De svenska medeltidsbrevens tradering till 1800-talets ... - Riksarkivet

som ursprungligen utfärdats för privatpersoner men senare på grund av gåvor eller köp hamnat
i de kyrkliga institutionernas arkiv. Dels var det medeltidsakter som ingått i de kring år 1600
konfiskerade arkiven. Dessa mer än 4 000 s.k. Miscellanea-brev klassificerades som gåvo-,
skiftes-, köpe- och fastebrev och lades i en stor kronologisk serie. Breven buntades enligt
tidens sed i (ett 80-tal) knippor om cirka 60 brev vardera och kom senare att numreras vid
registrering och avskrivning inom Antikvitetsverket (se nedan). 43 Man sammanförde också
särskilda samlingar: påvebullor, testamenten och kyrkliga statuter. Därjämte upplades en
samling Privilegia et Statuta Historica som en motsvarighet till Riksarkivets ”förnämliga
handlingar”. 44
Denna nya indelning av medeltidsbreven trädde istället för en ursprunglig
proveniensordning, som vid det här laget hade hunnit bli ganska tillrörd. Den kom att bli
bestående till in på 1830-talet och avspeglas i de diplomatarier och avskriftssamlingar som
tillkom under denna långa tid (se nedan). Uttryckt i moderna arkivteoretiska termer är det
närmast ett slags pertinensprincip som har varit styrande vid den stora omordningen av detta
väldiga brevbestånd, vilket kvantitativt vida överträffade den andra stora offentliga samlingen
av medeltidsbrev vid denna tid, de ”förnämliga handlingarna”. 45
I sammanhanget kan nämnas att det blev Hadorph, som efter sina principer kom att
ordna också Skånebreven (se nedan), när dessa i samband med reduktionen 1689 anlände till
Stockholm och lades till Antikvitetskollegiets samlingar. Själva förteckningsarbetet utfördes
dock av Magnus Westhius (död 1692), som arbetat med dem redan i Malmö. Drygt 1500
Skånebrev – brev från Lunds domkyrka, Bosjö kloster m.fl. – kom att gå förlorade i
Slottsbranden 1697. 46
43 Beteckningarna Acta privata och Privatorum acta förekommer också. Liedgren, Miscellanea-breven (KL 11),
Kyrko- och klosterbrev (KL 9), 1968, s. 699 och 1976 a, s. VIII samt PM 1979-02-20, s. 7. Breven numrerades mitt
på uppvecket för sigillremsorna. – Om Miscellanea-breven, se inledningen i Brev ur askan (1996), vari tryckts
notiser om sådana brev, som på på olika sätt gått förlorade. Från 1693 finns en uppgift om 81 knippor; se Liedgren
i KL 11, sp. 640 och Liedgren 1987, s. 201–218.
44 Nygren 1952, s. 126; Schück 1976, s. 37; Liedgren, PM 1979-02-20, s. 6.
45 Liedgren 1976 a, s. VIII. I litteraturen har den tidigare kallats ”en oklart uppfattad proveniensprincip”
(Liedgren, Arkiv, KL 1, sp. 214), en ”topografisk realprincip” och ”en teoretisk proveniensprincip” (Nygren 1952, s.
126). Om denna indelnings betydelse för dispositionen av de senare diplomatarierna se Liedgren 1976 a, s. VIII,
Friedlaender 1971, passim samt nedan.
46 Bergh 1916, s. 379; Nygren 1952, s. 125; Liedgren, Arkiv (KL 1), sp. 227 och Skånebreven (KL 16);
Friedlaender 1961, s. 61–100. Många Skånebrev kom att gå förlorade genom slottsbranden, andra förskingrades vid
mitten av 1700-talet. Skånebrevsförteckningen (B 29, förr E 102, RA) och särskilt dess förarbeten i E 102a
(VHAA:s dep., RA) och i B 30 (RA) ger en föreställning om det ursprungliga beståndet. En grundlig utredning
om förteckningsarbetet, som bedrevs 1685–1692, har gjorts av I. Friedlaender och en sammanfattning finns tryckt
(1961). – Om Skånebreven se Weibull 1901, s. 77 ff. Om 1085 års gåvobrev till Lundakyrkan och dess öden se Fritz
1988, s. 21–35.