Någon har liknat Hagia Sofia vid en dykarklocka, som är nedsänkt från himlens sfärer i den vardagliga verkligheten. Naturligtvis kan detsamma sägas om olika tempel och kyrkor. Det arabiska namnet för moské, “djami”, betyder t.ex. samlingsplats, en plats som bereder en mera fredad möjlighet än arbetsplatsen eller hemmet för bönen med riktning mot Mecka. Stillheten under de mäktiga kupolerna kan inbjuda till många reflexioner och frågor av existentiell art. Redan begreppet Sofia - visheten - vittnar om människans strävan efter att finna en djupdimension i sin tillvaro. Hagia Sofia står genom seklerna som ett uttryck för människans behov av att tolka och förstå sitt liv och sin verklighet. Naturligtvis var den samhälleliga och kulturella situationen, då kejsar Justinianus på 5<strong>00</strong>-talet lät bygga den stora kyrkan, annorlunda än i vår tid. Naturligtvis var den annorlunda också, då denna kyrka av sultanerna efter 1453 omvandlades till moské. Människans meningssökande kan ta sig olika uttryck, klä sig i olika kulturella och av historien betingade yttre klädnader. Tolkningarna av livet och verkligheten har genom tiderna format sig till olika livsåskådningstraditioner, som i sin tur erbjuder kunskap och tolkningsmönster för nya generationer. Det gemensamma i dem alla är människans sökande efter 8 RELIGION & LIVSFRÅGOR mening och helhet i sin tvetydiga värld. Hagia Sofia bjuder genom sin tystnad och frid in besökaren till att se bortom sina mäktiga valv, till att reflektera över människans situation i världen under en snabbt flyende tid mellan födelsen och döden. Verklighetens mirakler träder fram. Vardagslivets självklarheter byts mot tanken på tillvarons gåta och på de olika sätt människor genom tiderna prövat för att språkligt, estetiskt och liturgiskt närma sig det djupast sett osägbara, upplevelsen av helighet, tillvarons helighet eller djupdimension och människolivets helighet. Simone Weil har i boken Personen och det heliga (1961) gett ord åt den upplevelse, som den Heliga vishetens kyrka - och andra tempel var de än finns i världen - kan frammana för den som vill lyssna: “Det evigas, det universellas och det absolutas plan; där härskar helt andra begrepp som står i förbindelse med människosjälens djupaste och hemligaste skikt”. Det grekiska ordet för helig (hagios) betyder något som framkallar häpnad och vördnad. Templet som metafor för människans inre Tankarna går vidare och det yttre mäktiga rummet formar sig för besökaren till en bild - en metafor - för människans inre verklighet, hennes “inre rum”. Besökaren i Hagia Sofia kan träda i dialog med de budskap och de trostolkningar som detta rum uttrycker. Det som gör att dialogen kan få mening är besökarens egna frågor inför livet och tillvaron. Kyrkorummet eller moskérummet utmanar till en kunskapsprocess, där de egna tolkningarna av livet känns igen, där de bekräftas eller ifrågasätts. Kunskapsprocessen leder från iakttagelse till upplevelse och vidare till tänkande kring hur man vill formulera det egna inre rummets frågor och svar och själv tyda sitt liv. Inskriptionen till ett annat viktigt tempel i vår tradition, Apollontemplet i Delfi, manar på ett direkt sätt till denna kunskapsprocess: Gnothi seauton - känn dig själv.
Låt ditt eget inre på ett autonomt sätt vara med i tolkningen av tillvaron och i kunskapsprocessen. Nöj dig inte enbart med en historisk och kulturell kunskap om “Heliga Sofia” eller om olika trostraditioner, även om den är viktig. Gå på djupet i dialog kring de existentiella frågor människor i alla tider har ställt sig och för vilka olika kyrkorum och olika heliga handlingar djupast sett är ett uttryck. Gå med andra ord in i den viktiga livstolkningsprocess, som också kan hjälpa dig att ompröva och kanske revidera dina egna svar och din egen syn på tillvaron och på vad det är att vara ansvarig människa. Ja, så skulle de “didaktiska uppmaningarna”, som de här två templen i vår kulturkrets sänder, kunna formuleras. Väl utanför Hagia Sofia finner jag att jag inte alls som jag hade tänkt mig kan få ett rimligt foto av den. Det stora templet har praktiskt taget på nära håll ingen iakttagbar helhet i exteriören, inbäddat som det ligger i den stora och myllrande stadsverkligheten. Kanske var det så, tänker jag, att det var det inre, det heliga rummet, som dess arkitekter ville visa, inte en yttre glans i första hand. “Dykarklockans” mening och innebörd var det väsentliga. Fotografen fick nöja sig med ett foto av ingången - också det en väsentlig bild. Frågan om elevernas inre rum måste ställas i vår tid Frågan om vad som rör sig i människans inre rum, i livsvärlden, är viktig i vår tid. Den s.k. postmoderna tiden har på många sätt skapat en ny existentiell situation för människan. Miljöerna i hem och samhälle erbjuder inte det stöd de en gång var i fostransprocessen. Unga människor behöver få skolans hjälp med förankring i sina inre rum och orienteringsförmåga i det yttre samhälleliga och kulturella rummet. Att detta ställer höga