Sammanträdeshandlingar, 2 MB - öppnas i nytt fönster

Högskolan betalar för studenrernas kliniska utbildning, som framföt allt
ges inom landstingsdriven eller kommunal vård. På många håll får kommuner
mindre etsätrning fòr VFU-platser än landstingen, ellet ingen ersättning
alls, vilket är en källa til srot ittitation bland fòrettädate för kommuner. Flera
lärosäten hävdar att den ekonomiska regleringen när våtdutbildningarna flyttade
övet från landstingen till den stadiga högskolan innebär att landstingen,
til skillnad från kommunerna, nu ska kompenseras nät de tar emot studenrer.
Regeringen har dock konstateratl4 att ersättningen til högskolan inre påverkas
av var kostnaderna för utbildningen ligger, och att "ersättningen fòr praktik
inom primärkommunal verksamhet bör vara en avtalsfråga". Några formella
hinder för att betala ersättning finns alltså inre.
Bland en del fòrettädate för högskolan finns ett missnöje med hur ersätt-
ningen för den kliniska utbildningen används av vårdgivarna, och de anset
inte att de hat tillräcklig konrroll. Detta är emellertid något som måste lösas
i de avtal som tecknas mellan högskolan och vårdgivaten.
Styrning av utformningen av utbildningen
Ur ett kvalitetssäkringspetspektiv är det självklart att en vetksamhet bata kan
bli framgångsrik om det finns en tydlig, konsekvent och ttansparent styrning.
Väl fòrankrade avtal, stytgrupper med tydliga mandat och tespekt föt
varandras roller borde vara självklarheter. Trots det är det slående i de samtal
utredningen fört med företrädare fòr vårdgivare och lärosäten att det finns
stora brister i kommunikationen mellan dem. Avnämare fòr vårdutbildningar
är landsting, kommuner och privata vårdgivare. Särskilt landstingen beskrivs
som stora organisationer av lärosätena) där ett gott samarbete på en nivå inte
alltid får genomslag på andta nivåer. Kommunföreträdare beskriver hur de är
dåligt företrädda i samarbetena, trots att en allt stötte del av vården bedrivs
av kommuner. Och de privata vårdgivarna, som ståt fòr en allt större del av
vården, nämns knappast alls av lärosätena.
Ur samtalen framträder i stället en bild av högskolan som leveranrör och vår-
den som mottagare, som när förettädare fòr vårdgivate säger att vad de "behöver
skiljer sig helt från vad högskolan levererar"15. De säger också att de måste
"uppvakta lärosätena". Lärosätena, å sin sida, framhåller att vårdgivarna inre
har kunskap om hur utbildningen fòrändrats, vilket anryder att förändringen
är något som högskolan beslutar om och vårdgivaren informeras om. Paradoxalt
tycks svårigheterna fòrsvinna när vårdgivaren tar initiativet til utbildning:
"när vi köper uppdragsutbildning går plötsligt allt". Det man beskriver är inre
ett samarbete, utan en marknad. Glädjande nog finns det, kanske starkast hos
vårdgivarna, en insikt om att man måste ta ett större ansvar for samarbetet.
Flera av de företrädare för vården utredningen talat med säger att de måste ta
ett ansvar för utbildningen, på samma sätt som för vården. "det borde inre ses
14. Regeringsbeslut 2005-12-15, Begäran om resurser för verksamhetsfórlagd utbildning inom
sjuksköterskeutbildning m.m.
15. Citaten i avsnittet är hämtade från de hearingar som utredningen genomfört, se bilaga l.
22