Sammanträdeshandlingar, 2 MB - öppnas i nytt fönster

styrelsen i föreskrifter. Det innebär att hälso- och sjukvården har ansvarer för
vidareutbildningen. med vårdhögskolorna som utförare. Landstingsförbundets
andra modell liknar den första, men i stället för föreskrifter skulle Soci-
alstyrelsen utfärda allmänna råd om kompetenskrav för sjuksköterskerjänster.
Behörighetsutredningen 1996
Den dåvarande Behörighetsutredningen diskuterar i sitt betänkande Ny
behörighetsreglering på hälso- och sjukvårdens område (SOU 1996:138) tänkbara
modeller för sjuksköterskornas specialistutbildning. Utredningen utgår i sina
modeller från att det krävs en fastare reglering, vilket ses som ett sätt att garantera
att det finns sjuksköterskor med tillräckligt hög kompetens inom alla
centrala vårdområden. Enligt utredningen borde vidareutbildningen bygga
på en tilräckligt bred grundutbildning tillsammans med att "viss tjänstgöring
inom den aktuella specialiseringen ägt rum innan man påbörjar vidareutbildningen".
Mot den bakgrunden diskuterar utredningen två modeller. Den
första har läkarnas specialisering, dvs. inom ramen för en anställning, som
förebild. Behörighetslagstiftningen skulle kompletteras med en ny bestäm-
melse om att sjuksköterskor som genomgått vidareutbildning skulle få specialistkompetens.
Vilka specialiteter som vore aktuella skulle regleras i förordning
och Socialstyrelsen skulle bemyndigas att utfärda föreskrifter om mål
för specialiteterna. Mot denna modell talar, anser utredningen, att sjuksköterskornas
vidareutbildningar är "skolinriktade på ett helt annat sätt än läkarnas
och tandläkarnas specialiseringstjänstgöring". Någon närmare förklaring till
vad denna "skolinriktning" består i, eller varfór sjuksköterskornas utbildning
måste vara mer skolmässig än läkarnas, ger utredningen inte. Det var det resonemang
som låg bakom utredningens fórslag, som utgör kärnan till nuvarande
specialistutbildning för sjuksköterskor.
Enligt utredningen borde sjuksköterskornas vidareutbildning knytas til
den lagstiftning som reglerar högskoleutbildningen. Utbildningen borde vara
reglerad och omfatta vissa specialiteter. De yrkesområden eller yrkesfunkrioner
som nämns som tänkbara är disriktsvård, hälso- och sjukvård för barn och
ungdomar, geriatrisk vård, psykiatrisk vård, ögonsjukvård, ottoptik, onkologisk
vård, intensivvård, anestesisjukvård, operationssjukvård, allmän vård,
fóretagshälsovård, särskilt medicinskt ansvar inom den kommunala hälso- och
sjukvården, arbetsledande ställning samt tjänst med ständig nattjänstgöring.
Även om listan hade utökats, framför allt med speciella typer av tjänstgöring,
så var specialiseringarna i allt väsentligt desamma som funnits åtminstone
sedan tidigt 1950-tal.
Remissvar 1997
I sitt remissvar på betänkandet Ny behörighetsreglering på hälso- och sjukvår-
dens område framhöll Högskoleverket att utvecklingen sedan 1993 varit att de
svenska universiteren och högskolorna utvecklar sitt urbud av andra yrkesinrikrade
utbildningar än sådana som avslutas med yrkesexamen med ett flertal
14