De svenska medeltidsbrevens tradering till 1800-talets ... - Riksarkivet

Medeltidsmaterialet utnyttjades också för de storslagna antikvariskt-topografiska arbeten
avseende hela riket som Peringskiöld initierade men bara till en mindre del hann genomföra.
Sålunda innehåller beskrivningarna över Vaksala och Ulleråkers härader i centrala Uppland
(1710 resp. 1719) avtryck av medeltida urkunder vid sidan av runavbildningar och
kopparstick. 110
Peringskiöld hann med mycket under den tid på bortåt 40 år, då han i olika befattningar
och från 1693 som chef, tjänstgjorde i Antikvitetsverket. 111 För att återknyta till själva
diplomatariearbetet har tidigare nämnts att den samling av avskrifter, utdrag och regester som
går under benämningen Peringskiölds (Bullarium och) Diplomatarium kom att innefatta brev,
som redan hade skrivits av in extenso av Örnhielm; dennes avskriftsband betraktades ju vid
denna tid som försvunna för gott. 112
Men det yngre verket innehåller oändligt mycket mer, vilket framgår redan av att det
omfattar 20 band i folio mot det äldres 14 i kvarto. 113 Som nyss framgått sträckte sig
Peringskiölds intressen långt utöver kyrkohistorien. Särskilt intresserad var han av kungabrev.
Vidare utnyttjade han till skillnad från Örnhielm också material i både offentliga och privata
samlingar utanför Antikvitetsarkivet. Verkets källor har nyligen kartlagts, varvid det fastslagits
att det numera är primärkälla för 252 medeltidsbrev. 114
De vid bindningen 1827 rätt slarvigt ordnade 98 fasciklar som utgör Peringskiölds
husarkivet, Stockholm) (Gillingstam 1974, s. 112, 115; Lindroth 1975, s. 331).
110 ”Monumentorum sveo-gothicorum liber primus … Thiundiam continens” (1710) och ”Monumenta
Ullerakerensia” (1719). Det finns förarbeten till resten på Kungliga biblioteket (Fh 1–10). Se Gardell 1945, s. VIII
angående titlar och signa för andra antikvariskt-topografiska handskrifter av Peringskiöld. – Nygren 1952, s. 138;
Friedlaender 1971, s. 21 med not 7 och s. 179; Lindroth 1975, s. 330 f. – Det senare bandet ovan innehåller
ovärderliga avbildningar av numera förstörda inventarier i Uppsala domkyrka, bl.a. ”S:t Erichs Tavla” från Sten
Sture d.ä:s tid.
111 Peringskiöld var gravör och tecknare, kanslist (från 1682), assessor (från 1687) och som nämnts
Antikvitetsarkivets chef, sekreterare och antikvarie. Strax före sin död 1720 fick han kansliråds titel (1719) och i
likhet med andra ämbetsmän vid denna tid adlades han (Friedlaender 1971, s. 29). Såsom chef för
Antikvitetsarkivet och antikvarie hade Peringskiöld under sig 2 assessorer, 1 isländsk translator, 4 (senare 2)
amanuenser eller kanslister, 1 ritare och 1 dräng; av dessa var det amanuenserna som var kopister (Schück 1935, s. 3
ff.; om kopisterna även Friedlaender 1971, s. 37–68). Huvudskrivaren i Peringskiölds diplomatarium var den under
35 år verksamme Gustaf Rosendalius (död 1732) (Nygren 1952, s. 134; Friedlaender 1971, s. 12 f., 57–62).
112 Det gäller kunga-, påve- och kyrko- och klosterbrev. För påvebreven se Friedlaender 1971 s. 90. – Om
beteckningen diplomatarium se ovan.
113 E 1–72, 81–104 samt 1 bunt i folio ”Peringskiölds dipl. samlingar. Ej identifierat material”, VHAA:s dep., RA,
m.m.; se närmare Friedlaender 1971, s. 9 not 4. Om B. E. Hildebrands utnyttjande av avskrifterna som manuskript
till det tryckta diplomatariet senast a.a. s. 13 och 87. Om Örnhielms diplomatarium se ovan.
114 Friedlaender 1971, passim. Om samlingen av kungabrevsavskrifter se ovan och nedan. Sifferuppgifterna är
hämtade ur bokens företal.