krav på skolans didaktik behöver inte sägas. Naturligtvis behöver eleverna uppmanas att nyfiket utforska vår tid och dess olika yttringar. Men de måste också inspireras till att söka upp sina inre rum och där uppleva erkänsla för sina erfarenheter, sitt behov av tillit till medmänniskor, sitt behov av att skapa, sin vilja till mening, sitt behov av världsmedvetenhet och sitt sökande efter sina traditioners rötter. Aktuella undersökningar kring barns och ungdomars situation i skolan vittnar om oroväckande tendenser. Det ofta rapporterade slitet och jäktet i skolan både för lärare och elever tenderar mer och mer till ett förytligande av de kunskapsprocesser, som mer än någonsin skulle behöva vara kvalitativa i den meningen att de utvecklar ungdomarnas motivation och aktiva förhållningssätt i värdeval och handlingar, både då det gäller det egna livet och livet i den mänskliga gemenskapen. För att uttrycka sig bildligt, tycks man ofta i skolan idag vara i färd med att bygga en kvantitativt och lysande kunskapskatedral, en exteriört vacker “Hagia Sofia”, som kan få höga poäng i jämförelse med andra skolors mätbara resultat. Vad man däremot mindre och mindre tycks finna utrymme för är att gå in i det “vishetens hus” som kunskapsbygget borde innebära: att gå in med inlevelse, med reflektion, med kritiskt tän- kande och ett öppet sinne för människors olika ståndpunkter och trostolkningar och med frihet att välja sin egen. Samhällets brist på tolerans gör denna didaktiska utmaning särskilt stark idag. Oroväckande också utifrån aktuella studier, nu senast från Göteborg och gällande några högstadieskolor (rapport i Sveriges radio, Läraröppet i september i år), är att en alltför stor andel av eleverna tycks sakna den rätta motivationen för skolarbetet. Man torde med andra ord kunna påstå att skolarbetet inte alltid griper tag i elevernas skaparlust, deras vilja till mening, deras behov av att uppleva sammanhang mellan sig själva och den eller de traditioner de kulturellt hör till. Naturligtvis kan ingen komma med några självklara och enkla förklaringar till många ungdomars upplevelser av att mycket i skolan inte angår dem. Sammanhangen som skapat denna situation är komplexa. Vad som däremot med eftertryck kan sägas är att skolan och alla lärare, oavsett ämnesinriktning, står inför en mycket stor didaktisk utmaning. Kanske är det så att denna utmaning är särskilt stor för religionskunskapsämnet som är förvaltare av kunskaper om och insikter i människors livstolkning genom tiderna och i olika kulturkretsar. Kunskapens dimensioner En viktig fråga för det didaktiska tänkandet är att tydligt se kunskapens dimensioner: den orienterande eller den legitimerande och den existentiella - etiska eller den transformerande och balansen mellan dem. Den orienterande dimensionen består av kunskapens bredd och kvantitet, den nödvändiga sakliga förståelsen av de samlade resultat av människorskunskapsprocesser, som vi brukar kalla just kunskap, ofta faktakunskap. Om denna dimension, som naturligtvis i sig är mycket viktig, tillåts dominera eller rentav bli den enda, riskerar kunskapen att bli något som ej har med elevernas egen livsvärld eller deras inre rum att göra. En kunskap som ej transformeras i det inre rummet, som ej tränar deras inlevelse och tänkande tillräckligt blir, visar vår erfarenhet, inte elevernas egen, med deras egna uttryck uppstår inte den kunskap som handlar om livet och angår dem. Ett aktuellt exempel på hur viktig frågan om kunskapens dimensioner är, ser vi skolans arbete med den nya informationsteknologin. Kunskapen i datorteknik och datoranvändning är en kunskap som är framtidsinriktad, aktuell och nödvändig för unga människor. Det är svårt att ifrågasätta den och dess orienterande funktion. En angelägen fråga är emellertid om den på ett tillräckligt tydligt sätt förenas med den existentiellt - etiska eller transformerande dimensionen, som påverkar, förändrar och förnyar kunskapen till ett för individen unikt och reellt skapande och ansvarstagande. Den urgamla frågan om kunskapens träd på gott och ont är lika aktuell i vår tid som den alltid varit. Datasamhällets ideal ligger på många sätt i att snabbt fånga en förbiglidande verklighet, att ständigt “vara uppkopplad” för att inte missa något i aktualitetsströmmen, i den orienterande kunskapsdimensionen. Kanske är det så RUM FÖR LÄRANDE 4:<strong>00</strong> 9
Page 1 and 2: RUM FÖR LÄRANDE RoL 4:00
Page 3 and 4: 4 Ordförandetankar Nils-Åke Tidma
Page 6 and 7: • ERLING ÖHRNELL De heliga rumme
Page 10 and 11: ➛ RUM FÖR LÄRANDE OCH UTVECKLIN
Page 12 and 13: ➛ RUM FÖR LÄRANDE OCH UTVECKLIN
Page 14 and 15: • SOFIE BREDINGER & SARA DAHLIN V
Page 16 and 17: ➛ EN RESA I RUM OCH TID 16 RELIGI
Page 18 and 19: inte • VALTER LANNERMARK Gud finn
Page 20 and 21: ➛ GUD FINNS INTE GUD FINNS Genom
Page 22 and 23: ➛ FÄÄÄRDIG! gifter? Får de g
Page 24: Nytt läromedel i religionskunskap

RoL 4:00 - Föreningen Lärare i Religionskunskap

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?