De svenska medeltidsbrevens tradering till 1800-talets ... - Riksarkivet

förvaltningsarbetet och Vasahusets intressen. Den verklige experten härvidlag var
kungatjänaren Rasmus Ludvigsson. Men även oppositionella adliga kretsar – med Hogenskild
Bielke och Erik Sparre i spetsen – utnyttjade detta material till stöd för sina konstitutionella
krav och yrkanden på större privilegier. Allt detta avsatte förteckningar över brev,
avskriftssviter och kopior av enstaka brev.
Ytterligare medeltida arkivalier tillkom efter hand genom arv och konfiskationer. Men i
och med att den nya dynastin hade befäst sin ställning, regeringsarbetet funnit nya fastare
former och den centrala lokalförvaltningen inte längre var organiserad som på medeltiden
förlorade de egentliga kyrko- och klosterbreven i intresse, råkade i oordning och stuvades
undan.
Annorlunda förhöll det sig med de äldre statsakterna, de ”förnämliga handlingarna”.
Dessa, som i många fall gällde stående politiska tvisteämnen, såsom Gotlandsfrågan och rätten
att föra tre kronor i riksvapnet, ordnades, förtecknades och kopierades nästan oavbrutet i
1500- och 1600-talets kungliga kansli och riksarkiv vid akuta politiska behov eller för att
finnas till hands vid eventuellt uppkommande sådana. Inte minst genom Erik Runells flitiga
förteckningsarbete på 1600-talet är dessa handlingar och de avskrifter och kopieböcker de gav
upphov till väl kända. En hel del av dem hann t.o.m. – fast av andra skäl – bli utgivna av
trycket innan samlingen ”förnämliga handlingar” 1697 förstördes i slottsbranden. Den skall då
ha bestått av ett par hundra originalbrev från medeltiden samt ett antal äldre avskrifter och
kopieböcker. Kvantitativt var det alltså inte en så stor förlust, men som framgår redan av den
samtida benämningen var det frågan om ett urval av de viktigaste och historiskt intressantaste
akterna.
Att en del av de ”förnämliga handlingarna” vid 1600-talets slut hade utgivits av trycket
berodde emellertid på något helt annat än behov att utnyttja dem direkt praktiskt-politiskt,
juridiskt eller ekonomiskt. Under 1600-talet hade nämligen tillkommit ett intresse för
medeltidshandlingarna som historiska källor. Och detta skulle komma att leva kvar och
bestämma deras öden, även sedan det mer tidsbundna syftet att förhärliga den nya svenska
stormakten hade fallit bort. Som ett förspel till detta antikvariskt-historiska intresse, som
under den senare stormaktstiden skulle komma att dominera kulturlivet, har man velat se det
genealogiska studiet, vilket går tillbaka till 1500-talet. Dels var genealogi då på modet, dels
hade utredningsuppdrag av olika slag för Gustav Vasa och hans familj samt olika adelsmän
krävt genealogiska undersökningar. För sådana hade medeltidsbreven utnyttjats framför allt av
Rasmus Ludvigsson och Per Månsson Utter. Intresset för släktförhållanden, personhistoria,
vapenbilder och sigill gick hos dem utöver det skriftliga materialet och omfattade även föremål
från medeltiden. Detta tidens genealogiska studium anses mer eller mindre direkt ha fört över
till det första skedet av antikvarisk verksamhet.